Inlägg märkta ‘stress’

Det var aldrig tänkt att livet skulle bli det helvete det blev för Lilia, älskade syster. Livet skulle inte sluta så abrupt.

Det var ett kaos både emotionellt och ekonomiskt, men trots att hon emellanåt brottades med hopplösheten så fanns hela tiden drömmarna kvar, drömmarna om det liv hon ville leva. Det som hon kämpade för att uppnå.

Hon drömde om att få tillbaka sina barn, men inte på det sätt de betett sig mot henne, utan på ett sunt sätt. Hon älskade dem som bara en mor kan älska sina barn. Hon drömde om en man att älska, en man som hon skulle kunna luta sig mot när hon inte var stark. Hon drömde om ett jämlikt förhållande präglat av kärlek. I hennes drömmar fanns också det som nog var hennes starkaste kännetecken – en önskan om att hjälpa de som hade det svårt. Ända in i det sista såg hon människor som behövde stöd och hon gjorde det hon kunde för att stötta.

Innan rättegången som jag skrev om i mitt förra inlägg ”Vila i frid” http://wp.me/p5JCls-B0 fick hon mig att lova göra något om utfallet inte skulle bli som hon och vi vänner önskade. Hon var rädd att bli dömd och förlora ännu mer än vad hon redan gjort. Hon kände sig dömd i förtid.

Jag skriver därför att jag gav henne ett löfte om göra något, men jag skriver även för att bearbeta den sorg och frustration jag känner över att hennes liv så abrupt klipptes av.

Man kan tycka att henes berättelse är osannolik, men efter att jag återberättade en del av hennes historia har flera kvinnor hört av sig och sagt att de lever, eller har levt på samma eller liknande sätt.

Detta är Sverige 2017! Det handlar om kvinnor som uppmuntras av myndigheter till att lämna sina misshandlande män. De har lämnat efter noga övervägande och känt trygghet i det stöd de blivit lovade. Men när de väl lämnat sin destruktiva partner, är kampen för att leva värdigt enbart deras. Den eventuella hjälp de får är helt beroende av vilken kontaktman de får hos socialtjänsten. Hjälpen är godtycklig, ja rent av lotteribetingad. Samhällets svek är stort.

Vi har tagit avsked nu. Vi, hennes vänner gav henne en värdig minnesgudstjänst fylld av värme och kärlek. Jag är mitt i sorgen tacksam över att jag fick vandra brevid ett litet tag.

Lilias kamp är över. Hennes kropp gav upp av den enorma press hon levde under.

Vår kamp fortsätter för de kvinnor som utsatts för våld i nära relation och som idag kämpar för ett människovärdigt liv. Så länge vi berättar om det vi varit med om, så länge vi återberättar Lilias berättelse och andras, så länge är vi en väckarklocka i samhället om det våld som inte syns.

Mitt i all hopplöshet får vi inte släcka hoppets låga. Även om lågan flämtar får den inte släckas. Det finns hopp om ett bättre liv.

Vila i frid Lilia, min älskade syster ❤

(Det jag skriver är sant, men Lilia heter i verkligheten något annat.)

Nu är jag galet trött efter en heldag med bara mig själv! Det har varit en annorlunda dag. Jag inte haft någon att prata med, förutom ett par telefonsamtal. Jag har inte tänkt särskilt mycket, det är faktiskt bara ett fåtal tankar som farit genom huvudet. Men kroppen har fått jobba och själen har njutit av Fårös vackra natur.

Jag tog nattbåten till Visby och sov några timmar för lite. Vi lade till tidigt i morse och frukost åt jag sittandes på ringmuren. Sen ägnade jag en liten del av dagen till att strosa runt på stan innan jag tog bussen till Fårö.

I Fårösund hyrde jag cykel och tänkte mig till Sudersand för att njuta av stranden.

Jag kom nästan ända fram, sen kom regn och blåst. Sjöblöt hamnade jag på bistron vid Kuten.

