Inlägg märkta ‘ensam’

Gå två? 

Publicerat: februari 22, 2017 i känslor
Etiketter:, , ,

Stigen är så smal och dunkel

Finns här plats för två av oss

Längtan är så stor

Efter gemenskap

Efter vardagsliv tillsammans

Än en gång utsätter jag mig för smärtan

Av att inte veta svaret

Mitt i natten sitter jag och läser Astrid Lindgrens bok, Mio min Mio. Jag har den i läxa på den utbildning jag går. Den här boken är mer än en läxa. Den berör mitt innersta.

Olika tankar far genom mitt huvud. Astrid har beskrivit en del av min historia. Vad kan hon själv ha gått igenom för att skriva en barnbok om hur Mio måste möta det som skrämmer honom, det som sårar och riskerar att förinta honom. Hon beskriver mörkret, ensamheten och smärtan. Hon skriver om den djävulska ondskan som smider kedjor av hat som ingenting kan rå på, en ondska som är så kraftig att allt som kommer i den onda tankens väg förintas. Riddar Kato i sin svarta borg är ondskan själv. Så mörkt var aldrig ett mörker och så isande var aldrig någon köld, så ondskefull var aldrig någon tystnad, som i Riddar Katos borg.

Dit måste Mio komma, för att möta det som skrämde honom. Han var den ende som kunde besegra ondskan med ett svärd som brände som eld och som kunde skära genom sten. Det var något som var bestämt sedan tusen och tusen år. Trots alla svårigheter, trots att Mio och hans vän så många gånger var nära att gå under, trots tårar och skräck möter Mio ändå sitt öde.

Han höjer sitt flammande svärd, lyfter det högt och sänker det djupt in i Riddar Katos hjärta av sten. Då är Riddar Kato försvunnen och även alla hans svarta spejare. Den ondskefulla förtrollningen är bruten och livet börjar spira. Allt blir ljust. Det är morgon, en ny dag med nytt liv.

”Mio, min Mio” det var så han sa, Mios Fader Konungen i Landet i Fjärran. ”Mio, min Mio”, det var ord sagda i kärlek, ord som både läkte Mios trasiga inre och gav honom kraft att möta ondskan och besegra den.

Jag grät när jag läste Mio, min Mio. För mig var det inte svårt att dra paralleller till mitt eget liv. Ord sagda i kärlek och omsorg skakade om mig, fick mig att vakna och se mitt liv precis som det var. Det var dött. Mitt innersta var fjättrat av tunga kedjor från en annan människas hat och ondska. Jag var förlamad. Jag hade ingen egen kraft att resa mig och gå. Men orden och omsorgen som väckte mig, gav mig också mod att gå och lämna ondskan bakom mig. Jag fick kraft att läkas för att sedan möta skuggorna i mitt liv. När ljuset faller på mörkret försvinner det och jag fick mod att möta mörkret på nytt för att dess förbannelse över mitt liv skulle förintas.

Jag tror att varje människa har val att göra, val som påverkar ens liv. Jag känner en oerhörd sorg över att den man som jag faktiskt älskade lät sig intas av ondskan. Man kan inte säga att det han gjorde mot mig och våra barn var omedvetet. Han hade val, och han valde själv sin väg. Det är ingen annans fel. När han slog, valde han att slå där det inte blev blåmärken som syntes. Hans hot, ja alla kränkningar skedde bakom stängda dörrar där ingen annan hörde, mer än vi i familjen. Hur han behandlade sitt äldsta barn var det ingen annan som visste. Allt var medvetna val där han kontrollerade situationen.

Men jag fick kraft att gå och jag fick kraft att konfrontera ondskan. Idag är det en ny dag. Livet spirar. Rädslan har förlorat sin kraft. Ljuset och sanningen har segrat. Det känns som cirkeln är sluten och jag är tillbaka. Jag står på egna ben, kanske skör men ändå stark. Livet har återvänt.

I´m back on my feet again!

Tack ❤ till er som fanns och fortfarande finns för mig, till er som ger mig kärlek och hopp och som ständigt får mig att fortsätta framåt.

 

 

Saknad

Publicerat: juli 3, 2016 i känslor, saknad
Etiketter:, , , , , ,

Ibland saknar jag dig så mycket att det gör ont.

