Arkiv för kategori ‘psykisk misshandel’

Vi har flyttat. Jag och Lilla. Det är fjärde gången på 3,5 år.

När jag ser tillbaka på de senaste åren, har det egentligen varit tufft. Vi har aldrig vetat hur länge vi stannar på varje ställe. Till slut har jag inte orkat packa upp vissa kartonger. Ja, jag har tom haft med mig kartonger från skilsmässan. Det är kartonger jag inte orkat öppna därför att de påminnt mej om hur dåligt jag mådde med X. Att öppna dessa kartonger har varit som att kastas tillbaka i ångest och jag har skjutit på det och släpat på det i min ‘ryggsäck’.

Vi har flyttat in i en liten lägenhet, mycket mindre än vi nånsin har bott. Inför den här flytten kände jag för första gången att jag vill rensa, jag vill ha bort all gammal skit jag dragit efter mig sen dagen jag lämnade X. Jag har öppnat mina ångestlådor och plockat upp vad som fanns där. Jag har rensat och kastat, jag har förstört och jag har insett hur dåligt jag mådde då när jag levde i min destruktiva relation, min misshandelsrelation. Nu har jag distans till mitt förflutna och känner mig lycklig över att jag orkat ta tag i detta och fått bort så mycket av gamla triggers. Det har samtidigt varit en nyttig påminnelse om vad jag lämnat och i vilket dåligt psykiskt skick jag var i då.

När jag beskriver min situation så här, känns det nästan som att jag beskriver en gammal missbrukare. Men faktum är att när man vill hela sig själv efter att ha levt i en misshandelsrelation, måste man gå igenom exakt samma faser som en missbrukare som rehabiliteras från sin drog. Man måste fatta ett beslut, bryta upp, göra ‘bokslut med det gamla’ och ändra sina beteendemönster, ja kanske t o m byta vänkrets. I en misshandelsrelation är det förövaren som är drogen. Förövaren har höjt sitt offer till skyarna för att sen kasta offret till marken, plocka upp och höja på nytt. Mönstret fortsätter på samma vis gång på gång, ofta på ett väldigt subtilt sätt men det bryter ner offret och skapar ett medberoende. Det är bl a medberoendet som gör det så svårt att lämna en misshandelsrelation bakom sig och bli fri i tanke och beteende. Det krävs att man är beredd att jobba med sig själv trots att det många gånger är tufft och gör ont att skapa en livsförändring. En duktig terapeut som petar tillbaka en på rätt spår när man irrar bort sej känslomässigt är många gånger a och o.

Jag är lyckligt förälskad i vår nya lägenhet som ligger i en villa. Vi har allt vi behöver här. Vi har varandra, jag och Lilla. Vi har en liten trädgård att vara i. Här är lugn och ro. Rekreation. Vårt lilla paradis. Här räknar jag med att vi att vi kan få stanna ett bra tag.

Det finns så mycket mer att glädjas över.

Jag har köpt en egen bil. En bil som betyder frihet och revansch på den som tog min frihet än gång i tiden.

Sist men inte minst. Jag har träffat någon att älska. Någon som bryr sig om mig och som ser mig. Någon som är fantastisk med Lilla. Det är nästan svårt att fatta att allt detta händer mig nu. Men jag njuter och tänker fortsätta att vara lycklig. Just nu, i denna stund ler livet.

Annonser

Jag var tillbaka till the house of hell med en olustkänsla i magen. Men det var något som måste göras. Eller måste är kanske inte rätt ord, men han bjöd in mig för att samtala om vissa saker som rör närmsta framtiden och våra gemensamma barn. Eftersom vi inte längre samtalar utan jag enbart smsar när det är något viktigt, tillät jag mig själv att åka dit.

Spelplanen är hans hemmaplan, där jag under många år spelade en match med ett hopplöst underläge. Förutsättningarna borde vara på hans sida och kanske var min olustkänsla en del av det. Han hade önskat att jag skulle ta med mig en människa som han har stort förtroende för därför att denna person valde att gå tillbaka till sin förövare. Jag förstod aldrig varför han ville att denna person skulle vara med, tyckte mest det kändes konstigt, men nu förstår jag syftet. Jag gick naturligtvis dit ensam.

Viss information utbyttes så klart, men det fanns en annan plan. Han bad mig följa med in i vardagsrummet för han ville prata om nåt viktigt. Han stänger dörren och ber mig sätta mig på soffan. Jag känner att jag blir stel i hela kroppen. Jag är på min vakt.

Han ville prata om förr om att allt inte var hans fel, att jag tvingat honom att skriva på skilsmässopapperen. (Jag stämde honom när han vägrade skriva på.) Han ville än en gång säga att han misstänkte att jag lämnade honom för att jag haft en relation med min chef. (Vilket aldrig hänt, det är något som bara finns i hans tanke eftersom han måste ha en förklaring till att jag lämnat honom – som enligt han själv inte är ond.) Han ville påminna om att han faktiskt varit beredd att betala de skulder jag fick pga ekonomisk misshandel mm.

