Arkiv för kategori ‘narcissism’

Vad händer när livets förutsättningar förändras? När psykopaten eller narcissisten tappar mer av sin kontroll? När barnen inte längre vill umgås med N-personen? Eller när en kvinna som lämnat en misshandelsrelation beslutar sig för att gå vidare och skaffar sig en annan partner? Vad händer med kvinnan och barnen när mannen som misshandlat dem, kommer ut från fängelset?

Kvinnan som flydde sin misshandlande make känner sig aldrig helt trygg. Trots kanske skyddad identitet och kontaktförbud kan hon aldrig känna sig trygg. N-personen kommer alltid tillbaka, förr eller senare och det går aldrig att förutsäga vad eller hur en N-person kommer att agera. Detta gör att kvinnan och barnen lever under en enorm press som aldrig tar riktigt slut. Vissa tider är det lugnare och kvinnan kan känna att hon börjar återfå ett normalt liv, men ovissheten av att inte veta hur länge det varar sätter sina spår. Många av oss kvinnor som lever under denna press utvecklar fysiska sjukdomar pga av all psykisk inre stress. Förutom PTSD (Post Traumatisk Stressyndrom), utmattningssyndrom och andra stressrelaterade sjukdomar dyker även andra fysiska åkommor upp som brev på posten. Vi går sönder, sakta men säkert inifrån och ut.

Idag lever jag i balans, dvs jag har inget trubbel med X. Jag har nästan ingen kontakt alls och det är så befriande skönt, men sannolikt är det bara en tidsfråga innan ett helvete brakar lös. Tankarna på det påverkar mig mer än jag vill erkänna. Jag är inte rädd, men det finns en orosklump som gnager i min mage. Vilka scenarier är sannolika? Hur kommer han reagera när han märker att barnen gör uppror mot honom och inte längre vill det han vill, eller inte längre vill umgås med honom? Hela hans liv går ut på kontroll. Han kontrollerar barnen och han kontrollerar mig genom barnen. Utan att barnen själva inser det, blir de hans ”flying monkey” och de går hans ärenden. Den dag han förstår att jag har gått vidare med mitt liv och skaffat en annan man, har han lovat att ”förändra” mitt liv.

Allt detta tär. Jag måste bygga upp en beredskap på hur jag ska hantera olika tänkbara situationer. Jag måste ha en beredskap så att min oro inte förstör min nya relation. Jag vill inte att mitt X ska påverka det som är nytt och vackert och som håller på att byggas upp. Ändå påverkas jag och jag vet att det kommer påverka min nya relation och det är inte okej.

 

Annonser

Jag hittar en artikel som jag läser, medan jag väntar på min tid på mammografi-mottagningen. Tårarna strömmar, men jag bryr mig inte om att det finns folk runtomkring. Det Nioosha Shams skriver är så sant. 

Upplevelserna av en misshandelsrelation går inte ur kroppen eller själen, hur mycket jag än vill. Fast lång tid har gått, fast jag fått samtal i det oändliga så finns det kvar. Jag vill inte bära detta med mig, men jag måste.

Här kommer länken och hela texten: http://www.politism.se/story/en-barndom-praglad-av-morker-gar-inte-att-skaka-av-sig/#post-49086

”Kvinnojouren Ellinor la nyligen upp ett klipp på Facebook, där en skådespelare beskriver hur det är att leva med en våldsam man. Läser man undertexten utan att sätta på ljudet ser man ett till synes lyckligt par, där kvinnan beskriver deras perfekta förhållande. Men ljudet matchar inte texten, utan det hon berättar om är ett långt, manipulativt och skadligt äktenskap. Kommentarsfältet i videon fylls av kvinnor som känner igen sig.

För mig träffade den så hårt för det hade lika gärna kunnat vara min mamma.

Min mamma log nämligen inte särskilt ofta när jag var liten. Kanske var det för att hon aldrig fick sjunga. Så fort hon öppnade munnen bad pappa henne sluta, och jag lärde mig av honom. Jag tog över plikten när han inte var hemma, jag blev pappas lilla soldat och så fort hon öppnade munnen bad jag henne sluta. Det måste göra ont för en mamma att se sin förtryckare i sitt barn på det där sättet.

Soldatplikten sa jag upp när jag var tio år. Jag satt i soffan med telefonen i ena handen och ett krampaktigt tag kring mitt gosedjur med andra. Det var mammas röst i andra änden, det var pappa som drog ur sladden och det var jag som kastade telefonen i golvet så den gick i tusen bitar. Rädslan hade förvandlats till ursinne, och det var till min absoluta fördel.

