Inlägg märkta ‘självkänsla’

När livet blir för mycket och allt snurrar för fort då vill jag helst stoppa huvudet i sanden, gå och gömma mig och fly. Jag orkar inte vara stark hela tiden, jag vill falla in i någons famn och få vara liten. Jag vill bryta ihop en stund och slippa ta ansvar. Bara lämna allt och dra.

Jag vänder mig om i sängen, begraver huvudet under kudden medan ångesten krälar i magen. Min andning är snabb och ytlig och stressen far genom kroppen. Jag inbillar mig att jag hämtar kraft för att jag blundar och inte vill se.

Istället låter jag problemen växa tills de tar över mitt liv. Jag har släppt allt och slumpen styr. Allt blir kaos. Jag öppnar ögonen och allt är övermäktigt. Det finns ingen struktur längre. Var ska jag börja. Oavsett vad jag tar tag i kommer det rasa någon annanstans. Vetskapen förlamar mig.

Jag vill inte ha tillbaka denna känsla igen. Jag vill inte gå in i utmattning en gång till. Men allt jag inte hinner p g a trötthet och att jag inte orkar planera, stressar mig oerhört.

Mitt liv är tillbaka i fel mönster. Jag blir arg på mig själv för att jag inte värderar mig själv högre än så här. Jag som älskar mig själv har ändå glömt bort mig själv, för en lögn om självförnekelse.

Jag låter vreden drabba mig själv. Den där vreden som genererar kraft att förändra. Jag vill inte tillåta ödet styra och livet sippra bort mellan fingrarna. Jag behöver bryta invanda mönster en gång till. Det blir smärtsamt, men det måste gå.

Annonser

Lilla älskar sin pappa, precis som alla barn ska. Jag har alltid månat om att hon ska ha en bra relation med sin pappa, så långt det beror på mig, trots att han orsakat mig smärta.

Strax före jul var vi ute och julhandlade, Lilla och jag. Hon hittade en fin present som hon köpte för sin veckopeng. Det var ett porslinshjärta med en text som talade om hur mycket hon älskar sin pappa. Presenten slog hon in själv under stor omsorg och hade med sig när hon var där på umgänge, helgen före jul. Han fick sin julgåva.

Senare fick jag höra berättas att någon timme innan Lilla skulle åka tillbaka hem hade pappan ett allvarligt samtal med sin dotter.

Lilla har sen en längre tid haft svårt att sova hos pappa när hon har varit där på umgängeshelg. Det har varit många tårar i telefonen och samtal mitt i natten när hon tagit storebrors telefon för att ringa till mig. Jag vet inte orsaken, det kan vara så simpelt som att hon helt enkelt är bekvämare med att sova hemma. Hursomhelst har detta resulterat många samtal mellan mig och Lilla och hon fick mig att lova att jag skulle prata med pappa om att hon bara ville träffa honom dagtid utan att sova över. Sagt och gjort. Jag hade ett samtal med pappa och vi bestämde så som hon önskade.

Nu när pappa hade ett allvarligt samtal med henne, talade han om för henne hur jobbigt det är för henne att åka fram och tillbaka för att träffa honom. Hon har själv aldrig klagat på att det är jobbigt trots att enkel resa tar lite mer än en timme. Han talar om för henne att hon får inte komma om hon inte sover över och de kommer överens om det.

Det var mycket känslor i henne efter detta och hon ville först inte prata om det. Hon var ledsen. För henne är inte själva resan fram och tillbaka jobbigt utan enbart övernattningen.

Dagen efter hade hennes pappa ångrat sig och ringer och ber storebror säga att hon visst är välkommen. Hennes spontana kommentar blev: ”Men herre gud, nu får han väl bestämma sig. Det är sista gången han ändrar sig så här.”

När det blev dags för nästa umgängeshelg, ville hon inte åka dit. Hon sa nej, klart och tydligt, men hon ville träffa sin bror. Brodern försökte övertala henne att komma hem till pappas hus, men Lilla fortsätter envist med sitt nej.

Storebror kommer och träffar henne där Lilla och jag befinner oss och efter en stund dyker även pappa upp. Han berättar för henne att han vill att hon ska följa med hem, men än en gång säger hon nej.

