Inlägg märkta ‘skilsmässa’

Jag hittar en artikel som jag läser, medan jag väntar på min tid på mammografi-mottagningen. Tårarna strömmar, men jag bryr mig inte om att det finns folk runtomkring. Det Nioosha Shams skriver är så sant. 

Upplevelserna av en misshandelsrelation går inte ur kroppen eller själen, hur mycket jag än vill. Fast lång tid har gått, fast jag fått samtal i det oändliga så finns det kvar. Jag vill inte bära detta med mig, men jag måste.

Här kommer länken och hela texten: http://www.politism.se/story/en-barndom-praglad-av-morker-gar-inte-att-skaka-av-sig/#post-49086

”Kvinnojouren Ellinor la nyligen upp ett klipp på Facebook, där en skådespelare beskriver hur det är att leva med en våldsam man. Läser man undertexten utan att sätta på ljudet ser man ett till synes lyckligt par, där kvinnan beskriver deras perfekta förhållande. Men ljudet matchar inte texten, utan det hon berättar om är ett långt, manipulativt och skadligt äktenskap. Kommentarsfältet i videon fylls av kvinnor som känner igen sig.

För mig träffade den så hårt för det hade lika gärna kunnat vara min mamma.

Min mamma log nämligen inte särskilt ofta när jag var liten. Kanske var det för att hon aldrig fick sjunga. Så fort hon öppnade munnen bad pappa henne sluta, och jag lärde mig av honom. Jag tog över plikten när han inte var hemma, jag blev pappas lilla soldat och så fort hon öppnade munnen bad jag henne sluta. Det måste göra ont för en mamma att se sin förtryckare i sitt barn på det där sättet.

Soldatplikten sa jag upp när jag var tio år. Jag satt i soffan med telefonen i ena handen och ett krampaktigt tag kring mitt gosedjur med andra. Det var mammas röst i andra änden, det var pappa som drog ur sladden och det var jag som kastade telefonen i golvet så den gick i tusen bitar. Rädslan hade förvandlats till ursinne, och det var till min absoluta fördel.

”De är djur, de där två”, sa min pappa en dag, och menade min bror och min mamma. Mitt svar ekade i hela trapphuset när jag skrek att i så fall är jag också det. Det var sista gången jag satte en fot i hans hem hem, elva år knappt fyllda och jag hade redan hela universum i mig. Känslan av odödlighet fyllde mig när jag tog trappan ner två steg i taget för sista gången. Startskottet för mitt nya liv hade ljudit. Jag röt som ett lejon.

Jag hade så gärna velat skriva att det tog slut där. Att vi aldrig mer behövde se honom och att vi har levt lyckliga sen den dagen. Men med ett nio år långt äktenskap med en våldsam man följer mycket som man inte blir av med på en dag. En barndom präglad av mörker går inte att skaka av sig i det första taget. En familj som blivit trasig måste långsamt lagas.

Det krävs att man pratar om det, om allt som har hänt. Inte en gång, inte två, utan tjugo. Minst. Vare sig om det är med en psykolog, en bästis, eller en dagbok. Det krävs att man vaknar kallsvettig och kippar efter luft natt efter natt, tills man börjar bäva inför läggdags. Det krävs att man får panikattacker när man råkar stöta på honom på stan, som resulterar i veckor av mardrömmar. Det krävs att man skämtar om det så ofta och mycket och olämpligt att man får ont i magen av skratt. Det krävs att man sätter sig ner, andas djupt, och kommer till insikten att det inte går att komma vidare utan att långsamt nästla upp allt trassel som man helst bara skulle vilja tränga bort.

Och efter att man har gjort allt det så krävs det nog tio år till av repetition. Kanske mer. Det viktigaste är att hitta sitt startskott, och efter det finns det så mycket hjälp att få om man söker den. Oavsett om tanken är tröstande eller inte, så är den sann: vi är så många som vet exakt hur det känns.”

Här kan du hitta en lista på alla kvinnojourer i Sverige.

Ett urval av artikelns kommentarer. För att se alla kommentarer, .

  • Denna artikel saknar kommentarer

När du kommenterar på Politism.se är du själv juridiskt ansvarig för dina inlägg och har vid registrering förbundit dig att följa användarvillkoren. Politism ansvarar inte för innehållet i kommentarerna.

