Mitt fel?

Det var mitt fel. Allt som inte blev som det skulle, var mitt fel. Gick något sönder, om det så än var av slitage, så var det ändå mitt fel.

Så praktiskt det måste vara att ha någon att skylla och skälla på. Vilken lättnad det måste vara!

Igår var det en sån dag, när allt bara blev fel. Det var en sån dag, då jag skulle fått skulden och fått höra en massa fula saker om mig själv, om jag hade varit kvar i relation med mitt x, min förövare. Trots att sex år gått sedan jag lämnade, så sitter det i mitt kroppsminne. Psyket och kroppen reagerar utifrån det.

Morgonen började med att kyl och frys slutat att fungera. Det var bara att rädda vad som räddas kunde.

Sen var det dags att köra minsting till träningsmatch. Mellansonen ringer och ber om hjälp och jag är strax på väg till honom. På vägen dit lyser plötsligt en varningslampa på instrumentbrädan och i samma stund inser jag att mina bromsar inte fungerar som de ska. Det finns ingen plats att väja undan för stora betongblock avgränsar körfältet. Vägarbete. Tur nog är det köer och hastigheten bara 30 km/timmen. Jag får stopp på bilen. Det finns ju handbroms.

Jag vänder lite längre fram i en rondell och börjar sakta, i rusningstrafik köra hemåt. Vid ett rödljus får jag motorstopp. Jag frikopplar för att starta, men bilen vill inte. Sätter på varningsblinkers och försöker igen och igen. Frikopplingen har lagt av, men jag lyckas ändå tillslut lägga i tvåan och krypköra, bromsa med handbromsen när det behövdes och tullsist nå nästa rondell. Där svängde jag av och hittade en parkeringsplats att stanna på. Jag var skakig och svettig när jag klev ur bilen.

Min ända tanke var att jag måste fixa detta. Minstngs matchtid började gå mot sitt slut. ”Jag måste be nån tränare ta med sig henne hem”, tänkte jag.

I samma stund, som ett bönesvar på en bön jag inte hunnit be, ringer min äldste son och undrar vad jag gör. En kort förklaring från mig och han erbjuder sig att köra genom hela stan, bara för att hämta minsting. Jag försöker få honom att låta bli, för det är ju så långt att åka. Han insisterar och åker. Jag ringer efter bärgare och får ta tunnelbanan hem.

Jag måste ringa min hyresvärd för att berätta att kylen lagt av. Det känns så oerhört jobbigt, att jag drar mig för det. När jag väntar på honom är stressen ett faktum och mitt eksem som nästan läkt ut börjar klia som aldrig förr.

Inget av det som hände var mitt fel. Ändå blev känslan och min reaktion, att jag måste klara detta själv så att jag inte ställer till med besvär, och att ingen får bli arg på mig.

När jag efteråt analyserar mig själv blir jag både förvånad och lite ledsen.

Fortfarande sitter spåren efter åren med mitt x, så djupt i mig. Fortfarande dyker rädslor upp där de inte borde finnas. Fortfarande påverkar han mitt beteende. Men skillnaden mellan nu och då är att jag ser vad som händer med mig och försöker efter lite andhämtning ändå gå emot det obehag och den oro jag känner.

Vad  har livet gjort med mig? Man kan lätt tro att bara en kvinna lämnar en våldsrelaton ska allt bli bra. Så är det sällan. Trots mängder av terapitimmar dyker skuggorna från förr upp och stör i vardagen, men ju mer jag bearbetar, ju mer jag trotsar min obehagskänsla och min rädsla, desto mindre makt får det i mitt liv.

❤️

Time to face the devil

Jag har satt mig ner med mixade känslor. Konversationen jag nyss hade skakar om. Jag måste samla mig lite, låta orden och känslorna landa.

… det blir din begravning…

… Nu blir allt svart. Jag har inget mer att leva för här. Det gör inget om jag får fängelse…

….Säg till honom att du varit gift med en arab, så får du se om han vill ha dej…

… Jag accepterade att du skilde dej för sex år sedan. Du har förstört mitt liv. Jag accepterat det för att du lever ensam. Du skulle bara våga..

… Jag är ortodox och vi skiljer oss inte. Du skilde dej men du får inte gifta om dej. Det är en order. Hör du det?

… Vet Lilla om det här? Om jag ser att du träffar någon ska Lilla bo med mej..

