Inlägg märkta ‘recovery’

En årsdag är passerad. En dag som skulle varit jubileum om livet blivit som det var tänkt från början, men det blev inte så. Den här tiden på året är tung för mig. Det är så mycket negativt som hänt just den här perioden.

Årsdagen kom och passerade, men i år fanns ingen sorg kvar. Dagen kom men i år var den fylld av kärlek och omtanke. Någon fanns vid min sida som gör mig lugn och får mej att glömma allt som tynger. Med varandra blir vi starkare.

En ny tid kanske är på ingång. Det finns hopp. Allt gammalt och nedbrytande är brutet. Det finns ingen plats för det mer i mitt liv. Det känns underbart att byta ut det destruktiva mot glädje och kärlek.

Annonser

När livet blir för mycket och allt snurrar för fort då vill jag helst stoppa huvudet i sanden, gå och gömma mig och fly. Jag orkar inte vara stark hela tiden, jag vill falla in i någons famn och få vara liten. Jag vill bryta ihop en stund och slippa ta ansvar. Bara lämna allt och dra.

Jag vänder mig om i sängen, begraver huvudet under kudden medan ångesten krälar i magen. Min andning är snabb och ytlig och stressen far genom kroppen. Jag inbillar mig att jag hämtar kraft för att jag blundar och inte vill se.

Istället låter jag problemen växa tills de tar över mitt liv. Jag har släppt allt och slumpen styr. Allt blir kaos. Jag öppnar ögonen och allt är övermäktigt. Det finns ingen struktur längre. Var ska jag börja. Oavsett vad jag tar tag i kommer det rasa någon annanstans. Vetskapen förlamar mig.

Jag vill inte ha tillbaka denna känsla igen. Jag vill inte gå in i utmattning en gång till. Men allt jag inte hinner p g a trötthet och att jag inte orkar planera, stressar mig oerhört.

Mitt liv är tillbaka i fel mönster. Jag blir arg på mig själv för att jag inte värderar mig själv högre än så här. Jag som älskar mig själv har ändå glömt bort mig själv, för en lögn om självförnekelse.

Jag låter vreden drabba mig själv. Den där vreden som genererar kraft att förändra. Jag vill inte tillåta ödet styra och livet sippra bort mellan fingrarna. Jag behöver bryta invanda mönster en gång till. Det blir smärtsamt, men det måste gå.

Jag var tillbaka till the house of hell med en olustkänsla i magen. Men det var något som måste göras. Eller måste är kanske inte rätt ord, men han bjöd in mig för att samtala om vissa saker som rör närmsta framtiden och våra gemensamma barn. Eftersom vi inte längre samtalar utan jag enbart smsar när det är något viktigt, tillät jag mig själv att åka dit.

Spelplanen är hans hemmaplan, där jag under många år spelade en match med ett hopplöst underläge. Förutsättningarna borde vara på hans sida och kanske var min olustkänsla en del av det. Han hade önskat att jag skulle ta med mig en människa som han har stort förtroende för därför att denna person valde att gå tillbaka till sin förövare. Jag förstod aldrig varför han ville att denna person skulle vara med, tyckte mest det kändes konstigt, men nu förstår jag syftet. Jag gick naturligtvis dit ensam.

Viss information utbyttes så klart, men det fanns en annan plan. Han bad mig följa med in i vardagsrummet för han ville prata om nåt viktigt. Han stänger dörren och ber mig sätta mig på soffan. Jag känner att jag blir stel i hela kroppen. Jag är på min vakt.

Han ville prata om förr om att allt inte var hans fel, att jag tvingat honom att skriva på skilsmässopapperen. (Jag stämde honom när han vägrade skriva på.) Han ville än en gång säga att han misstänkte att jag lämnade honom för att jag haft en relation med min chef. (Vilket aldrig hänt, det är något som bara finns i hans tanke eftersom han måste ha en förklaring till att jag lämnat honom – som enligt han själv inte är ond.) Han ville påminna om att han faktiskt varit beredd att betala de skulder jag fick pga ekonomisk misshandel mm.

