Inlägg märkta ‘kärlek’

Vi har flyttat. Jag och Lilla. Det är fjärde gången på 3,5 år.

När jag ser tillbaka på de senaste åren, har det egentligen varit tufft. Vi har aldrig vetat hur länge vi stannar på varje ställe. Till slut har jag inte orkat packa upp vissa kartonger. Ja, jag har tom haft med mig kartonger från skilsmässan. Det är kartonger jag inte orkat öppna därför att de påminnt mej om hur dåligt jag mådde med X. Att öppna dessa kartonger har varit som att kastas tillbaka i ångest och jag har skjutit på det och släpat på det i min ‘ryggsäck’.

Vi har flyttat in i en liten lägenhet, mycket mindre än vi nånsin har bott. Inför den här flytten kände jag för första gången att jag vill rensa, jag vill ha bort all gammal skit jag dragit efter mig sen dagen jag lämnade X. Jag har öppnat mina ångestlådor och plockat upp vad som fanns där. Jag har rensat och kastat, jag har förstört och jag har insett hur dåligt jag mådde då när jag levde i min destruktiva relation, min misshandelsrelation. Nu har jag distans till mitt förflutna och känner mig lycklig över att jag orkat ta tag i detta och fått bort så mycket av gamla triggers. Det har samtidigt varit en nyttig påminnelse om vad jag lämnat och i vilket dåligt psykiskt skick jag var i då.

När jag beskriver min situation så här, känns det nästan som att jag beskriver en gammal missbrukare. Men faktum är att när man vill hela sig själv efter att ha levt i en misshandelsrelation, måste man gå igenom exakt samma faser som en missbrukare som rehabiliteras från sin drog. Man måste fatta ett beslut, bryta upp, göra ‘bokslut med det gamla’ och ändra sina beteendemönster, ja kanske t o m byta vänkrets. I en misshandelsrelation är det förövaren som är drogen. Förövaren har höjt sitt offer till skyarna för att sen kasta offret till marken, plocka upp och höja på nytt. Mönstret fortsätter på samma vis gång på gång, ofta på ett väldigt subtilt sätt men det bryter ner offret och skapar ett medberoende. Det är bl a medberoendet som gör det så svårt att lämna en misshandelsrelation bakom sig och bli fri i tanke och beteende. Det krävs att man är beredd att jobba med sig själv trots att det många gånger är tufft och gör ont att skapa en livsförändring. En duktig terapeut som petar tillbaka en på rätt spår när man irrar bort sej känslomässigt är många gånger a och o.

Jag är lyckligt förälskad i vår nya lägenhet som ligger i en villa. Vi har allt vi behöver här. Vi har varandra, jag och Lilla. Vi har en liten trädgård att vara i. Här är lugn och ro. Rekreation. Vårt lilla paradis. Här räknar jag med att vi att vi kan få stanna ett bra tag.

Det finns så mycket mer att glädjas över.

Jag har köpt en egen bil. En bil som betyder frihet och revansch på den som tog min frihet än gång i tiden.

Sist men inte minst. Jag har träffat någon att älska. Någon som bryr sig om mig och som ser mig. Någon som är fantastisk med Lilla. Det är nästan svårt att fatta att allt detta händer mig nu. Men jag njuter och tänker fortsätta att vara lycklig. Just nu, i denna stund ler livet.

Annonser

En årsdag är passerad. En dag som skulle varit jubileum om livet blivit som det var tänkt från början, men det blev inte så. Den här tiden på året är tung för mig. Det är så mycket negativt som hänt just den här perioden.

Årsdagen kom och passerade, men i år fanns ingen sorg kvar. Dagen kom men i år var den fylld av kärlek och omtanke. Någon fanns vid min sida som gör mig lugn och får mej att glömma allt som tynger. Med varandra blir vi starkare.

En ny tid kanske är på ingång. Det finns hopp. Allt gammalt och nedbrytande är brutet. Det finns ingen plats för det mer i mitt liv. Det känns underbart att byta ut det destruktiva mot glädje och kärlek.

På nytt?

Publicerat: oktober 18, 2017 i kärlek, relation
Etiketter:, , , , , ,

Vi sitter mitt emot varandra och pratar. Pratet vill liksom inte ta slut. Vi delar nuet med varandra och delar med oss av det förflutna och det brustna. Jag ser hur det smärtar dig när du delar din historia och när du berättar om dina brustna drömmar. När jag delar min historia möter jag ömhet.

Det finns ett djup i att tillsammans mötas i det brustna, i den brutala och nakna sanningen.

Orden, tonfallet, blickarna, beröringen…

Men räcker det hela vägen? Kan känslan vi har få växa och bära oss framåt, kanske för resten av våra liv? Vågar vi se varandra som vi är, utan drömmarnas förskönande filter? Eller kommer vi också såra varandra illa och hårt?

Hur kan man få tillit att växa när man upplevt svek och fallit ner i en avgrund av hopplöshet och slagit sig så hårt?

Hoppet måste ändå vara större än de bottenlösa djup vi vandrat genom, annars skulle vi aldrig mötts.

