Ibland så blir jag rädd..

Det har snart gått fyra år sen jag lämnade mitt destruktiva förhållande. Jag skriver inte så mycket längre. Livet rullar på och jag har det mesta i balans, men ibland drabbas jag triggers. Det kan vara ord eller händelser som plötsligt utan orsak gör sig påminda. Det har varit lite väl mycket sådant på sista tiden. Då skakar livet och rädslan slår mig på nytt, rädslan över att det goda liv jag lever ska ta slut. Kanske är det tankarna som spelar mig ett spratt, kanske inte.

Jag läser i en tidning om kvinnan som hittades mördad i somras. Hon som levde sitt liv för andra. Hon var t o m pastor, men någon tog hennes liv. Jag ska inte gå vidare i mina spekulationer.

Jag pratar med kvinnan som har gemensam vårdnad om sitt barn, men en dag kommer inte barnet hem efter vistelse hos fadern. Barnet är kvarhållet hos fadern, tillåts inte längre träffa mamma eller syskon, inte gå i skolan. Vad gör sociala myndigheter då? Exakt ingenting.

Jag hör om kvinnan som blir kallad ”sharmuta” -det absolut mest förnedrande arabiska ord man kan kalla en anständig kvinna.

De här händelserna har triggat mej och väckt upp mina minnen och det är inga trevliga minnen.

Okej, man ska inte fastna i det förflutna, men ibland drabbar verkligheten en hårt, fast man försöker skjuta vissa saker ifrån sej och även tror att man bearbetat allt.

Jag tänker på den mördade kvinnan och tänker att det kunde varit jag. Även om jag tror att mitt X aldrig skulle kunna mörda, så finns det en hederskultur där jag fortfarande är mitt hans egendom. Jag var den som han kunde förbanna, kalla för ”sharmuta”, ja han kunde göra vad han ville. Det var hans ”rättighet”. Jag hade inga rättigheter alls fast jag slogs för att bevara något av mitt eget jag, något av min värdighet. Nu när jag på nytt blev påmind om det här ordet, som betyder hora på svenska, kände jag att jag bara ville kräkas. Plötsligt fick minnena liv och mitt inre vred sig i smärta. Jag som varit ganska balanserad känslomässigt upplevde den oerhörda kränkningen och nedvärderingen på nytt och plötsligt känner jag att det här kan jag aldrig förlåta honom. Jag har förlåtit slagen och sparkarna, jag har förlåtit alla svordomar och förbannelser, men det här… NEJ. En man som kränker sin fru så till den milda grad att han utan orsak kallar henne hora, är inte värd att ha en fru.

Mitt X har också hotat att ”ta” mitt barn. Jag säger mitt, fast det är vårt. Enligt Lilla har han sagt att han ska ta henne när hon blir 12 år och det betyder att hon ska bo bara hos honom. Hon vill för det mesta inte åka till sin pappa och helst inte sova över. Hon säger att hon får inte tänka på mej, sakna mej eller ringa mej när hon är där, men det gör hon ändå. Till mej säger han att han inte är min fiende och att han vill mej väl!

Fortfarande, så vet han inget om att jag träffat en man som jag älskar. Mina barn har skyddat mej och ingen har berättat, kanske p g a sin kärlek till mej men kanske ännu mer för att slippa möta pappas raseri. De ska inte berätta. Om någon ska berätta, så är det jag. I sådant här ska inte barnet vara mellanhand.

På ett sätt längtar jag efter att gå ut helt officiellt och berätta. Alla vet, men inte han. Samtidigt fasar jag för den dagen, för jag vet inte hur mitt X reaktion blir. Det kanske funkar smärtfritt, men det kan lika gärna bli ett raseri utan like och kanske måste jag fly, kanske utsätter jag dem jag älskar för fara, bara genom att jag finns och följer mitt hjärta.

Nu när livet är gott och lugnt kommer dessa mörka skuggor från förr dansande på nytt och skymmer och skakar om.

När minnena triggar så längtar jag efter en speciell famn att omslutas av, en speciell axel att luta mitt huvud mot. Jag vill bara vara med honom som funnits för mig det senaste året, han som ser på mig med kärleksfulla ögon och får mig att må bra. Hos honom vill jag stanna.

