Så här ett halvår efter flytt till egen lägenhet och snart två månader efter att skilsmässan var legal så bleknar vissa minnen av hur det var att leva med X.
Kanske är det själens sätt att läka. Minnet sorterar det som varit jobbigt och tungt och lägger det i papperskorgen. Kvar finns minnen som är okej. Har jag verkligen några okej minnen av honom? Tyvärr är det inte många.
Jag minns lyckan vid vårt bröllop, kampen för att han skulle få uppehållstillstånd, kärleksbreven jag skrev, men tyvärr minns jag inte hans brev till mig. Jag minns lyckan när han kom tillbaka hit och alla tillstånd var klara. Jag minns kärleken i början, hur vi kämpade med svenskan, när vi umgicks med hans vänner i Rinkeby och min första och andra graviditet och våra två första barn. Jag minns våra Ölandssemestrar när de två äldsta barnen var små, engagemanget i närradion och det året vi firade överrasknings jul med mina föräldrar, några resor till hans land och flytten till en större lägenhet. Ja så klart en och annan mysig stund i soffan minns jag när vi kollade på nån film och farmors besök hos oss minns jag också.
Den tiden var ganska bra även om det redan då fanns varningssignaler. När jag tänker tillbaka känner jag stor sorg över att vi inte i tid kunde ta tag i de bölder som började växa i oss och i vår relation. Att vi inte tog hjälp av utomstående, men det var emot hans principer att ta emot hjälp. Och jag var mild följsam och trodde nog att vi kunde lösa problemen själva som han sa, fast jag inte hade en aning om hur man löser konflikter egentligen och framförallt inte med en dominant och enväldig person.
De tidiga varningssignaler som fanns var en tendens att ta personliga frågor som kritik, ”silent treatment”, hans tjurskallighet och långsinthet, att han redan då började begränsa mitt livsutrymme och att han ibland var hotfull.
Om jag inte förstod hans beteende, ställde mig undrande till något han gjorde tolkade han det som att jag kritiserade honom.
Tidigt började saker bli mitt fel, oavsett om det var mitt fel eller inte. Dessutom samlade han på mina fel. Han kom ihåg dom och plockade fram dom i tid och otid, det kändes otroligt långsint. Hur många gånger bönade jag inte och bad om förlåt, men möttes enbart av en tjurig tystnad, som kunde vara i en vecka. Han kallade mig sin katastrof.
Han hade en total oförmåga att planera saker vi skulle göra. Om mina vänner ville bjuda på fika, eller ville komma till oss och vi planerade i god tid som svenskar oftast gör, så kunde han inte boka in det. Det var för tidigt. Jag lärde mig ganska snabbt att ”spara” sådana inbokningar jag tackat ja till, tills några dagar innan och då hoppas att han var villig att genomföra. Men det var flera besök jag fick boka av och t o m jobbmöten på kvällstid. När det gällde hans egna vänner och engagemang, så skedde dom också på kort tid. Jag följde ofta med honom, bara för att jag var så glad över att få umgås med honom. Men när jag började tröttna på att åka över hela stan, då fanns plötsligt inget annat umgänge än att sitta i soffan och kolla på hans tv, hans serier på hans språk. Och jag gjorde det, för jag ville ju umgås. Tills jag började tröttna på det också, då kunde vi på nåder kolla nån svensk film men det var sällsynt. Istället blev datan så småningom min bästa vän.
När det gällde besök hos min familj, ville han inte följa med. De få besök han var med var såna som jag tvingade honom till. Han hade ofta invändningar mot att jag skulle åka själv dit också. Jag fick i princip alltid tjata och gråta mig till att få åka och flera gånger fick jag ställa in p g a att han inte tillät mig åka.
Det fanns vänner som han förbjöd mig att umgås med. De var kanske av fel kön, hade inte hälsat tillräckligt respektfullt på honom eller så fanns det något annat ”fel”. I början löd jag honom. Av respekt eller p g a min kärlek till honom. Senare märkte jag att för varje grej han hittade på så begränsades mitt livsutrymme. Då hände det ofta att jag sa ja, ja till hans påhitt och sen gick jag ändå och gjorde tvärtemot. Han blev naturligtvis rasande på mig. Sånt kunde vi sen tjafsa om i många kvällar. Han tjurade och drog upp allt, om och om igen.
Varje månad runt den 15-20 satte hans dåliga humör igång. Det var alltid ett evigt tjafsade om räkningar. Saker som är livets nödtorft men onödigt för honom. Det kostade för mycket, var inte viktigt osv. Räkningar blev en ångest för mig. Inte för att vi hade ont om pengar, utan för att han gjorde mig ont. Många räkningar betalade jag utan att säga till honom, bara för att slippa tjafs, men det orsakade att mina pengar tog slut. När jag bad honom om pengar gav han mig aldrig vad jag behövde. Han krävde alltid en förklaring som han sen tjafsade om. Om jag fick pengar var det alltid mindre än jag behövde och många gånger blev jag tvungen att sno pengar av honom för att få det att gå runt.
Helst hade han sett att jag vore hemma utan att jobba. Då hade han kunnat ge mig lite fickpengar. Det hände att han ville ha mitt visakort bara för att begränsa mig. En enda gång fick han det, men det var ett kort jag inte använde längre.
Han tog min mobil för att straffa mig, han gömde bilnycklarna för att begränsa mig. Jag blev mästare på att hitta hans gömställen för nycklar. Jag vägrade att acceptera att bli begränsad på det viset.
De senaste fem åren sa han nästan dagligen kränkande saker till mig. Han kallade mig H-ordet ofta, fast på arabiska. Även framför pojkarna. Och de förstod. Men jag var alltid trogen, jag hade ingen annan fast han anklagade mig för det. Däremot gick det rykten om honom att han hade andra. Hans kompis berättade. Om det var sant eller inte vet jag inte, men det sårade oerhört. Han förbannade dagen han gifte sig med mig, förbannade min mamma. Hans svarta hatfyllda blick, hans hotfulla kroppsspråk frös min själ till is, krympte mig till ett intet.
Jag tassade runt som på äggskal. Innan han skulle komma hem om kvällarna rådde ett häktiskt springande och plockande för att slippa hans skrikande och svärande. När han inte var hemma rådde lugn och ro oavsett hur det såg ut, men så fort han kom innanför dörren var helvetet där. Jag läste honom för att kunna lista ut hans humör och för att kunna väga mina ord.
Men jag är fri nu. Jag tackar Gud för min räddare, för honom som bokstavligt talat drog mig upp ur fördärvets grop.
Jag har levt ett halvår på egen hand, i lugn och ro. På egen hand har jag fått forma min vardag, möta mina skuggor, mina ångestar. Jag är inte färdig, jag är fortfarande trasig, men jag har liv. Ett liv som jag älskar. Jag har vänner och familj som stöttar. Jag är tacksam.
Jag är inte bitter på det liv som han gav mig, men jag vill inte heller glömma. Jag har fortfarande ett behov av att minnas detaljer. Och ibland gör det vansinnigt ont. Jag har lämnat och stängt dörren. Jag ska inte tillbaka. Om jag har förlåtit vet jag inte, det är nog mer en gilla läget grej. Jag får finna mig i att det blev som det blev, för det går inte att förändra det som varit och jag tjänar inget på att vara bitter heller.
Så jag lämnar mitt gamla liv med rak rygg. Jag har inget mer att hämta där. Jag har rest mig igen och jag går. Går vidare.
whenimbackagain 