Du fick mig att leva efter att jag lämnat min destruktiva relation. Du gav mig hopp och mod. Du gav mig kärlek och jag var utsvulten. Jag sög åt mig allt du sa och gjorde, som en uttorkad jord. Du fick mig att blomstra och växa.

Med dig kände jag mig trygg, en enorm tillit. Vi kunde prata om allt. Din mjuka röst smekte min själ. Jag var lycklig, för första gången på många år. Med dig i mina tankar kunde jag somna leende och vakna med samma leende. Jag har aldrig känt så mycket för någon som jag gjorde då.

För mig är du väldigt speciell. Du kommer alltid att vara det. Det finns en given plats för dig i mitt hjärta. Jag har aldrig någonsin mött någon som du. Fortfarande finns du i mina tankar. Mitt medvetande kan inte släppa dig och jag drömmer om känslan av att få möta dig igen, att få se dig och röra vid dig. Jag hoppas du inte var en utopi, ett luftslott.

Fortfarande bär jag hoppet inom mej, men för varje dag som går och inget händer så dör en liten bit av mig…

Vissa dagar flyter livet på ganska bra, men andra dagar saknar jag dej så det gör ont.

💔

Ensam?

Publicerat: februari 9, 2016 i Ensam
Etiketter:, , ,

image

Ensam?
Eller inte?
Eller kanske bara själv?

Ensam kan man känna sig även om andra finns runtomkring, men när jag väljer att vara själv, då känner jag mig inte ensam, även om jag är ensam.
Jag tänker också att om jag kan känna mig trygg och lugn när jag är bara själv så har jag byggt en grund som är bra i alla typer av relationer med andra människor.

Ensam, men stark nog att möta sig själv och att uppskatta sig själv. Jag är jag, nöjd med att vara mig själv. Jag är fri att vara den jag är. Jag må vara ensam, men jag är inte ensam. Jag är själv.

Saknad

Publicerat: januari 14, 2016 i känslor
Etiketter:, , , ,

När kvällen kommer och stillheten sänker sig över rummet, då drabbar också saknaden med full kraft. Den sätter sig över bröstet och trycker ihop mina lungor. Jag kan bara andas korta andetag, korta andetag som smärtar. Själen vrider sig runt sig själv. Tårarna rinner.
Jag vill att du ringer. Jag vill höra din röst på nytt, men tystnaden är total. Jag saknar det som var men inte är, saknar den finaste jag mött…

Gott Nytt År

Publicerat: december 30, 2015 i Ensam
Etiketter:, , , , ,

Jul- och nyårshelger är känsliga tider för så många, så mycket ensamhet och brustenhet, så mycket smärta och tårar.

Om familjen är borta eller om de tar avstånd, vad gör man då? När vännerna inte finns kvar på nyårsafton och man sitter ensam framför tvn och tror att alla har så mycket trevligare än en själv, vad gör man då?

Det är inte alla förunnat att ha nära vänner alltid till hands eller en förstående familj. Men en liten till synes betydelselös gest från en medmänniska kan rädda en hel helg för den som är ensam, ledsen eller på något vis utsatt.

Kram till er alla ❤
Önskar att jag på något sätt kan sprida en liten fläkt av glädje och kärlek. Du är trots allt inte ensam.

Gott Nytt År

Att vara ensam i en tvåsamhet blir till slut en vana. Men det är en ensamhet som gör ont, speciellt om den orsakas av att den man lever med inte vill dela livet med en längre.

Att leva ensam i ensamhet gör också ont. Speciellt när man ser andra vuxnas samspel. Man behöver inte alltid göra allting tillsammans, men man möts hela tiden på nytt och delar livet, delar vardagen, det praktiska, samtalen.

Att vara själv är inte samma som att vara ensam. Efter ett långt liv, ensam i tvåsamhet måste jag lära mig att älska mig själv lika mycket som mina medmänniskor. De har så länge hamnat i första rummet att mitt eget själv blivit utarmat. Att lära sig vara själv, trivas med dig själv är att balansera tillvaron lite.

Jag har inget emot att vara själv, men jag vill inte vara ensam.

Kärlek måste väl ändå vara att kunna dela vardagen med en annan människa, att kunna mötas i respekt och ömhet. Tillgivenhet. Att få sin partner att växa och utvecklas. Att utvecklas själv. Då kanske ensamheten försvinner.