Jag avbröt och frågade vart han ville komma. Det han ville säga egentligen var att han ville ha mig tillbaka. Han hade ändrats. Inget var som förr, trots att jag nyss hört honom skrika på vår son på samma gälla aggressiva sätt som han förr skrek på mig.

Enligt honom är ändå inget som förr. Humöret är bättre, han gör andra prioriteringar, jag skulle få allt tillbaka som jag försakat tom en liten bil. Han ville inte att jag skulle svara nu utan tänka på saken.

Jag svarade honom att vi inte har något gemensamt längre och att vi inte är bra för varandra. Det höll han inte med om utan menade att de 22 år vi levt ihop räckte som gemensam nämnare.

Där trodde han att han skulle göra mål och han spelade högt på att jag är en snäll människa och att han egentligen inte är elak.

Idag vet jag att snäll hör till min karaktär, men min främsta uppgift är att vara snäll mot mig själv. Vi spelade en match igår på hans hemmaplan och trots att han hela tiden trodde att han skulle vinna som alltid, gjorde han inte det. Jag satte reglerna och spelade efter dem.

Med smärta och tårar återupplevde jag vissa händelser och jag frågade honom om han mindes alla gånger han förbannat mig, våra barn och min familj och den dag vi gifte oss. Jag undrade om han kom ihåg hur hårt han sparkat mig och slagit mig, hur han jagat mig runt köksbordet och försökt kasta stolar på mig. Jag undrade om han mindes de gånger jag flytt från huset. Jag frågade om han kom ihåg hur han kallat mig för hora och hur han med dottern i famn stått på balkongen, stått o gormat efter mig när jag gick till jobbet och skrikit att det vore bättre att jag vore död. Han mindes ingenting sa han. Men han var berörd och samtalet var slut.

När jag kom hem, ett par timmar senare ringde han och bad om förlåtelse för allt han orsakat och gjort.

Jag har förlåtit honom för länge sen, främst för min egen skull. Jag vägrar bära med mig bitterhet in i mitt nya liv. För honom betydde förlåtelse att smärtan skulle vara borta och att det bara var att börja om. Så är det inte. Smärtan finns kvar. Ärren i själen kommer alltid finnas som en påminnelse om det som hänt. Förlåtelsen väg innebär för mig att jag stängt dörren bakom mig. Jag släpper inte längre in den som skadar mig. Jag har satt gränser för mitt liv. Gränser som jag tror är sunda. Jag tänker aldrig gå tillbaka. Jag älskar livet jag har idag.

Det känns som om det var jag som vann matchen vi spelade igår – matchen om livet.

Tystnaden är total. Jag orkar inte längre ringa trots att det är saker vi borde prata om gällande barnen. Han svarar inte. Istället skickar jag sms om det är något viktigt. Oftast får jag inga svar, men ibland.

Jag tror jag är död nu. Ja inte rent fysiskt förstås, men jag har gått över en osynlig gräns och då blir man levande död i en hederskultur. Jag hör numera till de orörbara, de fredlösa.

Kommer det vara så här för alltid? Jag vet inte. Just nu är tystnaden skön. Jag har inget behov av honom, ingen längtan efter att han ska vara delaktig i mitt eller dottern liv.

Allt har känts så lugnt och skönt tills nu. Den här insikten är helt ny för mig och nu efter några dagar känns det som att den börjar landa hos mig. Jag inser att jag inte kan vara säker på att det förblir så här lugnt. Jag inser faran och att jag kanske får betala ett högt pris, ett alldeles för högt pris. Hur mycket ska frihet få kosta?

Har jag begått något brott?

Nej jag är ingen brottsling. Det ända jag gjort är att ha skilt mig från min make p g a psykisk och fysisk misshandel. Jag lämnade ett liv som bröt ner mig, men i hans tradition existerar inte skilsmässa. När jag lämnade honom drog jag skam över hans huvud, men trots det har han fortsatt tro att han äger mig. Nu när jag efter tre år träffar någon som jag kanske kan dela mitt liv med, möter X mig med utraderande tystnad. Jag blir en icke-existerande.

Vad har jag att komma med? Vart kan jag sätta mitt hopp?

”Jag ser upp emot bergen:
varifrån skall jag få hjälp?
Hjälpen kommer från Herren,
som har gjort himmel och jord.
Han låter inte din fot slinta,
han vakar ständigt över dina steg.
Han sover aldrig, han vakar ständigt,
han som beskyddar Israel.
Herren bevarar dig,
i hans skugga får du vandra,
han går vid din sida.
Solen skall inte skada dig om dagen,
inte månen om natten.
Herren bevarar dig från allt ont,
från allt som hotar ditt liv.
Herren skall bevara dig
i livets alla skiften,
nu och för evigt.”

