Inlägg märkta ‘återhämtning’

En grind, men till vilken nytta när inget mer finns?

Vem använder den nu? En lämning, ett minne av något som varit, men som inte mer är.

Ett ett förintat jag, ett utraderat liv och så grinden förstås, det var allt som fanns kvar när jag slutligen reste mig upp och gick. Då såg jag det inte själv, men när jag ser tillbaka kan jag se.

Martin Buber: ”Jag är jag för att jag är jag, och du är du för att du är du. Men om du är du för att jag är jag, så är inte längre du du.” 

Det är inte helt enkelt för en ung människa att känna sitt eget jag, veta hur hen ska dra sina gränser i förhållande till andra. Det är en mödosam väg att lära sig hur man ska stå upp för sig själv, vad man ska acceptera och vad man ska säga nej till.

Jag promenerade med Lilla härom morgonen i solen, på väg till skolan. Plötsligt börjar hon berätta om en händelse i skolan, när hon var lekledare. Hon hade bestämt vem som skulle vara kullare. En annan kompis kommer och vill vara den som kullar. Min Lilla är alldeles för mycket diplomat och svarar snällt, att kompisen ska fråga den som först hade blivit lovad. Hon ville inte göra någon ledsen. Resultatet blev inget vidare. Hon fick två ledsna kamrater och den ena av dem fick alla emot sig. Min lilla försökte gå in och lösa på sitt sätt men det gick inte så bra. Lilla kände sig också jätteledsen över att hennes bästa kompis blivit sårad och fått alla mot sig. Det var ju inte så här det skulle bli.

Jag är glad att hon berättade för mig. Vi samtalade om situationen och jag försökte få henne att fundera över om det skulle kunna gått att göra på något annat sätt. Hon fastnade i att hur hon än skulle sagt och gjort skulle ändå någon bli besviken. Det är inte lätt vare sig för barn eller vuxna att stå upp alltid för det man tänker och tycker. Vi kommer alltid att möta människor som inte gillar det vi gör, men det är något som man får träna sig på. En del har lättare för det, andra svårare.

Den som lever i en destruktiv relation, kommer att märka att självbilden och ens personliga gränser sakta men säkert rivs ner, tills ingenting till slut återstår. Ofta märker man inte själv hur det händer. Mycket är så subtilt. Det kan handla om syrliga kommentarer om hur man klär sig, vad man säger eller om vilka man umgås med. Det kan handla om plötsliga raseriutbrott utan orsak från partnern, eller om ett kontrollerande beteende och ibland kan även fysikt våld vara inblandat.

Skulle allt negativt komma på en gång, skulle aldrig en kvinna stanna kvar hos en misshandlande man. Men första slaget är sällan första slaget. Ofta har fysisk misshandel föregåtts av en rad kränkningar på olika vis. Kvinnan tappar steg för steg tilltron till sig själ och sin egen förmåga att tänka och agera. Sakta men säkert förintas både hennes självkänsla och hennes forna gränser. Vi brukar kalla det normalisering. Det är bl a därför som det är så svårt att lämna ett destruktivt förhållande.

Det finns hopp. Det går att ta sig ur, även om man får kämpa med näbbar och klor för sin egen räkning. Det finns hopp. Det går att bygga upp sin självkänsla på nytt och att sätta sina gränser för vad som är acceptabelt och inte. Det går att hitta tillbaka till sitt eget Jag och att bli en starkare person.

Ett rivet staket kan byggas upp igen. Utraderade gränser kan bli tydliga på nytt.

Det handlar om återuppbygga sitt liv, att sätta gränser vad man släpper in i sitt liv, bygga upp staketet och öppna grinden för att släppa ut ont och släppa in gott.

Ge aldrig upp.

Dra lyckan till sig

Publicerat: februari 24, 2017 i lycka
Etiketter:, , , , ,

Jag får ett telefonsamtal, hör en glad röst på andra sidan. Min son. Ung vuxen.

Han ringer bara för att berätta något som han gjorde nyss, någonting som fick honom att känna glädje och att han lever. Efter allt som han varit med om i vår trasiga familj, har han precis som jag, ett stort behov av att dra lyckan till sig.

Hitintills har han gjort det så bra. Han har gjort medvetna val av vilka han umgås med, utbildning och arbete. Han har drömmar och tänker framåt, och däremellan ramlar det in lite galna idéer.

Jag blir lycklig när han ringer, bara för att prata bort några minuter och dela lite glädje. Jag gör samma sak med honom. Jag har ingen att dela med när något händer, men jag delar med honom och det är underbart. Ibland kommer tårarna, för det blir mycket känslor, mycket kärlek.

Vi finns för varandra, trots att vi bor på olika platser. Vi delar lyckan och drar den till varandra.

