Inlägg märkta ‘separation’

Precis idag är det tre år sen jag lämnade ”The house of hell”.

Jag lämnade planerat. Jag hade planerat min flytt i ett halvår. Vi hade varit gifta i 22 år och hade tre barn tillsammans. Det var år med skiftande kvalitet, men de sista fem åren var ett helvete.

All min energi gick åt till att hålla näsan över vattenytan, läsa av honom och anpassa mig i det oändliga för att minimera hans raseriutbrott. Jag fick nästan dagligen höra hur värdelös jag var. Jag möttes av blickar fyllda av hat och förakt, samtidigt som han förbannade mig, mina barn och min familj. Däremellan kom raseriutbrotten från ingenstans. Örfilar, sparkar, fasthållning och saker som flög genom luften. Jag kunde fly ut i natten, för att återkomma några timmar senare när han lugnat sig.

Men för tre år sen lämnade jag. Jag tog min dotter i handen och klev ut genom dörren för att aldrig flytta tillbaka. Då började jag min egen resa, tillbaka till mig själv.

Utan min närmaste vän som fanns för mig hela tiden med stöd och samtal hade jag aldrig orkat den här tiden. Han pushade mig, fick mig att tro på mig själv och motiverade mig. Men jag fick själv göra jobbet.

Ingen kunde ta beslut åt mig. Det blev jag tvungen att göra själv. Jag var rädd men jag klarade det. Ingen kunde förändra mitt beteende, mitt medberoende eller min dåliga självkänsla. Jag blev tvungen att göra det själv. Men jag stod inte ensam och det är jag oändligt tacksam för.

Tre år har gått. Tre långa år. Ja det känns faktiskt som dubbla tiden. Det har inte varit nån dans på rosor utan mycket smärta, tårar och oro. Tre flyttar har det blivit och fortfarande har jag ingen fast adress. Ändå är jag lycklig. Jag lever. Jag har det liv jag vill leva och jag är fri. Fri från rädsla för vad mitt X ska hitta på. Jag behöver inte dela hus och säng med honom som skadat mig. Jag kan tänka, andas och växa på egen hand.

Kram till er, alla som kämpar.

Ge aldrig upp

Annonser

Stilla natt, heliga natt, allt är frid, stjärnan blid…

Tyst och mörkt är det och stilla. Det är jul och allt skulle vara frid, för så var det tänkt. I tystnaden och stillheten växer skräcken som en stor klump i magen. En förlamande känsla sprider sig genom kroppen. Helst skulle hon bara vilja krypa ihop och gråta, men det går inte. Barnen, barnen måste ju få en jul. En glad jul. De får ingenting märka.

För många barn och mammor i destruktiva relationer innebär jul och långhelg, ja egentligen all ledig tid att man får mer tid med förövaren. Det blir timmar och dagar som genomlevs i skräck och oro, därför att man inte vet när nästa utbrott kommer. Man försöker hela tiden läsa av hans känslostämning för att minimera risken för utbrott. Man tassar runt som på äggskal och ändå blir allting fel.

Under ganska lång tid efter att jag lämnat min förövare hade jag huvudvärk varje fredag. Jag kunde inte begripa varför. Jag hade ju inte längre något att vara rädd för, jag hade ju lämnat honom flera månader tidigare. Så fortsatte huvudvärken, fredag efter fredag i flera månader tills någon frågade mig om vad som brukade hända på fredagar när jag bodde med X.

Då fick jag en aha-upplevelse. Fredagar betyder helg. Helg betydde mer tid med X och detta orsakade att hela min kropp var på sin vakt. Kroppen fortsatte undermedvetet att vara på sin vakt. Därför fick jag också spänningshuvudvärk på fredagar under lång tid tills jag förstod orsaken och min hjärna kunde övertyga kroppen om att nu var faran över.

Att leva med en förövare kostar mer än vad man tror. Rädsla och oro hindrar en från att gå, men priset man får betala för att stanna är alldeles för högt. Hela ens liv drabbas. Hälsan tar stryk, oavsett om han slår eller inte. Ekonomin blir lidande. Ofta förlorar man vänner och framförallt förintas självkänslan.

En fridfull helg, finns endast långt borta från förövaren. Vägen dit är lång och tuff och det tar tid att nå dit. Priset för ett återerövrat liv är högt, men värt varenda krona.

Fridfull helg!

