Arkiv för kategori ‘att lämna en psykopat’

Det har snart gått fyra år sen jag lämnade mitt destruktiva förhållande. Jag skriver inte så mycket längre. Livet rullar på och jag har det mesta i balans, men ibland drabbas jag triggers. Det kan vara ord eller händelser som plötsligt utan orsak gör sig påminda. Det har varit lite väl mycket sådant på sista tiden. Då skakar livet och rädslan slår mig på nytt, rädslan över att det goda liv jag lever ska ta slut. Kanske är det tankarna som spelar mig ett spratt, kanske inte.

Jag läser i en tidning om kvinnan som hittades mördad i somras. Hon som levde sitt liv för andra. Hon var t o m pastor, men någon tog hennes liv. Jag ska inte gå vidare i mina spekulationer.

Jag pratar med kvinnan som har gemensam vårdnad om sitt barn, men en dag kommer inte barnet hem efter vistelse hos fadern. Barnet är kvarhållet hos fadern, tillåts inte längre träffa mamma eller syskon, inte gå i skolan. Vad gör sociala myndigheter då? Exakt ingenting.

Jag hör om kvinnan som blir kallad ”sharmuta” -det absolut mest förnedrande arabiska ord man kan kalla en anständig kvinna.

De här händelserna har triggat mej och väckt upp mina minnen och det är inga trevliga minnen.

Okej, man ska inte fastna i det förflutna, men ibland drabbar verkligheten en hårt, fast man försöker skjuta vissa saker ifrån sej och även tror att man bearbetat allt.

Jag tänker på den mördade kvinnan och tänker att det kunde varit jag. Även om jag tror att mitt X aldrig skulle kunna mörda, så finns det en hederskultur där jag fortfarande är mitt hans egendom. Jag var den som han kunde förbanna, kalla för ”sharmuta”, ja han kunde göra vad han ville. Det var hans ”rättighet”. Jag hade inga rättigheter alls fast jag slogs för att bevara något av mitt eget jag, något av min värdighet. Nu när jag på nytt blev påmind om det här ordet, som betyder hora på svenska, kände jag att jag bara ville kräkas. Plötsligt fick minnena liv och mitt inre vred sig i smärta. Jag som varit ganska balanserad känslomässigt upplevde den oerhörda kränkningen och nedvärderingen på nytt och plötsligt känner jag att det här kan jag aldrig förlåta honom. Jag har förlåtit slagen och sparkarna, jag har förlåtit alla svordomar och förbannelser, men det här… NEJ. En man som kränker sin fru så till den milda grad att han utan orsak kallar henne hora, är inte värd att ha en fru.

Mitt X har också hotat att ”ta” mitt barn. Jag säger mitt, fast det är vårt. Enligt Lilla har han sagt att han ska ta henne när hon blir 12 år och det betyder att hon ska bo bara hos honom. Hon vill för det mesta inte åka till sin pappa och helst inte sova över. Hon säger att hon får inte tänka på mej, sakna mej eller ringa mej när hon är där, men det gör hon ändå. Till mej säger han att han inte är min fiende och att han vill mej väl!

Fortfarande, så vet han inget om att jag träffat en man som jag älskar. Mina barn har skyddat mej och ingen har berättat, kanske p g a sin kärlek till mej men kanske ännu mer för att slippa möta pappas raseri. De ska inte berätta. Om någon ska berätta, så är det jag. I sådant här ska inte barnet vara mellanhand.

På ett sätt längtar jag efter att gå ut helt officiellt och berätta. Alla vet, men inte han. Samtidigt fasar jag för den dagen, för jag vet inte hur mitt X reaktion blir. Det kanske funkar smärtfritt, men det kan lika gärna bli ett raseri utan like och kanske måste jag fly, kanske utsätter jag dem jag älskar för fara, bara genom att jag finns och följer mitt hjärta.

Nu när livet är gott och lugnt kommer dessa mörka skuggor från förr dansande på nytt och skymmer och skakar om.

När minnena triggar så längtar jag efter en speciell famn att omslutas av, en speciell axel att luta mitt huvud mot. Jag vill bara vara med honom som funnits för mig det senaste året, han som ser på mig med kärleksfulla ögon och får mig att må bra. Hos honom vill jag stanna.

Annonser

Tystnaden är total. Jag orkar inte längre ringa trots att det är saker vi borde prata om gällande barnen. Han svarar inte. Istället skickar jag sms om det är något viktigt. Oftast får jag inga svar, men ibland.

Jag tror jag är död nu. Ja inte rent fysiskt förstås, men jag har gått över en osynlig gräns och då blir man levande död i en hederskultur. Jag hör numera till de orörbara, de fredlösa.