Innehållet i kommentarsfältet förhandsgranskas inte, men övervakas kontinuerligt av Politism. Politism förbehåller sig rätten att avlägsna inlägg och att stänga av användare som inte följer använda

Min Lilla börjar bli stor. Det känns både roligt och märkligt. Ena stunden ser jag hennes smala sju-årsben springa omkring och skutta i en fantasilek, där hon rider på en låtsas-häst och i nästa stund har vi djupa samtal som både är vuxna och barnsliga på samma gång.

För en tid sen sa hon till mig, mitt i sin lek: ”Mamma, ska du gifta dig igen?” Jag svarade henne att om jag hittar någon som kan älska både mig och henne och hennes syskon så kanske jag gör det. Då säger hon att hon tycker att jag ska göra det för det blir så ensamt annars! I det fortsatta samtalet låter hon mig förstå att hon tror att hon ska slippa åka till pappa om jag skaffar en extra-pappa till henne. Jag blir tvungen att förklara att hennes pappa alltid kommer att vara pappa i allafall och att hon nog måste åka till honom ändå ibland.

Igår åkte vi tåget tillsammans, för att jag skulle lämna henne för övernattning hos pappa. Då sade hon igen, att hon vill att jag skaffar en exta-pappa till henne. Hon pratade om att hon vill att jag ska gifta mig igen. Det känns så märkligt att denna lilla unge pratar så vuxet med mig. Jag frågar henne om hon tror att pappa kommer bli avundsjuk om jag skulle gifta mig med någon annan. Först säger hon nej, men sen tänker hon efter och säger att hon tror det. Då frågar jag om hon tror att jag skulle bli avundsjuk om pappa skulle gifta sig med någon annan, men det tror hon inte.

Jag begriper inte hur hon kan uppfatta så mycket av hur jag tänker och känner och hurdan hennes far är.

Lilla söta förklarar också för mig varför det skulle vara så bra med en extra-pappa. Han skulle nämligen kunna köpa biljetter till Gröna Lund och gå med henne dit, så de så! Ikväll fanns denna ännu icke-existerande-extra-pappa med i hennes aftonbön.

Det känns som om hon just nu har ett stort behov av en faders-figur som ser henne och bekräftar henne.

Jag hade ett samtal med en kurator, en själavårdare. Vårt samtal berörde något av det som är det allra svårast efter att ha lämnat en destruktiv relation.

Måste jag förlåta? Kan jag någonsin förlåta?

Att komma fri från en narcissistisk relation kan i värsta fall jämföras med att ha överlevt en förintelse. Helt klart finns det offer och förövare.

Som offer måste man fortsätta att leva med sina minnen, sitt trauma resten av livet. Det går inte över. På något sätt behöver man trots det få till ett riktigt bokslut, stänga böckerna och avsluta det som varit, för att kunna läkas och gå vidare.

Det han utsatt mig för, kommer aldrig vara eller bli okej. Minnena kommer jag alltid att bära med mig. De kommer för alltid finnas kvar som ärr i min själ.

Jag lämnade för att aldrig gå tillbaka. I det beslutet låg mycket sorg och smärta. 

Jag sörjde allt som inte blev, mina krossade drömmar. Drömmar om ett lyckligt äktenskap och gemenskap. Jag sörjde saker som jag förlorat eller som jag skulle förlora när jag lämnade. Jag började sörja innan jag gick. 

När jag väl lämnat bestämde jag tidigt att jag inte skulle hamna i bitterhet. Jag skulle inte se tillbaka med saknad över det jag förlorat. Jag skulle inte hamna i självömkan.

Han bad om förlåt innan jag lämnade. Konstigt nog, var det lätt att säga: Ja, jag förlåter dig. Jag svarade verkligen så, men det fanns ingen känsla i mitt svar, bara en mekanisk likgiltighet.

Förlåt, är ett begrepp  som jag inte riktigt kunna ta in efter allt som hänt. Att förlåta är så lätt, så länge man inte drabbats själv av den kompakta ondskan – det djävulska.

