Inlägg märkta ‘minnen’

Jag hittar en artikel som jag läser, medan jag väntar på min tid på mammografi-mottagningen. Tårarna strömmar, men jag bryr mig inte om att det finns folk runtomkring. Det Nioosha Shams skriver är så sant. 

Upplevelserna av en misshandelsrelation går inte ur kroppen eller själen, hur mycket jag än vill. Fast lång tid har gått, fast jag fått samtal i det oändliga så finns det kvar. Jag vill inte bära detta med mig, men jag måste.

Här kommer länken och hela texten: http://www.politism.se/story/en-barndom-praglad-av-morker-gar-inte-att-skaka-av-sig/#post-49086

”Kvinnojouren Ellinor la nyligen upp ett klipp på Facebook, där en skådespelare beskriver hur det är att leva med en våldsam man. Läser man undertexten utan att sätta på ljudet ser man ett till synes lyckligt par, där kvinnan beskriver deras perfekta förhållande. Men ljudet matchar inte texten, utan det hon berättar om är ett långt, manipulativt och skadligt äktenskap. Kommentarsfältet i videon fylls av kvinnor som känner igen sig.

För mig träffade den så hårt för det hade lika gärna kunnat vara min mamma.

Min mamma log nämligen inte särskilt ofta när jag var liten. Kanske var det för att hon aldrig fick sjunga. Så fort hon öppnade munnen bad pappa henne sluta, och jag lärde mig av honom. Jag tog över plikten när han inte var hemma, jag blev pappas lilla soldat och så fort hon öppnade munnen bad jag henne sluta. Det måste göra ont för en mamma att se sin förtryckare i sitt barn på det där sättet.

Soldatplikten sa jag upp när jag var tio år. Jag satt i soffan med telefonen i ena handen och ett krampaktigt tag kring mitt gosedjur med andra. Det var mammas röst i andra änden, det var pappa som drog ur sladden och det var jag som kastade telefonen i golvet så den gick i tusen bitar. Rädslan hade förvandlats till ursinne, och det var till min absoluta fördel.

”De är djur, de där två”, sa min pappa en dag, och menade min bror och min mamma. Mitt svar ekade i hela trapphuset när jag skrek att i så fall är jag också det. Det var sista gången jag satte en fot i hans hem hem, elva år knappt fyllda och jag hade redan hela universum i mig. Känslan av odödlighet fyllde mig när jag tog trappan ner två steg i taget för sista gången. Startskottet för mitt nya liv hade ljudit. Jag röt som ett lejon.

Jag hade så gärna velat skriva att det tog slut där. Att vi aldrig mer behövde se honom och att vi har levt lyckliga sen den dagen. Men med ett nio år långt äktenskap med en våldsam man följer mycket som man inte blir av med på en dag. En barndom präglad av mörker går inte att skaka av sig i det första taget. En familj som blivit trasig måste långsamt lagas.

Det krävs att man pratar om det, om allt som har hänt. Inte en gång, inte två, utan tjugo. Minst. Vare sig om det är med en psykolog, en bästis, eller en dagbok. Det krävs att man vaknar kallsvettig och kippar efter luft natt efter natt, tills man börjar bäva inför läggdags. Det krävs att man får panikattacker när man råkar stöta på honom på stan, som resulterar i veckor av mardrömmar. Det krävs att man skämtar om det så ofta och mycket och olämpligt att man får ont i magen av skratt. Det krävs att man sätter sig ner, andas djupt, och kommer till insikten att det inte går att komma vidare utan att långsamt nästla upp allt trassel som man helst bara skulle vilja tränga bort.

Och efter att man har gjort allt det så krävs det nog tio år till av repetition. Kanske mer. Det viktigaste är att hitta sitt startskott, och efter det finns det så mycket hjälp att få om man söker den. Oavsett om tanken är tröstande eller inte, så är den sann: vi är så många som vet exakt hur det känns.”

Här kan du hitta en lista på alla kvinnojourer i Sverige.

Ett urval av artikelns kommentarer. För att se alla kommentarer, .

  • Denna artikel saknar kommentarer

När du kommenterar på Politism.se är du själv juridiskt ansvarig för dina inlägg och har vid registrering förbundit dig att följa användarvillkoren. Politism ansvarar inte för innehållet i kommentarerna.

Innehållet i kommentarsfältet förhandsgranskas inte, men övervakas kontinuerligt av Politism. Politism förbehåller sig rätten att avlägsna inlägg och att stänga av användare som inte följer använda

Annonser

Några sekunders samtal, ett par ord, väl valda och ett leende i din blick, för att det berörde någon du håller kär.

