Inlägg märkta ‘abuse’

Tystnaden är total. Jag orkar inte längre ringa trots att det är saker vi borde prata om gällande barnen. Han svarar inte. Istället skickar jag sms om det är något viktigt. Oftast får jag inga svar, men ibland.

Jag tror jag är död nu. Ja inte rent fysiskt förstås, men jag har gått över en osynlig gräns och då blir man levande död i en hederskultur. Jag hör numera till de orörbara, de fredlösa.

Kommer det vara så här för alltid? Jag vet inte. Just nu är tystnaden skön. Jag har inget behov av honom, ingen längtan efter att han ska vara delaktig i mitt eller dottern liv.

Allt har känts så lugnt och skönt tills nu. Den här insikten är helt ny för mig och nu efter några dagar känns det som att den börjar landa hos mig. Jag inser att jag inte kan vara säker på att det förblir så här lugnt. Jag inser faran och att jag kanske får betala ett högt pris, ett alldeles för högt pris. Hur mycket ska frihet få kosta?

Har jag begått något brott?

Nej jag är ingen brottsling. Det ända jag gjort är att ha skilt mig från min make p g a psykisk och fysisk misshandel. Jag lämnade ett liv som bröt ner mig, men i hans tradition existerar inte skilsmässa. När jag lämnade honom drog jag skam över hans huvud, men trots det har han fortsatt tro att han äger mig. Nu när jag efter tre år träffar någon som jag kanske kan dela mitt liv med, möter X mig med utraderande tystnad. Jag blir en icke-existerande.

Vad har jag att komma med? Vart kan jag sätta mitt hopp?

”Jag ser upp emot bergen:
varifrån skall jag få hjälp?
Hjälpen kommer från Herren,
som har gjort himmel och jord.
Han låter inte din fot slinta,
han vakar ständigt över dina steg.
Han sover aldrig, han vakar ständigt,
han som beskyddar Israel.
Herren bevarar dig,
i hans skugga får du vandra,
han går vid din sida.
Solen skall inte skada dig om dagen,
inte månen om natten.
Herren bevarar dig från allt ont,
från allt som hotar ditt liv.
Herren skall bevara dig
i livets alla skiften,
nu och för evigt.”

Citat Psalm 121 Bibel 2000

Annonser

Precis idag är det tre år sen jag lämnade ”The house of hell”.

Jag lämnade planerat. Jag hade planerat min flytt i ett halvår. Vi hade varit gifta i 22 år och hade tre barn tillsammans. Det var år med skiftande kvalitet, men de sista fem åren var ett helvete.

All min energi gick åt till att hålla näsan över vattenytan, läsa av honom och anpassa mig i det oändliga för att minimera hans raseriutbrott. Jag fick nästan dagligen höra hur värdelös jag var. Jag möttes av blickar fyllda av hat och förakt, samtidigt som han förbannade mig, mina barn och min familj. Däremellan kom raseriutbrotten från ingenstans. Örfilar, sparkar, fasthållning och saker som flög genom luften. Jag kunde fly ut i natten, för att återkomma några timmar senare när han lugnat sig.

Men för tre år sen lämnade jag. Jag tog min dotter i handen och klev ut genom dörren för att aldrig flytta tillbaka. Då började jag min egen resa, tillbaka till mig själv.

Utan min närmaste vän som fanns för mig hela tiden med stöd och samtal hade jag aldrig orkat den här tiden. Han pushade mig, fick mig att tro på mig själv och motiverade mig. Men jag fick själv göra jobbet.

Ingen kunde ta beslut åt mig. Det blev jag tvungen att göra själv. Jag var rädd men jag klarade det. Ingen kunde förändra mitt beteende, mitt medberoende eller min dåliga självkänsla. Jag blev tvungen att göra det själv. Men jag stod inte ensam och det är jag oändligt tacksam för.

Tre år har gått. Tre långa år. Ja det känns faktiskt som dubbla tiden. Det har inte varit nån dans på rosor utan mycket smärta, tårar och oro. Tre flyttar har det blivit och fortfarande har jag ingen fast adress. Ändå är jag lycklig. Jag lever. Jag har det liv jag vill leva och jag är fri. Fri från rädsla för vad mitt X ska hitta på. Jag behöver inte dela hus och säng med honom som skadat mig. Jag kan tänka, andas och växa på egen hand.