Samtalet med kuratorn var befriande. Jag fick förklarat för mig att förlåtelse inte är en känsla. Att förlåta är mer ett förhållningssätt eller en attityd, då man fattat ett beslut om att lämna det som hänt bakom sig. Det kan handla om att lämna tanken på hämnd och att inte låta sig själv bli uppfylld av hat. Hatet förgör och skadar bara mig själv. Detta är inget som går att tvinga fram. Det är en process som måste få ta sin tid.

När vi satt och samtalade insåg jag att det är ungefär detta som jag redan gjort.

Jag har stängt dörren bakom mig och låter inte längre det negativa, det djävulska styra min framtid. Det är över. Att förlåta är befriande för min själ.

Men förlåtelse betyder inte att jag blir tyst, accepterande och går tillbaka till mitt gamla liv. Tvärtom. 

Rösterna mot ondskan får aldrig tystna. Våldet får aldrig bli accepterat.

Att bli utsatt för narcissistisk misshandel är en allvarlig traumatisk livserfarenhet.

När förövaren är en person som du älskar, beundrar, eller t o m ser upp till som en förebild, eller om det är din fru, make, förälder, förmyndare, vän, släkting etc så tar det tid förstå verkligheten och allvaret i situationen. Det handlar om en person som du älskar och litar på, en person som du ställt upp för och gått den där extra milen för när det krävts. Du har investerat så mycket av din tid och kraft och kärlek i den här relationen. Det gör ont att inse att den person man skattat så högt inte är den hen utgör sig för att vara.

Om man i yrkeslivet blivit drabbad av en narcissistisk chef eller medarbetare står man också inför en extremt utmanande situation. Det handlar plötsligt om ens levebröd och den plats du tillbringar stor del av dygnets vakna timmar.

I de flesta situationer där en narcissist har anknytning till ditt liv är det svårt att avlsuta, bara vända och gå och börja om igen eftersom det ofta finns så många band att bryta innan man ta sig fri.

Det finns ingenting som är normalt i en relation med en narcisisst. Tillslut blir allt kaos. När det är en person som står en nära försöker man ofta täcka upp för personens brister. Hen skapar kaos och du – den empatiska städar upp. När du är i en relation med en narcissistisk person kommer du alltid att bli tystad, straffad, förmanad och tom kasserad. Ingenting av allt som du gör av kärlek eller omtanke räcker till. Du kommer alltid att bli hens syndabock och i slutändan kommer du att upptäcka att du spelar ett spel utan normala regler. De regler som finns är de som för tillfället dyker upp i narcissistens huvud. Det är som att dansa med djävulen och inbilla sig att det är du som för. Ingen kan leda en djävul utan att själv hamna i ett helvete.

Det smärtar att inse att det finns människor med dessa personlighetsstörningar. Det gör ont när verkligheten slår en i ansiktet och det bara finns en väg för att överleva. GÅ och BRYT KONTAKTEN eller MINIMERA KONTAKTEN om du har sådana relationsband att det inte går att bryta helt.

Det går inte att bota den som misshandlar dig psykiskt genom att vara snäll tillbaka, vara till lags eller genom att ge extra kärlek. En människa som inte har förmågan att inse att hens beteende orsakar andra så mycket skada, kan man aldrig förändra.

Du kan bara förändra dig själv, bygga dig själv och dina egna gränser, börja att älska dig själv. Först när du gör det kan du på ett verkligt sätt hjälpa både dig själv och andra.

Läs gärna den här texten som jag länkar till. Den har mycket att säga om hur det är att ha en relation med en narcisist. Det är också från denna länk som jag hämtat inledningen till denna post.

When you have a relationship with a Narcissist you will ALWAYS be admonished, silenced, punished, BL… – http://wp.me/p2wrAq-TY

Att fatta beslutet att bryta upp från en destruktiv relation, en misshandelsrelation är kanske ett av livets största och tyngsta beslut.

Man behöver komma till den punkt där du inser att det blir inte bättre än så här, snarare sämre. Den punkt där du ser att i den här relationen är du ett offer. Någonting måste hända för att du ska få upp ögonen och se verkligheten i vitögat.