Jag avbröt och frågade vart han ville komma. Det han ville säga egentligen var att han ville ha mig tillbaka. Han hade ändrats. Inget var som förr, trots att jag nyss hört honom skrika på vår son på samma gälla aggressiva sätt som han förr skrek på mig.

Enligt honom är ändå inget som förr. Humöret är bättre, han gör andra prioriteringar, jag skulle få allt tillbaka som jag försakat tom en liten bil. Han ville inte att jag skulle svara nu utan tänka på saken.

Jag svarade honom att vi inte har något gemensamt längre och att vi inte är bra för varandra. Det höll han inte med om utan menade att de 22 år vi levt ihop räckte som gemensam nämnare.

Där trodde han att han skulle göra mål och han spelade högt på att jag är en snäll människa och att han egentligen inte är elak.

Idag vet jag att snäll hör till min karaktär, men min främsta uppgift är att vara snäll mot mig själv. Vi spelade en match igår på hans hemmaplan och trots att han hela tiden trodde att han skulle vinna som alltid, gjorde han inte det. Jag satte reglerna och spelade efter dem.

Med smärta och tårar återupplevde jag vissa händelser och jag frågade honom om han mindes alla gånger han förbannat mig, våra barn och min familj och den dag vi gifte oss. Jag undrade om han kom ihåg hur hårt han sparkat mig och slagit mig, hur han jagat mig runt köksbordet och försökt kasta stolar på mig. Jag undrade om han mindes de gånger jag flytt från huset. Jag frågade om han kom ihåg hur han kallat mig för hora och hur han med dottern i famn stått på balkongen, stått o gormat efter mig när jag gick till jobbet och skrikit att det vore bättre att jag vore död. Han mindes ingenting sa han. Men han var berörd och samtalet var slut.

När jag kom hem, ett par timmar senare ringde han och bad om förlåtelse för allt han orsakat och gjort.

Jag har förlåtit honom för länge sen, främst för min egen skull. Jag vägrar bära med mig bitterhet in i mitt nya liv. För honom betydde förlåtelse att smärtan skulle vara borta och att det bara var att börja om. Så är det inte. Smärtan finns kvar. Ärren i själen kommer alltid finnas som en påminnelse om det som hänt. Förlåtelsen väg innebär för mig att jag stängt dörren bakom mig. Jag släpper inte längre in den som skadar mig. Jag har satt gränser för mitt liv. Gränser som jag tror är sunda. Jag tänker aldrig gå tillbaka. Jag älskar livet jag har idag.

Det känns som om det var jag som vann matchen vi spelade igår – matchen om livet.

Efter att ha levt i en destruktiv relation är självkänslan oftast nerbruten och utan att man själv märker det, undervärderar man sig själv. Man tappar tron på sin egen förmåga och har svårt att tro att någon annan vill en väl, utan baktanke. I ett liv tillsammans med en narcissistisk partner skapar man sig livsmönster som går ut på att överleva med minsta möjliga skada. När man väl lämnat inser man att det här är inga sunda beteenden man lagt sig till med. Man behöver fokusera om, bearbeta, arbeta målmedvetet med att bygga upp sig själv igen.

Nu är det tid för avstämning och eftertanke. Hur lever jag mitt liv? Vill jag ha det så här? Finns det något jag kan förändra? Kanske är dags att öppna garderoben och slänga ut ”skeletten” som ligger gömda och istället fylla livet med nytt innehåll?

Du kan aldrig finna ditt egen-värde genom att umgås med vissa människor eller i deras bekräftelse. Självkänsla handlar om vem du är, hur du ser på dig själv. Behandla dig själv som om du vore värdefull – för det är du. Jobba på att höja ditt egenvärde även om du inte alltid känner att du är värdefull. ”Fake it, till you make it!” När du bestämmer att du ska höja ditt eget värde och jobbar på det, blir det till sist en vana som resulterar i bättre självkänsla. Sannolikt kommer du efter en tid att märka att andra börjar behandla dig med större respekt.

