Arkiv för kategori ‘handlingsmönster’

Jag hade besök häromkvällen, av min älskade tonåring. Det är alltid mysigt när tonåringen kommer. Hen slår sig ner i min soffa, slänger sina kläder på golvet och busar med minstingen. Ofta har vi trevliga samtal och tonåringen berättar för mig om sitt liv, sina tankar och vad som är viktigt just nu.

Den här gången lämnade dock tonåringens besök en fadd eftersmak. Det har varit så några gånger nu.

Jag fick telefon av min bäste vän och vi pratar än stund. Tonåringen är svartsjuk och trycker på min telefon för att se vem jag pratar med. Efter samtalet har tonåringen en svartsjuk och sur attityd. Hen anklagar mig för att vara respektlös för att jag pratar i telefon när hen är där.

Andra gånger har det hänt att hen varit högljudd och störande utan att veta vem jag pratar med.

Jag ser inte tonåringen som en gäst utan som mitt barn och då ska inte hen hindra mig att prata i telefon om inte tonåringen och jag gör något särskilt.

Hens attityd kan verka barnslig och omogen, men jag får en klump i magen.
Jag associerar till hens pappa och hans kontrollbehov.
Det hände många gånger när jag levde med X och fick telefon, att jag blev störd och avbruten av X. Jag skulle inte prata i telefon för det fanns viktigare saker att göra enligt X. Däremot avbröt jag aldrig X trots att han ibland hade väldigt långa samtal.

Tonåringen kommer hit och sover över i helgen. Jag tror det är dags för ett snack igen om attityder och om vad jag vill ha i mitt liv och om vad jag inte vill ha.

Annonser

Min lilla hittade grå hårstrån i mitt hår i morse. De har varit där en tid nu, jag har sett dom förr. Hennes kommentar var: ”Mamma, du har gråa hårstrån, ska du dö nu?”
Sen följer ett litet samtal om döden och hon berättar övertygat för mig att N.N sagt på dagis att hennes mamma kommer dö snart, men man ska inte prata om det, för då blir det värre. Man blir så ledsen och det blir värre om man pratar om det. Hon upprepar det flera gånger.

Det är hårt att höra sånt från en liten med stora tankar. Vem lär mitt barn att tystnaden är bäst? Att ”trollen” växer när vi pratar om dem?
Blir det verkligen värre om vi pratar om det som är svårt i livet, om det som smärtar och gör ont?

Jag har gått den vägen. Jag trodde verkligen att vissa saker ska man inte dra upp i ljuset, i alla fall inte utanför familjens krets. Men det var en dyrköpt läxa.

Saker som smärtar, sånt som är fel, det man inte klarar av, det ska man prata om. Det blir inte värre för att man pratar, utan tvärt om. Smärtan som delas minskar i styrka för att tillslut förlora sin kraft. ”Trollen” som kommer ut i ljuset spricker.

Där och då, poängterade jag för min lilla hur viktigt det är att man berättar. Det blir inte värre, saker kan göra ont men det blir bättre när man delar. Det är bättre att vara ledsen en stund tillsammans, än att gråta i sin ensamhet och kanske få svårläkta sår i själen.

Om jag blir ledsen och besviken på något du säger, hur reagerar jag då? Vad händer i min kropp och mitt psyke?

När all upprördhet fått lagt sig och jag lugnat ner mig efter känslostormen, så kommer orden. Först för mig själv. Men att uttrycka dom för någon annan har aldrig varit min starka sida. Men om jag i framtiden ska kunna leva på ett sunt sätt, måste jag börja uttrycka mina känslor för andra människor också. Att kunna förklara, lyssna, kanske omvärdera och förstå. Det är ett sätt att växa som människa, att ge uttryck för den jag är och hur jag uppfattar livet.

Ikväll är jag glad att jag fick tid att andas och sen möjlighet att sätta ord på det jag upplevde. När känslorna fick ord försvann också det mörka som hade börjat växa runt min själ. En befrielse.

Jag äger mina känslor och mina ord. Ingen annan ska längre få sätta ord på mina tankar. Det gör jag själv. Och vilken lycka att möta nån som faktiskt kan lyssna på mina ord och känslor och som faktiskt även kan hjälpa mig att reda ut det som är problematiskt.

Om jag blir ledsen och besviken på något du säger, hur reagerar jag då? Vad händer i min kropp och mitt psyke?

Jag följer gamla invanda mönster, sånt som har funkat förr i min relation med X. Eller funkat och funkat, det har det ju knappast eftersom relationen inte höll. Men det var iallafall ett sätt att visa att nu är jag ledsen och arg. Konstruktivt? Njae, inte helt.

Jag sköljs över av känslor, blir stum och kan plötsligt inte uttrycka mig. Sen kommer tårarna. Jag vill inte prata mer. Blir tyst. Känner irritationen i hela kroppen. Och tystnaden blir ett utnötningskrig, där det handlar om att stålsätta sig och inte krypa för motparten.

Rätt eller fel?

Stolthet?

Känslorna jag känner är verkliga, men stoltheten hindrar mig att handla konstruktivt. Den är en skyddsmur runt mig för att jag inte ska förintas. Ändå leder den mig till ett felaktigt handlande som kan skapa sprickor och milslånga avstånd i en sund relation.

Jag vill inte känna att jag kryper för nån eller smörar, men jag vill kunna förklara vad jag känner och varför. Och sen att vi inte alltid är överens, kanske inte är så viktigt, men en rak kommunikation är viktig och ett moget beteende.

Nu vill jag ha en kram, så jag kramar om mig själv.