Kram till er, alla som kämpar.

Ge aldrig upp

Stilla natt, heliga natt, allt är frid, stjärnan blid…

Tyst och mörkt är det och stilla. Det är jul och allt skulle vara frid, för så var det tänkt. I tystnaden och stillheten växer skräcken som en stor klump i magen. En förlamande känsla sprider sig genom kroppen. Helst skulle hon bara vilja krypa ihop och gråta, men det går inte. Barnen, barnen måste ju få en jul. En glad jul. De får ingenting märka.

För många barn och mammor i destruktiva relationer innebär jul och långhelg, ja egentligen all ledig tid att man får mer tid med förövaren. Det blir timmar och dagar som genomlevs i skräck och oro, därför att man inte vet när nästa utbrott kommer. Man försöker hela tiden läsa av hans känslostämning för att minimera risken för utbrott. Man tassar runt som på äggskal och ändå blir allting fel.

Under ganska lång tid efter att jag lämnat min förövare hade jag huvudvärk varje fredag. Jag kunde inte begripa varför. Jag hade ju inte längre något att vara rädd för, jag hade ju lämnat honom flera månader tidigare. Så fortsatte huvudvärken, fredag efter fredag i flera månader tills någon frågade mig om vad som brukade hända på fredagar när jag bodde med X.

Då fick jag en aha-upplevelse. Fredagar betyder helg. Helg betydde mer tid med X och detta orsakade att hela min kropp var på sin vakt. Kroppen fortsatte undermedvetet att vara på sin vakt. Därför fick jag också spänningshuvudvärk på fredagar under lång tid tills jag förstod orsaken och min hjärna kunde övertyga kroppen om att nu var faran över.

Att leva med en förövare kostar mer än vad man tror. Rädsla och oro hindrar en från att gå, men priset man får betala för att stanna är alldeles för högt. Hela ens liv drabbas. Hälsan tar stryk, oavsett om han slår eller inte. Ekonomin blir lidande. Ofta förlorar man vänner och framförallt förintas självkänslan.

En fridfull helg, finns endast långt borta från förövaren. Vägen dit är lång och tuff och det tar tid att nå dit. Priset för ett återerövrat liv är högt, men värt varenda krona.

Fridfull helg!

Behöver du prata, undrar något ring Kvinnofridslinjen 020-50 50 50 http://kvinnofridslinjen.se/sv/

Vad händer när livets förutsättningar förändras? När psykopaten eller narcissisten tappar mer av sin kontroll? När barnen inte längre vill umgås med N-personen? Eller när en kvinna som lämnat en misshandelsrelation beslutar sig för att gå vidare och skaffar sig en annan partner? Vad händer med kvinnan och barnen när mannen som misshandlat dem, kommer ut från fängelset?

Kvinnan som flydde sin misshandlande make känner sig aldrig helt trygg. Trots kanske skyddad identitet och kontaktförbud kan hon aldrig känna sig trygg. N-personen kommer alltid tillbaka, förr eller senare och det går aldrig att förutsäga vad eller hur en N-person kommer att agera. Detta gör att kvinnan och barnen lever under en enorm press som aldrig tar riktigt slut. Vissa tider är det lugnare och kvinnan kan känna att hon börjar återfå ett normalt liv, men ovissheten av att inte veta hur länge det varar sätter sina spår. Många av oss kvinnor som lever under denna press utvecklar fysiska sjukdomar pga av all psykisk inre stress. Förutom PTSD (Post Traumatisk Stressyndrom), utmattningssyndrom och andra stressrelaterade sjukdomar dyker även andra fysiska åkommor upp som brev på posten. Vi går sönder, sakta men säkert inifrån och ut.

Idag lever jag i balans, dvs jag har inget trubbel med X. Jag har nästan ingen kontakt alls och det är så befriande skönt, men sannolikt är det bara en tidsfråga innan ett helvete brakar lös. Tankarna på det påverkar mig mer än jag vill erkänna. Jag är inte rädd, men det finns en orosklump som gnager i min mage. Vilka scenarier är sannolika? Hur kommer han reagera när han märker att barnen gör uppror mot honom och inte längre vill det han vill, eller inte längre vill umgås med honom? Hela hans liv går ut på kontroll. Han kontrollerar barnen och han kontrollerar mig genom barnen. Utan att barnen själva inser det, blir de hans ”flying monkey” och de går hans ärenden. Den dag han förstår att jag har gått vidare med mitt liv och skaffat en annan man, har han lovat att ”förändra” mitt liv.