… Det är en order…

Det och mycket mer fick jag höra i telefon, när han än en gång pressat mig för att få reda på varför jag inte är hemma hela tiden när vi är lediga.

”Har du någon kärlek där?” var hans fråga. Denna gång orkade jag inte slingra mej. Jag vill inte ha såna frågor mer så jag sa: ”Ja det har jag och jag ska gifta mej nästa år.”

Detta samtal ägde rum strax före jul och det vi skulle prata om var om Lilla skulle komma över till honom någon dag.

Det blev inget umgänge denna jul och nyår. Lilla vägrar. Hon säger att hon aldrig mer vill åka dit eller iaf aldrig mer sova över. Hon är klok, Lilla och väldigt bestämd.

Någon timme senare hade han lugnat sej och ringde upp på nytt. Han påstod då att det inte var värt att lägga energi på mej. Men han krävde att få komma på mitt bröllop. Han och hans barn skulle laga maten.

En dag senare hade han tänkt lite till och då skulle vår kontakt endast gälla våra barn. Det kan jag acceptera.

Gamla rädslor dyker upp

Under helgen åkte jag och Lilla iväg för att träffa mannen i mitt liv. Vi skulle träffas hemma hos släkt och göra lite julpyssel och umgås. Min bil har varit i dåligt skick ett par månader och nu när kylan kom så kändes det outhärdligt att åka så långt i en kall bil. På lördagsmorgonen bestämde jag mig ganska spontant att hyra en bil över dagen.

Mitt X utsatte mig för ekonomisk misshandel. Jag hade aldrig några pengar till extrautgifter och trots att vi levde tillsammmans och hade det bra ställt fungerade inte ekonomin. X formligen satt på alla pengar och bad jag om extra pengar till något, var det nästan omöjligt att få hjälp. Det hände att jag var tvungen att sno av de sedlar han hade liggande för att kunna betala en räkning eller köpa mat.

Nu och då poppar gamla rädslor upp. Rädslor som grundar sig på hur mitt X bemötte mig, hur han förminskade mig och inte såg till mina behov. I den här situationen dök oroskänslan upp i min mage. Jag tänkte: Ska jag våga berätta att jag hyrt en bil, ska jag våga säga vad det kostade? Han kanske tittar på mej med en blick som om jag vore dum i hududet och menar att jag slösar pengar på något som inte är viktigt. Oron växte inuti mej.

Jag bestämde mej ändå för att berätta och inget av det jag varit rädd för inträffade. Istället möttes jag av en kärleksfull blick och han sa till mig: Bra älskling, det var ett bra val.

Det är skönt att upptäcka att jag inte behöver vara rädd. Det skönt att låta kärleken få läka mina sår. Jag hade aldrig i min vildaste fantasi kunnat drömma om att kärlek kunde kännas så här skönt.

❤

Jag mötte honom igen

Sommaren har gått. Den har varit annorlunda jämfört med andra somrar, inte enbart pga covid19.

Denna sommar har det funnits en ny man i mitt liv. En man som är på riktigt. En man som vill mej och min dotter. En man som, konstigt nog inte har vikit undan för min historia. En man som orkar lyssna på mig och som försöker vara ett stöd.

Samtidigt som jag och Lilla har börjat bygga på en ny framtid, har hennes far, min förövare ökat sina påtryckningar på mej.

Från och till under dessa 5,5 år har han försökt få mig att gå tillbaka till honom. Det har varit lugna perioder, dagar av vänlighet och smicker. Jag har hela tiden kunnat hålla hyfsad distans och avvisat honom.

Nu är han på gång igen. Han pressar som aldrig förr.

I sommar när Lilla varit hos honom, har hon fått höra honom skrika på mej i telefon, för att jag inte kunnat hämta Lilla tidigare än vi bestämt. Hon har hört honom säga till hennes bror, som fortfarande bor där att han är arg på mej och önskade att han kunnat dunka mitt huvud i golvet.

Idag mötte jag honom på allmän plats efter att Lilla varit hos honom några timmar. Blicken var svart. Ondska. Lilla hoppade in i bilen. På de få timmar hon varit hos honom hade hon förvandlats från glad till deppig. Han stirrade på mej hotfullt och vinkade att jag skulle kliva ur bilen. Klumpen i magen växte. Med den blicken, den kroppshållningen vet jag att vad som helst kan hända. Jag körde sakta framåt och vevade ner rutan. Hotfullt krävde han att få veta var och med vem jag varit under dagen.