När hennes bröder var små, uppfostrades de i fruktan. Allt i det dagliga livet gick ut på att hålla pappa på gott humör. Det var ett evigt tassande kring pappan för att han skulle vara nöjd. Vi levde dubbelliv och hjälptes åt att bevaka så att pappa inte skulle upptäcka att vi gjorde det han inte ville. Det kunde handla om simpla saker som att pojkarna ville vara ute lite senare på kvällen när de var i tonåren, att få ha ett fritidsintresse, umgås med vänner eller skjuts till en träning eller match. Lilla var 4 år, nästan 5 när jag lämnade, men jag tror inte hon minns så mycket av våldet i vårt hem. Hennes bröder månade om henne, så att hon inte skulle se eller höra.

Lilla är inte uppvuxen i fruktan. Jag har försökt att visa henne att hon aldrig ska låta någon trampa på henne, att man får säga nej och att man ska respektera andra. Det betyder också att jag som förälder måste respektera hennes åsikter och tankar och sen som förebild försöka guida henne på ett sunt sätt.

Jag är ledsen för att hon för uppleva detta med pappa, men jag är oerhört stolt över hennes inre styrka att inte acceptera pappas nycker hur som helst. Ett nej är ett nej!

Det hon går igenom nu, tror jag har stor betydelse för framtiden och formar hennes självbild och känsla för att vara snäll mot sig själv oavsett vad andra tycker. Hennes liv är viktigt och bara hennes.

Min älskade, modiga lilla dotter.

Efter att ha levt i en destruktiv relation är självkänslan oftast nerbruten och utan att man själv märker det, undervärderar man sig själv. Man tappar tron på sin egen förmåga och har svårt att tro att någon annan vill en väl, utan baktanke. I ett liv tillsammans med en narcissistisk partner skapar man sig livsmönster som går ut på att överleva med minsta möjliga skada. När man väl lämnat inser man att det här är inga sunda beteenden man lagt sig till med. Man behöver fokusera om, bearbeta, arbeta målmedvetet med att bygga upp sig själv igen.

Nu är det tid för avstämning och eftertanke. Hur lever jag mitt liv? Vill jag ha det så här? Finns det något jag kan förändra? Kanske är dags att öppna garderoben och slänga ut ”skeletten” som ligger gömda och istället fylla livet med nytt innehåll?

Du kan aldrig finna ditt egen-värde genom att umgås med vissa människor eller i deras bekräftelse. Självkänsla handlar om vem du är, hur du ser på dig själv. Behandla dig själv som om du vore värdefull – för det är du. Jobba på att höja ditt egenvärde även om du inte alltid känner att du är värdefull. ”Fake it, till you make it!” När du bestämmer att du ska höja ditt eget värde och jobbar på det, blir det till sist en vana som resulterar i bättre självkänsla. Sannolikt kommer du efter en tid att märka att andra börjar behandla dig med större respekt.

Det finns flera olika åtgärder du kan göra för att höja dinn självkänsla och alla samverkar och leder mot samma resultat.

  • Var snäll mot dig själv.

Lär dig att själv ta hand om alla dina behov. Vilka är dina viktigaste prioriteringar? Ta hand om din kropp, ät rätt, rör på dig och se till att du får tillräckligt med sömn. Det minimerar mycket av den stress du bär i din kropp.

Ta hand om din ekonomi så att den håller för de utgifter du har. Gör en budget. Ta tag i ekonomin även om det är något som tynger och är jobbigt att hantera, i längden kommer det att löna sig. Var inte rädd att be andra om hjälp.

Sök den utbildning eller de jobb du vill ha. Jobba för att uppfylla dina drömmar.

Se till att ande, själ och kropp får det den behöver

  • Börja sätt din egna gränser

När man levt i ett destruktivt förhållande bryts ens personliga gränser ner successivt. De har blivit nertrampade så många gånger och ifrågasatta av förövaren att de helt suddats ut. Detta orsakar oändliga försök till att vara andra till lags och ett stort behov av bekräftelse och att göra andra människor nöjda trots att det inte alltid är bra för en själv.

Ditt liv handlar om Dig och ingen annan. När du av gammal vana blir ”hjälp-nödig” och säger ja av bara farten, bromsa lite och fundera över vad som är bra för dig. Du behöver inte hjälpa någon på bekostnad av dig själv och ditt mående. Jorden går inte under när du säger nej. Kanske kommer du upptäcka att sk vänner som tagit dig för given och utnyttjat din godhet, försvinner ur ditt liv. Men du behöver inte dom. De tillför inget utan suger ut din kraft och energi.

Du behöver inte heller ha kontroll på allt som sker. Andra människor får själva ta ansvar för sitt eget liv och handlande.

Den människa som vet sitt värde säger inte ja till allt. Hon drar gränser och bestämmer vad som är bra för henne. Den personliga gränsdragningen hör ihop med självkänslan och att man gör sig fri från medberoende.

  • Kommunicera på ett sunt sätt.

När man levt i en destruktiv relation är man van att ge med sig och man har kanske slutat att göra sin röst hörd, slutat att berätta vad man tycker. Men dina tankar och ord är viktiga.

Träna dig i att var rak och tydlig när du pratar med andra. Säg det du vill ha sagt och stå för din åsikter. Ta inte en diskussion som inte är bra för dig. Märker du att du blir nerbruten av samtalet, eller håller på att tappa kontrollen – avbryt. Om inte du står upp för dig själv, vem ska då göra det?

Fatta beslut som är bra för dig själv och håll fast vid dem även om du skulle få mothugg.

  • Kontrollera din känslor

När man levt med en narcissistisk person eller levt som medberoende har man lätt att reagera på triggers man utsätts för och kanske tom anamma ett flyktbeteende vid en konfliktsituation. Om du måste ha kontakt med sin förövare (ex p g a gemensamma barn) ska du vara medveten om att hen känner dig väl. Hen vet dina ömma punkter och kan få dig att tappa fattningen.

Genom att ge dig själv tid innan du svarar när något triggar dig, lär du dig att medvetet agera istället för att spontant reagera. Det här är viktigt för att minska förövarens kontroll och påverkan över ditt liv. Känslorna kommer alltid finnas där, men de ska inte styra ditt handlande. Det ska du själv göra genom medvetna val.

Kom ihåg att bara för att någon säger något, behöver det inte vara sant. Den skuld, skam och ansvar som förövaren vill lämna över på dig är inte din. Lämna tillbaka den och låt förövaren själv bära sitt ansvar.

  • Omge dig med människor som lyfter dig

Vi tar intryck och påverkas av de människor vi umgås med. Se till att du har en krets av människor runt dig som lyfter dig, som ger dig positiv energi och får dig att tro på dig själv. Bryt kontakten med energi-tjuvar, de tar din kraft och drar ner dig i missmod. Om möjligt praktisera nollkontakt med din destruktiva X-partner, eller minimera kontakten till minsta möjliga.

Låt inte heller den självkritiska jante-rösten få plats i ditt inre. Den försöker alltid sabotera och få dig att förlora tron på dig själv. Låt den inte styra dig, utan kasta av dig offerkoftan och lämna självömkan bakom dig

  • Vad gör dig lycklig?

Försök hitta de tillfällen i vardagen som gör dig glad eller tacksam. Sug på de ”karamellerna” och låt de ta plats i ditt liv. Sök humorn och glädjen i det som finns runt dig. Sluta att fokusera på de saker som sårar och drar ner dig. Livet är till för dig.

Du har bara ett liv, var rädd om det.

Glöm inte att vara snäll mot dig själv. Du är stjärnan i ditt eget liv och du är värd att älskas, värd att respekteras.

En grind, men till vilken nytta när inget mer finns?

Vem använder den nu? En lämning, ett minne av något som varit, men som inte mer är.

Ett ett förintat jag, ett utraderat liv och så grinden förstås, det var allt som fanns kvar när jag slutligen reste mig upp och gick. Då såg jag det inte själv, men när jag ser tillbaka kan jag se.

Martin Buber: ”Jag är jag för att jag är jag, och du är du för att du är du. Men om du är du för att jag är jag, så är inte längre du du.” 

