Inlägg märkta ‘eftervåld’

Vad händer när livets förutsättningar förändras? När psykopaten eller narcissisten tappar mer av sin kontroll? När barnen inte längre vill umgås med N-personen? Eller när en kvinna som lämnat en misshandelsrelation beslutar sig för att gå vidare och skaffar sig en annan partner? Vad händer med kvinnan och barnen när mannen som misshandlat dem, kommer ut från fängelset?

Kvinnan som flydde sin misshandlande make känner sig aldrig helt trygg. Trots kanske skyddad identitet och kontaktförbud kan hon aldrig känna sig trygg. N-personen kommer alltid tillbaka, förr eller senare och det går aldrig att förutsäga vad eller hur en N-person kommer att agera. Detta gör att kvinnan och barnen lever under en enorm press som aldrig tar riktigt slut. Vissa tider är det lugnare och kvinnan kan känna att hon börjar återfå ett normalt liv, men ovissheten av att inte veta hur länge det varar sätter sina spår. Många av oss kvinnor som lever under denna press utvecklar fysiska sjukdomar pga av all psykisk inre stress. Förutom PTSD (Post Traumatisk Stressyndrom), utmattningssyndrom och andra stressrelaterade sjukdomar dyker även andra fysiska åkommor upp som brev på posten. Vi går sönder, sakta men säkert inifrån och ut.

Idag lever jag i balans, dvs jag har inget trubbel med X. Jag har nästan ingen kontakt alls och det är så befriande skönt, men sannolikt är det bara en tidsfråga innan ett helvete brakar lös. Tankarna på det påverkar mig mer än jag vill erkänna. Jag är inte rädd, men det finns en orosklump som gnager i min mage. Vilka scenarier är sannolika? Hur kommer han reagera när han märker att barnen gör uppror mot honom och inte längre vill det han vill, eller inte längre vill umgås med honom? Hela hans liv går ut på kontroll. Han kontrollerar barnen och han kontrollerar mig genom barnen. Utan att barnen själva inser det, blir de hans ”flying monkey” och de går hans ärenden. Den dag han förstår att jag har gått vidare med mitt liv och skaffat en annan man, har han lovat att ”förändra” mitt liv.

Allt detta tär. Jag måste bygga upp en beredskap på hur jag ska hantera olika tänkbara situationer. Jag måste ha en beredskap så att min oro inte förstör min nya relation. Jag vill inte att mitt X ska påverka det som är nytt och vackert och som håller på att byggas upp. Ändå påverkas jag och jag vet att det kommer påverka min nya relation och det är inte okej.

 

Annonser

Ett äktenskap börjar med löften. Man står kanske i kyrkan tillsammans och lovar varandra inför Gud och församlingen att leva resten av livet tillsammans, i nöd och lust, tills döden skiljer oss åt. Starka löften. Evighetslöften. Det finns kärleksband och det är vackert.

För oss som levt tillsammans med en narcissistisk person, psykopat eller sociopat får dessa evighetslöften en helt annan innebörd. Ja man behöver inte ens ha stått inför prästen och avgett löften, men löftet ”tills döden skiljer oss åt” är det löftet som märkligt nog håller genom allt, men med en negativ innebörd.

Jag lämnade mitt X för snart tre år sen. Jag har jobbat hårt med mig själv för att bli fri från honom i tanke och handling. Jag har flyttat och bor flera mil ifrån honom. Jag har talat om för honom klart och tydligt att jag aldrig kommer tillbaka. Ändå försöker han fortfarande få mig att tro att jag är hans. Så fort han får minsta misstanke om att jag träffar någon annan blir han rabiat och försöker att med hot hålla mig kvar i sitt grepp. Dessutom ljuger han och smutskastar mig inför våra barn. Efteråt kommer de och berättar för mig för att fråga om vad som är sant.

För ett år sen hade jag en märklig dröm. Jag brukar aldrig komma ihåg mina drömmar, men denna dröm var så märklig att jag mindes den och skrev ner den. http://wp.me/p5JCls-r6 Kanske är det just denna stund det handlar om?

Jag har aldrig anmält mitt X, inte när vi var tillsammans och inte efter. Ändå har det många gånger funnits skäl att göra det. Under tiden jag levde med honom var jag alldeles för rädd. Trots att han misshandlade mig både fysiskt och psykiskt, trots att barnen ibland såg och ofta hörde så vågade jag inte. Han hade planterat en fruktan i mig som var enorm och som förlamade mig. En fruktan som fick mig att tro att jag hade större kontroll över situationen om jag var tyst.

Idag finns ingen fruktan hos mig. Det som är värt att kämpa för är min och barnens frihet. Jag kommer fortsätta leva det liv jag vill och jag kommer fortsätta att träffa de människor jag själv väljer. Ingenting ska få stoppa mig nu.