Min Lilla börjar bli stor. Det känns både roligt och märkligt. Ena stunden ser jag hennes smala sju-årsben springa omkring och skutta i en fantasilek, där hon rider på en låtsas-häst och i nästa stund har vi djupa samtal som både är vuxna och barnsliga på samma gång.

För en tid sen sa hon till mig, mitt i sin lek: ”Mamma, ska du gifta dig igen?” Jag svarade henne att om jag hittar någon som kan älska både mig och henne och hennes syskon så kanske jag gör det. Då säger hon att hon tycker att jag ska göra det för det blir så ensamt annars! I det fortsatta samtalet låter hon mig förstå att hon tror att hon ska slippa åka till pappa om jag skaffar en extra-pappa till henne. Jag blir tvungen att förklara att hennes pappa alltid kommer att vara pappa i allafall och att hon nog måste åka till honom ändå ibland.

Igår åkte vi tåget tillsammans, för att jag skulle lämna henne för övernattning hos pappa. Då sade hon igen, att hon vill att jag skaffar en exta-pappa till henne. Hon pratade om att hon vill att jag ska gifta mig igen. Det känns så märkligt att denna lilla unge pratar så vuxet med mig. Jag frågar henne om hon tror att pappa kommer bli avundsjuk om jag skulle gifta mig med någon annan. Först säger hon nej, men sen tänker hon efter och säger att hon tror det. Då frågar jag om hon tror att jag skulle bli avundsjuk om pappa skulle gifta sig med någon annan, men det tror hon inte.

Jag begriper inte hur hon kan uppfatta så mycket av hur jag tänker och känner och hurdan hennes far är.

Lilla söta förklarar också för mig varför det skulle vara så bra med en extra-pappa. Han skulle nämligen kunna köpa biljetter till Gröna Lund och gå med henne dit, så de så! Ikväll fanns denna ännu icke-existerande-extra-pappa med i hennes aftonbön.

Det känns som om hon just nu har ett stort behov av en faders-figur som ser henne och bekräftar henne.

Under veckan som gick mötte jag några vänner från förr. Det var människor som stod mig och mitt X nära innan livet vände åt fel håll.

Det kändes viktigt att få till detta möte, men av någon konstig orsak har jag känt rädsla och nervositet inför detta möte. Kanske berodde det på att de representerade den första tiden med X. Det var en tid som i mitt minne var ganska lycklig. Visst fanns det problem, men de hade inte vuxit sig så stora. Jag kanske var rädd att bli dömd. De var ju trots allt hans vänner, långt innan X introducerade dem för mig. Nu fick jag ge dem brottstycken av min berättelse.

Varje gång jag ger min berättelse, händer det något inom mig, trots att två år har passerat sedan jag lämnade X. Det helvete jag levde i blev så tydligt för mig på nytt, när jag berättade för dessa vänner. När jag berättade om olika händelser som jag upplevt tillsammans med X, återupplevde jag den kompakta ondskan. Det fördömande av mig, eller det försvar av honom som jag väntat få höra kom aldrig. I stället möttes jag av total förståelse och medlidande. Jag fick förklaring på händelser som hänt för länge sen, sådant som jag aldrig förstått, därför att X gett mig en historia som inte varit helt sann. Jag fick en bild av X attityd mot andra som faktiskt överensstämmer med den uppfattning jag har om honom idag.

Detta var ett befriande möte. Jag fick konfrontera min dåtid och gå emot min oro och rädsla. Varje gång jag går emot min rädsla sticker jag hål i de illusioner som X byggt upp och som han fick mig att tro på en gång i tiden. Jag har lösgjort mig från ännu en sak som hållit mig bunden kvar i det förflutna. Nu kan jag gå vidare, framåt.

Jag har sagt det förut, och jag säger det igen: Trollen försvinner i ljuset.

På söndag har Lilla sjuårskalas. Det blir stort. Hon har planerat i månader och jag vill inte ta glädjen ifrån henne. Jag har bokat lokal och hyrt in hjälp för att fixa tilltugg. Hennes pappa gav ett halvt löfte om att hjälpa till, men blev besviken när hon inte ville ha kalaset hemma hos honom.

Jag har känt oro över att ha honom med. Jag vet aldrig vad som händer, om han säger nån kommentar eller försöker visa alla att allt är så bra och ska lägga armen om mig. Sånt är enbart obehagligt.

Ikväll ringer jag ett samtal för att göra viss planering med honom och får veta att han inte kommer att vara med. Jag känner lättnad över att slippa ha honom med. Men naturligtvis kan han inte säga det utan att trycka till mig med något nedvärderande. Han vet exakt vad han gör och jag borde ha lärt mig. Men vissa saker utsätter jag mig för enbart för Lillas skull. Hans ord ger en jobbig eftersmak.

Jag låter orden sjunka ner lite. Jag blev ledsen och skulle lätt fälla en tår, men jag gör det inte. Jag saknar en handfast vän att luta mig mot, att berätta för och få stöd av, men jag klarar mig för jag står stadigt trots allt, på egna ben. Jag kan vända på tankarna.