Så när vädret lugnat ner sig och jag fått mat i magen, återvände jag till Fårösund. Det blev iallafall ca 30 km cykling.

Efter en lång dag i rörelse så var det skönt att avsluta dagen med solnedgång i Visby. Känslan efter en dag i tystnad var andäktigt. Det är underbart att kunna följa sitt infall på detta sätt och bara göra något för mig själv.

Lördag

Publicerat: september 26, 2015 i Återhämtning
Etiketter:, , , ,

Det är lördagsmorgonen. Så skönt att bara sitta och vara. Idag är min vilodag, min återhämtningsdag.
Jag har suttit och läst lite om utmattning och stress och om den frustration som blir när man vet att man borde kunna, men det bara går inte.
Kolla den här bloggen:
http://prestera.blogspot.se/2014/04/hur-ska-man-se-ut-nar-man-ar-utbrand.html?m=1

Hon beskriver så bra frustrationen över att inte klara av fast man vill, att det faktiskt kan ta en hel dag med ett enda futtigt moment. Det är inte att bara planera och organisera… Det tar tvärstopp. Hjärnan och kroppen funkar inte och det lilla man gör genererar lika stor trötthet som en lång intensiv arbetsdag.

Men idag är det återhämtningsdag. Idag ska jag vara. Vila och njuta. Känna tillförsikt. Så jag avslutar med en skön text av Tomas Tranströmer som jag hittade på Utbults blogg:
https://utbult.wordpress.com/2015/03/29/fem-favoritdikter-av-tomas-transtromer-2/

”Gläntan

Det finns mitt i skogen en oväntad glänta som bara kan hittas av den som gått vilse. Gläntan är omsluten av en skog som kväver sig själv. Svarta stammar med lavarnas askgrå skäggstubb. De tätt sammanskruvade träden är döda ända upp i topparna där några enstaka gröna kvistar vidrör ljuset. Därunder: skugga som ruvar på skugga, kärret som växer. Men på den öppna platsen är gräset underligt grönt och levande. Här ligger stora stenar, liksom ordnade. De måste vara grundstenarna i ett hus, jag kanske tar fel. Vilka levde här? Ingen kan ge upplysning om det. Namnen finns någonstans i ett arkiv som ingen öppnar (det är bara arkiven som håller sig unga). Den muntliga traditionen är död och därmed minnena. Zigenarstammen minns men de skrivkunniga glömmer. Anteckna och glöm. Torpet sorlar av röster, det är världens centrum. Men invånarna dör eller flyttar ut, krönikan upphör. Det står öde i många år. Och torpet blir en sfinx. Till slut är allt borta utom grundstenarna. På något sätt har jag varit här förut, men måste gå nu. Jag dyker in bland snåren. Det går bara att tränga sig igenom med ett steg framåt och två åt sidan, som en schackspringare. Så småningom glesnar det och ljusnar. Stegen blir längre. En gångstig smyger sig fram till mig. Jag är tillbaka i kommunikationsnätet. På den nynnande kraftledningsstolpen sitter en skalbagge i solen. Under de glänsande sköldarna ligger flygvingarna hopvecklade lika sinnrikt som en fallskärm packad av en expert.”

Upp och ner och upp igen. Fram och tillbaka och så fram igen…

Jag hade tänkt att skriva ett väldigt argt inlägg om hur svårt det är att få vård för en trasig själ.. Jag blev sjukskriven i slutet av maj för utmattning. Jag slutade att fungera, kunde inte längre utföra mitt jobb. Jag fick en remiss till en känd stressmotagning i stan. När jag ringde dit för två veckor sen lovade de att jag skulle få tid för bedömningssamtal innan semestrarna börjar, när jag ringde och kollade igår var det plötsligt augusti som gällde. Det här kändes jättetungt och ökade på stressnivån i min kropp. Jag kände mig så hjälplös och rastlös. När livet går sönder finns ingen hjälp att få. Man ska bara vänta. Men det är nu jag behöver hjälp, inte om två månader.

