Inlägg märkta ‘känslor’

Gå två? 

Publicerat: februari 22, 2017 i känslor
Etiketter:, , ,

Stigen är så smal och dunkel

Finns här plats för två av oss

Längtan är så stor

Efter gemenskap

Efter vardagsliv tillsammans

Än en gång utsätter jag mig för smärtan

Av att inte veta svaret

Bästa chefen!

Publicerat: februari 12, 2017 i kärlek, lycka
Etiketter:, , , , , ,

Ibland är livet enbart gott och njutbart. Särskilt när man umgås med kärleksfulla människor. Jag blir lycklig när jag möter människor som ser andras behov, människor som lyckas tyda något av vad den andres själ behöver och som möter upp och gör det där lilla extra som betyder så oändligt mycket. Ibland behövs det inte så mycket för att göra skillnad. Ett ord, ett leende eller en enkel handling kan räcka för att skapa något gott som varar länge.

När Lilla fyllde sju år fick hon en present av min chef, ett litet kort nerstoppat i ett litet kuvert. På kortet fanns ett val. Lilla fick tre alternativ att välja och hon valde ett. Hon valde att gå på bio med honom. Hon fick ta med sig en kompis om hon ville, men hon valde att gå ensam. Lilla känner sig trygg med honom, för han har alltid sett henne och gett henne plats när hon kommit till jobbet och hälsat på.

Denna lilla enkla gåva innehöll så mycket mer än bara ett biobesök. Den innehöll kärlek. Lilla kände det och hennes kommentar när hon fick presenten var: ”Mamma, han är ju nästan som en extra-pappa”. Gåvan innehöll också mycket glad förväntan. Hon pratade om biosöket flera dagar innan och berättade för sina kompisar. Kvällen innan bad hon hon att biobesöket verkligen skulle bli av och att han inte skulle bli sjuk. Lilla blev inte besviken. Det var en glad Lilla som jag mötte utanför biografen. Hon var lycklig. Den kvällen satt hon och sjöng när hon gjorde sin läxa.

Jag känner mig lyckligt lottad över att få vara omgiven av så goda människor.

 

Min Lilla börjar bli stor. Det känns både roligt och märkligt. Ena stunden ser jag hennes smala sju-årsben springa omkring och skutta i en fantasilek, där hon rider på en låtsas-häst och i nästa stund har vi djupa samtal som både är vuxna och barnsliga på samma gång.

För en tid sen sa hon till mig, mitt i sin lek: ”Mamma, ska du gifta dig igen?” Jag svarade henne att om jag hittar någon som kan älska både mig och henne och hennes syskon så kanske jag gör det. Då säger hon att hon tycker att jag ska göra det för det blir så ensamt annars! I det fortsatta samtalet låter hon mig förstå att hon tror att hon ska slippa åka till pappa om jag skaffar en extra-pappa till henne. Jag blir tvungen att förklara att hennes pappa alltid kommer att vara pappa i allafall och att hon nog måste åka till honom ändå ibland.

Igår åkte vi tåget tillsammans, för att jag skulle lämna henne för övernattning hos pappa. Då sade hon igen, att hon vill att jag skaffar en exta-pappa till henne. Hon pratade om att hon vill att jag ska gifta mig igen. Det känns så märkligt att denna lilla unge pratar så vuxet med mig. Jag frågar henne om hon tror att pappa kommer bli avundsjuk om jag skulle gifta mig med någon annan. Först säger hon nej, men sen tänker hon efter och säger att hon tror det. Då frågar jag om hon tror att jag skulle bli avundsjuk om pappa skulle gifta sig med någon annan, men det tror hon inte.

Jag begriper inte hur hon kan uppfatta så mycket av hur jag tänker och känner och hurdan hennes far är.

Lilla söta förklarar också för mig varför det skulle vara så bra med en extra-pappa. Han skulle nämligen kunna köpa biljetter till Gröna Lund och gå med henne dit, så de så! Ikväll fanns denna ännu icke-existerande-extra-pappa med i hennes aftonbön.

Det känns som om hon just nu har ett stort behov av en faders-figur som ser henne och bekräftar henne.

Några sekunders samtal, ett par ord, väl valda och ett leende i din blick, för att det berörde någon du håller kär.

Ett par ord till, en fråga som syftade på det du håller kärt, men också en uppfordrande förväntan om ett svar.

