Arkiv för kategori ‘hedersbrott’

Det har snart gått fyra år sen jag lämnade mitt destruktiva förhållande. Jag skriver inte så mycket längre. Livet rullar på och jag har det mesta i balans, men ibland drabbas jag triggers. Det kan vara ord eller händelser som plötsligt utan orsak gör sig påminda. Det har varit lite väl mycket sådant på sista tiden. Då skakar livet och rädslan slår mig på nytt, rädslan över att det goda liv jag lever ska ta slut. Kanske är det tankarna som spelar mig ett spratt, kanske inte.

Jag läser i en tidning om kvinnan som hittades mördad i somras. Hon som levde sitt liv för andra. Hon var t o m pastor, men någon tog hennes liv. Jag ska inte gå vidare i mina spekulationer.

Jag pratar med kvinnan som har gemensam vårdnad om sitt barn, men en dag kommer inte barnet hem efter vistelse hos fadern. Barnet är kvarhållet hos fadern, tillåts inte längre träffa mamma eller syskon, inte gå i skolan. Vad gör sociala myndigheter då? Exakt ingenting.

Jag hör om kvinnan som blir kallad ”sharmuta” -det absolut mest förnedrande arabiska ord man kan kalla en anständig kvinna.

De här händelserna har triggat mej och väckt upp mina minnen och det är inga trevliga minnen.

Okej, man ska inte fastna i det förflutna, men ibland drabbar verkligheten en hårt, fast man försöker skjuta vissa saker ifrån sej och även tror att man bearbetat allt.

Jag tänker på den mördade kvinnan och tänker att det kunde varit jag. Även om jag tror att mitt X aldrig skulle kunna mörda, så finns det en hederskultur där jag fortfarande är mitt hans egendom. Jag var den som han kunde förbanna, kalla för ”sharmuta”, ja han kunde göra vad han ville. Det var hans ”rättighet”. Jag hade inga rättigheter alls fast jag slogs för att bevara något av mitt eget jag, något av min värdighet. Nu när jag på nytt blev påmind om det här ordet, som betyder hora på svenska, kände jag att jag bara ville kräkas. Plötsligt fick minnena liv och mitt inre vred sig i smärta. Jag som varit ganska balanserad känslomässigt upplevde den oerhörda kränkningen och nedvärderingen på nytt och plötsligt känner jag att det här kan jag aldrig förlåta honom. Jag har förlåtit slagen och sparkarna, jag har förlåtit alla svordomar och förbannelser, men det här… NEJ. En man som kränker sin fru så till den milda grad att han utan orsak kallar henne hora, är inte värd att ha en fru.

Mitt X har också hotat att ”ta” mitt barn. Jag säger mitt, fast det är vårt. Enligt Lilla har han sagt att han ska ta henne när hon blir 12 år och det betyder att hon ska bo bara hos honom. Hon vill för det mesta inte åka till sin pappa och helst inte sova över. Hon säger att hon får inte tänka på mej, sakna mej eller ringa mej när hon är där, men det gör hon ändå. Till mej säger han att han inte är min fiende och att han vill mej väl!

Fortfarande, så vet han inget om att jag träffat en man som jag älskar. Mina barn har skyddat mej och ingen har berättat, kanske p g a sin kärlek till mej men kanske ännu mer för att slippa möta pappas raseri. De ska inte berätta. Om någon ska berätta, så är det jag. I sådant här ska inte barnet vara mellanhand.

På ett sätt längtar jag efter att gå ut helt officiellt och berätta. Alla vet, men inte han. Samtidigt fasar jag för den dagen, för jag vet inte hur mitt X reaktion blir. Det kanske funkar smärtfritt, men det kan lika gärna bli ett raseri utan like och kanske måste jag fly, kanske utsätter jag dem jag älskar för fara, bara genom att jag finns och följer mitt hjärta.

Nu när livet är gott och lugnt kommer dessa mörka skuggor från förr dansande på nytt och skymmer och skakar om.

När minnena triggar så längtar jag efter en speciell famn att omslutas av, en speciell axel att luta mitt huvud mot. Jag vill bara vara med honom som funnits för mig det senaste året, han som ser på mig med kärleksfulla ögon och får mig att må bra. Hos honom vill jag stanna.