Det finns flera olika åtgärder du kan göra för att höja dinn självkänsla och alla samverkar och leder mot samma resultat.

  • Var snäll mot dig själv.

Lär dig att själv ta hand om alla dina behov. Vilka är dina viktigaste prioriteringar? Ta hand om din kropp, ät rätt, rör på dig och se till att du får tillräckligt med sömn. Det minimerar mycket av den stress du bär i din kropp.

Ta hand om din ekonomi så att den håller för de utgifter du har. Gör en budget. Ta tag i ekonomin även om det är något som tynger och är jobbigt att hantera, i längden kommer det att löna sig. Var inte rädd att be andra om hjälp.

Sök den utbildning eller de jobb du vill ha. Jobba för att uppfylla dina drömmar.

Se till att ande, själ och kropp får det den behöver

  • Börja sätt din egna gränser

När man levt i ett destruktivt förhållande bryts ens personliga gränser ner successivt. De har blivit nertrampade så många gånger och ifrågasatta av förövaren att de helt suddats ut. Detta orsakar oändliga försök till att vara andra till lags och ett stort behov av bekräftelse och att göra andra människor nöjda trots att det inte alltid är bra för en själv.

Ditt liv handlar om Dig och ingen annan. När du av gammal vana blir ”hjälp-nödig” och säger ja av bara farten, bromsa lite och fundera över vad som är bra för dig. Du behöver inte hjälpa någon på bekostnad av dig själv och ditt mående. Jorden går inte under när du säger nej. Kanske kommer du upptäcka att sk vänner som tagit dig för given och utnyttjat din godhet, försvinner ur ditt liv. Men du behöver inte dom. De tillför inget utan suger ut din kraft och energi.

Du behöver inte heller ha kontroll på allt som sker. Andra människor får själva ta ansvar för sitt eget liv och handlande.

Den människa som vet sitt värde säger inte ja till allt. Hon drar gränser och bestämmer vad som är bra för henne. Den personliga gränsdragningen hör ihop med självkänslan och att man gör sig fri från medberoende.

  • Kommunicera på ett sunt sätt.

När man levt i en destruktiv relation är man van att ge med sig och man har kanske slutat att göra sin röst hörd, slutat att berätta vad man tycker. Men dina tankar och ord är viktiga.

Träna dig i att var rak och tydlig när du pratar med andra. Säg det du vill ha sagt och stå för din åsikter. Ta inte en diskussion som inte är bra för dig. Märker du att du blir nerbruten av samtalet, eller håller på att tappa kontrollen – avbryt. Om inte du står upp för dig själv, vem ska då göra det?

Fatta beslut som är bra för dig själv och håll fast vid dem även om du skulle få mothugg.

  • Kontrollera din känslor

När man levt med en narcissistisk person eller levt som medberoende har man lätt att reagera på triggers man utsätts för och kanske tom anamma ett flyktbeteende vid en konfliktsituation. Om du måste ha kontakt med sin förövare (ex p g a gemensamma barn) ska du vara medveten om att hen känner dig väl. Hen vet dina ömma punkter och kan få dig att tappa fattningen.

Genom att ge dig själv tid innan du svarar när något triggar dig, lär du dig att medvetet agera istället för att spontant reagera. Det här är viktigt för att minska förövarens kontroll och påverkan över ditt liv. Känslorna kommer alltid finnas där, men de ska inte styra ditt handlande. Det ska du själv göra genom medvetna val.

Kom ihåg att bara för att någon säger något, behöver det inte vara sant. Den skuld, skam och ansvar som förövaren vill lämna över på dig är inte din. Lämna tillbaka den och låt förövaren själv bära sitt ansvar.

  • Omge dig med människor som lyfter dig

Vi tar intryck och påverkas av de människor vi umgås med. Se till att du har en krets av människor runt dig som lyfter dig, som ger dig positiv energi och får dig att tro på dig själv. Bryt kontakten med energi-tjuvar, de tar din kraft och drar ner dig i missmod. Om möjligt praktisera nollkontakt med din destruktiva X-partner, eller minimera kontakten till minsta möjliga.