Istället för att deppa ihop är jag faktiskt glad över att jag slipper leva ihop med en man som har den här attityden. Det är ingen som trycker ner mig längre, ingen som bestämmer över mig. Jag behöver inte mer stå ut med att dagligen bli kallad för fula saker och höra om hur värdelös jag är. Jag klarar mig själv alldeles utmärkt. Jag har vunnit högsta vinsten – återfått mitt eget liv!

 

Jag mötte en ängel

Publicerat: december 22, 2016 i Uncategorized
Etiketter:, , , , , ,

Idag fick jag frågan om jag är beredd att möta mörkret, den kompakta ondskan, det djävulska som förintar en människa. Är jag beredd att vandra bredvid kvinnan som missbrukar, bredvid henne som säljer sin kropp? Vill jag möta kvinnan som ständigt lever under dödshot och aldrig vet om hon kommer tillbaka efter sin business? Håller mitt psyke för att hålla om den misshandlade i väntan på polis och ambulans? Vill jag vara öra och lyssna? Vara medmänniska? Vara medvandrare?

Jag mötte en ängel idag.

En kvinna som lever som ställföreträdande hopp för de som inget hopp har kvar. Hon har själv levt i djupaste mörker, i missbruk, blivit utsatt för våld, sexuella övergrepp och tvingats sälja sin kropp, men fått ett nytt liv. Hon mötte kristna människor som tålde att se henne. Människor som brydde sig om henne och bad för henne. Hon fick ett ”Jesus-möte” som blev början på en lång resa mot det nya liv hon har idag.

Idag, ger hon andra hopp, för det finns inga hopplösa fall. Idag, får hon vara med och ge människovärdet tillbaka till nedbrutna människor.

Hennes fråga till mig berörde mitt inre. Jag fick en aning om den absurda och ondskefulla värld som vissa människor lever i, men som många vanliga ”svenssons” inte ens i sin vildaste fantasi kan tänka sig existerar. Vill jag? Har jag uthålligheten som krävs, för att vara ett ställföreträdande hopp?

Jag hade ett samtal med en kurator, en själavårdare. Vårt samtal berörde något av det som är det allra svårast efter att ha lämnat en destruktiv relation.

Måste jag förlåta? Kan jag någonsin förlåta?

Att komma fri från en narcissistisk relation kan i värsta fall jämföras med att ha överlevt en förintelse. Helt klart finns det offer och förövare.

Som offer måste man fortsätta att leva med sina minnen, sitt trauma resten av livet. Det går inte över. På något sätt behöver man trots det få till ett riktigt bokslut, stänga böckerna och avsluta det som varit, för att kunna läkas och gå vidare.

Det han utsatt mig för, kommer aldrig vara eller bli okej. Minnena kommer jag alltid att bära med mig. De kommer för alltid finnas kvar som ärr i min själ.

Jag lämnade för att aldrig gå tillbaka. I det beslutet låg mycket sorg och smärta. 

Jag sörjde allt som inte blev, mina krossade drömmar. Drömmar om ett lyckligt äktenskap och gemenskap. Jag sörjde saker som jag förlorat eller som jag skulle förlora när jag lämnade. Jag började sörja innan jag gick. 

När jag väl lämnat bestämde jag tidigt att jag inte skulle hamna i bitterhet. Jag skulle inte se tillbaka med saknad över det jag förlorat. Jag skulle inte hamna i självömkan.

Han bad om förlåt innan jag lämnade. Konstigt nog, var det lätt att säga: Ja, jag förlåter dig. Jag svarade verkligen så, men det fanns ingen känsla i mitt svar, bara en mekanisk likgiltighet.

Förlåt, är ett begrepp  som jag inte riktigt kunna ta in efter allt som hänt. Att förlåta är så lätt, så länge man inte drabbats själv av den kompakta ondskan – det djävulska.

Samtalet med kuratorn var befriande. Jag fick förklarat för mig att förlåtelse inte är en känsla. Att förlåta är mer ett förhållningssätt eller en attityd, då man fattat ett beslut om att lämna det som hänt bakom sig. Det kan handla om att lämna tanken på hämnd och att inte låta sig själv bli uppfylld av hat. Hatet förgör och skadar bara mig själv. Detta är inget som går att tvinga fram. Det är en process som måste få ta sin tid.

När vi satt och samtalade insåg jag att det är ungefär detta som jag redan gjort.

Jag har stängt dörren bakom mig och låter inte längre det negativa, det djävulska styra min framtid. Det är över. Att förlåta är befriande för min själ.

Men förlåtelse betyder inte att jag blir tyst, accepterande och går tillbaka till mitt gamla liv. Tvärtom. 

Rösterna mot ondskan får aldrig tystna. Våldet får aldrig bli accepterat.