Inlägg märkta ‘narcissism’

Jag fick läsa ett brev..
Hej,
Skriver för att jag behöver hjälp och jag vet inte vad som är ut och in i nuläget.
Har tänkt kontakta er under så lång tid, men det har varit svårt och jag har hela tiden skjutit på det.
Jag ska försöka göra en kort sammanfattning av hur vår situation ser ut.
Vi har varit gifta i många år, har två barn som är snart 15 och 12 år.
Jag har en ledande funktion i samhället där vi bor och kanske är det en av orsakerna till att jag dragit mig för att söka hjälp att jag skäms så över hans beteende…
En annan orsak är att jag är rädd att gå från ett helvete till ett ännu värre helvete. Som det varit har jag fortfarande haft en känsla av hanterbarhet/kontroll, men nu börjar det gå för långt och hans hat eskalerar.
Det senaste två åren har jag dagligen fått höra hur dålig jag är, att jag inte är värd något, att jag inget kan, att jag misslyckas med allt. Han tom kallar mig ord på sitt modersmål som ingen kvinna skulle acceptera att få höra. Han gör allt för att kränka mig och knäcka mig. Han kan plötsligt ta mina bilnycklar för att jag inte ska kunna röra mig som jag vill. Han har försökt ta mitt kreditkort och min mobil men de har jag inte lämnat ifrån mig. Han blir arg och skriker och gapar för minsta småsak och hittar på saker som jag bara ska lyda. Ifrågasätter jag honom blir han galen. Våld? Ja det händer, han örfilar och sparkar på låret ibland. Han är väldigt hotfull när han blir arg.
Min enda räddning är att jag sett till att omge mig med människor som är positiva och som kan visa sin uppskattning för den jag är och det jag gör. Men ingen vet särskilt mycket om mitt helvete.
Barnen, ja de blir ledsna när vi bråkar. 12-åringen går undan, stänger in sig på rummet. 15-åringen blir deppig. Pappa har dessutom alltid älskat den lille mer än den store. Den store får oerhört mycket skit av honom för alla möjliga småsaker. Han kallar även honom värdelös, djävla idiot och andra kränkande saker. Ger honom förbud av alla möjliga slag, oftast helt omotiverat, tex att han inte får gå ut under veckodagarna med sina kompisar och det kan väl ibland var ok med tanke på läxor, men när helgen kommer får han inte heller gå ut….
Detta har i sin tur orsakat att vi lever dubbelliv. När pappa inte är hemma gör vi som vi själva vill och det är oftast mysigt o trevligt, men så fort han kommer hem tassar alla på tå. Maken jobbar ganska mycket så han är ofta borta på helgkvällar. Det gör livet lättare, men samtidigt svårare, för han är inte delaktig i våra liv, och har inte varit det på mycket länge. Och när han försöker blir det bara att han ska bestämma och allt blir fel.
15-åringen var på helgläger för några veckor sedan och en av ungdomsledarna lämnade in en orosanmälan mot sonen, med anledning av vad han berättade om helvetet hemma. Socialen vill träffa oss (mej o 15-åringen). Det känns lite jobbigt. Vet inte riktigt hur jag ska förhålla mig till det, och vad jag ska våga berätta.  Grabben vill inte alls träffa socialtjänsten. Han säger att han inte har förtroende alls för dem. Vet inte om man kan neka? Jag är även rädd att de förvärrar vårt helvete, eller att de tycker att barnen inte kan bo hemma.
Samtidigt funderar jag på skilsmässa, men skulle helst vilja bo kvar i vår villa, men vet inte säkert om banken skulle godkänna det. Framförallt vill inte maken lämna något av värde till mig. Funderar över mina rättigheter, och om samhället överhuvudtaget kan skydda mig om något händer.
Hur ska jag hantera detta? Hur ska jag kunna ta mig ur? Kan du hjälpa mig?
Annonser

Igår levde hon. Hon drömde om en bättre framtid och kämpade för att allt skulle bli bra. Idag lever hon inte mer. Hon föll ihop mitt i kampen.

Hennes kropp orkade inte bära den smärta som åt upp henne inifrån och ut. En smärta orsakad av en familj som svikit henne och barn som behandlat henne som en påse skit. Barnen hade övertagit sin fars beteende mot henne. De mästrade henne. De kallade henne skymford och fick henne ändå att göra precis som de ville, genom hota, skuldbelägga och däremellan göra diverse anmälningar på henne till sociala myndigheter. Allt lades ner för det fanns inget att ta på.

