Inlägg märkta ‘återhämtning’

Efter att ha levt i en destruktiv relation är självkänslan oftast nerbruten och utan att man själv märker det, undervärderar man sig själv. Man tappar tron på sin egen förmåga och har svårt att tro att någon annan vill en väl, utan baktanke. I ett liv tillsammans med en narcissistisk partner skapar man sig livsmönster som går ut på att överleva med minsta möjliga skada. När man väl lämnat inser man att det här är inga sunda beteenden man lagt sig till med. Man behöver fokusera om, bearbeta, arbeta målmedvetet med att bygga upp sig själv igen.

Nu är det tid för avstämning och eftertanke. Hur lever jag mitt liv? Vill jag ha det så här? Finns det något jag kan förändra? Kanske är dags att öppna garderoben och slänga ut ”skeletten” som ligger gömda och istället fylla livet med nytt innehåll?

Du kan aldrig finna ditt egen-värde genom att umgås med vissa människor eller i deras bekräftelse. Självkänsla handlar om vem du är, hur du ser på dig själv. Behandla dig själv som om du vore värdefull – för det är du. Jobba på att höja ditt egenvärde även om du inte alltid känner att du är värdefull. ”Fake it, till you make it!” När du bestämmer att du ska höja ditt eget värde och jobbar på det, blir det till sist en vana som resulterar i bättre självkänsla. Sannolikt kommer du efter en tid att märka att andra börjar behandla dig med större respekt.

Det finns flera olika åtgärder du kan göra för att höja dinn självkänsla och alla samverkar och leder mot samma resultat.

  • Var snäll mot dig själv.

Lär dig att själv ta hand om alla dina behov. Vilka är dina viktigaste prioriteringar? Ta hand om din kropp, ät rätt, rör på dig och se till att du får tillräckligt med sömn. Det minimerar mycket av den stress du bär i din kropp.

Ta hand om din ekonomi så att den håller för de utgifter du har. Gör en budget. Ta tag i ekonomin även om det är något som tynger och är jobbigt att hantera, i längden kommer det att löna sig. Var inte rädd att be andra om hjälp.

Sök den utbildning eller de jobb du vill ha. Jobba för att uppfylla dina drömmar.

Se till att ande, själ och kropp får det den behöver

  • Börja sätt din egna gränser

När man levt i ett destruktivt förhållande bryts ens personliga gränser ner successivt. De har blivit nertrampade så många gånger och ifrågasatta av förövaren att de helt suddats ut. Detta orsakar oändliga försök till att vara andra till lags och ett stort behov av bekräftelse och att göra andra människor nöjda trots att det inte alltid är bra för en själv.

Ditt liv handlar om Dig och ingen annan. När du av gammal vana blir ”hjälp-nödig” och säger ja av bara farten, bromsa lite och fundera över vad som är bra för dig. Du behöver inte hjälpa någon på bekostnad av dig själv och ditt mående. Jorden går inte under när du säger nej. Kanske kommer du upptäcka att sk vänner som tagit dig för given och utnyttjat din godhet, försvinner ur ditt liv. Men du behöver inte dom. De tillför inget utan suger ut din kraft och energi.

Du behöver inte heller ha kontroll på allt som sker. Andra människor får själva ta ansvar för sitt eget liv och handlande.

Den människa som vet sitt värde säger inte ja till allt. Hon drar gränser och bestämmer vad som är bra för henne. Den personliga gränsdragningen hör ihop med självkänslan och att man gör sig fri från medberoende.

  • Kommunicera på ett sunt sätt.

När man levt i en destruktiv relation är man van att ge med sig och man har kanske slutat att göra sin röst hörd, slutat att berätta vad man tycker. Men dina tankar och ord är viktiga.

Träna dig i att var rak och tydlig när du pratar med andra. Säg det du vill ha sagt och stå för din åsikter. Ta inte en diskussion som inte är bra för dig. Märker du att du blir nerbruten av samtalet, eller håller på att tappa kontrollen – avbryt. Om inte du står upp för dig själv, vem ska då göra det?

Fatta beslut som är bra för dig själv och håll fast vid dem även om du skulle få mothugg.

  • Kontrollera din känslor

När man levt med en narcissistisk person eller levt som medberoende har man lätt att reagera på triggers man utsätts för och kanske tom anamma ett flyktbeteende vid en konfliktsituation. Om du måste ha kontakt med sin förövare (ex p g a gemensamma barn) ska du vara medveten om att hen känner dig väl. Hen vet dina ömma punkter och kan få dig att tappa fattningen.

Genom att ge dig själv tid innan du svarar när något triggar dig, lär du dig att medvetet agera istället för att spontant reagera. Det här är viktigt för att minska förövarens kontroll och påverkan över ditt liv. Känslorna kommer alltid finnas där, men de ska inte styra ditt handlande. Det ska du själv göra genom medvetna val.

Kom ihåg att bara för att någon säger något, behöver det inte vara sant. Den skuld, skam och ansvar som förövaren vill lämna över på dig är inte din. Lämna tillbaka den och låt förövaren själv bära sitt ansvar.

  • Omge dig med människor som lyfter dig

Vi tar intryck och påverkas av de människor vi umgås med. Se till att du har en krets av människor runt dig som lyfter dig, som ger dig positiv energi och får dig att tro på dig själv. Bryt kontakten med energi-tjuvar, de tar din kraft och drar ner dig i missmod. Om möjligt praktisera nollkontakt med din destruktiva X-partner, eller minimera kontakten till minsta möjliga.

Låt inte heller den självkritiska jante-rösten få plats i ditt inre. Den försöker alltid sabotera och få dig att förlora tron på dig själv. Låt den inte styra dig, utan kasta av dig offerkoftan och lämna självömkan bakom dig

  • Vad gör dig lycklig?

Försök hitta de tillfällen i vardagen som gör dig glad eller tacksam. Sug på de ”karamellerna” och låt de ta plats i ditt liv. Sök humorn och glädjen i det som finns runt dig. Sluta att fokusera på de saker som sårar och drar ner dig. Livet är till för dig.

Du har bara ett liv, var rädd om det.

Glöm inte att vara snäll mot dig själv. Du är stjärnan i ditt eget liv och du är värd att älskas, värd att respekteras.

Annonser

Jag bär min historia inom mig. Ingen kan se den utanpå. Nu har det gått så lång tid sen allt hände och jag är inte den jag var då.

Ofta glömmer jag att jag ens levt i en destruktiv relation. Ibland måste jag gå tillbaka i bloggen och läsa vad jag upplevde på min väg ut ur helvetet, för att kunna inse att det här har faktiskt hänt mig. Och när allt är lugnt måste jag ibland påminna mig själv om att jag inte kan lita på mitt X och att det alltid dyker upp kränkande ord förr eller senare. Det jag levde i, var på riktigt.

Idag är jag lyckligt kär i mitt eget liv. Jag drar lyckan till mig och tror jag smittar andra med min glädje.

Men ibland drabbar minnena mig som ett slag i magen. Det kan vara ett ord, en känsla, någonting som oväntat påminner mig om det liv jag levde, då vänder sig allt inuti mig och jag vill bryta ihop och gråta. Då blir allt oerhört tungt.

Samtidigt är jag tacksam att jag tagit mig så här långt. När minnena drabbar mig som ett slag i magen vet jag numera för det mesta hur jag ska hantera det. Jag låter det göra ont, jag gråter mina tårar och låter smärtan ebba ut. Idag bär jag inga bördor för mig själv någon längre tid. Jag berättar för mina soul-sisters. Vi delar smärtan, analyserar och rätar på ryggen.

Tillsammans går vi vidare mot framtiden. Vi finns för varandra och ger varandra hopp, styrka och tillförsikt.

En grind, men till vilken nytta när inget mer finns?

Vem använder den nu? En lämning, ett minne av något som varit, men som inte mer är.

Ett ett förintat jag, ett utraderat liv och så grinden förstås, det var allt som fanns kvar när jag slutligen reste mig upp och gick. Då såg jag det inte själv, men när jag ser tillbaka kan jag se.

Martin Buber: ”Jag är jag för att jag är jag, och du är du för att du är du. Men om du är du för att jag är jag, så är inte längre du du.” 

Det är inte helt enkelt för en ung människa att känna sitt eget jag, veta hur hen ska dra sina gränser i förhållande till andra. Det är en mödosam väg att lära sig hur man ska stå upp för sig själv, vad man ska acceptera och vad man ska säga nej till.

Jag promenerade med Lilla härom morgonen i solen, på väg till skolan. Plötsligt börjar hon berätta om en händelse i skolan, när hon var lekledare. Hon hade bestämt vem som skulle vara kullare. En annan kompis kommer och vill vara den som kullar. Min Lilla är alldeles för mycket diplomat och svarar snällt, att kompisen ska fråga den som först hade blivit lovad. Hon ville inte göra någon ledsen. Resultatet blev inget vidare. Hon fick två ledsna kamrater och den ena av dem fick alla emot sig. Min lilla försökte gå in och lösa på sitt sätt men det gick inte så bra. Lilla kände sig också jätteledsen över att hennes bästa kompis blivit sårad och fått alla mot sig. Det var ju inte så här det skulle bli.

