Inlägg märkta ‘ångest’

När livet blir för mycket och allt snurrar för fort då vill jag helst stoppa huvudet i sanden, gå och gömma mig och fly. Jag orkar inte vara stark hela tiden, jag vill falla in i någons famn och få vara liten. Jag vill bryta ihop en stund och slippa ta ansvar. Bara lämna allt och dra.

Jag vänder mig om i sängen, begraver huvudet under kudden medan ångesten krälar i magen. Min andning är snabb och ytlig och stressen far genom kroppen. Jag inbillar mig att jag hämtar kraft för att jag blundar och inte vill se.

Istället låter jag problemen växa tills de tar över mitt liv. Jag har släppt allt och slumpen styr. Allt blir kaos. Jag öppnar ögonen och allt är övermäktigt. Det finns ingen struktur längre. Var ska jag börja. Oavsett vad jag tar tag i kommer det rasa någon annanstans. Vetskapen förlamar mig.

Jag vill inte ha tillbaka denna känsla igen. Jag vill inte gå in i utmattning en gång till. Men allt jag inte hinner p g a trötthet och att jag inte orkar planera, stressar mig oerhört.

Mitt liv är tillbaka i fel mönster. Jag blir arg på mig själv för att jag inte värderar mig själv högre än så här. Jag som älskar mig själv har ändå glömt bort mig själv, för en lögn om självförnekelse.

Jag låter vreden drabba mig själv. Den där vreden som genererar kraft att förändra. Jag vill inte tillåta ödet styra och livet sippra bort mellan fingrarna. Jag behöver bryta invanda mönster en gång till. Det blir smärtsamt, men det måste gå.

Annonser

Vad händer när livets förutsättningar förändras? När psykopaten eller narcissisten tappar mer av sin kontroll? När barnen inte längre vill umgås med N-personen? Eller när en kvinna som lämnat en misshandelsrelation beslutar sig för att gå vidare och skaffar sig en annan partner? Vad händer med kvinnan och barnen när mannen som misshandlat dem, kommer ut från fängelset?

Kvinnan som flydde sin misshandlande make känner sig aldrig helt trygg. Trots kanske skyddad identitet och kontaktförbud kan hon aldrig känna sig trygg. N-personen kommer alltid tillbaka, förr eller senare och det går aldrig att förutsäga vad eller hur en N-person kommer att agera. Detta gör att kvinnan och barnen lever under en enorm press som aldrig tar riktigt slut. Vissa tider är det lugnare och kvinnan kan känna att hon börjar återfå ett normalt liv, men ovissheten av att inte veta hur länge det varar sätter sina spår. Många av oss kvinnor som lever under denna press utvecklar fysiska sjukdomar pga av all psykisk inre stress. Förutom PTSD (Post Traumatisk Stressyndrom), utmattningssyndrom och andra stressrelaterade sjukdomar dyker även andra fysiska åkommor upp som brev på posten. Vi går sönder, sakta men säkert inifrån och ut.

Idag lever jag i balans, dvs jag har inget trubbel med X. Jag har nästan ingen kontakt alls och det är så befriande skönt, men sannolikt är det bara en tidsfråga innan ett helvete brakar lös. Tankarna på det påverkar mig mer än jag vill erkänna. Jag är inte rädd, men det finns en orosklump som gnager i min mage. Vilka scenarier är sannolika? Hur kommer han reagera när han märker att barnen gör uppror mot honom och inte längre vill det han vill, eller inte längre vill umgås med honom? Hela hans liv går ut på kontroll. Han kontrollerar barnen och han kontrollerar mig genom barnen. Utan att barnen själva inser det, blir de hans ”flying monkey” och de går hans ärenden. Den dag han förstår att jag har gått vidare med mitt liv och skaffat en annan man, har han lovat att ”förändra” mitt liv.

Allt detta tär. Jag måste bygga upp en beredskap på hur jag ska hantera olika tänkbara situationer. Jag måste ha en beredskap så att min oro inte förstör min nya relation. Jag vill inte att mitt X ska påverka det som är nytt och vackert och som håller på att byggas upp. Ändå påverkas jag och jag vet att det kommer påverka min nya relation och det är inte okej.