Idag har jag styrkan att vinna det här kriget.

Det var aldrig tänkt att livet skulle bli det helvete det blev för Lilia, älskade syster. Livet skulle inte sluta så abrupt.

Det var ett kaos både emotionellt och ekonomiskt, men trots att hon emellanåt brottades med hopplösheten så fanns hela tiden drömmarna kvar, drömmarna om det liv hon ville leva. Det som hon kämpade för att uppnå.

Hon drömde om att få tillbaka sina barn, men inte på det sätt de betett sig mot henne, utan på ett sunt sätt. Hon älskade dem som bara en mor kan älska sina barn. Hon drömde om en man att älska, en man som hon skulle kunna luta sig mot när hon inte var stark. Hon drömde om ett jämlikt förhållande präglat av kärlek. I hennes drömmar fanns också det som nog var hennes starkaste kännetecken – en önskan om att hjälpa de som hade det svårt. Ända in i det sista såg hon människor som behövde stöd och hon gjorde det hon kunde för att stötta.

Innan rättegången som jag skrev om i mitt förra inlägg ”Vila i frid” http://wp.me/p5JCls-B0 fick hon mig att lova göra något om utfallet inte skulle bli som hon och vi vänner önskade. Hon var rädd att bli dömd och förlora ännu mer än vad hon redan gjort. Hon kände sig dömd i förtid.

Jag skriver därför att jag gav henne ett löfte om göra något, men jag skriver även för att bearbeta den sorg och frustration jag känner över att hennes liv så abrupt klipptes av.

Man kan tycka att henes berättelse är osannolik, men efter att jag återberättade en del av hennes historia har flera kvinnor hört av sig och sagt att de lever, eller har levt på samma eller liknande sätt.

Detta är Sverige 2017! Det handlar om kvinnor som uppmuntras av myndigheter till att lämna sina misshandlande män. De har lämnat efter noga övervägande och känt trygghet i det stöd de blivit lovade. Men när de väl lämnat sin destruktiva partner, är kampen för att leva värdigt enbart deras. Den eventuella hjälp de får är helt beroende av vilken kontaktman de får hos socialtjänsten. Hjälpen är godtycklig, ja rent av lotteribetingad. Samhällets svek är stort.

Vi har tagit avsked nu. Vi, hennes vänner gav henne en värdig minnesgudstjänst fylld av värme och kärlek. Jag är mitt i sorgen tacksam över att jag fick vandra brevid ett litet tag.

Lilias kamp är över. Hennes kropp gav upp av den enorma press hon levde under.

Vår kamp fortsätter för de kvinnor som utsatts för våld i nära relation och som idag kämpar för ett människovärdigt liv. Så länge vi berättar om det vi varit med om, så länge vi återberättar Lilias berättelse och andras, så länge är vi en väckarklocka i samhället om det våld som inte syns.

Mitt i all hopplöshet får vi inte släcka hoppets låga. Även om lågan flämtar får den inte släckas. Det finns hopp om ett bättre liv.

Vila i frid Lilia, min älskade syster ❤

(Det jag skriver är sant, men Lilia heter i verkligheten något annat.)

Igår levde hon. Hon drömde om en bättre framtid och kämpade för att allt skulle bli bra. Idag lever hon inte mer. Hon föll ihop mitt i kampen.

Hennes kropp orkade inte bära den smärta som åt upp henne inifrån och ut. En smärta orsakad av en familj som svikit henne och barn som behandlat henne som en påse skit. Barnen hade övertagit sin fars beteende mot henne. De mästrade henne. De kallade henne skymford och fick henne ändå att göra precis som de ville, genom hota, skuldbelägga och däremellan göra diverse anmälningar på henne till sociala myndigheter. Allt lades ner för det fanns inget att ta på.

För ett halvår sen, började slutet på det helvete hon levde i. Hon hade bestämt sig för att börja sätta gränser, både för sin egen skull och för sonen som bodde med henne. En enkel konflikt som handlade om läxläsning och frånvaro från skolan slutade med att grabben inte kunde behärska sin ilska. Han försökte med våld knuffa sin mamma ner för en trappa. För att inte falla baklänges örfilade hon honom. Han anmälde henne för misshandel. Hon älskade honom så högt att hon vägrade gå till doktorn och dokumentera sina egna skador och blåmärken. Hon gjorde heller ingen motanmälan. Sonen blev tagen från henne och flyttades till pappan, hennes fd man.