Behöver du prata, undrar något ring Kvinnofridslinjen 020-50 50 50 http://kvinnofridslinjen.se/sv/

Jag fick läsa ett brev..
Hej,
Skriver för att jag behöver hjälp och jag vet inte vad som är ut och in i nuläget.
Har tänkt kontakta er under så lång tid, men det har varit svårt och jag har hela tiden skjutit på det.
Jag ska försöka göra en kort sammanfattning av hur vår situation ser ut.
Vi har varit gifta i många år, har två barn som är snart 15 och 12 år.
Jag har en ledande funktion i samhället där vi bor och kanske är det en av orsakerna till att jag dragit mig för att söka hjälp att jag skäms så över hans beteende…
En annan orsak är att jag är rädd att gå från ett helvete till ett ännu värre helvete. Som det varit har jag fortfarande haft en känsla av hanterbarhet/kontroll, men nu börjar det gå för långt och hans hat eskalerar.
Det senaste två åren har jag dagligen fått höra hur dålig jag är, att jag inte är värd något, att jag inget kan, att jag misslyckas med allt. Han tom kallar mig ord på sitt modersmål som ingen kvinna skulle acceptera att få höra. Han gör allt för att kränka mig och knäcka mig. Han kan plötsligt ta mina bilnycklar för att jag inte ska kunna röra mig som jag vill. Han har försökt ta mitt kreditkort och min mobil men de har jag inte lämnat ifrån mig. Han blir arg och skriker och gapar för minsta småsak och hittar på saker som jag bara ska lyda. Ifrågasätter jag honom blir han galen. Våld? Ja det händer, han örfilar och sparkar på låret ibland. Han är väldigt hotfull när han blir arg.
Min enda räddning är att jag sett till att omge mig med människor som är positiva och som kan visa sin uppskattning för den jag är och det jag gör. Men ingen vet särskilt mycket om mitt helvete.
Barnen, ja de blir ledsna när vi bråkar. 12-åringen går undan, stänger in sig på rummet. 15-åringen blir deppig. Pappa har dessutom alltid älskat den lille mer än den store. Den store får oerhört mycket skit av honom för alla möjliga småsaker. Han kallar även honom värdelös, djävla idiot och andra kränkande saker. Ger honom förbud av alla möjliga slag, oftast helt omotiverat, tex att han inte får gå ut under veckodagarna med sina kompisar och det kan väl ibland var ok med tanke på läxor, men när helgen kommer får han inte heller gå ut….
Detta har i sin tur orsakat att vi lever dubbelliv. När pappa inte är hemma gör vi som vi själva vill och det är oftast mysigt o trevligt, men så fort han kommer hem tassar alla på tå. Maken jobbar ganska mycket så han är ofta borta på helgkvällar. Det gör livet lättare, men samtidigt svårare, för han är inte delaktig i våra liv, och har inte varit det på mycket länge. Och när han försöker blir det bara att han ska bestämma och allt blir fel.
15-åringen var på helgläger för några veckor sedan och en av ungdomsledarna lämnade in en orosanmälan mot sonen, med anledning av vad han berättade om helvetet hemma. Socialen vill träffa oss (mej o 15-åringen). Det känns lite jobbigt. Vet inte riktigt hur jag ska förhålla mig till det, och vad jag ska våga berätta.  Grabben vill inte alls träffa socialtjänsten. Han säger att han inte har förtroende alls för dem. Vet inte om man kan neka? Jag är även rädd att de förvärrar vårt helvete, eller att de tycker att barnen inte kan bo hemma.
Samtidigt funderar jag på skilsmässa, men skulle helst vilja bo kvar i vår villa, men vet inte säkert om banken skulle godkänna det. Framförallt vill inte maken lämna något av värde till mig. Funderar över mina rättigheter, och om samhället överhuvudtaget kan skydda mig om något händer.
Hur ska jag hantera detta? Hur ska jag kunna ta mig ur? Kan du hjälpa mig?

Min Lilla börjar bli stor. Det känns både roligt och märkligt. Ena stunden ser jag hennes smala sju-årsben springa omkring och skutta i en fantasilek, där hon rider på en låtsas-häst och i nästa stund har vi djupa samtal som både är vuxna och barnsliga på samma gång.