 

Det är kväll och nattningen av Minsting är avklarad. Jag går ut i vardagsrummet och sätter på TV:n. Jag råkar hamna mitt i en film, men budskapet i den är tydligt. Jag hinner inte titta mer än nån minut innan jag kastas bakåt i tiden. Händelser jag för länge sen glömt är plötsligt väldigt levande för mig. Jag minns.

Tårarna rinner. Jag skakar av gråt och inre smärta. Det enda ljud som kommer över mina läppar är ett gnyende.

Orden ekar i mitt huvud från den gälla högljudda rösten.

”Om du bara kunde lyssna på vad jag säger, och inte säga emot hela tiden.” ”Du är alltid så negativ” ”Varför gör du så? Vi har ju bestämt..” ”Jävla apa” ”Innan du träffade mig, var du ingen. Du skulle inte klara något utan mig.” ”Jag har gjort dig till den du är. Du skulle inte ha något utan mig.” ”Lyssnar du alls på mig?”

Kroppen minns smärtan av slag och sparkar. Vill ta skydd. Kryper ihop.

Jag minns hur jag sprang iväg, lämnade huset utan ytterkläder mitt i kylig höstkväll. Jag minns hur han sprang runt huset för att få tag i mig. Det var som att leka katt och råtta. Jag smög in i huset när han var på andra sidan, hämtade mina kläder och gick.

Mobilen ringde. Jag svarade inte. Barnen ringde och jag svarade vid något tillfälle. Jag stannade ute länge, gick och satte mig i skogen och smög sen in i friggeboden. Ingen såg. När kylan blev för påträngande smög jag tillbaka.

Helvete

Jag levde så. Ett dödens väntrum. Och ändå gjorde jag allt för att bevara vår fina fasad. Vi var ju en ”lycklig” familj och hade det så bra.. Jag levde så länge, utan ork att ta mig ur, all kraft gick till överlevnad.

Nu sitter jag i mitt eget vardagsrum. Ensam. Jag försöker andas lite och samla mig efter den minneschock som sköljde över mig. Det var oväntat för mig att få en så kraftig reaktion nu, efter ett och ett halvt år på egen hand.

Jag har gråtit, jag har återupplevt smärtan i själen och hela den absurda situationen. På ett lite märkligt sätt känns det som någon form av reningsbad. Det känns som om själen renas från något. Kanske är det känslan av befrielse?

Höga arga röster
Okontrollerad ilska
Svordomar
Dörrar som smälls i
Sparkar
Ångestladdade oväsen i natten.
Hot
En ölflaska som krossas
Adrenalin
Rädsla
Allt går åt helvete
Grannar som vaknar och lägger sig i
Polisen

På några minuter kastas jag tillbaka i tiden. Ett lägenhetsbråk mitt i natten triggar.

Jag hade glömt känslan av okontrollerad ilska, skräcken i kroppen när saker händer som inte går att kontrollera. Jag hade glömt hur han jagade mig runt köksbordet och hur hotfulla hans blickar var när han förbannade mig. Jag hade glömt hur jag duckade när han kastade saker, hur jag kröp ihop för att skydda mig mot sparkar och slag. När raseriutbrottet var över följde timmar av ”predikan” om alla fel som jag gjorde och om hur dålig jag var, att jag inte klarade något. Jag var värdelös. Vi borde skiljas.

I detta levde jag. Detta förminskade jag. Jag var som fångad i en fälla och kunde inte ta mig ur. Tänk om någon hade ringt polisen då, då hade livet blivit annorlunda och kanske jag hade kunnat ta mig ur snabbare. Men jag vet också att jag var livrädd för att polisen och sociala myndigheter skulle bli inblandade. Jag var så rädd att saker skulle bli värre… En mörk familjehemlighet.

I dag när jag har distans o ser tillbaka så hade jag varit tacksam. Även om saker skulle blivit värre så skulle det ändå varit en chans att ta sig ur.
Jag var förblindad och förlamad.

Nu fäller jag några tårar, känner smärtan i min själ, men jag stannar inte kvar i den. Jag låter minnena vara det dom är. Jag har landat i mig själv och fötterna står på stadig grund. Jag är tacksam för livet, att jag fick en ny chans, tacksam för den process av läkedom som jag går igenom. Jag är glad för här och nu.