Citat Psalm 121 Bibel 2000

Precis idag är det tre år sen jag lämnade ”The house of hell”.

Jag lämnade planerat. Jag hade planerat min flytt i ett halvår. Vi hade varit gifta i 22 år och hade tre barn tillsammans. Det var år med skiftande kvalitet, men de sista fem åren var ett helvete.

All min energi gick åt till att hålla näsan över vattenytan, läsa av honom och anpassa mig i det oändliga för att minimera hans raseriutbrott. Jag fick nästan dagligen höra hur värdelös jag var. Jag möttes av blickar fyllda av hat och förakt, samtidigt som han förbannade mig, mina barn och min familj. Däremellan kom raseriutbrotten från ingenstans. Örfilar, sparkar, fasthållning och saker som flög genom luften. Jag kunde fly ut i natten, för att återkomma några timmar senare när han lugnat sig.

Men för tre år sen lämnade jag. Jag tog min dotter i handen och klev ut genom dörren för att aldrig flytta tillbaka. Då började jag min egen resa, tillbaka till mig själv.

Utan min närmaste vän som fanns för mig hela tiden med stöd och samtal hade jag aldrig orkat den här tiden. Han pushade mig, fick mig att tro på mig själv och motiverade mig. Men jag fick själv göra jobbet.

Ingen kunde ta beslut åt mig. Det blev jag tvungen att göra själv. Jag var rädd men jag klarade det. Ingen kunde förändra mitt beteende, mitt medberoende eller min dåliga självkänsla. Jag blev tvungen att göra det själv. Men jag stod inte ensam och det är jag oändligt tacksam för.

Tre år har gått. Tre långa år. Ja det känns faktiskt som dubbla tiden. Det har inte varit nån dans på rosor utan mycket smärta, tårar och oro. Tre flyttar har det blivit och fortfarande har jag ingen fast adress. Ändå är jag lycklig. Jag lever. Jag har det liv jag vill leva och jag är fri. Fri från rädsla för vad mitt X ska hitta på. Jag behöver inte dela hus och säng med honom som skadat mig. Jag kan tänka, andas och växa på egen hand.

Kram till er, alla som kämpar.

Ge aldrig upp

Vad händer när livets förutsättningar förändras? När psykopaten eller narcissisten tappar mer av sin kontroll? När barnen inte längre vill umgås med N-personen? Eller när en kvinna som lämnat en misshandelsrelation beslutar sig för att gå vidare och skaffar sig en annan partner? Vad händer med kvinnan och barnen när mannen som misshandlat dem, kommer ut från fängelset?

Kvinnan som flydde sin misshandlande make känner sig aldrig helt trygg. Trots kanske skyddad identitet och kontaktförbud kan hon aldrig känna sig trygg. N-personen kommer alltid tillbaka, förr eller senare och det går aldrig att förutsäga vad eller hur en N-person kommer att agera. Detta gör att kvinnan och barnen lever under en enorm press som aldrig tar riktigt slut. Vissa tider är det lugnare och kvinnan kan känna att hon börjar återfå ett normalt liv, men ovissheten av att inte veta hur länge det varar sätter sina spår. Många av oss kvinnor som lever under denna press utvecklar fysiska sjukdomar pga av all psykisk inre stress. Förutom PTSD (Post Traumatisk Stressyndrom), utmattningssyndrom och andra stressrelaterade sjukdomar dyker även andra fysiska åkommor upp som brev på posten. Vi går sönder, sakta men säkert inifrån och ut.

Idag lever jag i balans, dvs jag har inget trubbel med X. Jag har nästan ingen kontakt alls och det är så befriande skönt, men sannolikt är det bara en tidsfråga innan ett helvete brakar lös. Tankarna på det påverkar mig mer än jag vill erkänna. Jag är inte rädd, men det finns en orosklump som gnager i min mage. Vilka scenarier är sannolika? Hur kommer han reagera när han märker att barnen gör uppror mot honom och inte längre vill det han vill, eller inte längre vill umgås med honom? Hela hans liv går ut på kontroll. Han kontrollerar barnen och han kontrollerar mig genom barnen. Utan att barnen själva inser det, blir de hans ”flying monkey” och de går hans ärenden. Den dag han förstår att jag har gått vidare med mitt liv och skaffat en annan man, har han lovat att ”förändra” mitt liv.

Allt detta tär. Jag måste bygga upp en beredskap på hur jag ska hantera olika tänkbara situationer. Jag måste ha en beredskap så att min oro inte förstör min nya relation. Jag vill inte att mitt X ska påverka det som är nytt och vackert och som håller på att byggas upp. Ändå påverkas jag och jag vet att det kommer påverka min nya relation och det är inte okej.