Det är inte helt enkelt för en ung människa att känna sitt eget jag, veta hur hen ska dra sina gränser i förhållande till andra. Det är en mödosam väg att lära sig hur man ska stå upp för sig själv, vad man ska acceptera och vad man ska säga nej till.

Jag promenerade med Lilla härom morgonen i solen, på väg till skolan. Plötsligt börjar hon berätta om en händelse i skolan, när hon var lekledare. Hon hade bestämt vem som skulle vara kullare. En annan kompis kommer och vill vara den som kullar. Min Lilla är alldeles för mycket diplomat och svarar snällt, att kompisen ska fråga den som först hade blivit lovad. Hon ville inte göra någon ledsen. Resultatet blev inget vidare. Hon fick två ledsna kamrater och den ena av dem fick alla emot sig. Min lilla försökte gå in och lösa på sitt sätt men det gick inte så bra. Lilla kände sig också jätteledsen över att hennes bästa kompis blivit sårad och fått alla mot sig. Det var ju inte så här det skulle bli.

Jag är glad att hon berättade för mig. Vi samtalade om situationen och jag försökte få henne att fundera över om det skulle kunna gått att göra på något annat sätt. Hon fastnade i att hur hon än skulle sagt och gjort skulle ändå någon bli besviken. Det är inte lätt vare sig för barn eller vuxna att stå upp alltid för det man tänker och tycker. Vi kommer alltid att möta människor som inte gillar det vi gör, men det är något som man får träna sig på. En del har lättare för det, andra svårare.

Den som lever i en destruktiv relation, kommer att märka att självbilden och ens personliga gränser sakta men säkert rivs ner, tills ingenting till slut återstår. Ofta märker man inte själv hur det händer. Mycket är så subtilt. Det kan handla om syrliga kommentarer om hur man klär sig, vad man säger eller om vilka man umgås med. Det kan handla om plötsliga raseriutbrott utan orsak från partnern, eller om ett kontrollerande beteende och ibland kan även fysikt våld vara inblandat.

Skulle allt negativt komma på en gång, skulle aldrig en kvinna stanna kvar hos en misshandlande man. Men första slaget är sällan första slaget. Ofta har fysisk misshandel föregåtts av en rad kränkningar på olika vis. Kvinnan tappar steg för steg tilltron till sig själ och sin egen förmåga att tänka och agera. Sakta men säkert förintas både hennes självkänsla och hennes forna gränser. Vi brukar kalla det normalisering. Det är bl a därför som det är så svårt att lämna ett destruktivt förhållande.

Det finns hopp. Det går att ta sig ur, även om man får kämpa med näbbar och klor för sin egen räkning. Det finns hopp. Det går att bygga upp sin självkänsla på nytt och att sätta sina gränser för vad som är acceptabelt och inte. Det går att hitta tillbaka till sitt eget Jag och att bli en starkare person.

Ett rivet staket kan byggas upp igen. Utraderade gränser kan bli tydliga på nytt.

Det handlar om återuppbygga sitt liv, att sätta gränser vad man släpper in i sitt liv, bygga upp staketet och öppna grinden för att släppa ut ont och släppa in gott.

Ge aldrig upp.

Det var 20 minuter kvar till bussen skulle gå. Lilla och jag beslutade oss för att promenera dit vi skulle. Vi promenerade i rask takt i kylan, medan vi småpratade om livets oviktigheter.

Plötsligt säger hon: ”Om någon  slår dig på högra kinden, så vänd den andra till.” Sen förklarar hon för mig att Jesus sagt så i Jesus-filmen som hon sett hemma hos pappa.

Det knyter sig i magen på mig och plötsligt förflyttas jag till framtiden. Jag ser henne som en ung kvinna som låter sig hunsas av någon dominant. En kvinna som blir slagen fysiskt eller psykiskt och inte sätter gräns, därför att hon lärt sig att vända andra kinden till och inte ”slå” tillbaka. Jag mår illa.

Jag frågade henne om hon förstod vad orden betydde. Det gjorde hon inte.

Vi fick ett fint samtal om vad man får göra mot andra människor och vad man inte får. Vi pratade om att sätta gränser och hur man kan säga nej på flera olika sätt utan att använda våld. Hon är klok min Lilla. Hon kunde ge flera exempel från sin egen värld, där hon själv eller kompisar sagt nej. Vi pratade om vad som hände efter att nej sagts och hur viktigt det är att lyssna och respektera.