Återigen hamnar jag i ett psykologiskt underläge. Jag slingrar mej ur situationen och åker iväg.

Min berättelse är inte slut

Det är snart två år sedan jag skrev mitt senaste inlägg. Under denna tid har bloggen legat i träda. Texterna har hela tiden funnits kvar och levt sitt eget liv.

För fem år sedan lämnade jag mitt X. Jag lämnade en relation som var präglad av psykiskt våld. Man kan tänka att fem år är en lång tid och att jag under fem år har fått tid att läka och minnena bleknat. Man kan tänka att nu borde väl allt vara över, varför då fortfarande dra upp gamla minnen och öppna dörren till det förflutna?

Under dessa fem år som gått sen jag lämnade mitt X, har jag levt nära mina känslor. Jag har mött skuggorna från förr. Jag har slagits med varje demon som dykt upp och jag har segrat.

Ibland har jag tänkt och tyckt att jag är hel, att mitt inre har läkt. Jag mår ju så bra, åtminstone för det mesta. Jag har byggt mitt nya liv med kärlek, lycka och tacksamhet som grund.

Min berättelse är inte slut än. Det finns en resa kvar att göra. Det finns ytterligare kapitel kvar att skriva. Det här kommer att bli tufft och det kommer ta av min energi.

Trots att mitt liv är i balans dyker fortfarande saker upp som får mig att reflektera över mitt beteende. Jag kan fortfarande upptäcka saker och känslor hos mig som har sin grund i den destruktiva relation jag lämnat. Det är beteenden som jag måste förändra för att kunna bygga ett sunt liv.

Det finns även rädslor att besegra. De är så starka, att jag hela tiden backat för dem. Jag har ryggat undan och gått en annan väg. En väg som inte leder någon annan stans än tillbaka till de mörkaste mörker, som hotfullt tornar upp sej och skuggar hela min väg.

Den strid jag måste ta mot vissa av mina rädslor, har ingen given utgång. Det finns inte längre någon gyllene medelväg, ingen win-win-situation.

Jag har fått frågan om jag inte ska börja skriva igen. Jag har funderat och känslomässigt kan detta bli tufft och det kommer att påverka mina närstående på gott och ont. Allt handlar om rätten till mitt liv och hur jag vill leva det. Det handlar om frihet för mig och Lilla.

Välkommen att följa andra delen av min inre resa.

Ensam

Det var länge sen jag kände mej så ensam. Det har varit en riktig piss-dag. Jag har känt mej nere och tårarna har trillat.

I förmiddags lämnade jag Lilla till sin pappa. Normalt brukar jag alltid åka hem till min kärlek när jag gjort det, men han är inte hemma. Denna lördag har varit tung och dryg och jag har längtat så mycket efter att få omfamnas av honom och känna närheten till honom. Rastlösheten har farit genom kroppen och jag har dövat den med att se på en dålig film och det blev ju inte bättre av det precis.

Det var först när Lilla ringt och sagt godnatt och när jag fått tillfälle att förklara för kärleken vad jag känner som lugnet landade i min själ på nytt. Det är skönt när friden på nytt infinner sig.

Det blir säkert en bättre dag i morgon.

❤

Ibland så blir jag rädd..

Det har snart gått fyra år sen jag lämnade mitt destruktiva förhållande. Jag skriver inte så mycket längre. Livet rullar på och jag har det mesta i balans, men ibland drabbas jag triggers. Det kan vara ord eller händelser som plötsligt utan orsak gör sig påminda. Det har varit lite väl mycket sådant på sista tiden. Då skakar livet och rädslan slår mig på nytt, rädslan över att det goda liv jag lever ska ta slut. Kanske är det tankarna som spelar mig ett spratt, kanske inte.

Jag läser i en tidning om kvinnan som hittades mördad i somras. Hon som levde sitt liv för andra. Hon var t o m pastor, men någon tog hennes liv. Jag ska inte gå vidare i mina spekulationer.

Jag pratar med kvinnan som har gemensam vårdnad om sitt barn, men en dag kommer inte barnet hem efter vistelse hos fadern. Barnet är kvarhållet hos fadern, tillåts inte längre träffa mamma eller syskon, inte gå i skolan. Vad gör sociala myndigheter då? Exakt ingenting.

