Rop på hjälp

Jag fick läsa ett brev..

Hej,

Skriver för att jag behöver hjälp och jag vet inte vad som är ut och in i nuläget.

Har tänkt kontakta er under så lång tid, men det har varit svårt och jag har hela tiden skjutit på det.

Jag ska försöka göra en kort sammanfattning av hur vår situation ser ut.

Vi har varit gifta i många år, har två barn som är snart 15 och 12 år.

Jag har en ledande funktion i samhället där vi bor och kanske är det en av orsakerna till att jag dragit mig för att söka hjälp att jag skäms så över hans beteende…

En annan orsak är att jag är rädd att gå från ett helvete till ett ännu värre helvete. Som det varit har jag fortfarande haft en känsla av hanterbarhet/kontroll, men nu börjar det gå för långt och hans hat eskalerar.

Det senaste två åren har jag dagligen fått höra hur dålig jag är, att jag inte är värd något, att jag inget kan, att jag misslyckas med allt. Han tom kallar mig ord på sitt modersmål som ingen kvinna skulle acceptera att få höra. Han gör allt för att kränka mig och knäcka mig. Han kan plötsligt ta mina bilnycklar för att jag inte ska kunna röra mig som jag vill. Han har försökt ta mitt kreditkort och min mobil men de har jag inte lämnat ifrån mig. Han blir arg och skriker och gapar för minsta småsak och hittar på saker som jag bara ska lyda. Ifrågasätter jag honom blir han galen. Våld? Ja det händer, han örfilar och sparkar på låret ibland. Han är väldigt hotfull när han blir arg.

Min enda räddning är att jag sett till att omge mig med människor som är positiva och som kan visa sin uppskattning för den jag är och det jag gör. Men ingen vet särskilt mycket om mitt helvete.

Barnen, ja de blir ledsna när vi bråkar. 12-åringen går undan, stänger in sig på rummet. 15-åringen blir deppig. Pappa har dessutom alltid älskat den lille mer än den store. Den store får oerhört mycket skit av honom för alla möjliga småsaker. Han kallar även honom värdelös, djävla idiot och andra kränkande saker. Ger honom förbud av alla möjliga slag, oftast helt omotiverat, tex att han inte får gå ut under veckodagarna med sina kompisar och det kan väl ibland var ok med tanke på läxor, men när helgen kommer får han inte heller gå ut….

Detta har i sin tur orsakat att vi lever dubbelliv. När pappa inte är hemma gör vi som vi själva vill och det är oftast mysigt o trevligt, men så fort han kommer hem tassar alla på tå. Maken jobbar ganska mycket så han är ofta borta på helgkvällar. Det gör livet lättare, men samtidigt svårare, för han är inte delaktig i våra liv, och har inte varit det på mycket länge. Och när han försöker blir det bara att han ska bestämma och allt blir fel.

15-åringen var på helgläger för några veckor sedan och en av ungdomsledarna lämnade in en orosanmälan mot sonen, med anledning av vad han berättade om helvetet hemma. Socialen vill träffa oss (mej o 15-åringen). Det känns lite jobbigt. Vet inte riktigt hur jag ska förhålla mig till det, och vad jag ska våga berätta.  Grabben vill inte alls träffa socialtjänsten. Han säger att han inte har förtroende alls för dem. Vet inte om man kan neka? Jag är även rädd att de förvärrar vårt helvete, eller att de tycker att barnen inte kan bo hemma.

Samtidigt funderar jag på skilsmässa, men skulle helst vilja bo kvar i vår villa, men vet inte säkert om banken skulle godkänna det. Framförallt vill inte maken lämna något av värde till mig. Funderar över mina rättigheter, och om samhället överhuvudtaget kan skydda mig om något händer.

Hur ska jag hantera detta? Hur ska jag kunna ta mig ur? Kan du hjälpa mig?

Avsked av en älskad syster

Det var aldrig tänkt att livet skulle bli det helvete det blev för Lilia, älskade syster. Livet skulle inte sluta så abrupt.

Det var ett kaos både emotionellt och ekonomiskt, men trots att hon emellanåt brottades med hopplösheten så fanns hela tiden drömmarna kvar, drömmarna om det liv hon ville leva. Det som hon kämpade för att uppnå.