För ett halvår sen, började slutet på det helvete hon levde i. Hon hade bestämt sig för att börja sätta gränser, både för sin egen skull och för sonen som bodde med henne. En enkel konflikt som handlade om läxläsning och frånvaro från skolan slutade med att grabben inte kunde behärska sin ilska. Han försökte med våld knuffa sin mamma ner för en trappa. För att inte falla baklänges örfilade hon honom. Han anmälde henne för misshandel. Hon älskade honom så högt att hon vägrade gå till doktorn och dokumentera sina egna skador och blåmärken. Hon gjorde heller ingen motanmälan. Sonen blev tagen från henne och flyttades till pappan, hennes fd man.

Den mannen flydde hon ifrån redan 2010. En man, som hon gjort allt för. Han stod och vrålade över henne, medan barnen såg på när hon packade ihop en liten väska med kläder. Skräcken lyste ur dotterns och yngste sonens ögon. Hon ringde en väninna och bad henne komma fort och hämta henne, samtidigt som hon försökte lugna barnen och säga att allt skull bli bra. Sen rusade hon ut och gömde sig bakom husvagnen. Hon hörde hur mannen vrålade bakom henne: ”Jag ska krossa dig, din jävla slyna.”

Redan tre år tidigare hade mannen i raseriutbrott rivit hela övervåningen, kastat runt bord och andra saker efter henne och barnen. Han slet loss ett klaffbord från väggen och slängde efter dem. Han försökte döda dem.

Då hade någon ringt polisen och fyra poliser kom. Den gången var hon så rädd att hon tog honom i försvar. Hon försökte stoppa poliserna när de ville ta med sig mannen. Hon var totalt nedbryten psykiskt av honom. Hon var kuvad, rädd och misshandlad, men hon vågade inte lämna.

Under de tre år som sen fortgick tills hon lämnade honom, förstörde han systematiskt saker som betydde något för henne, som tavlor och prydnadssaker. När hon blev slagen eller fick något slängt på sig hette det att hon bara kommit i vägen. Det fanns alltid en ursäkt och mannen gjorde inga fel.

Hon var kvinnan som försökte ställa allt till rätta. Hon försökte skapa ordning i det kaos som han skapade. Hon anpassade sig till honom i all oändlighet tills inget mer fanns kvar av den ursprungliga glada och spontana kvinna hon egentligen var. Hon gjorde allt som stod i hennes makt för att hålla mannen lugn och samtidigt skydda sina barn.

När hon flydde 2010 började ett helvete hon aldrig trodde fanns. Det var många gånger som hon önskade att hon stannat kvar hos honom, då hade hon iallafall kunnat fortsätta träffa sina barn. Andra stunder tänkte hon så därför att hennes inre smärta var så stor att det varit bättre att fått döda henne, då skulle hon sluppit undan sitt helvete.

Det upprättades aldrig någon riktig bodelning vid skilsmässan. Hon fick ingen bodelningspeng trots att de var gifta och gemensamt ägde både fastighet, bilar och husvagn. Istället tvingade han henne på ett subtilt och hotfullt sätt att skriva över alla tillgångar på honom, men skulderna fick hon behålla. Hon var rädd och vågade inte göra motstånd.

Hon levde som ensamstående mamma, på sin lilla sjukpeng och det underhållsbidrag hon fick, så länge yngste sonen bodde hos henne. Men det var tufft och hon kämpade som ett djur för att få allt att gå runt. Kläder som hon köpte till sonen försvann ofta när han var på umgänge med sin pappa och hon som redan hade ont om allt, tvingades köpa nytt.

Sonen skulle vara på umgänge hos sin far varannan helg, men han ville inte åka dit. Hon fick många gånger tvinga honom. Detta dokumenterades i journalanteckningar hos socialkontorets familjeenhet dit hon gått för att få hjälp. Hon gick dit under två års tid. De sociala myndigheterna tom sa till sonen att han inte skulle behöva åka till pappa, men det föll på hennes lott att berätta det för sonens pappa, hennes förövare. Rädslan satte stopp och sonen fortsatte träffa fadern.

Inför rättegången, där sonen åtalade sin mamma och krävde skadestånd av henne, hade hon vid flera tillfällen varit i kontakt med socialtjänsten för att få ut de journalanteckningar som fanns om besöken som hon och sonen gjort på familjeenheten. Hon och fadern hade gemensam vårdnad om sonen som var minderårig. Dokumentationen var viktig för att kunna visa att hon tidigt sökt hjälp för sonen och hans problematik. Tyvärr gjorde socialkontoret sig oanträffbara och hon fick aldrig ut sina papper, inte ens när hon gjorde fysiska besök på socialkontoret.