Allt detta tär. Jag måste bygga upp en beredskap på hur jag ska hantera olika tänkbara situationer. Jag måste ha en beredskap så att min oro inte förstör min nya relation. Jag vill inte att mitt X ska påverka det som är nytt och vackert och som håller på att byggas upp. Ändå påverkas jag och jag vet att det kommer påverka min nya relation och det är inte okej.

 

 

Vi får inte förminska det som dagligen sker runt om oss. Det får aldrig vara rätt att kvinnor blir utsatta, förminskade bara för att de är kvinnor. En kvinna ska inte behöva acceptera att bli tafsad på eller hotad.
Enligt den värdegrund som de flesta av oss har, är kvinnor och män lika värda. Men det finns oskrivna normer. Normer som säger att det är helt okej för en man att tafsa på mig, skrämma mig eller förminska mig bara för att jag är kvinna och han är man. Det är först nu när vi nu börjar prata om det som det finns chans att förändra dessa mäns tankegångar, därför att nu ifrågasätter vi de oskrivna normer som funnits bland vissa män länge.

Läs Alice ord nedan:

Stoppa våldet mot kvinnor

Drygt en månad har gått sedan #metoo slog igenom med buller och bång. En kampanj som visat att vi idag år 2017 lever med en tystnadskultur som sträcker sig över hela världen. Kvinnor i hela världen har delat med sig av olika övergrepp de varit med om från just män. Män som gått över gränsen. Män som tagit på oss utan vår tillåtelse. Det har hänt i hem, på arbetsplatser, på skolor, på förskolor, på krogen. Ja faktiskt överallt i olika sammanhang. Detta är enormt skrämmande att se. Det gör ont att läsa alla berättelser om alla olika övergrepp. Stora som små.

Det tragiska i detta är att trots detta fortsätter det. Det är återkommande. Många män har blivit anmälda, många män har vi sett i media den senaste tiden som blivit anklagade. Många är den. Fler än de vi sett i media.

Jag är en av alla dessa kvinnor…

View original post 315 fler ord

Ett äktenskap börjar med löften. Man står kanske i kyrkan tillsammans och lovar varandra inför Gud och församlingen att leva resten av livet tillsammans, i nöd och lust, tills döden skiljer oss åt. Starka löften. Evighetslöften. Det finns kärleksband och det är vackert.

För oss som levt tillsammans med en narcissistisk person, psykopat eller sociopat får dessa evighetslöften en helt annan innebörd. Ja man behöver inte ens ha stått inför prästen och avgett löften, men löftet ”tills döden skiljer oss åt” är det löftet som märkligt nog håller genom allt, men med en negativ innebörd.

Jag lämnade mitt X för snart tre år sen. Jag har jobbat hårt med mig själv för att bli fri från honom i tanke och handling. Jag har flyttat och bor flera mil ifrån honom. Jag har talat om för honom klart och tydligt att jag aldrig kommer tillbaka. Ändå försöker han fortfarande få mig att tro att jag är hans. Så fort han får minsta misstanke om att jag träffar någon annan blir han rabiat och försöker att med hot hålla mig kvar i sitt grepp. Dessutom ljuger han och smutskastar mig inför våra barn. Efteråt kommer de och berättar för mig för att fråga om vad som är sant.

För ett år sen hade jag en märklig dröm. Jag brukar aldrig komma ihåg mina drömmar, men denna dröm var så märklig att jag mindes den och skrev ner den. http://wp.me/p5JCls-r6 Kanske är det just denna stund det handlar om?

Jag har aldrig anmält mitt X, inte när vi var tillsammans och inte efter. Ändå har det många gånger funnits skäl att göra det. Under tiden jag levde med honom var jag alldeles för rädd. Trots att han misshandlade mig både fysiskt och psykiskt, trots att barnen ibland såg och ofta hörde så vågade jag inte. Han hade planterat en fruktan i mig som var enorm och som förlamade mig. En fruktan som fick mig att tro att jag hade större kontroll över situationen om jag var tyst.