Annonser

Tystnaden är total. Jag orkar inte längre ringa trots att det är saker vi borde prata om gällande barnen. Han svarar inte. Istället skickar jag sms om det är något viktigt. Oftast får jag inga svar, men ibland.

Jag tror jag är död nu. Ja inte rent fysiskt förstås, men jag har gått över en osynlig gräns och då blir man levande död i en hederskultur. Jag hör numera till de orörbara, de fredlösa.

Kommer det vara så här för alltid? Jag vet inte. Just nu är tystnaden skön. Jag har inget behov av honom, ingen längtan efter att han ska vara delaktig i mitt eller dottern liv.

Allt har känts så lugnt och skönt tills nu. Den här insikten är helt ny för mig och nu efter några dagar känns det som att den börjar landa hos mig. Jag inser att jag inte kan vara säker på att det förblir så här lugnt. Jag inser faran och att jag kanske får betala ett högt pris, ett alldeles för högt pris. Hur mycket ska frihet få kosta?

Har jag begått något brott?

Nej jag är ingen brottsling. Det ända jag gjort är att ha skilt mig från min make p g a psykisk och fysisk misshandel. Jag lämnade ett liv som bröt ner mig, men i hans tradition existerar inte skilsmässa. När jag lämnade honom drog jag skam över hans huvud, men trots det har han fortsatt tro att han äger mig. Nu när jag efter tre år träffar någon som jag kanske kan dela mitt liv med, möter X mig med utraderande tystnad. Jag blir en icke-existerande.

Vad har jag att komma med? Vart kan jag sätta mitt hopp?

”Jag ser upp emot bergen:
varifrån skall jag få hjälp?
Hjälpen kommer från Herren,
som har gjort himmel och jord.
Han låter inte din fot slinta,
han vakar ständigt över dina steg.
Han sover aldrig, han vakar ständigt,
han som beskyddar Israel.
Herren bevarar dig,
i hans skugga får du vandra,
han går vid din sida.
Solen skall inte skada dig om dagen,
inte månen om natten.
Herren bevarar dig från allt ont,
från allt som hotar ditt liv.
Herren skall bevara dig
i livets alla skiften,
nu och för evigt.”

Citat Psalm 121 Bibel 2000

Jag satt och tittade på TV4:s Malou efter 10.
Hennes gäst var Maria Rashid som blev utsatt för en syra-attack för 10 år sen, därför att hon lämnade sin man och ville ha ett eget liv. Elisabet Massi Fritz var också där och pratade om hedersbrott.

Jag har i jämlikhetens namn betraktat mitt X som en man med narcistiskt beteende trots att han kommer från en hederskultur.
Men frågan är om inte det jag och mina barn utsatts för är en form av hedersbrott?

Att lyssna till dessa båda kvinnor var som att få ett hårt slag i magen.

För bara nån vecka sen hade jag en liknande diskussion med en vän. Min vän menade att allt var enbart kulturellt betingat medan jag ville ha in ett annat perspektiv. Jag har sett hur mönstren för narcism stämmer in även på mitt X. Dessa mönster finns hos alla människor med ett narcistiskt beteende, oavsett från vilken kultur de kommer.

Hedersbrott. Det ordet är ett tungt och mörkt ord, men det lägger till en extra dimension på det som jag och mina barn varit med om.
Det har alltid varit Honom allt har handlat om. Han ska känna att han lyckas. Han är den som ska hedras och äras. Familjens överhuvud.

När våra barn väljer en livsväg som inte passar honom eller på något sätt misslyckas, är det inte dem det drabbar. Det är Honom. När jag väljer att inte göra som Han vill eller bara tänka på ett annat sätt, vanärar jag Honom.

Han är ingen mördare. Han dödar bara livslusten hos dem som är närmast. Vilket brott är det?

Men jag är fri. Jag gick. Och jag är lycklig över det.
Fri, men ändå inte. Jag har bara 12 år av samarbete kvar. 12 år tills minsta är myndig. 12 års dansande på en knivsegg. Balansgång.

(Pappa, jag vet att du läser. Bli inte orolig. Jag mår bra och tänker fortsätta göra det, oavsett ☺❤)

http://www.expressen.se/debatt/kalla-hedersmord-for-vad-det-faktiskt-ar/