”De är djur, de där två”, sa min pappa en dag, och menade min bror och min mamma. Mitt svar ekade i hela trapphuset när jag skrek att i så fall är jag också det. Det var sista gången jag satte en fot i hans hem hem, elva år knappt fyllda och jag hade redan hela universum i mig. Känslan av odödlighet fyllde mig när jag tog trappan ner två steg i taget för sista gången. Startskottet för mitt nya liv hade ljudit. Jag röt som ett lejon.

Jag hade så gärna velat skriva att det tog slut där. Att vi aldrig mer behövde se honom och att vi har levt lyckliga sen den dagen. Men med ett nio år långt äktenskap med en våldsam man följer mycket som man inte blir av med på en dag. En barndom präglad av mörker går inte att skaka av sig i det första taget. En familj som blivit trasig måste långsamt lagas.

Det krävs att man pratar om det, om allt som har hänt. Inte en gång, inte två, utan tjugo. Minst. Vare sig om det är med en psykolog, en bästis, eller en dagbok. Det krävs att man vaknar kallsvettig och kippar efter luft natt efter natt, tills man börjar bäva inför läggdags. Det krävs att man får panikattacker när man råkar stöta på honom på stan, som resulterar i veckor av mardrömmar. Det krävs att man skämtar om det så ofta och mycket och olämpligt att man får ont i magen av skratt. Det krävs att man sätter sig ner, andas djupt, och kommer till insikten att det inte går att komma vidare utan att långsamt nästla upp allt trassel som man helst bara skulle vilja tränga bort.

Och efter att man har gjort allt det så krävs det nog tio år till av repetition. Kanske mer. Det viktigaste är att hitta sitt startskott, och efter det finns det så mycket hjälp att få om man söker den. Oavsett om tanken är tröstande eller inte, så är den sann: vi är så många som vet exakt hur det känns.”

Här kan du hitta en lista på alla kvinnojourer i Sverige.

Ett urval av artikelns kommentarer. För att se alla kommentarer, .

  • Denna artikel saknar kommentarer

När du kommenterar på Politism.se är du själv juridiskt ansvarig för dina inlägg och har vid registrering förbundit dig att följa användarvillkoren. Politism ansvarar inte för innehållet i kommentarerna.

Innehållet i kommentarsfältet förhandsgranskas inte, men övervakas kontinuerligt av Politism. Politism förbehåller sig rätten att avlägsna inlägg och att stänga av användare som inte följer använda

image

Hämtat från: https://m.facebook.com/BarnSomBevittnatVadMotNarstaende/

Något var fel. Jag visste inte vad, men något var definitivt fel. Hade jag gjort något som sårade honom? Hade jag sagt något felaktigt? Hade jag kanske pratat med fel person? Eller tittat åt någon lite för länge?

En isande tystnad spred sig som en förlamande kraft mellan oss. Allt jag ville var att han skulle prata. Jag bönade och bad att han skulle berätta vad som var fel. Jag grät och bad om förlåt för vad det än var, men tystnaden varade alltid så länge som han själv ville. För mig, var det en tystnad utan orsak, för honom var det ett vapen för att kunna härska, för att kunna ta min energi och bryta ner min egen styrka. Tystnaden var ett medvetet beteende hos honom för att han själv skulle må bra.

Psykologerna kallar det ”silent treatment”. Det är inte den vanliga tystnaden när man tystnar för att lyssna till någon annan, eller för att tänka efter. Nej, detta är en tystnad som bryter ner och förintar den som drabbas av den.

Tystnaden är en härskarmetod, som ger uttryck för narcisistens (i fortsättningen kallad N) raseri. Det är hens sätt att kontrollera dig, att få dig svag och för att ge dig skuldkänslor för att du ska gå hen till mötes. Tystnaden kan också vara N:s försvar för det som du är kritisk mot i hens liv. När hen möter dig med tystnad, kan du inte nå hen i dennes svaga punkt.