Hon drömde om att få tillbaka sina barn, men inte på det sätt de betett sig mot henne, utan på ett sunt sätt. Hon älskade dem som bara en mor kan älska sina barn. Hon drömde om en man att älska, en man som hon skulle kunna luta sig mot när hon inte var stark. Hon drömde om ett jämlikt förhållande präglat av kärlek. I hennes drömmar fanns också det som nog var hennes starkaste kännetecken – en önskan om att hjälpa de som hade det svårt. Ända in i det sista såg hon människor som behövde stöd och hon gjorde det hon kunde för att stötta.

Innan rättegången som jag skrev om i mitt förra inlägg ”Vila i frid” http://wp.me/p5JCls-B0 fick hon mig att lova göra något om utfallet inte skulle bli som hon och vi vänner önskade. Hon var rädd att bli dömd och förlora ännu mer än vad hon redan gjort. Hon kände sig dömd i förtid.

Jag skriver därför att jag gav henne ett löfte om göra något, men jag skriver även för att bearbeta den sorg och frustration jag känner över att hennes liv så abrupt klipptes av.

Man kan tycka att henes berättelse är osannolik, men efter att jag återberättade en del av hennes historia har flera kvinnor hört av sig och sagt att de lever, eller har levt på samma eller liknande sätt.

Detta är Sverige 2017! Det handlar om kvinnor som uppmuntras av myndigheter till att lämna sina misshandlande män. De har lämnat efter noga övervägande och känt trygghet i det stöd de blivit lovade. Men när de väl lämnat sin destruktiva partner, är kampen för att leva värdigt enbart deras. Den eventuella hjälp de får är helt beroende av vilken kontaktman de får hos socialtjänsten. Hjälpen är godtycklig, ja rent av lotteribetingad. Samhällets svek är stort.

Vi har tagit avsked nu. Vi, hennes vänner gav henne en värdig minnesgudstjänst fylld av värme och kärlek. Jag är mitt i sorgen tacksam över att jag fick vandra brevid ett litet tag.

Lilias kamp är över. Hennes kropp gav upp av den enorma press hon levde under.

Vår kamp fortsätter för de kvinnor som utsatts för våld i nära relation och som idag kämpar för ett människovärdigt liv. Så länge vi berättar om det vi varit med om, så länge vi återberättar Lilias berättelse och andras, så länge är vi en väckarklocka i samhället om det våld som inte syns.

Mitt i all hopplöshet får vi inte släcka hoppets låga. Även om lågan flämtar får den inte släckas. Det finns hopp om ett bättre liv.

Vila i frid Lilia, min älskade syster ❤

(Det jag skriver är sant, men Lilia heter i verkligheten något annat.)

Vila i frid

Igår levde hon. Hon drömde om en bättre framtid och kämpade för att allt skulle bli bra. Idag lever hon inte mer. Hon föll ihop mitt i kampen.

Hennes kropp orkade inte bära den smärta som åt upp henne inifrån och ut. En smärta orsakad av en familj som svikit henne och barn som behandlat henne som en påse skit. Barnen hade övertagit sin fars beteende mot henne. De mästrade henne. De kallade henne skymford och fick henne ändå att göra precis som de ville, genom hota, skuldbelägga och däremellan göra diverse anmälningar på henne till sociala myndigheter. Allt lades ner för det fanns inget att ta på.

För ett halvår sen, började slutet på det helvete hon levde i. Hon hade bestämt sig för att börja sätta gränser, både för sin egen skull och för barnet som bodde med henne. En enkel konflikt som handlade om läxläsning och frånvaro från skolan slutade med att barnet inte kunde behärska sin ilska. Barnet försökte med våld knuffa sin mamma ner för en trappa. För att inte falla baklänges örfilade hon barnet. Hen anmälde henne för misshandel. Hon älskade sitt barn så högt att hon vägrade gå till doktorn och dokumentera sina egna skador och blåmärken. Hon gjorde heller ingen motanmälan. Barnet blev taget från henne och flyttades till pappan, hennes fd man.

Den mannen flydde hon ifrån redan 2010. En man, som hon gjort allt för. Han stod och vrålade över henne, medan barnen såg på när hon packade ihop en liten väska med kläder. Skräcken lyste ur barnens ögon. Hon ringde en väninna och bad henne komma fort och hämta henne, samtidigt som hon försökte lugna barnen och säga att allt skull bli bra. Sen rusade hon ut och gömde sig bakom husvagnen. Hon hörde hur mannen vrålade bakom henne: ”Jag ska krossa dig, din jävla slyna.”

Redan tre år tidigare hade mannen i raseriutbrott rivit hela övervåningen, kastat runt bord och andra saker efter henne och barnen. Han slet loss ett klaffbord från väggen och slängde efter dem. Han försökte döda dem.

Då hade någon ringt polisen och fyra poliser kom. Den gången var hon så rädd att hon tog honom i försvar. Hon försökte stoppa poliserna när de ville ta med sig mannen. Hon var totalt nedbryten psykiskt av honom. Hon var kuvad, rädd och misshandlad, men hon vågade inte lämna.

Under de tre år som sen fortgick tills hon lämnade honom, förstörde han systematiskt saker som betydde något för henne, som tavlor och prydnadssaker. När hon blev slagen eller fick något slängt på sig hette det att hon bara kommit i vägen. Det fanns alltid en ursäkt och mannen gjorde inga fel.

Hon var kvinnan som försökte ställa allt till rätta. Hon försökte skapa ordning i det kaos som han skapade. Hon anpassade sig till honom i all oändlighet tills inget mer fanns kvar av den ursprungliga glada och spontana kvinna hon egentligen var. Hon gjorde allt som stod i hennes makt för att hålla mannen lugn och samtidigt skydda sina barn.

När hon flydde 2010 började ett helvete hon aldrig trodde fanns. Det var många gånger som hon önskade att hon stannat kvar hos honom, då hade hon iallafall kunnat fortsätta träffa sina barn. Andra stunder tänkte hon så därför att hennes inre smärta var så stor att det varit bättre att fått döda henne, då skulle hon sluppit undan sitt helvete.

Det upprättades aldrig någon riktig bodelning vid skilsmässan. Hon fick ingen bodelningspeng trots att de var gifta och gemensamt ägde både fastighet, bilar och husvagn. Istället tvingade han henne på ett subtilt och hotfullt sätt att skriva över alla tillgångar på honom, men skulderna fick hon behålla. Hon var rädd och vågade inte göra motstånd.

Hon levde som ensamstående mamma, på sin lilla sjukpeng och det underhållsbidrag hon fick, så länge yngsta barnet bodde hos henne. Men det var tufft och hon kämpade som ett djur för att få allt att gå runt. Kläder som hon köpte till barnet försvann ofta när hen var på umgänge med sin pappa och hon som redan hade ont om allt, tvingades köpa nytt.

Barnet skulle vara på umgänge hos sin far varannan helg, men hen ville inte åka dit. Hon fick många gånger tvinga hen. Detta dokumenterades i journalanteckningar hos socialkontorets familjeenhet dit hon gått för att få hjälp. Hon gick dit under två års tid. De sociala myndigheterna tom sa till barnet att hen inte skulle behöva åka till pappa, men det föll på hennes lott att berätta det för barnets pappa, hennes förövare. Rädslan satte stopp och barnet fortsatte träffa fadern.

Inför rättegången, där barnet åtalade sin mamma och krävde skadestånd av henne, hade hon vid flera tillfällen varit i kontakt med socialtjänsten för att få ut de journalanteckningar som fanns om besöken som hon och barnet gjort på familjeenheten. Hon och fadern hade gemensam vårdnad om barnet som var minderårig. Dokumentationen var viktig för att kunna visa att hon tidigt sökt hjälp för barnet och dess problematik. Tyvärr gjorde socialkontoret sig oanträffbara och hon fick aldrig ut sina papper, inte ens när hon gjorde fysiska besök på socialkontoret.

Idag har barnen ingen mamma mer. Det psykiska efteråldet som ingen ser eller vill ta på allvar tog långsamt och plågsamt hennes liv. Helvetet tog inte slut när hon lämnade sin förövare, istället tog ondskan sig nyare och subtilare uttryck. Den grävde sönder hennes inre, tills kroppen inte orkade mer. Hon föll ihop under rättegången och avled några timmar senare på sjukhuset.

Hennes hjärta slutade aldrig att älska. Hennes enda dröm var att få tillbaka sina barn, trots att de vänt henne ryggen. Hon hade alltid utrymme för att hjälpa en medmänniska i nöd. Hennes hjärta var stort. Hon var en älskande männsika.

Vila i frid, Lilia ❤

(historien är sann, men med hänsyn till hennes barn är namnet fingrerat)