Låt inte heller den självkritiska jante-rösten få plats i ditt inre. Den försöker alltid sabotera och få dig att förlora tron på dig själv. Låt den inte styra dig, utan kasta av dig offerkoftan och lämna självömkan bakom dig

  • Vad gör dig lycklig?

Försök hitta de tillfällen i vardagen som gör dig glad eller tacksam. Sug på de ”karamellerna” och låt de ta plats i ditt liv. Sök humorn och glädjen i det som finns runt dig. Sluta att fokusera på de saker som sårar och drar ner dig. Livet är till för dig.

Du har bara ett liv, var rädd om det.

Glöm inte att vara snäll mot dig själv. Du är stjärnan i ditt eget liv och du är värd att älskas, värd att respekteras.

Precis idag är det tre år sen jag lämnade ”The house of hell”.

Jag lämnade planerat. Jag hade planerat min flytt i ett halvår. Vi hade varit gifta i 22 år och hade tre barn tillsammans. Det var år med skiftande kvalitet, men de sista fem åren var ett helvete.

All min energi gick åt till att hålla näsan över vattenytan, läsa av honom och anpassa mig i det oändliga för att minimera hans raseriutbrott. Jag fick nästan dagligen höra hur värdelös jag var. Jag möttes av blickar fyllda av hat och förakt, samtidigt som han förbannade mig, mina barn och min familj. Däremellan kom raseriutbrotten från ingenstans. Örfilar, sparkar, fasthållning och saker som flög genom luften. Jag kunde fly ut i natten, för att återkomma några timmar senare när han lugnat sig.

Men för tre år sen lämnade jag. Jag tog min dotter i handen och klev ut genom dörren för att aldrig flytta tillbaka. Då började jag min egen resa, tillbaka till mig själv.

Utan min närmaste vän som fanns för mig hela tiden med stöd och samtal hade jag aldrig orkat den här tiden. Han pushade mig, fick mig att tro på mig själv och motiverade mig. Men jag fick själv göra jobbet.

Ingen kunde ta beslut åt mig. Det blev jag tvungen att göra själv. Jag var rädd men jag klarade det. Ingen kunde förändra mitt beteende, mitt medberoende eller min dåliga självkänsla. Jag blev tvungen att göra det själv. Men jag stod inte ensam och det är jag oändligt tacksam för.

Tre år har gått. Tre långa år. Ja det känns faktiskt som dubbla tiden. Det har inte varit nån dans på rosor utan mycket smärta, tårar och oro. Tre flyttar har det blivit och fortfarande har jag ingen fast adress. Ändå är jag lycklig. Jag lever. Jag har det liv jag vill leva och jag är fri. Fri från rädsla för vad mitt X ska hitta på. Jag behöver inte dela hus och säng med honom som skadat mig. Jag kan tänka, andas och växa på egen hand.

Kram till er, alla som kämpar.

Ge aldrig upp

Jag bär min historia inom mig. Ingen kan se den utanpå. Nu har det gått så lång tid sen allt hände och jag är inte den jag var då.

Ofta glömmer jag att jag ens levt i en destruktiv relation. Ibland måste jag gå tillbaka i bloggen och läsa vad jag upplevde på min väg ut ur helvetet, för att kunna inse att det här har faktiskt hänt mig. Och när allt är lugnt måste jag ibland påminna mig själv om att jag inte kan lita på mitt X och att det alltid dyker upp kränkande ord förr eller senare. Det jag levde i, var på riktigt.

Idag är jag lyckligt kär i mitt eget liv. Jag drar lyckan till mig och tror jag smittar andra med min glädje.

Men ibland drabbar minnena mig som ett slag i magen. Det kan vara ett ord, en känsla, någonting som oväntat påminner mig om det liv jag levde, då vänder sig allt inuti mig och jag vill bryta ihop och gråta. Då blir allt oerhört tungt.