 

 

Vi får inte förminska det som dagligen sker runt om oss. Det får aldrig vara rätt att kvinnor blir utsatta, förminskade bara för att de är kvinnor. En kvinna ska inte behöva acceptera att bli tafsad på eller hotad.
Enligt den värdegrund som de flesta av oss har, är kvinnor och män lika värda. Men det finns oskrivna normer. Normer som säger att det är helt okej för en man att tafsa på mig, skrämma mig eller förminska mig bara för att jag är kvinna och han är man. Det är först nu när vi nu börjar prata om det som det finns chans att förändra dessa mäns tankegångar, därför att nu ifrågasätter vi de oskrivna normer som funnits bland vissa män länge.

Läs Alice ord nedan:

Stoppa våldet mot kvinnor

Drygt en månad har gått sedan #metoo slog igenom med buller och bång. En kampanj som visat att vi idag år 2017 lever med en tystnadskultur som sträcker sig över hela världen. Kvinnor i hela världen har delat med sig av olika övergrepp de varit med om från just män. Män som gått över gränsen. Män som tagit på oss utan vår tillåtelse. Det har hänt i hem, på arbetsplatser, på skolor, på förskolor, på krogen. Ja faktiskt överallt i olika sammanhang. Detta är enormt skrämmande att se. Det gör ont att läsa alla berättelser om alla olika övergrepp. Stora som små.

Det tragiska i detta är att trots detta fortsätter det. Det är återkommande. Många män har blivit anmälda, många män har vi sett i media den senaste tiden som blivit anklagade. Många är den. Fler än de vi sett i media.

Jag är en av alla dessa kvinnor…

View original post 315 fler ord

Det var aldrig tänkt att livet skulle bli det helvete det blev för Lilia, älskade syster. Livet skulle inte sluta så abrupt.

Det var ett kaos både emotionellt och ekonomiskt, men trots att hon emellanåt brottades med hopplösheten så fanns hela tiden drömmarna kvar, drömmarna om det liv hon ville leva. Det som hon kämpade för att uppnå.

Hon drömde om att få tillbaka sina barn, men inte på det sätt de betett sig mot henne, utan på ett sunt sätt. Hon älskade dem som bara en mor kan älska sina barn. Hon drömde om en man att älska, en man som hon skulle kunna luta sig mot när hon inte var stark. Hon drömde om ett jämlikt förhållande präglat av kärlek. I hennes drömmar fanns också det som nog var hennes starkaste kännetecken – en önskan om att hjälpa de som hade det svårt. Ända in i det sista såg hon människor som behövde stöd och hon gjorde det hon kunde för att stötta.

Innan rättegången som jag skrev om i mitt förra inlägg ”Vila i frid” http://wp.me/p5JCls-B0 fick hon mig att lova göra något om utfallet inte skulle bli som hon och vi vänner önskade. Hon var rädd att bli dömd och förlora ännu mer än vad hon redan gjort. Hon kände sig dömd i förtid.

Jag skriver därför att jag gav henne ett löfte om göra något, men jag skriver även för att bearbeta den sorg och frustration jag känner över att hennes liv så abrupt klipptes av.

Man kan tycka att henes berättelse är osannolik, men efter att jag återberättade en del av hennes historia har flera kvinnor hört av sig och sagt att de lever, eller har levt på samma eller liknande sätt.

Detta är Sverige 2017! Det handlar om kvinnor som uppmuntras av myndigheter till att lämna sina misshandlande män. De har lämnat efter noga övervägande och känt trygghet i det stöd de blivit lovade. Men när de väl lämnat sin destruktiva partner, är kampen för att leva värdigt enbart deras. Den eventuella hjälp de får är helt beroende av vilken kontaktman de får hos socialtjänsten. Hjälpen är godtycklig, ja rent av lotteribetingad. Samhällets svek är stort.

Vi har tagit avsked nu. Vi, hennes vänner gav henne en värdig minnesgudstjänst fylld av värme och kärlek. Jag är mitt i sorgen tacksam över att jag fick vandra brevid ett litet tag.

Lilias kamp är över. Hennes kropp gav upp av den enorma press hon levde under.

Vår kamp fortsätter för de kvinnor som utsatts för våld i nära relation och som idag kämpar för ett människovärdigt liv. Så länge vi berättar om det vi varit med om, så länge vi återberättar Lilias berättelse och andras, så länge är vi en väckarklocka i samhället om det våld som inte syns.

Mitt i all hopplöshet får vi inte släcka hoppets låga. Även om lågan flämtar får den inte släckas. Det finns hopp om ett bättre liv.

Vila i frid Lilia, min älskade syster ❤

(Det jag skriver är sant, men Lilia heter i verkligheten något annat.)