Ett par ord till, en fråga som syftade på det du håller kärt, men också en uppfordrande förväntan om ett svar.

Du kände tvivlet i frågan, tvivlet på att du gör det du ska.

Blicken svartnade. Rösten steg i fallsett. Hotfulla åthävor. En kropp som rörde sig framåt, som i jakt. Jag mötte ondskan i din blick och i din kropp.

Min själ vred sig som i ångest. Obehag.

Med en liten hand i min, vände jag mig om och gick. Tårar fyllde mina ögon.

Än en gång, har du utan ord berättat för mig, varför jag gick. Än en gång har du visat, varför jag inte lever med dig.

I bland är det märkligt vad lätt det är att överväldigas av känslor, även fast det gått en bra tid sen händelser utspelade sig.

Jag känner mig ganska stark. Det jag gått igenom ligger bakom mig. Det är ett avslutat kapitel och jag känner mig helt fri från det som varit. Jag lever ett annat liv idag än vad jag gjorde med min förövare. Jag har återtagit rätten att leva. Jag har byggt på min självkänsla och tycker mig stå stadigt.

Så sitter jag i ett klassrum, med helt nya människor som jag ska lära känna, och de mej. Jag kommer under två års tid möta dessa människor i en diakonutbilning. I lite olika gruppkonstellationer ska vi berätta om oss själva, vilka vi är, vad som präglat oss och fått oss till den plats i livet vi är på idag. Självklart kan man välja vad man vill berätta om sig själv. Men vem bryr sig om vad jag utbildade mig till för 20 år sen, när det finns senare händelser som präglat mig mer och gjort mig till den jag är idag? Jag väljer att berätta något om min befrielse, min väg till helande. Mina upplevelser ligger trots allt inte så långt tillbaka i tiden, men jag har inga problem att prata om dem. När jag berättar kan oftast hålla viss distans till det jag varit med om.

Den här gången går det inte. Berättandet ihop med psykologilektioner som till stor del är repetition av min rehabilitering sätter sig tungt i kroppen. Jag rörs av min egen berättelse och kan inte hålla tårarna borta. Ensam på rummet vill jag gråta – mycket.

Jag är glad att denna utbildning varar i två år. Jag inser att jag behöver läkas mer och att jag nog har flera processer att ta mig igenom. Men tiden arbetar för mig. Det kommer bli väldigt bra det här.

Det är kväll och nattningen av Minsting är avklarad. Jag går ut i vardagsrummet och sätter på TV:n. Jag råkar hamna mitt i en film, men budskapet i den är tydligt. Jag hinner inte titta mer än nån minut innan jag kastas bakåt i tiden. Händelser jag för länge sen glömt är plötsligt väldigt levande för mig. Jag minns.

Tårarna rinner. Jag skakar av gråt och inre smärta. Det enda ljud som kommer över mina läppar är ett gnyende.

Orden ekar i mitt huvud från den gälla högljudda rösten.

”Om du bara kunde lyssna på vad jag säger, och inte säga emot hela tiden.” ”Du är alltid så negativ” ”Varför gör du så? Vi har ju bestämt..” ”Jävla apa” ”Innan du träffade mig, var du ingen. Du skulle inte klara något utan mig.” ”Jag har gjort dig till den du är. Du skulle inte ha något utan mig.” ”Lyssnar du alls på mig?”

Kroppen minns smärtan av slag och sparkar. Vill ta skydd. Kryper ihop.

Jag minns hur jag sprang iväg, lämnade huset utan ytterkläder mitt i kylig höstkväll. Jag minns hur han sprang runt huset för att få tag i mig. Det var som att leka katt och råtta. Jag smög in i huset när han var på andra sidan, hämtade mina kläder och gick.

Mobilen ringde. Jag svarade inte. Barnen ringde och jag svarade vid något tillfälle. Jag stannade ute länge, gick och satte mig i skogen och smög sen in i friggeboden. Ingen såg. När kylan blev för påträngande smög jag tillbaka.

Helvete

Jag levde så. Ett dödens väntrum. Och ändå gjorde jag allt för att bevara vår fina fasad. Vi var ju en ”lycklig” familj och hade det så bra.. Jag levde så länge, utan ork att ta mig ur, all kraft gick till överlevnad.