Samtidigt är jag tacksam att jag tagit mig så här långt. När minnena drabbar mig som ett slag i magen vet jag numera för det mesta hur jag ska hantera det. Jag låter det göra ont, jag gråter mina tårar och låter smärtan ebba ut. Idag bär jag inga bördor för mig själv någon längre tid. Jag berättar för mina soul-sisters. Vi delar smärtan, analyserar och rätar på ryggen.

Tillsammans går vi vidare mot framtiden. Vi finns för varandra och ger varandra hopp, styrka och tillförsikt.

En grind, men till vilken nytta när inget mer finns?

Vem använder den nu? En lämning, ett minne av något som varit, men som inte mer är.

Ett ett förintat jag, ett utraderat liv och så grinden förstås, det var allt som fanns kvar när jag slutligen reste mig upp och gick. Då såg jag det inte själv, men när jag ser tillbaka kan jag se.

Martin Buber: ”Jag är jag för att jag är jag, och du är du för att du är du. Men om du är du för att jag är jag, så är inte längre du du.” 

Det är inte helt enkelt för en ung människa att känna sitt eget jag, veta hur hen ska dra sina gränser i förhållande till andra. Det är en mödosam väg att lära sig hur man ska stå upp för sig själv, vad man ska acceptera och vad man ska säga nej till.

Jag promenerade med Lilla härom morgonen i solen, på väg till skolan. Plötsligt börjar hon berätta om en händelse i skolan, när hon var lekledare. Hon hade bestämt vem som skulle vara kullare. En annan kompis kommer och vill vara den som kullar. Min Lilla är alldeles för mycket diplomat och svarar snällt, att kompisen ska fråga den som först hade blivit lovad. Hon ville inte göra någon ledsen. Resultatet blev inget vidare. Hon fick två ledsna kamrater och den ena av dem fick alla emot sig. Min lilla försökte gå in och lösa på sitt sätt men det gick inte så bra. Lilla kände sig också jätteledsen över att hennes bästa kompis blivit sårad och fått alla mot sig. Det var ju inte så här det skulle bli.

Jag är glad att hon berättade för mig. Vi samtalade om situationen och jag försökte få henne att fundera över om det skulle kunna gått att göra på något annat sätt. Hon fastnade i att hur hon än skulle sagt och gjort skulle ändå någon bli besviken. Det är inte lätt vare sig för barn eller vuxna att stå upp alltid för det man tänker och tycker. Vi kommer alltid att möta människor som inte gillar det vi gör, men det är något som man får träna sig på. En del har lättare för det, andra svårare.

Den som lever i en destruktiv relation, kommer att märka att självbilden och ens personliga gränser sakta men säkert rivs ner, tills ingenting till slut återstår. Ofta märker man inte själv hur det händer. Mycket är så subtilt. Det kan handla om syrliga kommentarer om hur man klär sig, vad man säger eller om vilka man umgås med. Det kan handla om plötsliga raseriutbrott utan orsak från partnern, eller om ett kontrollerande beteende och ibland kan även fysikt våld vara inblandat.

Skulle allt negativt komma på en gång, skulle aldrig en kvinna stanna kvar hos en misshandlande man. Men första slaget är sällan första slaget. Ofta har fysisk misshandel föregåtts av en rad kränkningar på olika vis. Kvinnan tappar steg för steg tilltron till sig själ och sin egen förmåga att tänka och agera. Sakta men säkert förintas både hennes självkänsla och hennes forna gränser. Vi brukar kalla det normalisering. Det är bl a därför som det är så svårt att lämna ett destruktivt förhållande.

Det finns hopp. Det går att ta sig ur, även om man får kämpa med näbbar och klor för sin egen räkning. Det finns hopp. Det går att bygga upp sin självkänsla på nytt och att sätta sina gränser för vad som är acceptabelt och inte. Det går att hitta tillbaka till sitt eget Jag och att bli en starkare person.

Ett rivet staket kan byggas upp igen. Utraderade gränser kan bli tydliga på nytt.

Det handlar om återuppbygga sitt liv, att sätta gränser vad man släpper in i sitt liv, bygga upp staketet och öppna grinden för att släppa ut ont och släppa in gott.

Ge aldrig upp.