Jag är glad att hon berättade för mig. Vi samtalade om situationen och jag försökte få henne att fundera över om det skulle kunna gått att göra på något annat sätt. Hon fastnade i att hur hon än skulle sagt och gjort skulle ändå någon bli besviken. Det är inte lätt vare sig för barn eller vuxna att stå upp alltid för det man tänker och tycker. Vi kommer alltid att möta människor som inte gillar det vi gör, men det är något som man får träna sig på. En del har lättare för det, andra svårare.

Den som lever i en destruktiv relation, kommer att märka att självbilden och ens personliga gränser sakta men säkert rivs ner, tills ingenting till slut återstår. Ofta märker man inte själv hur det händer. Mycket är så subtilt. Det kan handla om syrliga kommentarer om hur man klär sig, vad man säger eller om vilka man umgås med. Det kan handla om plötsliga raseriutbrott utan orsak från partnern, eller om ett kontrollerande beteende och ibland kan även fysikt våld vara inblandat.

Skulle allt negativt komma på en gång, skulle aldrig en kvinna stanna kvar hos en misshandlande man. Men första slaget är sällan första slaget. Ofta har fysisk misshandel föregåtts av en rad kränkningar på olika vis. Kvinnan tappar steg för steg tilltron till sig själ och sin egen förmåga att tänka och agera. Sakta men säkert förintas både hennes självkänsla och hennes forna gränser. Vi brukar kalla det normalisering. Det är bl a därför som det är så svårt att lämna ett destruktivt förhållande.

Det finns hopp. Det går att ta sig ur, även om man får kämpa med näbbar och klor för sin egen räkning. Det finns hopp. Det går att bygga upp sin självkänsla på nytt och att sätta sina gränser för vad som är acceptabelt och inte. Det går att hitta tillbaka till sitt eget Jag och att bli en starkare person.

Ett rivet staket kan byggas upp igen. Utraderade gränser kan bli tydliga på nytt.

Det handlar om återuppbygga sitt liv, att sätta gränser vad man släpper in i sitt liv, bygga upp staketet och öppna grinden för att släppa ut ont och släppa in gott.

Ge aldrig upp.

Dra lyckan till sig

Publicerat: februari 24, 2017 i lycka
Etiketter:, , , , ,

Jag får ett telefonsamtal, hör en glad röst på andra sidan. Min son. Ung vuxen.

Han ringer bara för att berätta något som han gjorde nyss, någonting som fick honom att känna glädje och att han lever. Efter allt som han varit med om i vår trasiga familj, har han precis som jag, ett stort behov av att dra lyckan till sig.

Hitintills har han gjort det så bra. Han har gjort medvetna val av vilka han umgås med, utbildning och arbete. Han har drömmar och tänker framåt, och däremellan ramlar det in lite galna idéer.

Jag blir lycklig när han ringer, bara för att prata bort några minuter och dela lite glädje. Jag gör samma sak med honom. Jag har ingen att dela med när något händer, men jag delar med honom och det är underbart. Ibland kommer tårarna, för det blir mycket känslor, mycket kärlek.

Vi finns för varandra, trots att vi bor på olika platser. Vi delar lyckan och drar den till varandra.

Min Lilla börjar bli stor. Det känns både roligt och märkligt. Ena stunden ser jag hennes smala sju-årsben springa omkring och skutta i en fantasilek, där hon rider på en låtsas-häst och i nästa stund har vi djupa samtal som både är vuxna och barnsliga på samma gång.

För en tid sen sa hon till mig, mitt i sin lek: ”Mamma, ska du gifta dig igen?” Jag svarade henne att om jag hittar någon som kan älska både mig och henne och hennes syskon så kanske jag gör det. Då säger hon att hon tycker att jag ska göra det för det blir så ensamt annars! I det fortsatta samtalet låter hon mig förstå att hon tror att hon ska slippa åka till pappa om jag skaffar en extra-pappa till henne. Jag blir tvungen att förklara att hennes pappa alltid kommer att vara pappa i allafall och att hon nog måste åka till honom ändå ibland.

