Här kommer länken och hela texten: http://www.politism.se/story/en-barndom-praglad-av-morker-gar-inte-att-skaka-av-sig/#post-49086
För mig träffade den så hårt för det hade lika gärna kunnat vara min mamma.
Min mamma log nämligen inte särskilt ofta när jag var liten. Kanske var det för att hon aldrig fick sjunga. Så fort hon öppnade munnen bad pappa henne sluta, och jag lärde mig av honom. Jag tog över plikten när han inte var hemma, jag blev pappas lilla soldat och så fort hon öppnade munnen bad jag henne sluta. Det måste göra ont för en mamma att se sin förtryckare i sitt barn på det där sättet.
Soldatplikten sa jag upp när jag var tio år. Jag satt i soffan med telefonen i ena handen och ett krampaktigt tag kring mitt gosedjur med andra. Det var mammas röst i andra änden, det var pappa som drog ur sladden och det var jag som kastade telefonen i golvet så den gick i tusen bitar. Rädslan hade förvandlats till ursinne, och det var till min absoluta fördel.
”De är djur, de där två”, sa min pappa en dag, och menade min bror och min mamma. Mitt svar ekade i hela trapphuset när jag skrek att i så fall är jag också det. Det var sista gången jag satte en fot i hans hem hem, elva år knappt fyllda och jag hade redan hela universum i mig. Känslan av odödlighet fyllde mig när jag tog trappan ner två steg i taget för sista gången. Startskottet för mitt nya liv hade ljudit. Jag röt som ett lejon.
Jag hade så gärna velat skriva att det tog slut där. Att vi aldrig mer behövde se honom och att vi har levt lyckliga sen den dagen. Men med ett nio år långt äktenskap med en våldsam man följer mycket som man inte blir av med på en dag. En barndom präglad av mörker går inte att skaka av sig i det första taget. En familj som blivit trasig måste långsamt lagas.
Det krävs att man pratar om det, om allt som har hänt. Inte en gång, inte två, utan tjugo. Minst. Vare sig om det är med en psykolog, en bästis, eller en dagbok. Det krävs att man vaknar kallsvettig och kippar efter luft natt efter natt, tills man börjar bäva inför läggdags. Det krävs att man får panikattacker när man råkar stöta på honom på stan, som resulterar i veckor av mardrömmar. Det krävs att man skämtar om det så ofta och mycket och olämpligt att man får ont i magen av skratt. Det krävs att man sätter sig ner, andas djupt, och kommer till insikten att det inte går att komma vidare utan att långsamt nästla upp allt trassel som man helst bara skulle vilja tränga bort.
Och efter att man har gjort allt det så krävs det nog tio år till av repetition. Kanske mer. Det viktigaste är att hitta sitt startskott, och efter det finns det så mycket hjälp att få om man söker den. Oavsett om tanken är tröstande eller inte, så är den sann: vi är så många som vet exakt hur det känns.”
Här kan du hitta en lista på alla kvinnojourer i Sverige.
Taggar: #KVINNOJOURER #MÄNS VÅLD MOT KVINNOR#SKYDD #VÅLD
Permalänk: http://www.politism.se/story/en-barndom-praglad-av-morker-gar-inte-att-skaka-av-sig/
Ett urval av artikelns kommentarer. För att se alla kommentarer, logga in på Politism här.
När du kommenterar på Politism.se är du själv juridiskt ansvarig för dina inlägg och har vid registrering förbundit dig att följa användarvillkoren. Politism ansvarar inte för innehållet i kommentarerna.
Innehållet i kommentarsfältet förhandsgranskas inte, men övervakas kontinuerligt av Politism. Politism förbehåller sig rätten att avlägsna inlägg och att stänga av användare som inte följer använda
whenimbackagain 