Kommer det vara så här för alltid? Jag vet inte. Just nu är tystnaden skön. Jag har inget behov av honom, ingen längtan efter att han ska vara delaktig i mitt eller dottern liv.

Allt har känts så lugnt och skönt tills nu. Den här insikten är helt ny för mig och nu efter några dagar känns det som att den börjar landa hos mig. Jag inser att jag inte kan vara säker på att det förblir så här lugnt. Jag inser faran och att jag kanske får betala ett högt pris, ett alldeles för högt pris. Hur mycket ska frihet få kosta?

Har jag begått något brott?

Nej jag är ingen brottsling. Det ända jag gjort är att ha skilt mig från min make p g a psykisk och fysisk misshandel. Jag lämnade ett liv som bröt ner mig, men i hans tradition existerar inte skilsmässa. När jag lämnade honom drog jag skam över hans huvud, men trots det har han fortsatt tro att han äger mig. Nu när jag efter tre år träffar någon som jag kanske kan dela mitt liv med, möter X mig med utraderande tystnad. Jag blir en icke-existerande.

Vad har jag att komma med? Vart kan jag sätta mitt hopp?

”Jag ser upp emot bergen:
varifrån skall jag få hjälp?
Hjälpen kommer från Herren,
som har gjort himmel och jord.
Han låter inte din fot slinta,
han vakar ständigt över dina steg.
Han sover aldrig, han vakar ständigt,
han som beskyddar Israel.
Herren bevarar dig,
i hans skugga får du vandra,
han går vid din sida.
Solen skall inte skada dig om dagen,
inte månen om natten.
Herren bevarar dig från allt ont,
från allt som hotar ditt liv.
Herren skall bevara dig
i livets alla skiften,
nu och för evigt.”

Citat Psalm 121 Bibel 2000

Ett äktenskap börjar med löften. Man står kanske i kyrkan tillsammans och lovar varandra inför Gud och församlingen att leva resten av livet tillsammans, i nöd och lust, tills döden skiljer oss åt. Starka löften. Evighetslöften. Det finns kärleksband och det är vackert.

För oss som levt tillsammans med en narcissistisk person, psykopat eller sociopat får dessa evighetslöften en helt annan innebörd. Ja man behöver inte ens ha stått inför prästen och avgett löften, men löftet ”tills döden skiljer oss åt” är det löftet som märkligt nog håller genom allt, men med en negativ innebörd.

Jag lämnade mitt X för snart tre år sen. Jag har jobbat hårt med mig själv för att bli fri från honom i tanke och handling. Jag har flyttat och bor flera mil ifrån honom. Jag har talat om för honom klart och tydligt att jag aldrig kommer tillbaka. Ändå försöker han fortfarande få mig att tro att jag är hans. Så fort han får minsta misstanke om att jag träffar någon annan blir han rabiat och försöker att med hot hålla mig kvar i sitt grepp. Dessutom ljuger han och smutskastar mig inför våra barn. Efteråt kommer de och berättar för mig för att fråga om vad som är sant.

För ett år sen hade jag en märklig dröm. Jag brukar aldrig komma ihåg mina drömmar, men denna dröm var så märklig att jag mindes den och skrev ner den. http://wp.me/p5JCls-r6 Kanske är det just denna stund det handlar om?

Jag har aldrig anmält mitt X, inte när vi var tillsammans och inte efter. Ändå har det många gånger funnits skäl att göra det. Under tiden jag levde med honom var jag alldeles för rädd. Trots att han misshandlade mig både fysiskt och psykiskt, trots att barnen ibland såg och ofta hörde så vågade jag inte. Han hade planterat en fruktan i mig som var enorm och som förlamade mig. En fruktan som fick mig att tro att jag hade större kontroll över situationen om jag var tyst.

Idag finns ingen fruktan hos mig. Det som är värt att kämpa för är min och barnens frihet. Jag kommer fortsätta leva det liv jag vill och jag kommer fortsätta att träffa de människor jag själv väljer. Ingenting ska få stoppa mig nu.

Idag har jag styrkan att vinna det här kriget.

Igår levde hon. Hon drömde om en bättre framtid och kämpade för att allt skulle bli bra. Idag lever hon inte mer. Hon föll ihop mitt i kampen.

Hennes kropp orkade inte bära den smärta som åt upp henne inifrån och ut. En smärta orsakad av en familj som svikit henne och barn som behandlat henne som en påse skit. Barnen hade övertagit sin fars beteende mot henne. De mästrade henne. De kallade henne skymford och fick henne ändå att göra precis som de ville, genom hota, skuldbelägga och däremellan göra diverse anmälningar på henne till sociala myndigheter. Allt lades ner för det fanns inget att ta på.