Dra lyckan till sig

Publicerat: februari 24, 2017 i lycka
Etiketter:, , , , ,

Jag får ett telefonsamtal, hör en glad röst på andra sidan. Min son. Ung vuxen.

Han ringer bara för att berätta något som han gjorde nyss, någonting som fick honom att känna glädje och att han lever. Efter allt som han varit med om i vår trasiga familj, har han precis som jag, ett stort behov av att dra lyckan till sig.

Hitintills har han gjort det så bra. Han har gjort medvetna val av vilka han umgås med, utbildning och arbete. Han har drömmar och tänker framåt, och däremellan ramlar det in lite galna idéer.

Jag blir lycklig när han ringer, bara för att prata bort några minuter och dela lite glädje. Jag gör samma sak med honom. Jag har ingen att dela med när något händer, men jag delar med honom och det är underbart. Ibland kommer tårarna, för det blir mycket känslor, mycket kärlek.

Vi finns för varandra, trots att vi bor på olika platser. Vi delar lyckan och drar den till varandra.

Gå två? 

Publicerat: februari 22, 2017 i känslor
Etiketter:, , ,

Stigen är så smal och dunkel

Finns här plats för två av oss

Längtan är så stor

Efter gemenskap

Efter vardagsliv tillsammans

Än en gång utsätter jag mig för smärtan

Av att inte veta svaret

Bästa chefen!

Publicerat: februari 12, 2017 i kärlek, lycka
Etiketter:, , , , , ,

Ibland är livet enbart gott och njutbart. Särskilt när man umgås med kärleksfulla människor. Jag blir lycklig när jag möter människor som ser andras behov, människor som lyckas tyda något av vad den andres själ behöver och som möter upp och gör det där lilla extra som betyder så oändligt mycket. Ibland behövs det inte så mycket för att göra skillnad. Ett ord, ett leende eller en enkel handling kan räcka för att skapa något gott som varar länge.

När Lilla fyllde sju år fick hon en present av min chef, ett litet kort nerstoppat i ett litet kuvert. På kortet fanns ett val. Lilla fick tre alternativ att välja och hon valde ett. Hon valde att gå på bio med honom. Hon fick ta med sig en kompis om hon ville, men hon valde att gå ensam. Lilla känner sig trygg med honom, för han har alltid sett henne och gett henne plats när hon kommit till jobbet och hälsat på.

Denna lilla enkla gåva innehöll så mycket mer än bara ett biobesök. Den innehöll kärlek. Lilla kände det och hennes kommentar när hon fick presenten var: ”Mamma, han är ju nästan som en extra-pappa”. Gåvan innehöll också mycket glad förväntan. Hon pratade om biosöket flera dagar innan och berättade för sina kompisar. Kvällen innan bad hon hon att biobesöket verkligen skulle bli av och att han inte skulle bli sjuk. Lilla blev inte besviken. Det var en glad Lilla som jag mötte utanför biografen. Hon var lycklig. Den kvällen satt hon och sjöng när hon gjorde sin läxa.

Jag känner mig lyckligt lottad över att få vara omgiven av så goda människor.

 

Min Lilla börjar bli stor. Det känns både roligt och märkligt. Ena stunden ser jag hennes smala sju-årsben springa omkring och skutta i en fantasilek, där hon rider på en låtsas-häst och i nästa stund har vi djupa samtal som både är vuxna och barnsliga på samma gång.

För en tid sen sa hon till mig, mitt i sin lek: ”Mamma, ska du gifta dig igen?” Jag svarade henne att om jag hittar någon som kan älska både mig och henne och hennes syskon så kanske jag gör det. Då säger hon att hon tycker att jag ska göra det för det blir så ensamt annars! I det fortsatta samtalet låter hon mig förstå att hon tror att hon ska slippa åka till pappa om jag skaffar en extra-pappa till henne. Jag blir tvungen att förklara att hennes pappa alltid kommer att vara pappa i allafall och att hon nog måste åka till honom ändå ibland.

Igår åkte vi tåget tillsammans, för att jag skulle lämna henne för övernattning hos pappa. Då sade hon igen, att hon vill att jag skaffar en exta-pappa till henne. Hon pratade om att hon vill att jag ska gifta mig igen. Det känns så märkligt att denna lilla unge pratar så vuxet med mig. Jag frågar henne om hon tror att pappa kommer bli avundsjuk om jag skulle gifta mig med någon annan. Först säger hon nej, men sen tänker hon efter och säger att hon tror det. Då frågar jag om hon tror att jag skulle bli avundsjuk om pappa skulle gifta sig med någon annan, men det tror hon inte.

Jag begriper inte hur hon kan uppfatta så mycket av hur jag tänker och känner och hurdan hennes far är.

Lilla söta förklarar också för mig varför det skulle vara så bra med en extra-pappa. Han skulle nämligen kunna köpa biljetter till Gröna Lund och gå med henne dit, så de så! Ikväll fanns denna ännu icke-existerande-extra-pappa med i hennes aftonbön.

Det känns som om hon just nu har ett stort behov av en faders-figur som ser henne och bekräftar henne.