Idag har barnen ingen mamma mer. Det psykiska efteråldet som ingen ser eller vill ta på allvar tog långsamt och plågsamt hennes liv. Helvetet tog inte slut när hon lämnade sin förövare, istället tog ondskan sig nyare och subtilare uttryck. Den grävde sönder hennes inre, tills kroppen inte orkade mer. Hon föll ihop under rättegången och avled några timmar senare på sjukhuset.

Hennes hjärta slutade aldrig att älska. Hennes enda dröm var att få tillbaka sina barn, trots att de vänt henne ryggen. Hon hade alltid utrymme för att hjälpa en medmänniska i nöd. Hennes hjärta var stort. Hon var en älskande männsika.

Vila i frid, Lilia ❤
(historien är sann, men med hänsyn till hennes barn är namnet fingrerat)

En grind, men till vilken nytta när inget mer finns?

Vem använder den nu? En lämning, ett minne av något som varit, men som inte mer är.

Ett ett förintat jag, ett utraderat liv och så grinden förstås, det var allt som fanns kvar när jag slutligen reste mig upp och gick. Då såg jag det inte själv, men när jag ser tillbaka kan jag se.

Martin Buber: ”Jag är jag för att jag är jag, och du är du för att du är du. Men om du är du för att jag är jag, så är inte längre du du.” 

Det är inte helt enkelt för en ung människa att känna sitt eget jag, veta hur hen ska dra sina gränser i förhållande till andra. Det är en mödosam väg att lära sig hur man ska stå upp för sig själv, vad man ska acceptera och vad man ska säga nej till.

Jag promenerade med Lilla härom morgonen i solen, på väg till skolan. Plötsligt börjar hon berätta om en händelse i skolan, när hon var lekledare. Hon hade bestämt vem som skulle vara kullare. En annan kompis kommer och vill vara den som kullar. Min Lilla är alldeles för mycket diplomat och svarar snällt, att kompisen ska fråga den som först hade blivit lovad. Hon ville inte göra någon ledsen. Resultatet blev inget vidare. Hon fick två ledsna kamrater och den ena av dem fick alla emot sig. Min lilla försökte gå in och lösa på sitt sätt men det gick inte så bra. Lilla kände sig också jätteledsen över att hennes bästa kompis blivit sårad och fått alla mot sig. Det var ju inte så här det skulle bli.

Jag är glad att hon berättade för mig. Vi samtalade om situationen och jag försökte få henne att fundera över om det skulle kunna gått att göra på något annat sätt. Hon fastnade i att hur hon än skulle sagt och gjort skulle ändå någon bli besviken. Det är inte lätt vare sig för barn eller vuxna att stå upp alltid för det man tänker och tycker. Vi kommer alltid att möta människor som inte gillar det vi gör, men det är något som man får träna sig på. En del har lättare för det, andra svårare.

Den som lever i en destruktiv relation, kommer att märka att självbilden och ens personliga gränser sakta men säkert rivs ner, tills ingenting till slut återstår. Ofta märker man inte själv hur det händer. Mycket är så subtilt. Det kan handla om syrliga kommentarer om hur man klär sig, vad man säger eller om vilka man umgås med. Det kan handla om plötsliga raseriutbrott utan orsak från partnern, eller om ett kontrollerande beteende och ibland kan även fysikt våld vara inblandat.

Skulle allt negativt komma på en gång, skulle aldrig en kvinna stanna kvar hos en misshandlande man. Men första slaget är sällan första slaget. Ofta har fysisk misshandel föregåtts av en rad kränkningar på olika vis. Kvinnan tappar steg för steg tilltron till sig själ och sin egen förmåga att tänka och agera. Sakta men säkert förintas både hennes självkänsla och hennes forna gränser. Vi brukar kalla det normalisering. Det är bl a därför som det är så svårt att lämna ett destruktivt förhållande.

Det finns hopp. Det går att ta sig ur, även om man får kämpa med näbbar och klor för sin egen räkning. Det finns hopp. Det går att bygga upp sin självkänsla på nytt och att sätta sina gränser för vad som är acceptabelt och inte. Det går att hitta tillbaka till sitt eget Jag och att bli en starkare person.

Ett rivet staket kan byggas upp igen. Utraderade gränser kan bli tydliga på nytt.

Det handlar om återuppbygga sitt liv, att sätta gränser vad man släpper in i sitt liv, bygga upp staketet och öppna grinden för att släppa ut ont och släppa in gott.