Jag hör om kvinnan som blir kallad ”sharmuta” -det absolut mest förnedrande arabiska ord man kan kalla en anständig kvinna.

De här händelserna har triggat mej och väckt upp mina minnen och det är inga trevliga minnen.

Okej, man ska inte fastna i det förflutna, men ibland drabbar verkligheten en hårt, fast man försöker skjuta vissa saker ifrån sej och även tror att man bearbetat allt.

Jag tänker på den mördade kvinnan och tänker att det kunde varit jag. Även om jag tror att mitt X aldrig skulle kunna mörda, så finns det en hederskultur där jag fortfarande är mitt hans egendom. Jag var den som han kunde förbanna, kalla för ”sharmuta”, ja han kunde göra vad han ville. Det var hans ”rättighet”. Jag hade inga rättigheter alls fast jag slogs för att bevara något av mitt eget jag, något av min värdighet. Nu när jag på nytt blev påmind om det här ordet, som betyder hora på svenska, kände jag att jag bara ville kräkas. Plötsligt fick minnena liv och mitt inre vred sig i smärta. Jag som varit ganska balanserad känslomässigt upplevde den oerhörda kränkningen och nedvärderingen på nytt och plötsligt känner jag att det här kan jag aldrig förlåta honom. Jag har förlåtit slagen och sparkarna, jag har förlåtit alla svordomar och förbannelser, men det här… NEJ. En man som kränker sin fru så till den milda grad att han utan orsak kallar henne hora, är inte värd att ha en fru.

Mitt X har också hotat att ”ta” mitt barn. Jag säger mitt, fast det är vårt. Enligt Lilla har han sagt att han ska ta henne när hon blir 12 år och det betyder att hon ska bo bara hos honom. Hon vill för det mesta inte åka till sin pappa och helst inte sova över. Hon säger att hon får inte tänka på mej, sakna mej eller ringa mej när hon är där, men det gör hon ändå. Till mej säger han att han inte är min fiende och att han vill mej väl!

Fortfarande, så vet han inget om att jag träffat en man som jag älskar. Mina barn har skyddat mej och ingen har berättat, kanske p g a sin kärlek till mej men kanske ännu mer för att slippa möta pappas raseri. De ska inte berätta. Om någon ska berätta, så är det jag. I sådant här ska inte barnet vara mellanhand.

På ett sätt längtar jag efter att gå ut helt officiellt och berätta. Alla vet, men inte han. Samtidigt fasar jag för den dagen, för jag vet inte hur mitt X reaktion blir. Det kanske funkar smärtfritt, men det kan lika gärna bli ett raseri utan like och kanske måste jag fly, kanske utsätter jag dem jag älskar för fara, bara genom att jag finns och följer mitt hjärta.

Nu när livet är gott och lugnt kommer dessa mörka skuggor från förr dansande på nytt och skymmer och skakar om.

När minnena triggar så längtar jag efter en speciell famn att omslutas av, en speciell axel att luta mitt huvud mot. Jag vill bara vara med honom som funnits för mig det senaste året, han som ser på mig med kärleksfulla ögon och får mig att må bra. Hos honom vill jag stanna.

❤

Lycklig omstart

Vi har flyttat. Jag och Lilla. Det är fjärde gången på 3,5 år.

När jag ser tillbaka på de senaste åren, har det egentligen varit tufft. Vi har aldrig vetat hur länge vi stannar på varje ställe. Till slut har jag inte orkat packa upp vissa kartonger. Ja, jag har tom haft med mig kartonger från skilsmässan. Det är kartonger jag inte orkat öppna därför att de påminnt mej om hur dåligt jag mådde med X. Att öppna dessa kartonger har varit som att kastas tillbaka i ångest och jag har skjutit på det och släpat på det i min ‘ryggsäck’.

Vi har flyttat in i en liten lägenhet, mycket mindre än vi nånsin har bott. Inför den här flytten kände jag för första gången att jag vill rensa, jag vill ha bort all gammal skit jag dragit efter mig sen dagen jag lämnade X. Jag har öppnat mina ångestlådor och plockat upp vad som fanns där. Jag har rensat och kastat, jag har förstört och jag har insett hur dåligt jag mådde då när jag levde i min destruktiva relation, min misshandelsrelation. Nu har jag distans till mitt förflutna och känner mig lycklig över att jag orkat ta tag i detta och fått bort så mycket av gamla triggers. Det har samtidigt varit en nyttig påminnelse om vad jag lämnat och i vilket dåligt psykiskt skick jag var i då.

