Inlägg märkta ‘hot’

Jag fick läsa ett brev..
Hej,
Skriver för att jag behöver hjälp och jag vet inte vad som är ut och in i nuläget.
Har tänkt kontakta er under så lång tid, men det har varit svårt och jag har hela tiden skjutit på det.
Jag ska försöka göra en kort sammanfattning av hur vår situation ser ut.
Vi har varit gifta i många år, har två barn som är snart 15 och 12 år.
Jag har en ledande funktion i samhället där vi bor och kanske är det en av orsakerna till att jag dragit mig för att söka hjälp att jag skäms så över hans beteende…
En annan orsak är att jag är rädd att gå från ett helvete till ett ännu värre helvete. Som det varit har jag fortfarande haft en känsla av hanterbarhet/kontroll, men nu börjar det gå för långt och hans hat eskalerar.
Det senaste två åren har jag dagligen fått höra hur dålig jag är, att jag inte är värd något, att jag inget kan, att jag misslyckas med allt. Han tom kallar mig ord på sitt modersmål som ingen kvinna skulle acceptera att få höra. Han gör allt för att kränka mig och knäcka mig. Han kan plötsligt ta mina bilnycklar för att jag inte ska kunna röra mig som jag vill. Han har försökt ta mitt kreditkort och min mobil men de har jag inte lämnat ifrån mig. Han blir arg och skriker och gapar för minsta småsak och hittar på saker som jag bara ska lyda. Ifrågasätter jag honom blir han galen. Våld? Ja det händer, han örfilar och sparkar på låret ibland. Han är väldigt hotfull när han blir arg.
Min enda räddning är att jag sett till att omge mig med människor som är positiva och som kan visa sin uppskattning för den jag är och det jag gör. Men ingen vet särskilt mycket om mitt helvete.
Barnen, ja de blir ledsna när vi bråkar. 12-åringen går undan, stänger in sig på rummet. 15-åringen blir deppig. Pappa har dessutom alltid älskat den lille mer än den store. Den store får oerhört mycket skit av honom för alla möjliga småsaker. Han kallar även honom värdelös, djävla idiot och andra kränkande saker. Ger honom förbud av alla möjliga slag, oftast helt omotiverat, tex att han inte får gå ut under veckodagarna med sina kompisar och det kan väl ibland var ok med tanke på läxor, men när helgen kommer får han inte heller gå ut….
Detta har i sin tur orsakat att vi lever dubbelliv. När pappa inte är hemma gör vi som vi själva vill och det är oftast mysigt o trevligt, men så fort han kommer hem tassar alla på tå. Maken jobbar ganska mycket så han är ofta borta på helgkvällar. Det gör livet lättare, men samtidigt svårare, för han är inte delaktig i våra liv, och har inte varit det på mycket länge. Och när han försöker blir det bara att han ska bestämma och allt blir fel.
15-åringen var på helgläger för några veckor sedan och en av ungdomsledarna lämnade in en orosanmälan mot sonen, med anledning av vad han berättade om helvetet hemma. Socialen vill träffa oss (mej o 15-åringen). Det känns lite jobbigt. Vet inte riktigt hur jag ska förhålla mig till det, och vad jag ska våga berätta.  Grabben vill inte alls träffa socialtjänsten. Han säger att han inte har förtroende alls för dem. Vet inte om man kan neka? Jag är även rädd att de förvärrar vårt helvete, eller att de tycker att barnen inte kan bo hemma.
Samtidigt funderar jag på skilsmässa, men skulle helst vilja bo kvar i vår villa, men vet inte säkert om banken skulle godkänna det. Framförallt vill inte maken lämna något av värde till mig. Funderar över mina rättigheter, och om samhället överhuvudtaget kan skydda mig om något händer.
Hur ska jag hantera detta? Hur ska jag kunna ta mig ur? Kan du hjälpa mig?

Mitt i natten sitter jag och läser Astrid Lindgrens bok, Mio min Mio. Jag har den i läxa på den utbildning jag går. Den här boken är mer än en läxa. Den berör mitt innersta.

Olika tankar far genom mitt huvud. Astrid har beskrivit en del av min historia. Vad kan hon själv ha gått igenom för att skriva en barnbok om hur Mio måste möta det som skrämmer honom, det som sårar och riskerar att förinta honom. Hon beskriver mörkret, ensamheten och smärtan. Hon skriver om den djävulska ondskan som smider kedjor av hat som ingenting kan rå på, en ondska som är så kraftig att allt som kommer i den onda tankens väg förintas. Riddar Kato i sin svarta borg är ondskan själv. Så mörkt var aldrig ett mörker och så isande var aldrig någon köld, så ondskefull var aldrig någon tystnad, som i Riddar Katos borg.

Dit måste Mio komma, för att möta det som skrämde honom. Han var den ende som kunde besegra ondskan med ett svärd som brände som eld och som kunde skära genom sten. Det var något som var bestämt sedan tusen och tusen år. Trots alla svårigheter, trots att Mio och hans vän så många gånger var nära att gå under, trots tårar och skräck möter Mio ändå sitt öde.