Tystnaden kan ta sig i uttryck som ren tystnad. N-personen vägrar att prata med dig. Men det kan lika gärna vara så att du berättar något och N visar inte en min av att höra vad du säger, trots att N mycket väl hör. Du blir nonchalera och behandlad som om du inte existerar och som om dina ord inte finns. Eller så försvinner N sakta ut ur ditt liv, bygger upp en distans av tystnad runt sig själv. N vet att du är empatisk och hen får energi av att du bryr dig om vad som händer hen. N vet att du kommer söka upp och ta kontakt igen. Du är fast i N:s nät. Skulle du mot förmodan ha genomskådat N och låter bli att följa N när han drar sig undan, kommer N nästan garanterat att söka upp dig för att ta din energi på nytt och än en gång snärja dig i sitt nät.

I N:s närvaro förblir du tyst. Du äger inte ens dina tankar. N för ordet och skulle du yppa något om hur din relation till N är, så blir du en förrädare. Sådan är lagen hos en N-person. 

N:s ursprung har ingen betydelse. Mönstren går igen oavsett varifrån N kommer, därför att det handlar om en personlighetsstörning.

Så här var det hemma hos oss, bakom våra stängda dörrar. Fortfarande har han samma beteende emellanåt när jag av olika skäl måste ha kontakt. Trots att vi inte längre lever tillsammans kan han fortfarande försöka kontrollera mig med samma smutsiga metoder. N vill inte släppa sitt grepp helt. N kommer tillbaka.

 

Jag hade ett samtal med en kurator, en själavårdare. Vårt samtal berörde något av det som är det allra svårast efter att ha lämnat en destruktiv relation.

Måste jag förlåta? Kan jag någonsin förlåta?

Att komma fri från en narcissistisk relation kan i värsta fall jämföras med att ha överlevt en förintelse. Helt klart finns det offer och förövare.

Som offer måste man fortsätta att leva med sina minnen, sitt trauma resten av livet. Det går inte över. På något sätt behöver man trots det få till ett riktigt bokslut, stänga böckerna och avsluta det som varit, för att kunna läkas och gå vidare.

Det han utsatt mig för, kommer aldrig vara eller bli okej. Minnena kommer jag alltid att bära med mig. De kommer för alltid finnas kvar som ärr i min själ.

Jag lämnade för att aldrig gå tillbaka. I det beslutet låg mycket sorg och smärta. 

Jag sörjde allt som inte blev, mina krossade drömmar. Drömmar om ett lyckligt äktenskap och gemenskap. Jag sörjde saker som jag förlorat eller som jag skulle förlora när jag lämnade. Jag började sörja innan jag gick. 

När jag väl lämnat bestämde jag tidigt att jag inte skulle hamna i bitterhet. Jag skulle inte se tillbaka med saknad över det jag förlorat. Jag skulle inte hamna i självömkan.

Han bad om förlåt innan jag lämnade. Konstigt nog, var det lätt att säga: Ja, jag förlåter dig. Jag svarade verkligen så, men det fanns ingen känsla i mitt svar, bara en mekanisk likgiltighet.

Förlåt, är ett begrepp  som jag inte riktigt kunna ta in efter allt som hänt. Att förlåta är så lätt, så länge man inte drabbats själv av den kompakta ondskan – det djävulska.

Samtalet med kuratorn var befriande. Jag fick förklarat för mig att förlåtelse inte är en känsla. Att förlåta är mer ett förhållningssätt eller en attityd, då man fattat ett beslut om att lämna det som hänt bakom sig. Det kan handla om att lämna tanken på hämnd och att inte låta sig själv bli uppfylld av hat. Hatet förgör och skadar bara mig själv. Detta är inget som går att tvinga fram. Det är en process som måste få ta sin tid.

När vi satt och samtalade insåg jag att det är ungefär detta som jag redan gjort.

Jag har stängt dörren bakom mig och låter inte längre det negativa, det djävulska styra min framtid. Det är över. Att förlåta är befriande för min själ.

Men förlåtelse betyder inte att jag blir tyst, accepterande och går tillbaka till mitt gamla liv. Tvärtom. 

Rösterna mot ondskan får aldrig tystna. Våldet får aldrig bli accepterat.

Att bli utsatt för narcissistisk misshandel är en allvarlig traumatisk livserfarenhet.

När förövaren är en person som du älskar, beundrar, eller t o m ser upp till som en förebild, eller om det är din fru, make, förälder, förmyndare, vän, släkting etc så tar det tid förstå verkligheten och allvaret i situationen. Det handlar om en person som du älskar och litar på, en person som du ställt upp för och gått den där extra milen för när det krävts. Du har investerat så mycket av din tid och kraft och kärlek i den här relationen. Det gör ont att inse att den person man skattat så högt inte är den hen utgör sig för att vara.