Nu sitter jag i mitt eget vardagsrum. Ensam. Jag försöker andas lite och samla mig efter den minneschock som sköljde över mig. Det var oväntat för mig att få en så kraftig reaktion nu, efter ett och ett halvt år på egen hand.

Jag har gråtit, jag har återupplevt smärtan i själen och hela den absurda situationen. På ett lite märkligt sätt känns det som någon form av reningsbad. Det känns som om själen renas från något. Kanske är det känslan av befrielse?

image

Årsdag
Och jag trodde i min enfald att det skulle gå obemärkt förbi, men det påverkar mig mer än jag trodde.
Ändå saknar jag inte X, jag har så lite kontakt som möjligt, men tankarna på honom ger plötsligt en obehaglig klump i magen. Jag känner en sån avsky för det han gjorde med mig, för hur han förstörde mitt och barnens liv.

Jag har bestämt mig för att inte hamna i bitterhet och jag har klarat mig hittills utan att bli bitter, men ibland måste jag påminna mig om mina egna val. Jag valde att gå, valde att avsluta utan att blanda in myndigheter. Jag ”slogs” själv för min rätt och jag fick den.
Jag tackar Gud för all hjälp jag fått och för alla människor som fanns för mig i rätt tid.

Men den här dagen påverkar mig. Jag fäller en tår. Det känns konstigt och jag orkar inte riktigt tänka tillbaka på att det var denna dag vi började väva ihop våra liv. Det är tungt.
Kanske påverkar det mig mer nu, eftersom det finns så många lösa trådar i mitt liv just nu, frågor om framtiden, bostad, jobb och annat.

I bland finns ingen känsla kvar för åt vilket håll jag ska styra mitt liv, men jag fortsätter i den riktning som kändes rätt när jag omvärderade livet. Det enda jag med säkerhet vet, är att jag kommer aldrig återvända.
Jag går framåt, om än lite tveksamt. Men när jag går minns jag orden: ”..där du går, ska din väg öppnas för dig, steg för steg”.
Så jag fortsätter framåt, och jag hoppas.

Jag hade besök häromkvällen, av min älskade tonåring. Det är alltid mysigt när tonåringen kommer. Hen slår sig ner i min soffa, slänger sina kläder på golvet och busar med minstingen. Ofta har vi trevliga samtal och tonåringen berättar för mig om sitt liv, sina tankar och vad som är viktigt just nu.

Den här gången lämnade dock tonåringens besök en fadd eftersmak. Det har varit så några gånger nu.

Jag fick telefon av min bäste vän och vi pratar än stund. Tonåringen är svartsjuk och trycker på min telefon för att se vem jag pratar med. Efter samtalet har tonåringen en svartsjuk och sur attityd. Hen anklagar mig för att vara respektlös för att jag pratar i telefon när hen är där.

Andra gånger har det hänt att hen varit högljudd och störande utan att veta vem jag pratar med.

Jag ser inte tonåringen som en gäst utan som mitt barn och då ska inte hen hindra mig att prata i telefon om inte tonåringen och jag gör något särskilt.

Hens attityd kan verka barnslig och omogen, men jag får en klump i magen.
Jag associerar till hens pappa och hans kontrollbehov.
Det hände många gånger när jag levde med X och fick telefon, att jag blev störd och avbruten av X. Jag skulle inte prata i telefon för det fanns viktigare saker att göra enligt X. Däremot avbröt jag aldrig X trots att han ibland hade väldigt långa samtal.

Tonåringen kommer hit och sover över i helgen. Jag tror det är dags för ett snack igen om attityder och om vad jag vill ha i mitt liv och om vad jag inte vill ha.

Jag såg en svensk kriminalfilm med Annika Bengtzon och började diskutera minnen och dagboksanteckningar med en kompis.

Plötsligt mindes jag saker som jag inte tänkt på på väldigt länge.
I ett stängt skåp låg två gamla slitna ”nallar”. Den ena var min gamla mobil. Sliten till max. Tillsammans med den låg min gamla nalle som var min stora trygghet när jag var liten.

Båda representerar en svunnen tid. En tid med mycket minnen.

Nallen ger mig varma mjuka minnen från en tid som var trygg och bekymmerslös. Mobilen ger också minnen. Minnen från en helvetestid, kantad av skräck.

På mobilen skrev jag minnesanteckningar för min egen säkerhets skull. Jag skrev för att ha allt dokumenterat ifall jag skulle behöva. Det är minnen som jag inte orkar återvända till just nu.

Så jag lämnar tillbaka mina minnen i mitt stängda skåp.

image