Han höjer sitt flammande svärd, lyfter det högt och sänker det djupt in i Riddar Katos hjärta av sten. Då är Riddar Kato försvunnen och även alla hans svarta spejare. Den ondskefulla förtrollningen är bruten och livet börjar spira. Allt blir ljust. Det är morgon, en ny dag med nytt liv.

”Mio, min Mio” det var så han sa, Mios Fader Konungen i Landet i Fjärran. ”Mio, min Mio”, det var ord sagda i kärlek, ord som både läkte Mios trasiga inre och gav honom kraft att möta ondskan och besegra den.

Jag grät när jag läste Mio, min Mio. För mig var det inte svårt att dra paralleller till mitt eget liv. Ord sagda i kärlek och omsorg skakade om mig, fick mig att vakna och se mitt liv precis som det var. Det var dött. Mitt innersta var fjättrat av tunga kedjor från en annan människas hat och ondska. Jag var förlamad. Jag hade ingen egen kraft att resa mig och gå. Men orden och omsorgen som väckte mig, gav mig också mod att gå och lämna ondskan bakom mig. Jag fick kraft att läkas för att sedan möta skuggorna i mitt liv. När ljuset faller på mörkret försvinner det och jag fick mod att möta mörkret på nytt för att dess förbannelse över mitt liv skulle förintas.

Jag tror att varje människa har val att göra, val som påverkar ens liv. Jag känner en oerhörd sorg över att den man som jag faktiskt älskade lät sig intas av ondskan. Man kan inte säga att det han gjorde mot mig och våra barn var omedvetet. Han hade val, och han valde själv sin väg. Det är ingen annans fel. När han slog, valde han att slå där det inte blev blåmärken som syntes. Hans hot, ja alla kränkningar skedde bakom stängda dörrar där ingen annan hörde, mer än vi i familjen. Hur han behandlade sitt äldsta barn var det ingen annan som visste. Allt var medvetna val där han kontrollerade situationen.

Men jag fick kraft att gå och jag fick kraft att konfrontera ondskan. Idag är det en ny dag. Livet spirar. Rädslan har förlorat sin kraft. Ljuset och sanningen har segrat. Det känns som cirkeln är sluten och jag är tillbaka. Jag står på egna ben, kanske skör men ändå stark. Livet har återvänt.

I´m back on my feet again!

Tack ❤ till er som fanns och fortfarande finns för mig, till er som ger mig kärlek och hopp och som ständigt får mig att fortsätta framåt.

 

 

Några sekunders samtal, ett par ord, väl valda och ett leende i din blick, för att det berörde någon du håller kär.

Ett par ord till, en fråga som syftade på det du håller kärt, men också en uppfordrande förväntan om ett svar.

Du kände tvivlet i frågan, tvivlet på att du gör det du ska.

Blicken svartnade. Rösten steg i fallsett. Hotfulla åthävor. En kropp som rörde sig framåt, som i jakt. Jag mötte ondskan i din blick och i din kropp.

Min själ vred sig som i ångest. Obehag.

Med en liten hand i min, vände jag mig om och gick. Tårar fyllde mina ögon.

Än en gång, har du utan ord berättat för mig, varför jag gick. Än en gång har du visat, varför jag inte lever med dig.

En kvinna ytterligare är mördad, misshandlad till döds av den hon ville lämna.
Samhället uppmanar oss att lämna våra misshandlande män, men finns samhället där och tar emot när vi lämnar?
En del får den hjälp och skydd de behöver men många får det inte. Många drabbas av att i åratal ligga i vårdnadstvist med sina förövare och samhället kräver samarbete med förövaren kring barnen.

Min förövare går fri. När jag var i relationen vågade jag aldrig anmäla. Jag borde gjort det åtminstone för mitt äldsta barn skull. Rädslan var så stor. Jag var rädd för att allt skulle bli värre, rädd för vad han skulle hitta på. Hoten fanns där hela tiden, helt öppet eller förtäckt. Ondskan bodde i vårt hus och jag var rädd.

All min kraft gick åt till att tassa runt den som styrde mitt liv. Min enda uppgift var att försöka vara honom till lags, samtidigt som jag månade om barnen. Jag försökte täcka upp för alla brister i vår familj och ändå se till att barnen fick en hyfsad uppväxt.

Jag pratade aldrig utåt om vad som hände hemma. Ändå är jag övertygad om att det fanns folk som insåg att allt inte stod rätt till, men de vågade aldrig fråga. Jag är glad att jag tillslut mötte någon som hade tillräckligt mod att fråga. Någon som också vågade och klarade av att stå kvar och finnas för mig när jag behövde stöd.

Jag gjorde ett nogrannt planerat avslut. Tur nog behövde jag inte fly hals över huvud utan kunde förbereda mig i hemlighet och flytta när allt var klart med bostad. Min förövare är ingen mördare även om det funnits många inslag av hot. Han dödade aldrig min kropp, men han berövade mig all livfullhet. Jag blev en levande död.

Jag fick uppbringa all min kraft för att kunna få till ett avslut med bodelning, umgänge och vårdnad. Många gånger har det varit som att dansa på en knivsegg, men jag lever och jag är fri.

Den bästa gåvan jag återfått är mitt Liv.

http://www.aftonbladet.se/nyheter/kolumnister/kerstinweigl/article22983508.ab