Jag blundade så länge för det som hände i min relation. Jag visste att det var så vansinnigt fel. Ingen annan kallade mig sådana fula saker som han gjorde. Ingen annan lät mig förstå att allt som hände var mitt fel. I mitt inre tänkte jag att det inte stämde det han sa, jag försökte hålla fast den tanken och låta hans ord rinna av mig. Men det hade gått för långt och jag var så nedbruten att jag inte mäktade med att ta mig ur, förrän en vän sade sanningens ord till mig och stöttade mig i att gå.

  1. Bestäm dig för att inte vara ett offer mer
  2. Ta första steget – du behöver inte veta alla steg direkt, även om det är obekvämt
  3. Lita på din egen upplevelse, din känsla. Den är sann.
  4. För dagbok, dokumentera allt som händer
  5. Om du har möjlighet, gör en plan. Ta reda på fakta om skilsmässa, bodelning, gemensam vårdnad, umgänge. Ta kontakt med socialamyndigheter, kvinnojour och polis
  6. Är det FARA för ditt eller någon annans liv, då måste du fly. Lämna ALLT. Inget är värt mer än ditt eget liv
  7. Fundera över vilka materiella värden som är värda att strida för. Ta ingen strid för saker som går att ersätta
  8. Försök att begränsa vilka diskussioner du tar med din förövare. De diskussioner som bryter ner ska du försöka avbryta
  9. Packa en ”nödväska” och förvara den på en säker plats, ifall du måste fly
  10. Försök att ordna en bostad, även om den bara är tillfällig
  11. Du kommer behöva samtalsstöd, påbörja gärna det innan du flyttar. Det kan vara vänner, familj, diakon, terapuet eller annan form av samtalsstöd.

Det finns mycket mer att säga om detta, men dessa punkter är nog de viktigaste.

Idag rebloggar jag Michael Larsens text Skydda dig mot narcissisten. Längst ner finns länk till hans blogg. Den här texten är en nyttig påminnelse för mig.

En påminnelse från tidigare: det sägs att en narcissist är en person som är förälskad i sig själv. Det stämmer egentligen inte eftersom han, (ibland hon) är förälskad i den förfalskade självbilden, vilket är någonting helt annat. Modet att se den låga självkänslan i spegeln ligger inte för N. Därför har ”tekniken” skräpet i andra utvecklats – dvs. att projicera ut det de inte vill se i sig själva: ”här! Bär du mitt mörker så att jag slipper ha det här inne.”

Det är smidigt för N att vara i ett förhållande med personligheten som vill förstå och hjälpa. E (den empatiske) är egentligen en stark person som har modet att emellanåt tvivla på sig själv. Det gör inte N (skulle göra alltför ont)!

E blir värd för N:s förkrympta självbild: ”jag är värdelös.”

En metod N tar till då de blir lämnade av en partner: ”jag har förstått nu! Jag har förändrats!”

När detta inte fungerar:

  • Försök till kontroll. Härskartekniker genom t.ex. ekonomiskt maktutövande: ”du klarar dig inte utan mig! Min advokat kommer att kontakta dig!”
  • Ilska: passiv eller direkt och utåtagerande aggressivitet. Använder t.ex. en djup och lugn basröst, eller skrik för att ingjuta osäkerhet i andra.
  • Martyrskap: vilket bl.a. kan visa sig genom psykosmatiska symptom.
  • Skuldbeläggande: ”du är skyldig mig… efter allt jag gjort för dig…”

N kommer att växla mellan de olika strategierna. Ordet ”förlåt” används sällan, och om det uttalas är det av taktiska skäl.

N personen blir smidig och diplomatisk när de möter någon de upplever som starkare och mer framgångsrik än de själva.

Till dig E person:

Inledningsvis kan ett förhållande med N kännas som en romantisk saga där massor med bekräftelse sköljer över dig. Egot hos N närs av att du känner dig smickrad.

N har ofta en förälder med liknande personlighet. Se upp så att du inte kliver rakt in i fällan av att vilja rädda honom/henne från barndomen.

N kommer att vara otrogen mot dig! Det ligger i den extremt självupphöjande naturen att söka bekräftelse från många olika håll. Det kommer dessutom att ”vara ditt fel” när det sker liksom att: ”det bara hände…Jag är dessutom man!”

Gå inte in i diskussioner med N. Du dräneras!