❤

Lycklig omstart

Vi har flyttat. Jag och Lilla. Det är fjärde gången på 3,5 år.

När jag ser tillbaka på de senaste åren, har det egentligen varit tufft. Vi har aldrig vetat hur länge vi stannar på varje ställe. Till slut har jag inte orkat packa upp vissa kartonger. Ja, jag har tom haft med mig kartonger från skilsmässan. Det är kartonger jag inte orkat öppna därför att de påminnt mej om hur dåligt jag mådde med X. Att öppna dessa kartonger har varit som att kastas tillbaka i ångest och jag har skjutit på det och släpat på det i min ‘ryggsäck’.

Vi har flyttat in i en liten lägenhet, mycket mindre än vi nånsin har bott. Inför den här flytten kände jag för första gången att jag vill rensa, jag vill ha bort all gammal skit jag dragit efter mig sen dagen jag lämnade X. Jag har öppnat mina ångestlådor och plockat upp vad som fanns där. Jag har rensat och kastat, jag har förstört och jag har insett hur dåligt jag mådde då när jag levde i min destruktiva relation, min misshandelsrelation. Nu har jag distans till mitt förflutna och känner mig lycklig över att jag orkat ta tag i detta och fått bort så mycket av gamla triggers. Det har samtidigt varit en nyttig påminnelse om vad jag lämnat och i vilket dåligt psykiskt skick jag var i då.

När jag beskriver min situation så här, känns det nästan som att jag beskriver en gammal missbrukare. Men faktum är att när man vill hela sig själv efter att ha levt i en misshandelsrelation, måste man gå igenom exakt samma faser som en missbrukare som rehabiliteras från sin drog. Man måste fatta ett beslut, bryta upp, göra ‘bokslut med det gamla’ och ändra sina beteendemönster, ja kanske t o m byta vänkrets. I en misshandelsrelation är det förövaren som är drogen. Förövaren har höjt sitt offer till skyarna för att sen kasta offret till marken, plocka upp och höja på nytt. Mönstret fortsätter på samma vis gång på gång, ofta på ett väldigt subtilt sätt men det bryter ner offret och skapar ett medberoende. Det är bl a medberoendet som gör det så svårt att lämna en misshandelsrelation bakom sig och bli fri i tanke och beteende. Det krävs att man är beredd att jobba med sig själv trots att det många gånger är tufft och gör ont att skapa en livsförändring. En duktig terapeut som petar tillbaka en på rätt spår när man irrar bort sej känslomässigt är många gånger a och o.

Jag är lyckligt förälskad i vår nya lägenhet som ligger i en villa. Vi har allt vi behöver här. Vi har varandra, jag och Lilla. Vi har en liten trädgård att vara i. Här är lugn och ro. Rekreation. Vårt lilla paradis. Här räknar jag med att vi att vi kan få stanna ett bra tag.

Det finns så mycket mer att glädjas över.

Jag har köpt en egen bil. En bil som betyder frihet och revansch på den som tog min frihet än gång i tiden.

Sist men inte minst. Jag har träffat någon att älska. Någon som bryr sig om mig och som ser mig. Någon som är fantastisk med Lilla. Det är nästan svårt att fatta att allt detta händer mig nu. Men jag njuter och tänker fortsätta att vara lycklig. Just nu, i denna stund ler livet.

Tillbaka

Jag var tillbaka till the house of hell med en olustkänsla i magen. Men det var något som måste göras. Eller måste är kanske inte rätt ord, men han bjöd in mig för att samtala om vissa saker som rör närmsta framtiden och våra gemensamma barn. Eftersom vi inte längre samtalar utan jag enbart smsar när det är något viktigt, tillät jag mig själv att åka dit.

Spelplanen är hans hemmaplan, där jag under många år spelade en match med ett hopplöst underläge. Förutsättningarna borde vara på hans sida och kanske var min olustkänsla en del av det. Han hade önskat att jag skulle ta med mig en människa som han har stort förtroende för därför att denna person valde att gå tillbaka till sin förövare. Jag förstod aldrig varför han ville att denna person skulle vara med, tyckte mest det kändes konstigt, men nu förstår jag syftet. Jag gick naturligtvis dit ensam.

Viss information utbyttes så klart, men det fanns en annan plan. Han bad mig följa med in i vardagsrummet för han ville prata om nåt viktigt. Han stänger dörren och ber mig sätta mig på soffan. Jag känner att jag blir stel i hela kroppen. Jag är på min vakt.

Han ville prata om förr om att allt inte var hans fel, att jag tvingat honom att skriva på skilsmässopapperen. (Jag stämde honom när han vägrade skriva på.) Han ville än en gång säga att han misstänkte att jag lämnade honom för att jag haft en relation med min chef. (Vilket aldrig hänt, det är något som bara finns i hans tanke eftersom han måste ha en förklaring till att jag lämnat honom – som enligt han själv inte är ond.) Han ville påminna om att han faktiskt varit beredd att betala de skulder jag fick pga ekonomisk misshandel mm.

Jag avbröt och frågade vart han ville komma. Det han ville säga egentligen var att han ville ha mig tillbaka. Han hade ändrats. Inget var som förr, trots att jag nyss hört honom skrika på vår son på samma gälla aggressiva sätt som han förr skrek på mig.

Enligt honom är ändå inget som förr. Humöret är bättre, han gör andra prioriteringar, jag skulle få allt tillbaka som jag försakat tom en liten bil. Han ville inte att jag skulle svara nu utan tänka på saken.

Jag svarade honom att vi inte har något gemensamt längre och att vi inte är bra för varandra. Det höll han inte med om utan menade att de 22 år vi levt ihop räckte som gemensam nämnare.

Där trodde han att han skulle göra mål och han spelade högt på att jag är en snäll människa och att han egentligen inte är elak.

Idag vet jag att snäll hör till min karaktär, men min främsta uppgift är att vara snäll mot mig själv. Vi spelade en match igår på hans hemmaplan och trots att han hela tiden trodde att han skulle vinna som alltid, gjorde han inte det. Jag satte reglerna och spelade efter dem.

Med smärta och tårar återupplevde jag vissa händelser och jag frågade honom om han mindes alla gånger han förbannat mig, våra barn och min familj och den dag vi gifte oss. Jag undrade om han kom ihåg hur hårt han sparkat mig och slagit mig, hur han jagat mig runt köksbordet och försökt kasta stolar på mig. Jag undrade om han mindes de gånger jag flytt från huset. Jag frågade om han kom ihåg hur han kallat mig för hora och hur han med dottern i famn stått på balkongen, stått o gormat efter mig när jag gick till jobbet och skrikit att det vore bättre att jag vore död. Han mindes ingenting sa han. Men han var berörd och samtalet var slut.

När jag kom hem, ett par timmar senare ringde han och bad om förlåtelse för allt han orsakat och gjort.

Jag har förlåtit honom för länge sen, främst för min egen skull. Jag vägrar bära med mig bitterhet in i mitt nya liv. För honom betydde förlåtelse att smärtan skulle vara borta och att det bara var att börja om. Så är det inte. Smärtan finns kvar. Ärren i själen kommer alltid finnas som en påminnelse om det som hänt. Förlåtelsen väg innebär för mig att jag stängt dörren bakom mig. Jag släpper inte längre in den som skadar mig. Jag har satt gränser för mitt liv. Gränser som jag tror är sunda. Jag tänker aldrig gå tillbaka. Jag älskar livet jag har idag.

Det känns som om det var jag som vann matchen vi spelade igår – matchen om livet.

❤

Tre år i frihet

Precis idag är det tre år sen jag lämnade ”The house of hell”.

Jag lämnade planerat. Jag hade planerat min flytt i ett halvår. Vi hade varit gifta i 22 år och hade tre barn tillsammans. Det var år med skiftande kvalitet, men de sista fem åren var ett helvete.

All min energi gick åt till att hålla näsan över vattenytan, läsa av honom och anpassa mig i det oändliga för att minimera hans raseriutbrott. Jag fick nästan dagligen höra hur värdelös jag var. Jag möttes av blickar fyllda av hat och förakt, samtidigt som han förbannade mig, mina barn och min familj. Däremellan kom raseriutbrotten från ingenstans. Örfilar, sparkar, fasthållning och saker som flög genom luften. Jag kunde fly ut i natten, för att återkomma några timmar senare när han lugnat sig.

Men för tre år sen lämnade jag. Jag tog min dotter i handen och klev ut genom dörren för att aldrig flytta tillbaka. Då började jag min egen resa, tillbaka till mig själv.

Utan min närmaste vän som fanns för mig hela tiden med stöd och samtal hade jag aldrig orkat den här tiden. Han pushade mig, fick mig att tro på mig själv och motiverade mig. Men jag fick själv göra jobbet.

Ingen kunde ta beslut åt mig. Det blev jag tvungen att göra själv. Jag var rädd men jag klarade det. Ingen kunde förändra mitt beteende, mitt medberoende eller min dåliga självkänsla. Jag blev tvungen att göra det själv. Men jag stod inte ensam och det är jag oändligt tacksam för.

Tre år har gått. Tre långa år. Ja det känns faktiskt som dubbla tiden. Det har inte varit nån dans på rosor utan mycket smärta, tårar och oro. Tre flyttar har det blivit och fortfarande har jag ingen fast adress. Ändå är jag lycklig. Jag lever. Jag har det liv jag vill leva och jag är fri. Fri från rädsla för vad mitt X ska hitta på. Jag behöver inte dela hus och säng med honom som skadat mig. Jag kan tänka, andas och växa på egen hand.

Kram till er, alla som kämpar.

Ge aldrig upp

❤

Fridfull helg?

Stilla natt, heliga natt, allt är frid, stjärnan blid…

Tyst och mörkt är det och stilla. Det är jul och allt skulle vara frid, för så var det tänkt. I tystnaden och stillheten växer skräcken som en stor klump i magen. En förlamande känsla sprider sig genom kroppen. Helst skulle hon bara vilja krypa ihop och gråta, men det går inte. Barnen, barnen måste ju få en jul. En glad jul. De får ingenting märka.

För många barn och mammor i destruktiva relationer innebär jul och långhelg, ja egentligen all ledig tid att man får mer tid med förövaren. Det blir timmar och dagar som genomlevs i skräck och oro, därför att man inte vet när nästa utbrott kommer. Man försöker hela tiden läsa av hans känslostämning för att minimera risken för utbrott. Man tassar runt som på äggskal och ändå blir allting fel.

Under ganska lång tid efter att jag lämnat min förövare hade jag huvudvärk varje fredag. Jag kunde inte begripa varför. Jag hade ju inte längre något att vara rädd för, jag hade ju lämnat honom flera månader tidigare. Så fortsatte huvudvärken, fredag efter fredag i flera månader tills någon frågade mig om vad som brukade hända på fredagar när jag bodde med X.

Då fick jag en aha-upplevelse. Fredagar betyder helg. Helg betydde mer tid med X och detta orsakade att hela min kropp var på sin vakt. Kroppen fortsatte undermedvetet att vara på sin vakt. Därför fick jag också spänningshuvudvärk på fredagar under lång tid tills jag förstod orsaken och min hjärna kunde övertyga kroppen om att nu var faran över.

Att leva med en förövare kostar mer än vad man tror. Rädsla och oro hindrar en från att gå, men priset man får betala för att stanna är alldeles för högt. Hela ens liv drabbas. Hälsan tar stryk, oavsett om han slår eller inte. Ekonomin blir lidande. Ofta förlorar man vänner och framförallt förintas självkänslan.

En fridfull helg, finns endast långt borta från förövaren. Vägen dit är lång och tuff och det tar tid att nå dit. Priset för ett återerövrat liv är högt, men värt varenda krona.

Fridfull helg!

❤

Behöver du prata, undrar något ring Kvinnofridslinjen 020-50 50 50 http://kvinnofridslinjen.se/sv/

Rop på hjälp

Jag fick läsa ett brev..

Hej,

Skriver för att jag behöver hjälp och jag vet inte vad som är ut och in i nuläget.

Har tänkt kontakta er under så lång tid, men det har varit svårt och jag har hela tiden skjutit på det.

Jag ska försöka göra en kort sammanfattning av hur vår situation ser ut.

Vi har varit gifta i många år, har två barn som är snart 15 och 12 år.

Jag har en ledande funktion i samhället där vi bor och kanske är det en av orsakerna till att jag dragit mig för att söka hjälp att jag skäms så över hans beteende…

En annan orsak är att jag är rädd att gå från ett helvete till ett ännu värre helvete. Som det varit har jag fortfarande haft en känsla av hanterbarhet/kontroll, men nu börjar det gå för långt och hans hat eskalerar.

Det senaste två åren har jag dagligen fått höra hur dålig jag är, att jag inte är värd något, att jag inget kan, att jag misslyckas med allt. Han tom kallar mig ord på sitt modersmål som ingen kvinna skulle acceptera att få höra. Han gör allt för att kränka mig och knäcka mig. Han kan plötsligt ta mina bilnycklar för att jag inte ska kunna röra mig som jag vill. Han har försökt ta mitt kreditkort och min mobil men de har jag inte lämnat ifrån mig. Han blir arg och skriker och gapar för minsta småsak och hittar på saker som jag bara ska lyda. Ifrågasätter jag honom blir han galen. Våld? Ja det händer, han örfilar och sparkar på låret ibland. Han är väldigt hotfull när han blir arg.

Min enda räddning är att jag sett till att omge mig med människor som är positiva och som kan visa sin uppskattning för den jag är och det jag gör. Men ingen vet särskilt mycket om mitt helvete.

Barnen, ja de blir ledsna när vi bråkar. 12-åringen går undan, stänger in sig på rummet. 15-åringen blir deppig. Pappa har dessutom alltid älskat den lille mer än den store. Den store får oerhört mycket skit av honom för alla möjliga småsaker. Han kallar även honom värdelös, djävla idiot och andra kränkande saker. Ger honom förbud av alla möjliga slag, oftast helt omotiverat, tex att han inte får gå ut under veckodagarna med sina kompisar och det kan väl ibland var ok med tanke på läxor, men när helgen kommer får han inte heller gå ut….

Detta har i sin tur orsakat att vi lever dubbelliv. När pappa inte är hemma gör vi som vi själva vill och det är oftast mysigt o trevligt, men så fort han kommer hem tassar alla på tå. Maken jobbar ganska mycket så han är ofta borta på helgkvällar. Det gör livet lättare, men samtidigt svårare, för han är inte delaktig i våra liv, och har inte varit det på mycket länge. Och när han försöker blir det bara att han ska bestämma och allt blir fel.

15-åringen var på helgläger för några veckor sedan och en av ungdomsledarna lämnade in en orosanmälan mot sonen, med anledning av vad han berättade om helvetet hemma. Socialen vill träffa oss (mej o 15-åringen). Det känns lite jobbigt. Vet inte riktigt hur jag ska förhålla mig till det, och vad jag ska våga berätta.  Grabben vill inte alls träffa socialtjänsten. Han säger att han inte har förtroende alls för dem. Vet inte om man kan neka? Jag är även rädd att de förvärrar vårt helvete, eller att de tycker att barnen inte kan bo hemma.

Samtidigt funderar jag på skilsmässa, men skulle helst vilja bo kvar i vår villa, men vet inte säkert om banken skulle godkänna det. Framförallt vill inte maken lämna något av värde till mig. Funderar över mina rättigheter, och om samhället överhuvudtaget kan skydda mig om något händer.

Hur ska jag hantera detta? Hur ska jag kunna ta mig ur? Kan du hjälpa mig?

Längtan efter en pappa

Min Lilla börjar bli stor. Det känns både roligt och märkligt. Ena stunden ser jag hennes smala sju-årsben springa omkring och skutta i en fantasilek, där hon rider på en låtsas-häst och i nästa stund har vi djupa samtal som både är vuxna och barnsliga på samma gång.

För en tid sen sa hon till mig, mitt i sin lek: ”Mamma, ska du gifta dig igen?” Jag svarade henne att om jag hittar någon som kan älska både mig och henne och hennes syskon så kanske jag gör det. Då säger hon att hon tycker att jag ska göra det för det blir så ensamt annars! I det fortsatta samtalet låter hon mig förstå att hon tror att hon ska slippa åka till pappa om jag skaffar en extra-pappa till henne. Jag blir tvungen att förklara att hennes pappa alltid kommer att vara pappa i allafall och att hon nog måste åka till honom ändå ibland.

Igår åkte vi tåget tillsammans, för att jag skulle lämna henne för övernattning hos pappa. Då sade hon igen, att hon vill att jag skaffar en exta-pappa till henne. Hon pratade om att hon vill att jag ska gifta mig igen. Det känns så märkligt att denna lilla unge pratar så vuxet med mig. Jag frågar henne om hon tror att pappa kommer bli avundsjuk om jag skulle gifta mig med någon annan. Först säger hon nej, men sen tänker hon efter och säger att hon tror det. Då frågar jag om hon tror att jag skulle bli avundsjuk om pappa skulle gifta sig med någon annan, men det tror hon inte.

Jag begriper inte hur hon kan uppfatta så mycket av hur jag tänker och känner och hurdan hennes far är.

Lilla söta förklarar också för mig varför det skulle vara så bra med en extra-pappa. Han skulle nämligen kunna köpa biljetter till Gröna Lund och gå med henne dit, så de så! Ikväll fanns denna ännu icke-existerande-extra-pappa med i hennes aftonbön.

Det känns som om hon just nu har ett stort behov av en faders-figur som ser henne och bekräftar henne.

❤

Befriande möte

Under veckan som gick mötte jag några vänner från förr. Det var människor som stod mig och mitt X nära innan livet vände åt fel håll.

Det kändes viktigt att få till detta möte, men av någon konstig orsak har jag känt rädsla och nervositet inför detta möte. Kanske berodde det på att de representerade den första tiden med X. Det var en tid som i mitt minne var ganska lycklig. Visst fanns det problem, men de hade inte vuxit sig så stora. Jag kanske var rädd att bli dömd. De var ju trots allt hans vänner, långt innan X introducerade dem för mig. Nu fick jag ge dem brottstycken av min berättelse.

Varje gång jag ger min berättelse, händer det något inom mig, trots att två år har passerat sedan jag lämnade X. Det helvete jag levde i blev så tydligt för mig på nytt, när jag berättade för dessa vänner. När jag berättade om olika händelser som jag upplevt tillsammans med X, återupplevde jag den kompakta ondskan. Det fördömande av mig, eller det försvar av honom som jag väntat få höra kom aldrig. I stället möttes jag av total förståelse och medlidande. Jag fick förklaring på händelser som hänt för länge sen, sådant som jag aldrig förstått, därför att X gett mig en historia som inte varit helt sann. Jag fick en bild av X attityd mot andra som faktiskt överensstämmer med den uppfattning jag har om honom idag.

Detta var ett befriande möte. Jag fick konfrontera min dåtid och gå emot min oro och rädsla. Varje gång jag går emot min rädsla sticker jag hål i de illusioner som X byggt upp och som han fick mig att tro på en gång i tiden. Jag har lösgjort mig från ännu en sak som hållit mig bunden kvar i det förflutna. Nu kan jag gå vidare, framåt.

Jag har sagt det förut, och jag säger det igen: Trollen försvinner i ljuset.

❤

Måste man förlåta?

Jag hade ett samtal med en kurator, en själavårdare. Vårt samtal berörde något av det som är det allra svårast efter att ha lämnat en destruktiv relation.

Måste jag förlåta? Kan jag någonsin förlåta?

Att komma fri från en narcissistisk relation kan i värsta fall jämföras med att ha överlevt en förintelse. Helt klart finns det offer och förövare.

Som offer måste man fortsätta att leva med sina minnen, sitt trauma resten av livet. Det går inte över. På något sätt behöver man trots det få till ett riktigt bokslut, stänga böckerna och avsluta det som varit, för att kunna läkas och gå vidare.

Det han utsatt mig för, kommer aldrig vara eller bli okej. Minnena kommer jag alltid att bära med mig. De kommer för alltid finnas kvar som ärr i min själ.

Jag lämnade för att aldrig gå tillbaka. I det beslutet låg mycket sorg och smärta. 

Jag sörjde allt som inte blev, mina krossade drömmar. Drömmar om ett lyckligt äktenskap och gemenskap. Jag sörjde saker som jag förlorat eller som jag skulle förlora när jag lämnade. Jag började sörja innan jag gick. 

När jag väl lämnat bestämde jag tidigt att jag inte skulle hamna i bitterhet. Jag skulle inte se tillbaka med saknad över det jag förlorat. Jag skulle inte hamna i självömkan.

Han bad om förlåt innan jag lämnade. Konstigt nog, var det lätt att säga: Ja, jag förlåter dig. Jag svarade verkligen så, men det fanns ingen känsla i mitt svar, bara en mekanisk likgiltighet.

Förlåt, är ett begrepp  som jag inte riktigt kunna ta in efter allt som hänt. Att förlåta är så lätt, så länge man inte drabbats själv av den kompakta ondskan – det djävulska.

Samtalet med kuratorn var befriande. Jag fick förklarat för mig att förlåtelse inte är en känsla. Att förlåta är mer ett förhållningssätt eller en attityd, då man fattat ett beslut om att lämna det som hänt bakom sig. Det kan handla om att lämna tanken på hämnd och att inte låta sig själv bli uppfylld av hat. Hatet förgör och skadar bara mig själv. Detta är inget som går att tvinga fram. Det är en process som måste få ta sin tid.

När vi satt och samtalade insåg jag att det är ungefär detta som jag redan gjort.

Jag har stängt dörren bakom mig och låter inte längre det negativa, det djävulska styra min framtid. Det är över. Att förlåta är befriande för min själ.

Men förlåtelse betyder inte att jag blir tyst, accepterande och går tillbaka till mitt gamla liv. Tvärtom. 

Rösterna mot ondskan får aldrig tystna. Våldet får aldrig bli accepterat.

I relation med en narcissist

Att bli utsatt för narcissistisk misshandel är en allvarlig traumatisk livserfarenhet.

När förövaren är en person som du älskar, beundrar, eller t o m ser upp till som en förebild, eller om det är din fru, make, förälder, förmyndare, vän, släkting etc så tar det tid förstå verkligheten och allvaret i situationen. Det handlar om en person som du älskar och litar på, en person som du ställt upp för och gått den där extra milen för när det krävts. Du har investerat så mycket av din tid och kraft och kärlek i den här relationen. Det gör ont att inse att den person man skattat så högt inte är den hen utgör sig för att vara.

Om man i yrkeslivet blivit drabbad av en narcissistisk chef eller medarbetare står man också inför en extremt utmanande situation. Det handlar plötsligt om ens levebröd och den plats du tillbringar stor del av dygnets vakna timmar.

I de flesta situationer där en narcissist har anknytning till ditt liv är det svårt att avlsuta, bara vända och gå och börja om igen eftersom det ofta finns så många band att bryta innan man ta sig fri.

Det finns ingenting som är normalt i en relation med en narcisisst. Tillslut blir allt kaos. När det är en person som står en nära försöker man ofta täcka upp för personens brister. Hen skapar kaos och du – den empatiska städar upp. När du är i en relation med en narcissistisk person kommer du alltid att bli tystad, straffad, förmanad och tom kasserad. Ingenting av allt som du gör av kärlek eller omtanke räcker till. Du kommer alltid att bli hens syndabock och i slutändan kommer du att upptäcka att du spelar ett spel utan normala regler. De regler som finns är de som för tillfället dyker upp i narcissistens huvud. Det är som att dansa med djävulen och inbilla sig att det är du som för. Ingen kan leda en djävul utan att själv hamna i ett helvete.

Det smärtar att inse att det finns människor med dessa personlighetsstörningar. Det gör ont när verkligheten slår en i ansiktet och det bara finns en väg för att överleva. GÅ och BRYT KONTAKTEN eller MINIMERA KONTAKTEN om du har sådana relationsband att det inte går att bryta helt.

Det går inte att bota den som misshandlar dig psykiskt genom att vara snäll tillbaka, vara till lags eller genom att ge extra kärlek. En människa som inte har förmågan att inse att hens beteende orsakar andra så mycket skada, kan man aldrig förändra.

Du kan bara förändra dig själv, bygga dig själv och dina egna gränser, börja att älska dig själv. Först när du gör det kan du på ett verkligt sätt hjälpa både dig själv och andra.

Läs gärna den här texten som jag länkar till. Den har mycket att säga om hur det är att ha en relation med en narcisist. Det är också från denna länk som jag hämtat inledningen till denna post.

When you have a relationship with a Narcissist you will ALWAYS be admonished, silenced, punished, BL… – http://wp.me/p2wrAq-TY