Idag ringde jag en alternativ psykoterapi-mottagning och berättade om min situation, frågade om de hade några tider. Återigen kände jag stresshormonerna rusa genom kroppen. När jag tittade mig i spegeln efteråt hade mitt eksem flammat upp rejält igen. I ansiktet och på halsen.  Jag hade begynnande huvudvärk och kramp i käkarna.

Som om inte detta räcker så blir jag dessutom påmind om allt djävulskt jag varit med om genom ett samtal med en väninna. Vi pratade om de hyresgäster som bor hemma hos X nu. Hur han varit hotfull mot kvinnan i den familjen. Hur hon är livrädd för honom och inte vågar säga något till X när inte hennes make är hemma, och att X slänger ut dom utan orsak innan deras kontrakt gått ut.

Jag vet precis hur han beter sig, hur hans blick ser ut.. hur svart det blir i ögonen, hans muttrande, hans hotfulla kroppshållning. Min själ fryser till is när jag tänker på det. Det är så ångestladdat.

Plötsligt ringer min telefon. Det är från stressmottagningen. De har fått ett återbud och frågar om jag vill komma, i morgon. I går bad jag till Gud, sa att jag inte orkar mer och nu idag har jag plötsligt tre tider inbokade. Det känns som om Någon har omsorg om mig. Någon såg att nu var måttet rågat. Jag känner mig så tacksam.

Som om det inte räckte med att ha levt i ett destruktivt förhållande med alla dess bindningar åt olika håll och kanter och att ha samlat den sista kraften för att frigöra sig totalt, så har min kropp blivit beroende av adrenalin!

När man utsätts för fara producerar kroppen adrenalin och gör sig redo för försvar eller flykt. När man lever i ett destruktivt förhållande är stressnivån ständigt hög. Adrenalin pumpar genom kroppen och får den att funka. Man gör mängder av saker för att minska effekten av den destruktivt partnern. Adrenalinet är enda sättet att få kroppen att gå, och däremellan kan man även anfallas av en stor trötthet, handlingsförlamning. Men när det gäller, då pumpar adrenalinet genom kroppen och man kan få väldigt mycket gjort på kort tid.

Hur många gånger har jag inte suttit hemma helt förlamad av trötthet och haft massa saker att göra. En timme innan X kommit hem har kroppens adrenalin-produktion kommit igång och jag har farit runt som en virvelvind för att plocka och fixa för att det ska se okej ut tills X kommer hem. Allt för att om möjligt slippa ilska, svordomar och fula kommentarer. Rädslan och hotet styr.

Nu när allt är över fortsätter adrenalinet att pumpa i min kropp, fast det inte finns nån fara längre. Vad händer då?

Hjärnan och hjärtat påverkas men även andra kroppsfunktioner kan ta stryk. Kroppen har dränerats eftersom den under så lång tid utsatts för stress. Det kan också hända att man blivit så beroende av adrenalin att man skapar drama eller konflikter bara för att nåt ska hända.. Det är ju då man fungerar.

Jag har tex fått jättesvårt att koncentrera mig, att bevara fokus. Blir jag avbruten tar det alldeles för lång tid att hitta tillbaka till det jag höll på med från början. Jag kan planera men har svårt att genomföra, min tidsuppfattning har blivit helt ur led. I en pressad situation, eller tid stressnivån får jag blackout. Jag kan inte tänka och får svårt att kommunicera. Det enda som funkar är väl inövade vanor som går på rutin.

Nu behöver jag få ner adrenalin-produktionen. Bli fri från mitt beroende. Avgiftas.

Hur jag gör? Ja det vet jag inte riktigt än… eller just nu försöker jag bara gå ner i varv. Sover middag, minskar mitt kaffedrickande, gör nåt som faller mig in eller bara tänker på något eller någon som får mig att bli glad och må bra.

Jag ger mig själv tid helt enkelt.

Källa:https://graceformyheart.wordpress.com/2015/05/22/adrenaline-addiction/