För ett halvår sen, började slutet på det helvete hon levde i. Hon hade bestämt sig för att börja sätta gränser, både för sin egen skull och för barnet som bodde med henne. En enkel konflikt som handlade om läxläsning och frånvaro från skolan slutade med att barnet inte kunde behärska sin ilska. Barnet försökte med våld knuffa sin mamma ner för en trappa. För att inte falla baklänges örfilade hon barnet. Hen anmälde henne för misshandel. Hon älskade sitt barn så högt att hon vägrade gå till doktorn och dokumentera sina egna skador och blåmärken. Hon gjorde heller ingen motanmälan. Barnet blev taget från henne och flyttades till pappan, hennes fd man.

Den mannen flydde hon ifrån redan 2010. En man, som hon gjort allt för. Han stod och vrålade över henne, medan barnen såg på när hon packade ihop en liten väska med kläder. Skräcken lyste ur barnens ögon. Hon ringde en väninna och bad henne komma fort och hämta henne, samtidigt som hon försökte lugna barnen och säga att allt skull bli bra. Sen rusade hon ut och gömde sig bakom husvagnen. Hon hörde hur mannen vrålade bakom henne: ”Jag ska krossa dig, din jävla slyna.”

Redan tre år tidigare hade mannen i raseriutbrott rivit hela övervåningen, kastat runt bord och andra saker efter henne och barnen. Han slet loss ett klaffbord från väggen och slängde efter dem. Han försökte döda dem.

Då hade någon ringt polisen och fyra poliser kom. Den gången var hon så rädd att hon tog honom i försvar. Hon försökte stoppa poliserna när de ville ta med sig mannen. Hon var totalt nedbryten psykiskt av honom. Hon var kuvad, rädd och misshandlad, men hon vågade inte lämna.

Under de tre år som sen fortgick tills hon lämnade honom, förstörde han systematiskt saker som betydde något för henne, som tavlor och prydnadssaker. När hon blev slagen eller fick något slängt på sig hette det att hon bara kommit i vägen. Det fanns alltid en ursäkt och mannen gjorde inga fel.

Hon var kvinnan som försökte ställa allt till rätta. Hon försökte skapa ordning i det kaos som han skapade. Hon anpassade sig till honom i all oändlighet tills inget mer fanns kvar av den ursprungliga glada och spontana kvinna hon egentligen var. Hon gjorde allt som stod i hennes makt för att hålla mannen lugn och samtidigt skydda sina barn.

När hon flydde 2010 började ett helvete hon aldrig trodde fanns. Det var många gånger som hon önskade att hon stannat kvar hos honom, då hade hon iallafall kunnat fortsätta träffa sina barn. Andra stunder tänkte hon så därför att hennes inre smärta var så stor att det varit bättre att fått döda henne, då skulle hon sluppit undan sitt helvete.

Det upprättades aldrig någon riktig bodelning vid skilsmässan. Hon fick ingen bodelningspeng trots att de var gifta och gemensamt ägde både fastighet, bilar och husvagn. Istället tvingade han henne på ett subtilt och hotfullt sätt att skriva över alla tillgångar på honom, men skulderna fick hon behålla. Hon var rädd och vågade inte göra motstånd.

Hon levde som ensamstående mamma, på sin lilla sjukpeng och det underhållsbidrag hon fick, så länge yngsta barnet bodde hos henne. Men det var tufft och hon kämpade som ett djur för att få allt att gå runt. Kläder som hon köpte till barnet försvann ofta när hen var på umgänge med sin pappa och hon som redan hade ont om allt, tvingades köpa nytt.

Barnet skulle vara på umgänge hos sin far varannan helg, men hen ville inte åka dit. Hon fick många gånger tvinga hen. Detta dokumenterades i journalanteckningar hos socialkontorets familjeenhet dit hon gått för att få hjälp. Hon gick dit under två års tid. De sociala myndigheterna tom sa till barnet att hen inte skulle behöva åka till pappa, men det föll på hennes lott att berätta det för barnets pappa, hennes förövare. Rädslan satte stopp och barnet fortsatte träffa fadern.

Inför rättegången, där barnet åtalade sin mamma och krävde skadestånd av henne, hade hon vid flera tillfällen varit i kontakt med socialtjänsten för att få ut de journalanteckningar som fanns om besöken som hon och barnet gjort på familjeenheten. Hon och fadern hade gemensam vårdnad om barnet som var minderårig. Dokumentationen var viktig för att kunna visa att hon tidigt sökt hjälp för barnet och dess problematik. Tyvärr gjorde socialkontoret sig oanträffbara och hon fick aldrig ut sina papper, inte ens när hon gjorde fysiska besök på socialkontoret.