Idag finns ingen fruktan hos mig. Det som är värt att kämpa för är min och barnens frihet. Jag kommer fortsätta leva det liv jag vill och jag kommer fortsätta att träffa de människor jag själv väljer. Ingenting ska få stoppa mig nu.

Idag har jag styrkan att vinna det här kriget.

Jag fick läsa ett brev..
Hej,
Skriver för att jag behöver hjälp och jag vet inte vad som är ut och in i nuläget.
Har tänkt kontakta er under så lång tid, men det har varit svårt och jag har hela tiden skjutit på det.
Jag ska försöka göra en kort sammanfattning av hur vår situation ser ut.
Vi har varit gifta i många år, har två barn som är snart 15 och 12 år.
Jag har en ledande funktion i samhället där vi bor och kanske är det en av orsakerna till att jag dragit mig för att söka hjälp att jag skäms så över hans beteende…
En annan orsak är att jag är rädd att gå från ett helvete till ett ännu värre helvete. Som det varit har jag fortfarande haft en känsla av hanterbarhet/kontroll, men nu börjar det gå för långt och hans hat eskalerar.
Det senaste två åren har jag dagligen fått höra hur dålig jag är, att jag inte är värd något, att jag inget kan, att jag misslyckas med allt. Han tom kallar mig ord på sitt modersmål som ingen kvinna skulle acceptera att få höra. Han gör allt för att kränka mig och knäcka mig. Han kan plötsligt ta mina bilnycklar för att jag inte ska kunna röra mig som jag vill. Han har försökt ta mitt kreditkort och min mobil men de har jag inte lämnat ifrån mig. Han blir arg och skriker och gapar för minsta småsak och hittar på saker som jag bara ska lyda. Ifrågasätter jag honom blir han galen. Våld? Ja det händer, han örfilar och sparkar på låret ibland. Han är väldigt hotfull när han blir arg.
Min enda räddning är att jag sett till att omge mig med människor som är positiva och som kan visa sin uppskattning för den jag är och det jag gör. Men ingen vet särskilt mycket om mitt helvete.
Barnen, ja de blir ledsna när vi bråkar. 12-åringen går undan, stänger in sig på rummet. 15-åringen blir deppig. Pappa har dessutom alltid älskat den lille mer än den store. Den store får oerhört mycket skit av honom för alla möjliga småsaker. Han kallar även honom värdelös, djävla idiot och andra kränkande saker. Ger honom förbud av alla möjliga slag, oftast helt omotiverat, tex att han inte får gå ut under veckodagarna med sina kompisar och det kan väl ibland var ok med tanke på läxor, men när helgen kommer får han inte heller gå ut….
Detta har i sin tur orsakat att vi lever dubbelliv. När pappa inte är hemma gör vi som vi själva vill och det är oftast mysigt o trevligt, men så fort han kommer hem tassar alla på tå. Maken jobbar ganska mycket så han är ofta borta på helgkvällar. Det gör livet lättare, men samtidigt svårare, för han är inte delaktig i våra liv, och har inte varit det på mycket länge. Och när han försöker blir det bara att han ska bestämma och allt blir fel.
15-åringen var på helgläger för några veckor sedan och en av ungdomsledarna lämnade in en orosanmälan mot sonen, med anledning av vad han berättade om helvetet hemma. Socialen vill träffa oss (mej o 15-åringen). Det känns lite jobbigt. Vet inte riktigt hur jag ska förhålla mig till det, och vad jag ska våga berätta.  Grabben vill inte alls träffa socialtjänsten. Han säger att han inte har förtroende alls för dem. Vet inte om man kan neka? Jag är även rädd att de förvärrar vårt helvete, eller att de tycker att barnen inte kan bo hemma.
Samtidigt funderar jag på skilsmässa, men skulle helst vilja bo kvar i vår villa, men vet inte säkert om banken skulle godkänna det. Framförallt vill inte maken lämna något av värde till mig. Funderar över mina rättigheter, och om samhället överhuvudtaget kan skydda mig om något händer.
Hur ska jag hantera detta? Hur ska jag kunna ta mig ur? Kan du hjälpa mig?