Inlägg märkta ‘självkänsla’

En grind, men till vilken nytta när inget mer finns?

Vem använder den nu? En lämning, ett minne av något som varit, men som inte mer är.

Ett ett förintat jag, ett utraderat liv och så grinden förstås, det var allt som fanns kvar när jag slutligen reste mig upp och gick. Då såg jag det inte själv, men när jag ser tillbaka kan jag se.

Martin Buber: ”Jag är jag för att jag är jag, och du är du för att du är du. Men om du är du för att jag är jag, så är inte längre du du.” 

Det är inte helt enkelt för en ung människa att känna sitt eget jag, veta hur hen ska dra sina gränser i förhållande till andra. Det är en mödosam väg att lära sig hur man ska stå upp för sig själv, vad man ska acceptera och vad man ska säga nej till.

Jag promenerade med Lilla härom morgonen i solen, på väg till skolan. Plötsligt börjar hon berätta om en händelse i skolan, när hon var lekledare. Hon hade bestämt vem som skulle vara kullare. En annan kompis kommer och vill vara den som kullar. Min Lilla är alldeles för mycket diplomat och svarar snällt, att kompisen ska fråga den som först hade blivit lovad. Hon ville inte göra någon ledsen. Resultatet blev inget vidare. Hon fick två ledsna kamrater och den ena av dem fick alla emot sig. Min lilla försökte gå in och lösa på sitt sätt men det gick inte så bra. Lilla kände sig också jätteledsen över att hennes bästa kompis blivit sårad och fått alla mot sig. Det var ju inte så här det skulle bli.

Jag är glad att hon berättade för mig. Vi samtalade om situationen och jag försökte få henne att fundera över om det skulle kunna gått att göra på något annat sätt. Hon fastnade i att hur hon än skulle sagt och gjort skulle ändå någon bli besviken. Det är inte lätt vare sig för barn eller vuxna att stå upp alltid för det man tänker och tycker. Vi kommer alltid att möta människor som inte gillar det vi gör, men det är något som man får träna sig på. En del har lättare för det, andra svårare.

Den som lever i en destruktiv relation, kommer att märka att självbilden och ens personliga gränser sakta men säkert rivs ner, tills ingenting till slut återstår. Ofta märker man inte själv hur det händer. Mycket är så subtilt. Det kan handla om syrliga kommentarer om hur man klär sig, vad man säger eller om vilka man umgås med. Det kan handla om plötsliga raseriutbrott utan orsak från partnern, eller om ett kontrollerande beteende och ibland kan även fysikt våld vara inblandat.

Skulle allt negativt komma på en gång, skulle aldrig en kvinna stanna kvar hos en misshandlande man. Men första slaget är sällan första slaget. Ofta har fysisk misshandel föregåtts av en rad kränkningar på olika vis. Kvinnan tappar steg för steg tilltron till sig själ och sin egen förmåga att tänka och agera. Sakta men säkert förintas både hennes självkänsla och hennes forna gränser. Vi brukar kalla det normalisering. Det är bl a därför som det är så svårt att lämna ett destruktivt förhållande.

Det finns hopp. Det går att ta sig ur, även om man får kämpa med näbbar och klor för sin egen räkning. Det finns hopp. Det går att bygga upp sin självkänsla på nytt och att sätta sina gränser för vad som är acceptabelt och inte. Det går att hitta tillbaka till sitt eget Jag och att bli en starkare person.

Ett rivet staket kan byggas upp igen. Utraderade gränser kan bli tydliga på nytt.

Det handlar om återuppbygga sitt liv, att sätta gränser vad man släpper in i sitt liv, bygga upp staketet och öppna grinden för att släppa ut ont och släppa in gott.

Ge aldrig upp.

Det var 20 minuter kvar till bussen skulle gå. Lilla och jag beslutade oss för att promenera dit vi skulle. Vi promenerade i rask takt i kylan, medan vi småpratade om livets oviktigheter.

Plötsligt säger hon: ”Om någon  slår dig på högra kinden, så vänd den andra till.” Sen förklarar hon för mig att Jesus sagt så i Jesus-filmen som hon sett hemma hos pappa.

Det knyter sig i magen på mig och plötsligt förflyttas jag till framtiden. Jag ser henne som en ung kvinna som låter sig hunsas av någon dominant. En kvinna som blir slagen fysiskt eller psykiskt och inte sätter gräns, därför att hon lärt sig att vända andra kinden till och inte ”slå” tillbaka. Jag mår illa.

Jag frågade henne om hon förstod vad orden betydde. Det gjorde hon inte.

Vi fick ett fint samtal om vad man får göra mot andra människor och vad man inte får. Vi pratade om att sätta gränser och hur man kan säga nej på flera olika sätt utan att använda våld. Hon är klok min Lilla. Hon kunde ge flera exempel från sin egen värld, där hon själv eller kompisar sagt nej. Vi pratade om vad som hände efter att nej sagts och hur viktigt det är att lyssna och respektera.