Idag har barnen ingen mamma mer. Det psykiska efteråldet som ingen ser eller vill ta på allvar tog långsamt och plågsamt hennes liv. Helvetet tog inte slut när hon lämnade sin förövare, istället tog ondskan sig nyare och subtilare uttryck. Den grävde sönder hennes inre, tills kroppen inte orkade mer. Hon föll ihop under rättegången och avled några timmar senare på sjukhuset.

Hennes hjärta slutade aldrig att älska. Hennes enda dröm var att få tillbaka sina barn, trots att de vänt henne ryggen. Hon hade alltid utrymme för att hjälpa en medmänniska i nöd. Hennes hjärta var stort. Hon var en älskande männsika.

Vila i frid, Lilia ❤
(historien är sann, men med hänsyn till hennes barn är namnet fingrerat)

Under veckan som gick mötte jag några vänner från förr. Det var människor som stod mig och mitt X nära innan livet vände åt fel håll.

Det kändes viktigt att få till detta möte, men av någon konstig orsak har jag känt rädsla och nervositet inför detta möte. Kanske berodde det på att de representerade den första tiden med X. Det var en tid som i mitt minne var ganska lycklig. Visst fanns det problem, men de hade inte vuxit sig så stora. Jag kanske var rädd att bli dömd. De var ju trots allt hans vänner, långt innan X introducerade dem för mig. Nu fick jag ge dem brottstycken av min berättelse.

Varje gång jag ger min berättelse, händer det något inom mig, trots att två år har passerat sedan jag lämnade X. Det helvete jag levde i blev så tydligt för mig på nytt, när jag berättade för dessa vänner. När jag berättade om olika händelser som jag upplevt tillsammans med X, återupplevde jag den kompakta ondskan. Det fördömande av mig, eller det försvar av honom som jag väntat få höra kom aldrig. I stället möttes jag av total förståelse och medlidande. Jag fick förklaring på händelser som hänt för länge sen, sådant som jag aldrig förstått, därför att X gett mig en historia som inte varit helt sann. Jag fick en bild av X attityd mot andra som faktiskt överensstämmer med den uppfattning jag har om honom idag.

Detta var ett befriande möte. Jag fick konfrontera min dåtid och gå emot min oro och rädsla. Varje gång jag går emot min rädsla sticker jag hål i de illusioner som X byggt upp och som han fick mig att tro på en gång i tiden. Jag har lösgjort mig från ännu en sak som hållit mig bunden kvar i det förflutna. Nu kan jag gå vidare, framåt.

Jag har sagt det förut, och jag säger det igen: Trollen försvinner i ljuset.

På söndag har Lilla sjuårskalas. Det blir stort. Hon har planerat i månader och jag vill inte ta glädjen ifrån henne. Jag har bokat lokal och hyrt in hjälp för att fixa tilltugg. Hennes pappa gav ett halvt löfte om att hjälpa till, men blev besviken när hon inte ville ha kalaset hemma hos honom.

Jag har känt oro över att ha honom med. Jag vet aldrig vad som händer, om han säger nån kommentar eller försöker visa alla att allt är så bra och ska lägga armen om mig. Sånt är enbart obehagligt.

Ikväll ringer jag ett samtal för att göra viss planering med honom och får veta att han inte kommer att vara med. Jag känner lättnad över att slippa ha honom med. Men naturligtvis kan han inte säga det utan att trycka till mig med något nedvärderande. Han vet exakt vad han gör och jag borde ha lärt mig. Men vissa saker utsätter jag mig för enbart för Lillas skull. Hans ord ger en jobbig eftersmak.

Jag låter orden sjunka ner lite. Jag blev ledsen och skulle lätt fälla en tår, men jag gör det inte. Jag saknar en handfast vän att luta mig mot, att berätta för och få stöd av, men jag klarar mig för jag står stadigt trots allt, på egna ben. Jag kan vända på tankarna.

Istället för att deppa ihop är jag faktiskt glad över att jag slipper leva ihop med en man som har den här attityden. Det är ingen som trycker ner mig längre, ingen som bestämmer över mig. Jag behöver inte mer stå ut med att dagligen bli kallad för fula saker och höra om hur värdelös jag är. Jag klarar mig själv alldeles utmärkt. Jag har vunnit högsta vinsten – återfått mitt eget liv!

 

image

Hämtat från: https://m.facebook.com/BarnSomBevittnatVadMotNarstaende/