Du kände tvivlet i frågan, tvivlet på att du gör det du ska.

Blicken svartnade. Rösten steg i fallsett. Hotfulla åthävor. En kropp som rörde sig framåt, som i jakt. Jag mötte ondskan i din blick och i din kropp.

Min själ vred sig som i ångest. Obehag.

Med en liten hand i min, vände jag mig om och gick. Tårar fyllde mina ögon.

Än en gång, har du utan ord berättat för mig, varför jag gick. Än en gång har du visat, varför jag inte lever med dig.

Livet är gott

Publicerat: september 3, 2016 i Återhämtning, lycka
Etiketter:, , , ,

Plötsligt fick jag ett par timmar för mig själv när Minsting är ute på egna äventyr. Egen tid, självsamhet är väldigt skönt efter en lång intensiv arbetsvecka. 

Jag har tagit mig en lång promenad på stan och nu väntar en timmes studier på ett fik. Mycket bättre än så kan det inte vara just nu. 

Jag är lite fascinerad av den ro jag känner mitt i allt. Jag jobbar och har Minsting nästan på heltid och ändå finns det tid att göra sånt jag gillar. Jag pluggar och jobbar med mig själv. 

Jag är lycklig över mitt liv, över den förändring som blivit och över min frihet att rå om mitt liv och min tid. Det kanske är därför kraften finns också.

I bland är det märkligt vad lätt det är att överväldigas av känslor, även fast det gått en bra tid sen händelser utspelade sig.

Jag känner mig ganska stark. Det jag gått igenom ligger bakom mig. Det är ett avslutat kapitel och jag känner mig helt fri från det som varit. Jag lever ett annat liv idag än vad jag gjorde med min förövare. Jag har återtagit rätten att leva. Jag har byggt på min självkänsla och tycker mig stå stadigt.

Så sitter jag i ett klassrum, med helt nya människor som jag ska lära känna, och de mej. Jag kommer under två års tid möta dessa människor i en diakonutbilning. I lite olika gruppkonstellationer ska vi berätta om oss själva, vilka vi är, vad som präglat oss och fått oss till den plats i livet vi är på idag. Självklart kan man välja vad man vill berätta om sig själv. Men vem bryr sig om vad jag utbildade mig till för 20 år sen, när det finns senare händelser som präglat mig mer och gjort mig till den jag är idag? Jag väljer att berätta något om min befrielse, min väg till helande. Mina upplevelser ligger trots allt inte så långt tillbaka i tiden, men jag har inga problem att prata om dem. När jag berättar kan oftast hålla viss distans till det jag varit med om.

Den här gången går det inte. Berättandet ihop med psykologilektioner som till stor del är repetition av min rehabilitering sätter sig tungt i kroppen. Jag rörs av min egen berättelse och kan inte hålla tårarna borta. Ensam på rummet vill jag gråta – mycket.

Jag är glad att denna utbildning varar i två år. Jag inser att jag behöver läkas mer och att jag nog har flera processer att ta mig igenom. Men tiden arbetar för mig. Det kommer bli väldigt bra det här.

Saknad

Publicerat: juli 3, 2016 i känslor, saknad
Etiketter:, , , , , ,

Ibland saknar jag dig så mycket att det gör ont.

Du fick mig att leva efter att jag lämnat min destruktiva relation. Du gav mig hopp och mod. Du gav mig kärlek och jag var utsvulten. Jag sög åt mig allt du sa och gjorde, som en uttorkad jord. Du fick mig att blomstra och växa.

Med dig kände jag mig trygg, en enorm tillit. Vi kunde prata om allt. Din mjuka röst smekte min själ. Jag var lycklig, för första gången på många år. Med dig i mina tankar kunde jag somna leende och vakna med samma leende. Jag har aldrig känt så mycket för någon som jag gjorde då.

För mig är du väldigt speciell. Du kommer alltid att vara det. Det finns en given plats för dig i mitt hjärta. Jag har aldrig någonsin mött någon som du. Fortfarande finns du i mina tankar. Mitt medvetande kan inte släppa dig och jag drömmer om känslan av att få möta dig igen, att få se dig och röra vid dig. Jag hoppas du inte var en utopi, ett luftslott.

Fortfarande bär jag hoppet inom mej, men för varje dag som går och inget händer så dör en liten bit av mig…

Vissa dagar flyter livet på ganska bra, men andra dagar saknar jag dej så det gör ont.

💔