Om man i yrkeslivet blivit drabbad av en narcissistisk chef eller medarbetare står man också inför en extremt utmanande situation. Det handlar plötsligt om ens levebröd och den plats du tillbringar stor del av dygnets vakna timmar.

I de flesta situationer där en narcissist har anknytning till ditt liv är det svårt att avlsuta, bara vända och gå och börja om igen eftersom det ofta finns så många band att bryta innan man ta sig fri.

Det finns ingenting som är normalt i en relation med en narcisisst. Tillslut blir allt kaos. När det är en person som står en nära försöker man ofta täcka upp för personens brister. Hen skapar kaos och du – den empatiska städar upp. När du är i en relation med en narcissistisk person kommer du alltid att bli tystad, straffad, förmanad och tom kasserad. Ingenting av allt som du gör av kärlek eller omtanke räcker till. Du kommer alltid att bli hens syndabock och i slutändan kommer du att upptäcka att du spelar ett spel utan normala regler. De regler som finns är de som för tillfället dyker upp i narcissistens huvud. Det är som att dansa med djävulen och inbilla sig att det är du som för. Ingen kan leda en djävul utan att själv hamna i ett helvete.

Det smärtar att inse att det finns människor med dessa personlighetsstörningar. Det gör ont när verkligheten slår en i ansiktet och det bara finns en väg för att överleva. GÅ och BRYT KONTAKTEN eller MINIMERA KONTAKTEN om du har sådana relationsband att det inte går att bryta helt.

Det går inte att bota den som misshandlar dig psykiskt genom att vara snäll tillbaka, vara till lags eller genom att ge extra kärlek. En människa som inte har förmågan att inse att hens beteende orsakar andra så mycket skada, kan man aldrig förändra.

Du kan bara förändra dig själv, bygga dig själv och dina egna gränser, börja att älska dig själv. Först när du gör det kan du på ett verkligt sätt hjälpa både dig själv och andra.

Läs gärna den här texten som jag länkar till. Den har mycket att säga om hur det är att ha en relation med en narcisist. Det är också från denna länk som jag hämtat inledningen till denna post.

When you have a relationship with a Narcissist you will ALWAYS be admonished, silenced, punished, BL… – http://wp.me/p2wrAq-TY

Att fatta beslutet att bryta upp från en destruktiv relation, en misshandelsrelation är kanske ett av livets största och tyngsta beslut.

Man behöver komma till den punkt där du inser att det blir inte bättre än så här, snarare sämre. Den punkt där du ser att i den här relationen är du ett offer. Någonting måste hända för att du ska få upp ögonen och se verkligheten i vitögat.

Jag blundade så länge för det som hände i min relation. Jag visste att det var så vansinnigt fel. Ingen annan kallade mig sådana fula saker som han gjorde. Ingen annan lät mig förstå att allt som hände var mitt fel. I mitt inre tänkte jag att det inte stämde det han sa, jag försökte hålla fast den tanken och låta hans ord rinna av mig. Men det hade gått för långt och jag var så nedbruten att jag inte mäktade med att ta mig ur, förrän en vän sade sanningens ord till mig och stöttade mig i att gå.

  1. Bestäm dig för att inte vara ett offer mer
  2. Ta första steget – du behöver inte veta alla steg direkt, även om det är obekvämt
  3. Lita på din egen upplevelse, din känsla. Den är sann.
  4. För dagbok, dokumentera allt som händer
  5. Om du har möjlighet, gör en plan. Ta reda på fakta om skilsmässa, bodelning, gemensam vårdnad, umgänge. Ta kontakt med socialamyndigheter, kvinnojour och polis
  6. Är det FARA för ditt eller någon annans liv, då måste du fly. Lämna ALLT. Inget är värt mer än ditt eget liv
  7. Fundera över vilka materiella värden som är värda att strida för. Ta ingen strid för saker som går att ersätta
  8. Försök att begränsa vilka diskussioner du tar med din förövare. De diskussioner som bryter ner ska du försöka avbryta
  9. Packa en ”nödväska” och förvara den på en säker plats, ifall du måste fly
  10. Försök att ordna en bostad, även om den bara är tillfällig
  11. Du kommer behöva samtalsstöd, påbörja gärna det innan du flyttar. Det kan vara vänner, familj, diakon, terapuet eller annan form av samtalsstöd.

Det finns mycket mer att säga om detta, men dessa punkter är nog de viktigaste.