Detta är viktigt för mig. Jag vill aldrig att hon ska behöva hamna i det helvete jag varit i. Vi kommer att prata mycket om detta vet jag. Jag vill ge henne den kunskap hon behöver så att ingen kan trycka ner henne, varken med ord, religion eller våld.

Nu är jag galet trött efter en heldag med bara mig själv! Det har varit en annorlunda dag. Jag inte haft någon att prata med, förutom ett par telefonsamtal. Jag har inte tänkt särskilt mycket, det är faktiskt bara ett fåtal tankar som farit genom huvudet. Men kroppen har fått jobba och själen har njutit av Fårös vackra natur.

Jag tog nattbåten till Visby och sov några timmar för lite. Vi lade till tidigt i morse och frukost åt jag sittandes på ringmuren. Sen ägnade jag en liten del av dagen till att strosa runt på stan innan jag tog bussen till Fårö.

I Fårösund hyrde jag cykel och tänkte mig till Sudersand för att njuta av stranden.

Jag kom nästan ända fram, sen kom regn och blåst. Sjöblöt hamnade jag på bistron vid Kuten.

Så när vädret lugnat ner sig och jag fått mat i magen, återvände jag till Fårösund. Det blev iallafall ca 30 km cykling.

Efter en lång dag i rörelse så var det skönt att avsluta dagen med solnedgång i Visby. Känslan efter en dag i tystnad var andäktigt. Det är underbart att kunna följa sitt infall på detta sätt och bara göra något för mig själv.

En tidig morgonstund, ensam innan minsting vaknar.

Ensam med mina tankar och känslor och med en längtan efter att skriva.

Ibland får jag känslan av att om man betraktar mitt liv utifrån så ser allt ganska enkelt ut. Jag lyckades lämna min destruktiva relation på ett planerat sätt. Jag bodelade och fixade allt juridiskt på egen hand. Jag jobbade aktivt med mig själv och mitt ”bokslut” utan myndigheters inblandning. Jag kan själv styra min kontakt med mitt X och det umgänge som vi bestämt att han ska ha med minsting.

Men inte är det så enkelt som det ser ut.

Fortfarande har han inte accepterat att jag inte kommer tillbaka och han kommer aldrig göra det heller. När vi har samtal om umgänget som han har med minsting säger han saker som ger en dålig eftersmak. Ena stunden kan det vara snälla saker som att han kan ställa upp och hjälpa mig med flytten, låna ut sin bil eller flyttstäda min lägenhet. För han är min vän, säger han och vi har ju levt tillsammans så länge. Nästa stund predikar han för mig om att alla kan göra fel och ångra sig precis som förlorade sonen återvänder till fadern i Bibeln. Han ser sig själv som den gode fadern och jag är den förlorade sonen som syndat och lämnat hemmet, men han är minsann beredd att ta emot mig. Så länge jag inte har någon annan kan han hjälpa mig, men får han veta att jag har någon annan, då ska han minsann… Jag skriver inte ut det här, men det är ett ett sätt att skrämma mig för att jag aldrig ska titta åt någon annan och för att jag ska komma tillbaka till honom -”tryggheten”.

Känslan som följer ett sånt samtal är svår att beskriva. Den är tung och mörkret gör sig påmint. Jag tänker för allt i världen inte låta honom hjälpa mig för att sen stå och pissa på mig, bildligt talat.

Skillnaden mellan människor blir så markant när jag sen efter ett sånt här samtal pratar med en av mina vänner. Där möts jag av respekt och kärlek. Den jag är, vad jag tycker är viktigt. I det samtalet blir jag aldrig trampad på. Det spelar ingen roll hur banala samtalsämnena är. Känslan efteråt är underbar, som om själen vore inbäddad i frid. Ett enda samtal av den karaktären är så läkande och jag kan leva på det i flera dagar.

Det är inte svårt att välja vilket liv jag vill ha, när jag har dessa perspektiv. Jag väljer Livet. Jag väljer frid, kärlek och frihet.

 

 

Älska din nästa som dig själv! Eller älska dig själv, som du älskar din nästa?

Att älska sin nästa som sig själv, är ett känt Jesus-ord och det används ofta som en måttstock på hur man ska bete sig mot sina medmänniskor. Man ska tänka på andra, vara snäll, hjälpa till och helst säga ja hela tiden, när folk ber en om hjälp.

Men är det sann kärlek mot sig själv när man alltid låter sig själv komma i sista hand. Älskar man sig själv när man säger: ”Ja, jag ställer upp”, fast hela ens inre skriker nej. Utgivande kärlek? Nej, knappast. Hur kan man ge kärlek om man inte värderar sig själv bättre och inte lyssnar till sitt inre?

Tidigare var jag en Ja-sägare. Jag fick dåligt samvete om jag sa nej. Jag fick dåligt samvete för att jag tyckte att jag svek andra när jag sa nej. Men konstigt nog fick jag aldrig dåligt samvete när jag svek mig själv. Alla andra var så otroligt mycket viktigare än mig.

