Arkiv för kategori ‘utmattning’

När livet blir för mycket och allt snurrar för fort då vill jag helst stoppa huvudet i sanden, gå och gömma mig och fly. Jag orkar inte vara stark hela tiden, jag vill falla in i någons famn och få vara liten. Jag vill bryta ihop en stund och slippa ta ansvar. Bara lämna allt och dra.

Jag vänder mig om i sängen, begraver huvudet under kudden medan ångesten krälar i magen. Min andning är snabb och ytlig och stressen far genom kroppen. Jag inbillar mig att jag hämtar kraft för att jag blundar och inte vill se.

Istället låter jag problemen växa tills de tar över mitt liv. Jag har släppt allt och slumpen styr. Allt blir kaos. Jag öppnar ögonen och allt är övermäktigt. Det finns ingen struktur längre. Var ska jag börja. Oavsett vad jag tar tag i kommer det rasa någon annanstans. Vetskapen förlamar mig.

Jag vill inte ha tillbaka denna känsla igen. Jag vill inte gå in i utmattning en gång till. Men allt jag inte hinner p g a trötthet och att jag inte orkar planera, stressar mig oerhört.

Mitt liv är tillbaka i fel mönster. Jag blir arg på mig själv för att jag inte värderar mig själv högre än så här. Jag som älskar mig själv har ändå glömt bort mig själv, för en lögn om självförnekelse.

Jag låter vreden drabba mig själv. Den där vreden som genererar kraft att förändra. Jag vill inte tillåta ödet styra och livet sippra bort mellan fingrarna. Jag behöver bryta invanda mönster en gång till. Det blir smärtsamt, men det måste gå.

Annonser

Ny kraft

Publicerat: juni 6, 2016 i utmattning
Etiketter:, , ,

Plötsligt vänder det och det är märkligt. Det är en härlig känsla när man känner livet börja återvända och orken kommer tillbaka.

Ikväll sitter jag på min nya balkong och det är helt okej. Fortfarande lever jag i en flyttbara, men ytterligare något är uppackat. Lampor sitter i taket och köksbordet är på sin plats. Jag har en idé om hur jag ska organisera resten av mina kartonger.

Mitt utmattningssyndrom har gjort sig påmint i den här flytten och jag har bara orkat fokusera på en sak i taget och ibland knappt det. Denna långhelg har inneburit vila. Jag har varit barnledig och umgåtts med min underbara väninna. Igårkväll kom minsting hem och vi har gjort många trevliga saker tillsammans idag. Sånt som man bara gör när man är ledig. Så skönt.

Idag har jag för första gången på lång tid orkat laga riktig mat. Inte bara pasta och inte samma mat både lunch och kväll. Jag har t o m åstadkommit matlåda för morgondagens jobb.

Jag är glad att jag klarat denna stressiga och lite kämpiga tid, att jag kunnat släppa saker som inte är livsakuta och bara varit. Jag har accepterat att jag inte orkat allt och jag har verkligen struntat i mycket runtomkring. Därför känns det så gott när livet återvänder och jag på nytt känner att jag har energi. Jag njuter i fulla drag.

 

Har haft bra flyt sista tiden både med lägenhetskontrakt och att jag kommit in på den utbildning jag vill gå på. Det har gett en massa glädje-energi, men nu är jag trött. Jag orkar inte göra något. Flyttkartongerna står staplade.. tomma.
Det är stökigt hemma. Jag orkar inte plocka. Tvätten är tvättad, men ligger som ett ovikt berg på badrumsbänken. Jag tom somnade under melodifestivalen igår och det brukar inte hända. Jag orkar inte ens slå in paketet till kalaset som minsting ska på i eftermiddag. Jag skulle behöva egentid, men det existerar inte. Minsting är absolut inte jobbig på något sätt, men jag är trött.

Det var så här det kändes i morse när jag satt i soffan och vi skulle göra oss iordning för att ge oss iväg. Vi kom iväg till slut även om det tog emot. Naturligtvis lättade tröttheten bara vi kom iväg.

Nu är minsting på kalas. Jag smet iväg från alla glada och supertrevliga föräldrar för att få lite egentid. Nu sitter jag på ett matställe och skriver.

Den trötthet och utmattning som drabbar en efter att man under lång tid med stor press kan ibland kännas helt förlamande. Man har all tid i världen, men ingen ork.
Någonstans måste man acceptera att livet inte är som förut.
Jag vet ju att jag alltid brukar orka en massa saker, men så fungerar det inte längre och då kan en konsekvens bli att jag skjuter på saker jag borde göra. Ibland kan det vara rätt. Många gånger blir det bara en lättnad för stunden och man har ändå det som tröttar en framför sig som ett orosmoment.

Jag brukar försöka micropausa, att åtminstone i huvudet ta ett steg tillbaka och andas lite för att sen fokusera om på vad som är viktigt här och nu. Förhoppningsvis hinner jag hämta tillräckligt med energi för att orka en bit till.

Nu är snart min egentid slut och det är dags att gå tillbaka till kalaset och hämta minsting. Det är skönt att sitta ensam eller ”självsam” och ge sig själv lite paus, lite tid. Det är jag värd.

Härom morgonen vaknade jag med en tung känsla, som om jag vore förlamad. Ja handlingsförlamad alltså.

Just nu är det alldeles för många måsten i mitt liv.
Jag har precis börjat jobba heltid efter nio månaders sjukskrivning. Tiden på jobbet har jag trappat upp under fyra månaders tid och nu är det full tid som gäller. Även om min chef inte har ökat kraven på vad jag presterar så har jag undermedvetet gjort det själv. Jag blir frustrerad när jag inte hinner eller orkar det jag tänkt.

Privat är det också mycket att tänka på. Om två och en halv månad måste jag vara ute ur lägenheten och jag vet inte vart jag ska ta vägen. Efter påsk ska lägenheten fotograferas och läggas ut till försäljning och jag borde städa och röja bland mina saker. Men jag är trött och orkar inte.

Utmattningssyndromet gör sig påmint.
Plötsligt blir mina måsten något tungt som jag helst vill komma undan. Det gamla invanda flyktbeteende dyker upp.

I min rehabilitering har jag arbetat med att inte ge efter för känslan. Känslan säger att det här är svårt och tungt, att det här vill jag inte göra. Vad händer om jag ger efter för känslan? Det kanske blir en tillfällig lättnad, men problemet finns kvar och triggar igång igen om ett litet tag. Obehaget ökar på sikt.

Ibland ska man förstås tillåta sig att vara trött och inte orka, men ibland måste man bemöta känslan genom att göra tvärs emot vad man känner. En känsla är inte farlig, men den ska inte styra mitt handlande. Mina medvetna beslut ska avgöra vad jag gör eller inte. Så det handlar om att agera, att välja sitt beteende och när man ska handla.

Nu vet jag att jag har ganska många viktiga saker som måste ordnas på kort tid. Det gör mig trött och matt. Jag väljer att gå emot den känslan. Jag utmanar mig själv och tar tag i en sak i taget.

Känslan efteråt blir lättnad över att än en gång klarat av det som var jobbigt och ångestbetingat. Varje svårighet jag tar tag i på ett målmedvetet och konstruktivt sätt gör mig starkare och jag stärker också mina nya beteendemönster. Ett steg mot läkning.

Jag älskar mitt nya jag.