Detta är viktigt för mig. Jag vill aldrig att hon ska behöva hamna i det helvete jag varit i. Vi kommer att prata mycket om detta vet jag. Jag vill ge henne den kunskap hon behöver så att ingen kan trycka ner henne, varken med ord, religion eller våld.

Nu är jag galet trött efter en heldag med bara mig själv! Det har varit en annorlunda dag. Jag inte haft någon att prata med, förutom ett par telefonsamtal. Jag har inte tänkt särskilt mycket, det är faktiskt bara ett fåtal tankar som farit genom huvudet. Men kroppen har fått jobba och själen har njutit av Fårös vackra natur.

Jag tog nattbåten till Visby och sov några timmar för lite. Vi lade till tidigt i morse och frukost åt jag sittandes på ringmuren. Sen ägnade jag en liten del av dagen till att strosa runt på stan innan jag tog bussen till Fårö.

I Fårösund hyrde jag cykel och tänkte mig till Sudersand för att njuta av stranden.

Jag kom nästan ända fram, sen kom regn och blåst. Sjöblöt hamnade jag på bistron vid Kuten.

Så när vädret lugnat ner sig och jag fått mat i magen, återvände jag till Fårösund. Det blev iallafall ca 30 km cykling.

Efter en lång dag i rörelse så var det skönt att avsluta dagen med solnedgång i Visby. Känslan efter en dag i tystnad var andäktigt. Det är underbart att kunna följa sitt infall på detta sätt och bara göra något för mig själv.

En tidig morgonstund, ensam innan minsting vaknar.

Ensam med mina tankar och känslor och med en längtan efter att skriva.

Ibland får jag känslan av att om man betraktar mitt liv utifrån så ser allt ganska enkelt ut. Jag lyckades lämna min destruktiva relation på ett planerat sätt. Jag bodelade och fixade allt juridiskt på egen hand. Jag jobbade aktivt med mig själv och mitt ”bokslut” utan myndigheters inblandning. Jag kan själv styra min kontakt med mitt X och det umgänge som vi bestämt att han ska ha med minsting.

Men inte är det så enkelt som det ser ut.

Fortfarande har han inte accepterat att jag inte kommer tillbaka och han kommer aldrig göra det heller. När vi har samtal om umgänget som han har med minsting säger han saker som ger en dålig eftersmak. Ena stunden kan det vara snälla saker som att han kan ställa upp och hjälpa mig med flytten, låna ut sin bil eller flyttstäda min lägenhet. För han är min vän, säger han och vi har ju levt tillsammans så länge. Nästa stund predikar han för mig om att alla kan göra fel och ångra sig precis som förlorade sonen återvänder till fadern i Bibeln. Han ser sig själv som den gode fadern och jag är den förlorade sonen som syndat och lämnat hemmet, men han är minsann beredd att ta emot mig. Så länge jag inte har någon annan kan han hjälpa mig, men får han veta att jag har någon annan, då ska han minsann… Jag skriver inte ut det här, men det är ett ett sätt att skrämma mig för att jag aldrig ska titta åt någon annan och för att jag ska komma tillbaka till honom -”tryggheten”.

Känslan som följer ett sånt samtal är svår att beskriva. Den är tung och mörkret gör sig påmint. Jag tänker för allt i världen inte låta honom hjälpa mig för att sen stå och pissa på mig, bildligt talat.

Skillnaden mellan människor blir så markant när jag sen efter ett sånt här samtal pratar med en av mina vänner. Där möts jag av respekt och kärlek. Den jag är, vad jag tycker är viktigt. I det samtalet blir jag aldrig trampad på. Det spelar ingen roll hur banala samtalsämnena är. Känslan efteråt är underbar, som om själen vore inbäddad i frid. Ett enda samtal av den karaktären är så läkande och jag kan leva på det i flera dagar.

Det är inte svårt att välja vilket liv jag vill ha, när jag har dessa perspektiv. Jag väljer Livet. Jag väljer frid, kärlek och frihet.