Efter 48 långa år, har jag äntligen börjat lära mig att värdera mig själv på ett annat sätt. Äntligen kan jag börja klara av att säga nej utan att få dåligt samvete för alla andra. Jag vet att jag är viktig och att om jag mår bra och prioriterar mig själv på ett sunt sätt, kan jag hjälpa andra på ett bättre. Sund självhävdelse kallas det. Jag älskar mig själv så som jag förut älskade min nästa. Jag försöker vara rädd om mig och prioritera. Jag har inte någon anledning att vara för snäll.

 

 

Idag citerar jag en text av Michael Larsen som är relationscoach. Det är en text jag verkligen kan stämma in i.

http://separation.se/relationen-till-dig-sjalv/

Relationen du har till dig själv kommer att färga och påverka alla andra relationer. Genvägarna finns helt enkelt inte! Det låter kanske självklart, men hur ofta glömmer vi inte det? Allt vi tänker, känner, uttalar, skapar, älskar…kommer från självbilden. Den går bara inte att komma undan!

En härskarpersonlighet t.ex. har ingen ingen relation till sig själv. I alla fall inte en hälsosam sådan. De ser människor som verktyg, något man använder för att driva igenom den egna viljan. När dessa personer möter motstånd genom gränsdragningar från en annan människa, slår hoten och desperationen igång. Genom dessa beteenden blottar de sig själva och hur de ser på jaget och omvärlden. Ju mer gapande, desto mindre människa där inne!

Om du ständigt känner dig överkörd och förminskad av andra, börja titta på hur du relaterar till dig själv: ger du jaget omtanke? Värderar du den du är? Står du upp för dig själv eller anpassar du sönder dig:

”Jag gör vad som helst (nästan i alla fall) för att få känna mig älskad?”

Detta handlar inte ett dugg om kärlek, utan om behov som syftar till att lappa igen tomrum. Vi tror eller har övertygat oss själva om att kärlek utifrån kommer att göra allting fantastiskt. Det är så lätt att lura och förleda sig själv. En massa förklaringar som blir till Sanning.

När du börjar jobba med dig själv, så kommer självkänslan och självförtroendet att växa. Människor som inte skall finnas där, kommer att falla ifrån och nya ta plats. Du kommer att börja städa upp bland dina sociala kontakter på nätet, så att ny och sund energi kan ges luft under vingarna.

Alla har sitt bagage från uppväxten och att gå in i kroniskt mentala analyser kommer inte att förändra någonting. I alla fall inte i praktiken. Terapi fungerar enbart om vi börjar agera utifrån magtrakten. Intellektuellt filosoferande kan vara givande som trevliga samtalsämne, men det förändrar inte din syn på dig själv. Handling gör! Det skapar nya tankar och känslor, som gör att du expanderar ditt livsutrymme. Se över dina vanor – små som stora.

Det går att börja leva i mental och emotionell rikedom genom sina vanor. Det kommer att ”smitta” andra områden som gör att sköna saker börjar hända. Det du säger till spegelbilden har en enorm inverkan på hur du lever ditt liv. Hjärnforskningen är fortfarande i sin linda gällande den massiva inverkan vanor, tankar, känslor och beteenden har på oss. Så var extremt selektiv gällande vilka människor du har nära inpå och vad du övertygar dig själv om i tankarna. Utmana den nedlåtande och/eller begränsande rösten där inne.

Vad behöver du börja ifrågasätta gällande vem du tror att du är?

Michael Larsen – relationscoach och mental tränare

De senaste två veckorna har jag fyllts av en stor lycka över Livet. Jag har gång på gång fascinerats över att jag kan jobba och att det fungerar så mycket bättre än innan jag blev sjukskriven.

Om jag tänker mig tillbaka ett år i tiden så hade jag bott fyra månader på egen hand, men fortfarande var mina tankar och mitt beteende bundet av honom. Han som jag levt med i 22 år och som jag trott var min lycka, men som successivt bröt ner mig genom förödmjukelser, kränkningar, kontroll och dominans. Psykisk misshandel är det rätta ordet. Utan att jag själv riktigt märkte eller förstod det spred sig det kaos han skapade i mitt liv hemma, sakta över till jobbet.

Jag klarade ingenting längre. Jag gjorde massor av fel, klarade inte av att strukturera mitt arbete eller att hålla en dead-line. Tillslut brast allt och jag rasade ihop. Jag blev sjukskriven för utmattning.

Idag är jag tillbaka på jobbet på heltid. Det har inte gått smärtfritt, men dagliga terapisamtal av en vän som jobbar diakonalt, proffesionell stressrehab och en stor motivation att återta mitt liv, har gjort susen.

Min självkänsla var körd i botten och jag trodde att jag aldrig mer skulle klara av att sköta det jobb jag har, eftersom nogrannhet och att hålla deadlines är ett måste. Men jag är tillbaka och jag fixar det. Jag tom klarar att lösa problem som jag inte mäktade med förut och jag klarar att strukturera och planera mitt jobb, trots att det är stressigt.

För första gången på väldigt länge, känner jag glädje över mitt arbete. Det är inte längre ångestladdat att gå till arbetet. Det är en lycka.