Du kommer att möta kraftiga svängningar mellan härskaren och ”tyck synd om mig” i relationen. Vill du vara i detta?

Lägg din empati och kärlek på människan som ger någonting tillbaka och ser kraften i ditt hjärta. Bada i det rena och klara vattnet!

Michael Larsen – relationscoach och mental tränare

Behöver du prata med någon? Kontakta mig på michael@separation.se

Källa: Skydda dig mot narcissisten

Mitt i natten sitter jag och läser Astrid Lindgrens bok, Mio min Mio. Jag har den i läxa på den utbildning jag går. Den här boken är mer än en läxa. Den berör mitt innersta.

Olika tankar far genom mitt huvud. Astrid har beskrivit en del av min historia. Vad kan hon själv ha gått igenom för att skriva en barnbok om hur Mio måste möta det som skrämmer honom, det som sårar och riskerar att förinta honom. Hon beskriver mörkret, ensamheten och smärtan. Hon skriver om den djävulska ondskan som smider kedjor av hat som ingenting kan rå på, en ondska som är så kraftig att allt som kommer i den onda tankens väg förintas. Riddar Kato i sin svarta borg är ondskan själv. Så mörkt var aldrig ett mörker och så isande var aldrig någon köld, så ondskefull var aldrig någon tystnad, som i Riddar Katos borg.

Dit måste Mio komma, för att möta det som skrämde honom. Han var den ende som kunde besegra ondskan med ett svärd som brände som eld och som kunde skära genom sten. Det var något som var bestämt sedan tusen och tusen år. Trots alla svårigheter, trots att Mio och hans vän så många gånger var nära att gå under, trots tårar och skräck möter Mio ändå sitt öde.

Han höjer sitt flammande svärd, lyfter det högt och sänker det djupt in i Riddar Katos hjärta av sten. Då är Riddar Kato försvunnen och även alla hans svarta spejare. Den ondskefulla förtrollningen är bruten och livet börjar spira. Allt blir ljust. Det är morgon, en ny dag med nytt liv.

”Mio, min Mio” det var så han sa, Mios Fader Konungen i Landet i Fjärran. ”Mio, min Mio”, det var ord sagda i kärlek, ord som både läkte Mios trasiga inre och gav honom kraft att möta ondskan och besegra den.

Jag grät när jag läste Mio, min Mio. För mig var det inte svårt att dra paralleller till mitt eget liv. Ord sagda i kärlek och omsorg skakade om mig, fick mig att vakna och se mitt liv precis som det var. Det var dött. Mitt innersta var fjättrat av tunga kedjor från en annan människas hat och ondska. Jag var förlamad. Jag hade ingen egen kraft att resa mig och gå. Men orden och omsorgen som väckte mig, gav mig också mod att gå och lämna ondskan bakom mig. Jag fick kraft att läkas för att sedan möta skuggorna i mitt liv. När ljuset faller på mörkret försvinner det och jag fick mod att möta mörkret på nytt för att dess förbannelse över mitt liv skulle förintas.

Jag tror att varje människa har val att göra, val som påverkar ens liv. Jag känner en oerhörd sorg över att den man som jag faktiskt älskade lät sig intas av ondskan. Man kan inte säga att det han gjorde mot mig och våra barn var omedvetet. Han hade val, och han valde själv sin väg. Det är ingen annans fel. När han slog, valde han att slå där det inte blev blåmärken som syntes. Hans hot, ja alla kränkningar skedde bakom stängda dörrar där ingen annan hörde, mer än vi i familjen. Hur han behandlade sitt äldsta barn var det ingen annan som visste. Allt var medvetna val där han kontrollerade situationen.

Men jag fick kraft att gå och jag fick kraft att konfrontera ondskan. Idag är det en ny dag. Livet spirar. Rädslan har förlorat sin kraft. Ljuset och sanningen har segrat. Det känns som cirkeln är sluten och jag är tillbaka. Jag står på egna ben, kanske skör men ändå stark. Livet har återvänt.

I´m back on my feet again!

Tack ❤ till er som fanns och fortfarande finns för mig, till er som ger mig kärlek och hopp och som ständigt får mig att fortsätta framåt.

 

 


%d bloggare gillar detta: