Inlägg märkta ‘skilsmässa’

Precis idag är det tre år sen jag lämnade ”The house of hell”.

Jag lämnade planerat. Jag hade planerat min flytt i ett halvår. Vi hade varit gifta i 22 år och hade tre barn tillsammans. Det var år med skiftande kvalitet, men de sista fem åren var ett helvete.

All min energi gick åt till att hålla näsan över vattenytan, läsa av honom och anpassa mig i det oändliga för att minimera hans raseriutbrott. Jag fick nästan dagligen höra hur värdelös jag var. Jag möttes av blickar fyllda av hat och förakt, samtidigt som han förbannade mig, mina barn och min familj. Däremellan kom raseriutbrotten från ingenstans. Örfilar, sparkar, fasthållning och saker som flög genom luften. Jag kunde fly ut i natten, för att återkomma några timmar senare när han lugnat sig.

Men för tre år sen lämnade jag. Jag tog min dotter i handen och klev ut genom dörren för att aldrig flytta tillbaka. Då började jag min egen resa, tillbaka till mig själv.

Utan min närmaste vän som fanns för mig hela tiden med stöd och samtal hade jag aldrig orkat den här tiden. Han pushade mig, fick mig att tro på mig själv och motiverade mig. Men jag fick själv göra jobbet.

Ingen kunde ta beslut åt mig. Det blev jag tvungen att göra själv. Jag var rädd men jag klarade det. Ingen kunde förändra mitt beteende, mitt medberoende eller min dåliga självkänsla. Jag blev tvungen att göra det själv. Men jag stod inte ensam och det är jag oändligt tacksam för.

Tre år har gått. Tre långa år. Ja det känns faktiskt som dubbla tiden. Det har inte varit nån dans på rosor utan mycket smärta, tårar och oro. Tre flyttar har det blivit och fortfarande har jag ingen fast adress. Ändå är jag lycklig. Jag lever. Jag har det liv jag vill leva och jag är fri. Fri från rädsla för vad mitt X ska hitta på. Jag behöver inte dela hus och säng med honom som skadat mig. Jag kan tänka, andas och växa på egen hand.

Kram till er, alla som kämpar.

Ge aldrig upp

Annonser

Stilla natt, heliga natt, allt är frid, stjärnan blid…

Tyst och mörkt är det och stilla. Det är jul och allt skulle vara frid, för så var det tänkt. I tystnaden och stillheten växer skräcken som en stor klump i magen. En förlamande känsla sprider sig genom kroppen. Helst skulle hon bara vilja krypa ihop och gråta, men det går inte. Barnen, barnen måste ju få en jul. En glad jul. De får ingenting märka.

För många barn och mammor i destruktiva relationer innebär jul och långhelg, ja egentligen all ledig tid att man får mer tid med förövaren. Det blir timmar och dagar som genomlevs i skräck och oro, därför att man inte vet när nästa utbrott kommer. Man försöker hela tiden läsa av hans känslostämning för att minimera risken för utbrott. Man tassar runt som på äggskal och ändå blir allting fel.

Under ganska lång tid efter att jag lämnat min förövare hade jag huvudvärk varje fredag. Jag kunde inte begripa varför. Jag hade ju inte längre något att vara rädd för, jag hade ju lämnat honom flera månader tidigare. Så fortsatte huvudvärken, fredag efter fredag i flera månader tills någon frågade mig om vad som brukade hända på fredagar när jag bodde med X.

Då fick jag en aha-upplevelse. Fredagar betyder helg. Helg betydde mer tid med X och detta orsakade att hela min kropp var på sin vakt. Kroppen fortsatte undermedvetet att vara på sin vakt. Därför fick jag också spänningshuvudvärk på fredagar under lång tid tills jag förstod orsaken och min hjärna kunde övertyga kroppen om att nu var faran över.

Att leva med en förövare kostar mer än vad man tror. Rädsla och oro hindrar en från att gå, men priset man får betala för att stanna är alldeles för högt. Hela ens liv drabbas. Hälsan tar stryk, oavsett om han slår eller inte. Ekonomin blir lidande. Ofta förlorar man vänner och framförallt förintas självkänslan.

En fridfull helg, finns endast långt borta från förövaren. Vägen dit är lång och tuff och det tar tid att nå dit. Priset för ett återerövrat liv är högt, men värt varenda krona.

Fridfull helg!

Behöver du prata, undrar något ring Kvinnofridslinjen 020-50 50 50 http://kvinnofridslinjen.se/sv/

Jag hittar en artikel som jag läser, medan jag väntar på min tid på mammografi-mottagningen. Tårarna strömmar, men jag bryr mig inte om att det finns folk runtomkring. Det Nioosha Shams skriver är så sant. 

Upplevelserna av en misshandelsrelation går inte ur kroppen eller själen, hur mycket jag än vill. Fast lång tid har gått, fast jag fått samtal i det oändliga så finns det kvar. Jag vill inte bära detta med mig, men jag måste.

Här kommer länken och hela texten: http://www.politism.se/story/en-barndom-praglad-av-morker-gar-inte-att-skaka-av-sig/#post-49086

”Kvinnojouren Ellinor la nyligen upp ett klipp på Facebook, där en skådespelare beskriver hur det är att leva med en våldsam man. Läser man undertexten utan att sätta på ljudet ser man ett till synes lyckligt par, där kvinnan beskriver deras perfekta förhållande. Men ljudet matchar inte texten, utan det hon berättar om är ett långt, manipulativt och skadligt äktenskap. Kommentarsfältet i videon fylls av kvinnor som känner igen sig.

För mig träffade den så hårt för det hade lika gärna kunnat vara min mamma.

Min mamma log nämligen inte särskilt ofta när jag var liten. Kanske var det för att hon aldrig fick sjunga. Så fort hon öppnade munnen bad pappa henne sluta, och jag lärde mig av honom. Jag tog över plikten när han inte var hemma, jag blev pappas lilla soldat och så fort hon öppnade munnen bad jag henne sluta. Det måste göra ont för en mamma att se sin förtryckare i sitt barn på det där sättet.

Soldatplikten sa jag upp när jag var tio år. Jag satt i soffan med telefonen i ena handen och ett krampaktigt tag kring mitt gosedjur med andra. Det var mammas röst i andra änden, det var pappa som drog ur sladden och det var jag som kastade telefonen i golvet så den gick i tusen bitar. Rädslan hade förvandlats till ursinne, och det var till min absoluta fördel.

”De är djur, de där två”, sa min pappa en dag, och menade min bror och min mamma. Mitt svar ekade i hela trapphuset när jag skrek att i så fall är jag också det. Det var sista gången jag satte en fot i hans hem hem, elva år knappt fyllda och jag hade redan hela universum i mig. Känslan av odödlighet fyllde mig när jag tog trappan ner två steg i taget för sista gången. Startskottet för mitt nya liv hade ljudit. Jag röt som ett lejon.

Jag hade så gärna velat skriva att det tog slut där. Att vi aldrig mer behövde se honom och att vi har levt lyckliga sen den dagen. Men med ett nio år långt äktenskap med en våldsam man följer mycket som man inte blir av med på en dag. En barndom präglad av mörker går inte att skaka av sig i det första taget. En familj som blivit trasig måste långsamt lagas.

Det krävs att man pratar om det, om allt som har hänt. Inte en gång, inte två, utan tjugo. Minst. Vare sig om det är med en psykolog, en bästis, eller en dagbok. Det krävs att man vaknar kallsvettig och kippar efter luft natt efter natt, tills man börjar bäva inför läggdags. Det krävs att man får panikattacker när man råkar stöta på honom på stan, som resulterar i veckor av mardrömmar. Det krävs att man skämtar om det så ofta och mycket och olämpligt att man får ont i magen av skratt. Det krävs att man sätter sig ner, andas djupt, och kommer till insikten att det inte går att komma vidare utan att långsamt nästla upp allt trassel som man helst bara skulle vilja tränga bort.

Och efter att man har gjort allt det så krävs det nog tio år till av repetition. Kanske mer. Det viktigaste är att hitta sitt startskott, och efter det finns det så mycket hjälp att få om man söker den. Oavsett om tanken är tröstande eller inte, så är den sann: vi är så många som vet exakt hur det känns.”

Här kan du hitta en lista på alla kvinnojourer i Sverige.

Ett urval av artikelns kommentarer. För att se alla kommentarer, .

  • Denna artikel saknar kommentarer

När du kommenterar på Politism.se är du själv juridiskt ansvarig för dina inlägg och har vid registrering förbundit dig att följa användarvillkoren. Politism ansvarar inte för innehållet i kommentarerna.

Innehållet i kommentarsfältet förhandsgranskas inte, men övervakas kontinuerligt av Politism. Politism förbehåller sig rätten att avlägsna inlägg och att stänga av användare som inte följer använda

Min Lilla börjar bli stor. Det känns både roligt och märkligt. Ena stunden ser jag hennes smala sju-årsben springa omkring och skutta i en fantasilek, där hon rider på en låtsas-häst och i nästa stund har vi djupa samtal som både är vuxna och barnsliga på samma gång.

För en tid sen sa hon till mig, mitt i sin lek: ”Mamma, ska du gifta dig igen?” Jag svarade henne att om jag hittar någon som kan älska både mig och henne och hennes syskon så kanske jag gör det. Då säger hon att hon tycker att jag ska göra det för det blir så ensamt annars! I det fortsatta samtalet låter hon mig förstå att hon tror att hon ska slippa åka till pappa om jag skaffar en extra-pappa till henne. Jag blir tvungen att förklara att hennes pappa alltid kommer att vara pappa i allafall och att hon nog måste åka till honom ändå ibland.

Igår åkte vi tåget tillsammans, för att jag skulle lämna henne för övernattning hos pappa. Då sade hon igen, att hon vill att jag skaffar en exta-pappa till henne. Hon pratade om att hon vill att jag ska gifta mig igen. Det känns så märkligt att denna lilla unge pratar så vuxet med mig. Jag frågar henne om hon tror att pappa kommer bli avundsjuk om jag skulle gifta mig med någon annan. Först säger hon nej, men sen tänker hon efter och säger att hon tror det. Då frågar jag om hon tror att jag skulle bli avundsjuk om pappa skulle gifta sig med någon annan, men det tror hon inte.

Jag begriper inte hur hon kan uppfatta så mycket av hur jag tänker och känner och hurdan hennes far är.

Lilla söta förklarar också för mig varför det skulle vara så bra med en extra-pappa. Han skulle nämligen kunna köpa biljetter till Gröna Lund och gå med henne dit, så de så! Ikväll fanns denna ännu icke-existerande-extra-pappa med i hennes aftonbön.

Det känns som om hon just nu har ett stort behov av en faders-figur som ser henne och bekräftar henne.

Jag hade ett samtal med en kurator, en själavårdare. Vårt samtal berörde något av det som är det allra svårast efter att ha lämnat en destruktiv relation.

Måste jag förlåta? Kan jag någonsin förlåta?

Att komma fri från en narcissistisk relation kan i värsta fall jämföras med att ha överlevt en förintelse. Helt klart finns det offer och förövare.

Som offer måste man fortsätta att leva med sina minnen, sitt trauma resten av livet. Det går inte över. På något sätt behöver man trots det få till ett riktigt bokslut, stänga böckerna och avsluta det som varit, för att kunna läkas och gå vidare.

Det han utsatt mig för, kommer aldrig vara eller bli okej. Minnena kommer jag alltid att bära med mig. De kommer för alltid finnas kvar som ärr i min själ.

Jag lämnade för att aldrig gå tillbaka. I det beslutet låg mycket sorg och smärta. 

Jag sörjde allt som inte blev, mina krossade drömmar. Drömmar om ett lyckligt äktenskap och gemenskap. Jag sörjde saker som jag förlorat eller som jag skulle förlora när jag lämnade. Jag började sörja innan jag gick. 

När jag väl lämnat bestämde jag tidigt att jag inte skulle hamna i bitterhet. Jag skulle inte se tillbaka med saknad över det jag förlorat. Jag skulle inte hamna i självömkan.

Han bad om förlåt innan jag lämnade. Konstigt nog, var det lätt att säga: Ja, jag förlåter dig. Jag svarade verkligen så, men det fanns ingen känsla i mitt svar, bara en mekanisk likgiltighet.

Förlåt, är ett begrepp  som jag inte riktigt kunna ta in efter allt som hänt. Att förlåta är så lätt, så länge man inte drabbats själv av den kompakta ondskan – det djävulska.

Samtalet med kuratorn var befriande. Jag fick förklarat för mig att förlåtelse inte är en känsla. Att förlåta är mer ett förhållningssätt eller en attityd, då man fattat ett beslut om att lämna det som hänt bakom sig. Det kan handla om att lämna tanken på hämnd och att inte låta sig själv bli uppfylld av hat. Hatet förgör och skadar bara mig själv. Detta är inget som går att tvinga fram. Det är en process som måste få ta sin tid.

När vi satt och samtalade insåg jag att det är ungefär detta som jag redan gjort.

Jag har stängt dörren bakom mig och låter inte längre det negativa, det djävulska styra min framtid. Det är över. Att förlåta är befriande för min själ.

Men förlåtelse betyder inte att jag blir tyst, accepterande och går tillbaka till mitt gamla liv. Tvärtom. 

Rösterna mot ondskan får aldrig tystna. Våldet får aldrig bli accepterat.

Att bli utsatt för narcissistisk misshandel är en allvarlig traumatisk livserfarenhet.

När förövaren är en person som du älskar, beundrar, eller t o m ser upp till som en förebild, eller om det är din fru, make, förälder, förmyndare, vän, släkting etc så tar det tid förstå verkligheten och allvaret i situationen. Det handlar om en person som du älskar och litar på, en person som du ställt upp för och gått den där extra milen för när det krävts. Du har investerat så mycket av din tid och kraft och kärlek i den här relationen. Det gör ont att inse att den person man skattat så högt inte är den hen utgör sig för att vara.

Om man i yrkeslivet blivit drabbad av en narcissistisk chef eller medarbetare står man också inför en extremt utmanande situation. Det handlar plötsligt om ens levebröd och den plats du tillbringar stor del av dygnets vakna timmar.

I de flesta situationer där en narcissist har anknytning till ditt liv är det svårt att avlsuta, bara vända och gå och börja om igen eftersom det ofta finns så många band att bryta innan man ta sig fri.

Det finns ingenting som är normalt i en relation med en narcisisst. Tillslut blir allt kaos. När det är en person som står en nära försöker man ofta täcka upp för personens brister. Hen skapar kaos och du – den empatiska städar upp. När du är i en relation med en narcissistisk person kommer du alltid att bli tystad, straffad, förmanad och tom kasserad. Ingenting av allt som du gör av kärlek eller omtanke räcker till. Du kommer alltid att bli hens syndabock och i slutändan kommer du att upptäcka att du spelar ett spel utan normala regler. De regler som finns är de som för tillfället dyker upp i narcissistens huvud. Det är som att dansa med djävulen och inbilla sig att det är du som för. Ingen kan leda en djävul utan att själv hamna i ett helvete.

Det smärtar att inse att det finns människor med dessa personlighetsstörningar. Det gör ont när verkligheten slår en i ansiktet och det bara finns en väg för att överleva. GÅ och BRYT KONTAKTEN eller MINIMERA KONTAKTEN om du har sådana relationsband att det inte går att bryta helt.

Det går inte att bota den som misshandlar dig psykiskt genom att vara snäll tillbaka, vara till lags eller genom att ge extra kärlek. En människa som inte har förmågan att inse att hens beteende orsakar andra så mycket skada, kan man aldrig förändra.

Du kan bara förändra dig själv, bygga dig själv och dina egna gränser, börja att älska dig själv. Först när du gör det kan du på ett verkligt sätt hjälpa både dig själv och andra.

Läs gärna den här texten som jag länkar till. Den har mycket att säga om hur det är att ha en relation med en narcisist. Det är också från denna länk som jag hämtat inledningen till denna post.

When you have a relationship with a Narcissist you will ALWAYS be admonished, silenced, punished, BL… – http://wp.me/p2wrAq-TY

Att fatta beslutet att bryta upp från en destruktiv relation, en misshandelsrelation är kanske ett av livets största och tyngsta beslut.

Man behöver komma till den punkt där du inser att det blir inte bättre än så här, snarare sämre. Den punkt där du ser att i den här relationen är du ett offer. Någonting måste hända för att du ska få upp ögonen och se verkligheten i vitögat.

Jag blundade så länge för det som hände i min relation. Jag visste att det var så vansinnigt fel. Ingen annan kallade mig sådana fula saker som han gjorde. Ingen annan lät mig förstå att allt som hände var mitt fel. I mitt inre tänkte jag att det inte stämde det han sa, jag försökte hålla fast den tanken och låta hans ord rinna av mig. Men det hade gått för långt och jag var så nedbruten att jag inte mäktade med att ta mig ur, förrän en vän sade sanningens ord till mig och stöttade mig i att gå.

  1. Bestäm dig för att inte vara ett offer mer
  2. Ta första steget – du behöver inte veta alla steg direkt, även om det är obekvämt
  3. Lita på din egen upplevelse, din känsla. Den är sann.
  4. För dagbok, dokumentera allt som händer
  5. Om du har möjlighet, gör en plan. Ta reda på fakta om skilsmässa, bodelning, gemensam vårdnad, umgänge. Ta kontakt med socialamyndigheter, kvinnojour och polis
  6. Är det FARA för ditt eller någon annans liv, då måste du fly. Lämna ALLT. Inget är värt mer än ditt eget liv
  7. Fundera över vilka materiella värden som är värda att strida för. Ta ingen strid för saker som går att ersätta
  8. Försök att begränsa vilka diskussioner du tar med din förövare. De diskussioner som bryter ner ska du försöka avbryta
  9. Packa en ”nödväska” och förvara den på en säker plats, ifall du måste fly
  10. Försök att ordna en bostad, även om den bara är tillfällig
  11. Du kommer behöva samtalsstöd, påbörja gärna det innan du flyttar. Det kan vara vänner, familj, diakon, terapuet eller annan form av samtalsstöd.

Det finns mycket mer att säga om detta, men dessa punkter är nog de viktigaste.