Den mannen flydde hon ifrån redan 2010. En man, som hon gjort allt för. Han stod och vrålade över henne, medan barnen såg på när hon packade ihop en liten väska med kläder. Skräcken lyste ur dotterns och yngste sonens ögon. Hon ringde en väninna och bad henne komma fort och hämta henne, samtidigt som hon försökte lugna barnen och säga att allt skull bli bra. Sen rusade hon ut och gömde sig bakom husvagnen. Hon hörde hur mannen vrålade bakom henne: ”Jag ska krossa dig, din jävla slyna.”

Redan tre år tidigare hade mannen i raseriutbrott rivit hela övervåningen, kastat runt bord och andra saker efter henne och barnen. Han slet loss ett klaffbord från väggen och slängde efter dem. Han försökte döda dem.

Då hade någon ringt polisen och fyra poliser kom. Den gången var hon så rädd att hon tog honom i försvar. Hon försökte stoppa poliserna när de ville ta med sig mannen. Hon var totalt nedbryten psykiskt av honom. Hon var kuvad, rädd och misshandlad, men hon vågade inte lämna.

Under de tre år som sen fortgick tills hon lämnade honom, förstörde han systematiskt saker som betydde något för henne, som tavlor och prydnadssaker. När hon blev slagen eller fick något slängt på sig hette det att hon bara kommit i vägen. Det fanns alltid en ursäkt och mannen gjorde inga fel.

Hon var kvinnan som försökte ställa allt till rätta. Hon försökte skapa ordning i det kaos som han skapade. Hon anpassade sig till honom i all oändlighet tills inget mer fanns kvar av den ursprungliga glada och spontana kvinna hon egentligen var. Hon gjorde allt som stod i hennes makt för att hålla mannen lugn och samtidigt skydda sina barn.

När hon flydde 2010 började ett helvete hon aldrig trodde fanns. Det var många gånger som hon önskade att hon stannat kvar hos honom, då hade hon iallafall kunnat fortsätta träffa sina barn. Andra stunder tänkte hon så därför att hennes inre smärta var så stor att det varit bättre att fått döda henne, då skulle hon sluppit undan sitt helvete.

Det upprättades aldrig någon riktig bodelning vid skilsmässan. Hon fick ingen bodelningspeng trots att de var gifta och gemensamt ägde både fastighet, bilar och husvagn. Istället tvingade han henne på ett subtilt och hotfullt sätt att skriva över alla tillgångar på honom, men skulderna fick hon behålla. Hon var rädd och vågade inte göra motstånd.

Hon levde som ensamstående mamma, på sin lilla sjukpeng och det underhållsbidrag hon fick, så länge yngste sonen bodde hos henne. Men det var tufft och hon kämpade som ett djur för att få allt att gå runt. Kläder som hon köpte till sonen försvann ofta när han var på umgänge med sin pappa och hon som redan hade ont om allt, tvingades köpa nytt.

Sonen skulle vara på umgänge hos sin far varannan helg, men han ville inte åka dit. Hon fick många gånger tvinga honom. Detta dokumenterades i journalanteckningar hos socialkontorets familjeenhet dit hon gått för att få hjälp. Hon gick dit under två års tid. De sociala myndigheterna tom sa till sonen att han inte skulle behöva åka till pappa, men det föll på hennes lott att berätta det för sonens pappa, hennes förövare. Rädslan satte stopp och sonen fortsatte träffa fadern.

Inför rättegången, där sonen åtalade sin mamma och krävde skadestånd av henne, hade hon vid flera tillfällen varit i kontakt med socialtjänsten för att få ut de journalanteckningar som fanns om besöken som hon och sonen gjort på familjeenheten. Hon och fadern hade gemensam vårdnad om sonen som var minderårig. Dokumentationen var viktig för att kunna visa att hon tidigt sökt hjälp för sonen och hans problematik. Tyvärr gjorde socialkontoret sig oanträffbara och hon fick aldrig ut sina papper, inte ens när hon gjorde fysiska besök på socialkontoret.

Idag har barnen ingen mamma mer. Det psykiska efteråldet som ingen ser eller vill ta på allvar tog långsamt och plågsamt hennes liv. Helvetet tog inte slut när hon lämnade sin förövare, istället tog ondskan sig nyare och subtilare uttryck. Den grävde sönder hennes inre, tills kroppen inte orkade mer. Hon föll ihop under rättegången och avled några timmar senare på sjukhuset.

Hennes hjärta slutade aldrig att älska. Hennes enda dröm var att få tillbaka sina barn, trots att de vänt henne ryggen. Hon hade alltid utrymme för att hjälpa en medmänniska i nöd. Hennes hjärta var stort. Hon var en älskande männsika.

Vila i frid, Lilia ❤
(historien är sann, men med hänsyn till hennes barn är namnet fingrerat)