Igår åkte vi tåget tillsammans, för att jag skulle lämna henne för övernattning hos pappa. Då sade hon igen, att hon vill att jag skaffar en exta-pappa till henne. Hon pratade om att hon vill att jag ska gifta mig igen. Det känns så märkligt att denna lilla unge pratar så vuxet med mig. Jag frågar henne om hon tror att pappa kommer bli avundsjuk om jag skulle gifta mig med någon annan. Först säger hon nej, men sen tänker hon efter och säger att hon tror det. Då frågar jag om hon tror att jag skulle bli avundsjuk om pappa skulle gifta sig med någon annan, men det tror hon inte.

Jag begriper inte hur hon kan uppfatta så mycket av hur jag tänker och känner och hurdan hennes far är.

Lilla söta förklarar också för mig varför det skulle vara så bra med en extra-pappa. Han skulle nämligen kunna köpa biljetter till Gröna Lund och gå med henne dit, så de så! Ikväll fanns denna ännu icke-existerande-extra-pappa med i hennes aftonbön.

Det känns som om hon just nu har ett stort behov av en faders-figur som ser henne och bekräftar henne.

Under veckan som gick mötte jag några vänner från förr. Det var människor som stod mig och mitt X nära innan livet vände åt fel håll.

Det kändes viktigt att få till detta möte, men av någon konstig orsak har jag känt rädsla och nervositet inför detta möte. Kanske berodde det på att de representerade den första tiden med X. Det var en tid som i mitt minne var ganska lycklig. Visst fanns det problem, men de hade inte vuxit sig så stora. Jag kanske var rädd att bli dömd. De var ju trots allt hans vänner, långt innan X introducerade dem för mig. Nu fick jag ge dem brottstycken av min berättelse.

Varje gång jag ger min berättelse, händer det något inom mig, trots att två år har passerat sedan jag lämnade X. Det helvete jag levde i blev så tydligt för mig på nytt, när jag berättade för dessa vänner. När jag berättade om olika händelser som jag upplevt tillsammans med X, återupplevde jag den kompakta ondskan. Det fördömande av mig, eller det försvar av honom som jag väntat få höra kom aldrig. I stället möttes jag av total förståelse och medlidande. Jag fick förklaring på händelser som hänt för länge sen, sådant som jag aldrig förstått, därför att X gett mig en historia som inte varit helt sann. Jag fick en bild av X attityd mot andra som faktiskt överensstämmer med den uppfattning jag har om honom idag.

Detta var ett befriande möte. Jag fick konfrontera min dåtid och gå emot min oro och rädsla. Varje gång jag går emot min rädsla sticker jag hål i de illusioner som X byggt upp och som han fick mig att tro på en gång i tiden. Jag har lösgjort mig från ännu en sak som hållit mig bunden kvar i det förflutna. Nu kan jag gå vidare, framåt.

Jag har sagt det förut, och jag säger det igen: Trollen försvinner i ljuset.

På söndag har Lilla sjuårskalas. Det blir stort. Hon har planerat i månader och jag vill inte ta glädjen ifrån henne. Jag har bokat lokal och hyrt in hjälp för att fixa tilltugg. Hennes pappa gav ett halvt löfte om att hjälpa till, men blev besviken när hon inte ville ha kalaset hemma hos honom.

Jag har känt oro över att ha honom med. Jag vet aldrig vad som händer, om han säger nån kommentar eller försöker visa alla att allt är så bra och ska lägga armen om mig. Sånt är enbart obehagligt.

Ikväll ringer jag ett samtal för att göra viss planering med honom och får veta att han inte kommer att vara med. Jag känner lättnad över att slippa ha honom med. Men naturligtvis kan han inte säga det utan att trycka till mig med något nedvärderande. Han vet exakt vad han gör och jag borde ha lärt mig. Men vissa saker utsätter jag mig för enbart för Lillas skull. Hans ord ger en jobbig eftersmak.

Jag låter orden sjunka ner lite. Jag blev ledsen och skulle lätt fälla en tår, men jag gör det inte. Jag saknar en handfast vän att luta mig mot, att berätta för och få stöd av, men jag klarar mig för jag står stadigt trots allt, på egna ben. Jag kan vända på tankarna.

Istället för att deppa ihop är jag faktiskt glad över att jag slipper leva ihop med en man som har den här attityden. Det är ingen som trycker ner mig längre, ingen som bestämmer över mig. Jag behöver inte mer stå ut med att dagligen bli kallad för fula saker och höra om hur värdelös jag är. Jag klarar mig själv alldeles utmärkt. Jag har vunnit högsta vinsten – återfått mitt eget liv!