För en tid sen sa hon till mig, mitt i sin lek: ”Mamma, ska du gifta dig igen?” Jag svarade henne att om jag hittar någon som kan älska både mig och henne och hennes syskon så kanske jag gör det. Då säger hon att hon tycker att jag ska göra det för det blir så ensamt annars! I det fortsatta samtalet låter hon mig förstå att hon tror att hon ska slippa åka till pappa om jag skaffar en extra-pappa till henne. Jag blir tvungen att förklara att hennes pappa alltid kommer att vara pappa i allafall och att hon nog måste åka till honom ändå ibland.

Igår åkte vi tåget tillsammans, för att jag skulle lämna henne för övernattning hos pappa. Då sade hon igen, att hon vill att jag skaffar en exta-pappa till henne. Hon pratade om att hon vill att jag ska gifta mig igen. Det känns så märkligt att denna lilla unge pratar så vuxet med mig. Jag frågar henne om hon tror att pappa kommer bli avundsjuk om jag skulle gifta mig med någon annan. Först säger hon nej, men sen tänker hon efter och säger att hon tror det. Då frågar jag om hon tror att jag skulle bli avundsjuk om pappa skulle gifta sig med någon annan, men det tror hon inte.

Jag begriper inte hur hon kan uppfatta så mycket av hur jag tänker och känner och hurdan hennes far är.

Lilla söta förklarar också för mig varför det skulle vara så bra med en extra-pappa. Han skulle nämligen kunna köpa biljetter till Gröna Lund och gå med henne dit, så de så! Ikväll fanns denna ännu icke-existerande-extra-pappa med i hennes aftonbön.

Det känns som om hon just nu har ett stort behov av en faders-figur som ser henne och bekräftar henne.

Under veckan som gick mötte jag några vänner från förr. Det var människor som stod mig och mitt X nära innan livet vände åt fel håll.

Det kändes viktigt att få till detta möte, men av någon konstig orsak har jag känt rädsla och nervositet inför detta möte. Kanske berodde det på att de representerade den första tiden med X. Det var en tid som i mitt minne var ganska lycklig. Visst fanns det problem, men de hade inte vuxit sig så stora. Jag kanske var rädd att bli dömd. De var ju trots allt hans vänner, långt innan X introducerade dem för mig. Nu fick jag ge dem brottstycken av min berättelse.

Varje gång jag ger min berättelse, händer det något inom mig, trots att två år har passerat sedan jag lämnade X. Det helvete jag levde i blev så tydligt för mig på nytt, när jag berättade för dessa vänner. När jag berättade om olika händelser som jag upplevt tillsammans med X, återupplevde jag den kompakta ondskan. Det fördömande av mig, eller det försvar av honom som jag väntat få höra kom aldrig. I stället möttes jag av total förståelse och medlidande. Jag fick förklaring på händelser som hänt för länge sen, sådant som jag aldrig förstått, därför att X gett mig en historia som inte varit helt sann. Jag fick en bild av X attityd mot andra som faktiskt överensstämmer med den uppfattning jag har om honom idag.

Detta var ett befriande möte. Jag fick konfrontera min dåtid och gå emot min oro och rädsla. Varje gång jag går emot min rädsla sticker jag hål i de illusioner som X byggt upp och som han fick mig att tro på en gång i tiden. Jag har lösgjort mig från ännu en sak som hållit mig bunden kvar i det förflutna. Nu kan jag gå vidare, framåt.

Jag har sagt det förut, och jag säger det igen: Trollen försvinner i ljuset.

Jag hade ett samtal med en kurator, en själavårdare. Vårt samtal berörde något av det som är det allra svårast efter att ha lämnat en destruktiv relation.

Måste jag förlåta? Kan jag någonsin förlåta?

Att komma fri från en narcissistisk relation kan i värsta fall jämföras med att ha överlevt en förintelse. Helt klart finns det offer och förövare.

Som offer måste man fortsätta att leva med sina minnen, sitt trauma resten av livet. Det går inte över. På något sätt behöver man trots det få till ett riktigt bokslut, stänga böckerna och avsluta det som varit, för att kunna läkas och gå vidare.

Det han utsatt mig för, kommer aldrig vara eller bli okej. Minnena kommer jag alltid att bära med mig. De kommer för alltid finnas kvar som ärr i min själ.

Jag lämnade för att aldrig gå tillbaka. I det beslutet låg mycket sorg och smärta. 

Jag sörjde allt som inte blev, mina krossade drömmar. Drömmar om ett lyckligt äktenskap och gemenskap. Jag sörjde saker som jag förlorat eller som jag skulle förlora när jag lämnade. Jag började sörja innan jag gick. 

