Mitt fel?

Det var mitt fel. Allt som inte blev som det skulle, var mitt fel. Gick något sönder, om det så än var av slitage, så var det ändå mitt fel.

Så praktiskt det måste vara att ha någon att skylla och skälla på. Vilken lättnad det måste vara!

Igår var det en sån dag, när allt bara blev fel. Det var en sån dag, då jag skulle fått skulden och fått höra en massa fula saker om mig själv, om jag hade varit kvar i relation med mitt x, min förövare. Trots att sex år gått sedan jag lämnade, så sitter det i mitt kroppsminne. Psyket och kroppen reagerar utifrån det.

Morgonen började med att kyl och frys slutat att fungera. Det var bara att rädda vad som räddas kunde.

Sen var det dags att köra minsting till träningsmatch. Mellansonen ringer och ber om hjälp och jag är strax på väg till honom. På vägen dit lyser plötsligt en varningslampa på instrumentbrädan och i samma stund inser jag att mina bromsar inte fungerar som de ska. Det finns ingen plats att väja undan för stora betongblock avgränsar körfältet. Vägarbete. Tur nog är det köer och hastigheten bara 30 km/timmen. Jag får stopp på bilen. Det finns ju handbroms.

Jag vänder lite längre fram i en rondell och börjar sakta, i rusningstrafik köra hemåt. Vid ett rödljus får jag motorstopp. Jag frikopplar för att starta, men bilen vill inte. Sätter på varningsblinkers och försöker igen och igen. Frikopplingen har lagt av, men jag lyckas ändå tillslut lägga i tvåan och krypköra, bromsa med handbromsen när det behövdes och tullsist nå nästa rondell. Där svängde jag av och hittade en parkeringsplats att stanna på. Jag var skakig och svettig när jag klev ur bilen.

Min ända tanke var att jag måste fixa detta. Minstngs matchtid började gå mot sitt slut. ”Jag måste be nån tränare ta med sig henne hem”, tänkte jag.

I samma stund, som ett bönesvar på en bön jag inte hunnit be, ringer min äldste son och undrar vad jag gör. En kort förklaring från mig och han erbjuder sig att köra genom hela stan, bara för att hämta minsting. Jag försöker få honom att låta bli, för det är ju så långt att åka. Han insisterar och åker. Jag ringer efter bärgare och får ta tunnelbanan hem.

Jag måste ringa min hyresvärd för att berätta att kylen lagt av. Det känns så oerhört jobbigt, att jag drar mig för det. När jag väntar på honom är stressen ett faktum och mitt eksem som nästan läkt ut börjar klia som aldrig förr.

Inget av det som hände var mitt fel. Ändå blev känslan och min reaktion, att jag måste klara detta själv så att jag inte ställer till med besvär, och att ingen får bli arg på mig.

När jag efteråt analyserar mig själv blir jag både förvånad och lite ledsen.

Fortfarande sitter spåren efter åren med mitt x, så djupt i mig. Fortfarande dyker rädslor upp där de inte borde finnas. Fortfarande påverkar han mitt beteende. Men skillnaden mellan nu och då är att jag ser vad som händer med mig och försöker efter lite andhämtning ändå gå emot det obehag och den oro jag känner.

Vad  har livet gjort med mig? Man kan lätt tro att bara en kvinna lämnar en våldsrelaton ska allt bli bra. Så är det sällan. Trots mängder av terapitimmar dyker skuggorna från förr upp och stör i vardagen, men ju mer jag bearbetar, ju mer jag trotsar min obehagskänsla och min rädsla, desto mindre makt får det i mitt liv.

❤️