Ge aldrig upp.

Under veckan som gick mötte jag några vänner från förr. Det var människor som stod mig och mitt X nära innan livet vände åt fel håll.

Det kändes viktigt att få till detta möte, men av någon konstig orsak har jag känt rädsla och nervositet inför detta möte. Kanske berodde det på att de representerade den första tiden med X. Det var en tid som i mitt minne var ganska lycklig. Visst fanns det problem, men de hade inte vuxit sig så stora. Jag kanske var rädd att bli dömd. De var ju trots allt hans vänner, långt innan X introducerade dem för mig. Nu fick jag ge dem brottstycken av min berättelse.

Varje gång jag ger min berättelse, händer det något inom mig, trots att två år har passerat sedan jag lämnade X. Det helvete jag levde i blev så tydligt för mig på nytt, när jag berättade för dessa vänner. När jag berättade om olika händelser som jag upplevt tillsammans med X, återupplevde jag den kompakta ondskan. Det fördömande av mig, eller det försvar av honom som jag väntat få höra kom aldrig. I stället möttes jag av total förståelse och medlidande. Jag fick förklaring på händelser som hänt för länge sen, sådant som jag aldrig förstått, därför att X gett mig en historia som inte varit helt sann. Jag fick en bild av X attityd mot andra som faktiskt överensstämmer med den uppfattning jag har om honom idag.

Detta var ett befriande möte. Jag fick konfrontera min dåtid och gå emot min oro och rädsla. Varje gång jag går emot min rädsla sticker jag hål i de illusioner som X byggt upp och som han fick mig att tro på en gång i tiden. Jag har lösgjort mig från ännu en sak som hållit mig bunden kvar i det förflutna. Nu kan jag gå vidare, framåt.

Jag har sagt det förut, och jag säger det igen: Trollen försvinner i ljuset.

På söndag har Lilla sjuårskalas. Det blir stort. Hon har planerat i månader och jag vill inte ta glädjen ifrån henne. Jag har bokat lokal och hyrt in hjälp för att fixa tilltugg. Hennes pappa gav ett halvt löfte om att hjälpa till, men blev besviken när hon inte ville ha kalaset hemma hos honom.

Jag har känt oro över att ha honom med. Jag vet aldrig vad som händer, om han säger nån kommentar eller försöker visa alla att allt är så bra och ska lägga armen om mig. Sånt är enbart obehagligt.

Ikväll ringer jag ett samtal för att göra viss planering med honom och får veta att han inte kommer att vara med. Jag känner lättnad över att slippa ha honom med. Men naturligtvis kan han inte säga det utan att trycka till mig med något nedvärderande. Han vet exakt vad han gör och jag borde ha lärt mig. Men vissa saker utsätter jag mig för enbart för Lillas skull. Hans ord ger en jobbig eftersmak.

Jag låter orden sjunka ner lite. Jag blev ledsen och skulle lätt fälla en tår, men jag gör det inte. Jag saknar en handfast vän att luta mig mot, att berätta för och få stöd av, men jag klarar mig för jag står stadigt trots allt, på egna ben. Jag kan vända på tankarna.

Istället för att deppa ihop är jag faktiskt glad över att jag slipper leva ihop med en man som har den här attityden. Det är ingen som trycker ner mig längre, ingen som bestämmer över mig. Jag behöver inte mer stå ut med att dagligen bli kallad för fula saker och höra om hur värdelös jag är. Jag klarar mig själv alldeles utmärkt. Jag har vunnit högsta vinsten – återfått mitt eget liv!

 

Något var fel. Jag visste inte vad, men något var definitivt fel. Hade jag gjort något som sårade honom? Hade jag sagt något felaktigt? Hade jag kanske pratat med fel person? Eller tittat åt någon lite för länge?

En isande tystnad spred sig som en förlamande kraft mellan oss. Allt jag ville var att han skulle prata. Jag bönade och bad att han skulle berätta vad som var fel. Jag grät och bad om förlåt för vad det än var, men tystnaden varade alltid så länge som han själv ville. För mig, var det en tystnad utan orsak, för honom var det ett vapen för att kunna härska, för att kunna ta min energi och bryta ner min egen styrka. Tystnaden var ett medvetet beteende hos honom för att han själv skulle må bra.

Psykologerna kallar det ”silent treatment”. Det är inte den vanliga tystnaden när man tystnar för att lyssna till någon annan, eller för att tänka efter. Nej, detta är en tystnad som bryter ner och förintar den som drabbas av den.