När jag väl lämnat bestämde jag tidigt att jag inte skulle hamna i bitterhet. Jag skulle inte se tillbaka med saknad över det jag förlorat. Jag skulle inte hamna i självömkan.

Han bad om förlåt innan jag lämnade. Konstigt nog, var det lätt att säga: Ja, jag förlåter dig. Jag svarade verkligen så, men det fanns ingen känsla i mitt svar, bara en mekanisk likgiltighet.

Förlåt, är ett begrepp  som jag inte riktigt kunna ta in efter allt som hänt. Att förlåta är så lätt, så länge man inte drabbats själv av den kompakta ondskan – det djävulska.

Samtalet med kuratorn var befriande. Jag fick förklarat för mig att förlåtelse inte är en känsla. Att förlåta är mer ett förhållningssätt eller en attityd, då man fattat ett beslut om att lämna det som hänt bakom sig. Det kan handla om att lämna tanken på hämnd och att inte låta sig själv bli uppfylld av hat. Hatet förgör och skadar bara mig själv. Detta är inget som går att tvinga fram. Det är en process som måste få ta sin tid.

När vi satt och samtalade insåg jag att det är ungefär detta som jag redan gjort.

Jag har stängt dörren bakom mig och låter inte längre det negativa, det djävulska styra min framtid. Det är över. Att förlåta är befriande för min själ.

Men förlåtelse betyder inte att jag blir tyst, accepterande och går tillbaka till mitt gamla liv. Tvärtom. 

Rösterna mot ondskan får aldrig tystna. Våldet får aldrig bli accepterat.

Att bli utsatt för narcissistisk misshandel är en allvarlig traumatisk livserfarenhet.

När förövaren är en person som du älskar, beundrar, eller t o m ser upp till som en förebild, eller om det är din fru, make, förälder, förmyndare, vän, släkting etc så tar det tid förstå verkligheten och allvaret i situationen. Det handlar om en person som du älskar och litar på, en person som du ställt upp för och gått den där extra milen för när det krävts. Du har investerat så mycket av din tid och kraft och kärlek i den här relationen. Det gör ont att inse att den person man skattat så högt inte är den hen utgör sig för att vara.

Om man i yrkeslivet blivit drabbad av en narcissistisk chef eller medarbetare står man också inför en extremt utmanande situation. Det handlar plötsligt om ens levebröd och den plats du tillbringar stor del av dygnets vakna timmar.

I de flesta situationer där en narcissist har anknytning till ditt liv är det svårt att avlsuta, bara vända och gå och börja om igen eftersom det ofta finns så många band att bryta innan man ta sig fri.

Det finns ingenting som är normalt i en relation med en narcisisst. Tillslut blir allt kaos. När det är en person som står en nära försöker man ofta täcka upp för personens brister. Hen skapar kaos och du – den empatiska städar upp. När du är i en relation med en narcissistisk person kommer du alltid att bli tystad, straffad, förmanad och tom kasserad. Ingenting av allt som du gör av kärlek eller omtanke räcker till. Du kommer alltid att bli hens syndabock och i slutändan kommer du att upptäcka att du spelar ett spel utan normala regler. De regler som finns är de som för tillfället dyker upp i narcissistens huvud. Det är som att dansa med djävulen och inbilla sig att det är du som för. Ingen kan leda en djävul utan att själv hamna i ett helvete.

Det smärtar att inse att det finns människor med dessa personlighetsstörningar. Det gör ont när verkligheten slår en i ansiktet och det bara finns en väg för att överleva. GÅ och BRYT KONTAKTEN eller MINIMERA KONTAKTEN om du har sådana relationsband att det inte går att bryta helt.

Det går inte att bota den som misshandlar dig psykiskt genom att vara snäll tillbaka, vara till lags eller genom att ge extra kärlek. En människa som inte har förmågan att inse att hens beteende orsakar andra så mycket skada, kan man aldrig förändra.

Du kan bara förändra dig själv, bygga dig själv och dina egna gränser, börja att älska dig själv. Först när du gör det kan du på ett verkligt sätt hjälpa både dig själv och andra.

Läs gärna den här texten som jag länkar till. Den har mycket att säga om hur det är att ha en relation med en narcisist. Det är också från denna länk som jag hämtat inledningen till denna post.

When you have a relationship with a Narcissist you will ALWAYS be admonished, silenced, punished, BL… – http://wp.me/p2wrAq-TY