När jag beskriver min situation så här, känns det nästan som att jag beskriver en gammal missbrukare. Men faktum är att när man vill hela sig själv efter att ha levt i en misshandelsrelation, måste man gå igenom exakt samma faser som en missbrukare som rehabiliteras från sin drog. Man måste fatta ett beslut, bryta upp, göra ‘bokslut med det gamla’ och ändra sina beteendemönster, ja kanske t o m byta vänkrets. I en misshandelsrelation är det förövaren som är drogen. Förövaren har höjt sitt offer till skyarna för att sen kasta offret till marken, plocka upp och höja på nytt. Mönstret fortsätter på samma vis gång på gång, ofta på ett väldigt subtilt sätt men det bryter ner offret och skapar ett medberoende. Det är bl a medberoendet som gör det så svårt att lämna en misshandelsrelation bakom sig och bli fri i tanke och beteende. Det krävs att man är beredd att jobba med sig själv trots att det många gånger är tufft och gör ont att skapa en livsförändring. En duktig terapeut som petar tillbaka en på rätt spår när man irrar bort sej känslomässigt är många gånger a och o.

Jag är lyckligt förälskad i vår nya lägenhet som ligger i en villa. Vi har allt vi behöver här. Vi har varandra, jag och Lilla. Vi har en liten trädgård att vara i. Här är lugn och ro. Rekreation. Vårt lilla paradis. Här räknar jag med att vi att vi kan få stanna ett bra tag.

Det finns så mycket mer att glädjas över.

Jag har köpt en egen bil. En bil som betyder frihet och revansch på den som tog min frihet än gång i tiden.

Sist men inte minst. Jag har träffat någon att älska. Någon som bryr sig om mig och som ser mig. Någon som är fantastisk med Lilla. Det är nästan svårt att fatta att allt detta händer mig nu. Men jag njuter och tänker fortsätta att vara lycklig. Just nu, i denna stund ler livet.

Årsdag med förändring

En årsdag är passerad. En dag som skulle varit jubileum om livet blivit som det var tänkt från början, men det blev inte så. Den här tiden på året är tung för mig. Det är så mycket negativt som hänt just den här perioden.

Årsdagen kom och passerade, men i år fanns ingen sorg kvar. Dagen kom men i år var den fylld av kärlek och omtanke. Någon fanns vid min sida som gör mig lugn och får mej att glömma allt som tynger. Med varandra blir vi starkare.

En ny tid kanske är på ingång. Det finns hopp. Allt gammalt och nedbrytande är brutet. Det finns ingen plats för det mer i mitt liv. Det känns underbart att byta ut det destruktiva mot glädje och kärlek.

❤

När livet blir för mycket

När livet blir för mycket och allt snurrar för fort då vill jag helst stoppa huvudet i sanden, gå och gömma mig och fly. Jag orkar inte vara stark hela tiden, jag vill falla in i någons famn och få vara liten. Jag vill bryta ihop en stund och slippa ta ansvar. Bara lämna allt och dra.

Jag vänder mig om i sängen, begraver huvudet under kudden medan ångesten krälar i magen. Min andning är snabb och ytlig och stressen far genom kroppen. Jag inbillar mig att jag hämtar kraft för att jag blundar och inte vill se.

Istället låter jag problemen växa tills de tar över mitt liv. Jag har släppt allt och slumpen styr. Allt blir kaos. Jag öppnar ögonen och allt är övermäktigt. Det finns ingen struktur längre. Var ska jag börja. Oavsett vad jag tar tag i kommer det rasa någon annanstans. Vetskapen förlamar mig.

Jag vill inte ha tillbaka denna känsla igen. Jag vill inte gå in i utmattning en gång till. Men allt jag inte hinner p g a trötthet och att jag inte orkar planera, stressar mig oerhört.

Mitt liv är tillbaka i fel mönster. Jag blir arg på mig själv för att jag inte värderar mig själv högre än så här. Jag som älskar mig själv har ändå glömt bort mig själv, för en lögn om självförnekelse.

Jag låter vreden drabba mig själv. Den där vreden som genererar kraft att förändra. Jag vill inte tillåta ödet styra och livet sippra bort mellan fingrarna. Jag behöver bryta invanda mönster en gång till. Det blir smärtsamt, men det måste gå.

❤