Tystnaden är en härskarmetod, som ger uttryck för narcisistens (i fortsättningen kallad N) raseri. Det är hens sätt att kontrollera dig, att få dig svag och för att ge dig skuldkänslor för att du ska gå hen till mötes. Tystnaden kan också vara N:s försvar för det som du är kritisk mot i hens liv. När hen möter dig med tystnad, kan du inte nå hen i dennes svaga punkt.

Tystnaden kan ta sig i uttryck som ren tystnad. N-personen vägrar att prata med dig. Men det kan lika gärna vara så att du berättar något och N visar inte en min av att höra vad du säger, trots att N mycket väl hör. Du blir nonchalera och behandlad som om du inte existerar och som om dina ord inte finns. Eller så försvinner N sakta ut ur ditt liv, bygger upp en distans av tystnad runt sig själv. N vet att du är empatisk och hen får energi av att du bryr dig om vad som händer hen. N vet att du kommer söka upp och ta kontakt igen. Du är fast i N:s nät. Skulle du mot förmodan ha genomskådat N och låter bli att följa N när han drar sig undan, kommer N nästan garanterat att söka upp dig för att ta din energi på nytt och än en gång snärja dig i sitt nät.

I N:s närvaro förblir du tyst. Du äger inte ens dina tankar. N för ordet och skulle du yppa något om hur din relation till N är, så blir du en förrädare. Sådan är lagen hos en N-person. 

N:s ursprung har ingen betydelse. Mönstren går igen oavsett varifrån N kommer, därför att det handlar om en personlighetsstörning.

Så här var det hemma hos oss, bakom våra stängda dörrar. Fortfarande har han samma beteende emellanåt när jag av olika skäl måste ha kontakt. Trots att vi inte längre lever tillsammans kan han fortfarande försöka kontrollera mig med samma smutsiga metoder. N vill inte släppa sitt grepp helt. N kommer tillbaka.

 

Jag hade ett samtal med en kurator, en själavårdare. Vårt samtal berörde något av det som är det allra svårast efter att ha lämnat en destruktiv relation.

Måste jag förlåta? Kan jag någonsin förlåta?

Att komma fri från en narcissistisk relation kan i värsta fall jämföras med att ha överlevt en förintelse. Helt klart finns det offer och förövare.

Som offer måste man fortsätta att leva med sina minnen, sitt trauma resten av livet. Det går inte över. På något sätt behöver man trots det få till ett riktigt bokslut, stänga böckerna och avsluta det som varit, för att kunna läkas och gå vidare.

Det han utsatt mig för, kommer aldrig vara eller bli okej. Minnena kommer jag alltid att bära med mig. De kommer för alltid finnas kvar som ärr i min själ.

Jag lämnade för att aldrig gå tillbaka. I det beslutet låg mycket sorg och smärta. 

Jag sörjde allt som inte blev, mina krossade drömmar. Drömmar om ett lyckligt äktenskap och gemenskap. Jag sörjde saker som jag förlorat eller som jag skulle förlora när jag lämnade. Jag började sörja innan jag gick. 

När jag väl lämnat bestämde jag tidigt att jag inte skulle hamna i bitterhet. Jag skulle inte se tillbaka med saknad över det jag förlorat. Jag skulle inte hamna i självömkan.

Han bad om förlåt innan jag lämnade. Konstigt nog, var det lätt att säga: Ja, jag förlåter dig. Jag svarade verkligen så, men det fanns ingen känsla i mitt svar, bara en mekanisk likgiltighet.

Förlåt, är ett begrepp  som jag inte riktigt kunna ta in efter allt som hänt. Att förlåta är så lätt, så länge man inte drabbats själv av den kompakta ondskan – det djävulska.

Samtalet med kuratorn var befriande. Jag fick förklarat för mig att förlåtelse inte är en känsla. Att förlåta är mer ett förhållningssätt eller en attityd, då man fattat ett beslut om att lämna det som hänt bakom sig. Det kan handla om att lämna tanken på hämnd och att inte låta sig själv bli uppfylld av hat. Hatet förgör och skadar bara mig själv. Detta är inget som går att tvinga fram. Det är en process som måste få ta sin tid.

När vi satt och samtalade insåg jag att det är ungefär detta som jag redan gjort.

Jag har stängt dörren bakom mig och låter inte längre det negativa, det djävulska styra min framtid. Det är över. Att förlåta är befriande för min själ.

Men förlåtelse betyder inte att jag blir tyst, accepterande och går tillbaka till mitt gamla liv. Tvärtom. 

Rösterna mot ondskan får aldrig tystna. Våldet får aldrig bli accepterat.