Inlägg märkta ‘beslut’

Ett äktenskap börjar med löften. Man står kanske i kyrkan tillsammans och lovar varandra inför Gud och församlingen att leva resten av livet tillsammans, i nöd och lust, tills döden skiljer oss åt. Starka löften. Evighetslöften. Det finns kärleksband och det är vackert.

För oss som levt tillsammans med en narcissistisk person, psykopat eller sociopat får dessa evighetslöften en helt annan innebörd. Ja man behöver inte ens ha stått inför prästen och avgett löften, men löftet ”tills döden skiljer oss åt” är det löftet som märkligt nog håller genom allt, men med en negativ innebörd.

Jag lämnade mitt X för snart tre år sen. Jag har jobbat hårt med mig själv för att bli fri från honom i tanke och handling. Jag har flyttat och bor flera mil ifrån honom. Jag har talat om för honom klart och tydligt att jag aldrig kommer tillbaka. Ändå försöker han fortfarande få mig att tro att jag är hans. Så fort han får minsta misstanke om att jag träffar någon annan blir han rabiat och försöker att med hot hålla mig kvar i sitt grepp. Dessutom ljuger han och smutskastar mig inför våra barn. Efteråt kommer de och berättar för mig för att fråga om vad som är sant.

För ett år sen hade jag en märklig dröm. Jag brukar aldrig komma ihåg mina drömmar, men denna dröm var så märklig att jag mindes den och skrev ner den. http://wp.me/p5JCls-r6 Kanske är det just denna stund det handlar om?

Jag har aldrig anmält mitt X, inte när vi var tillsammans och inte efter. Ändå har det många gånger funnits skäl att göra det. Under tiden jag levde med honom var jag alldeles för rädd. Trots att han misshandlade mig både fysiskt och psykiskt, trots att barnen ibland såg och ofta hörde så vågade jag inte. Han hade planterat en fruktan i mig som var enorm och som förlamade mig. En fruktan som fick mig att tro att jag hade större kontroll över situationen om jag var tyst.

Idag finns ingen fruktan hos mig. Det som är värt att kämpa för är min och barnens frihet. Jag kommer fortsätta leva det liv jag vill och jag kommer fortsätta att träffa de människor jag själv väljer. Ingenting ska få stoppa mig nu.

Idag har jag styrkan att vinna det här kriget.

Annonser

Jag hade ett samtal med en kurator, en själavårdare. Vårt samtal berörde något av det som är det allra svårast efter att ha lämnat en destruktiv relation.

Måste jag förlåta? Kan jag någonsin förlåta?

Att komma fri från en narcissistisk relation kan i värsta fall jämföras med att ha överlevt en förintelse. Helt klart finns det offer och förövare.

Som offer måste man fortsätta att leva med sina minnen, sitt trauma resten av livet. Det går inte över. På något sätt behöver man trots det få till ett riktigt bokslut, stänga böckerna och avsluta det som varit, för att kunna läkas och gå vidare.

Det han utsatt mig för, kommer aldrig vara eller bli okej. Minnena kommer jag alltid att bära med mig. De kommer för alltid finnas kvar som ärr i min själ.

Jag lämnade för att aldrig gå tillbaka. I det beslutet låg mycket sorg och smärta. 

Jag sörjde allt som inte blev, mina krossade drömmar. Drömmar om ett lyckligt äktenskap och gemenskap. Jag sörjde saker som jag förlorat eller som jag skulle förlora när jag lämnade. Jag började sörja innan jag gick. 

När jag väl lämnat bestämde jag tidigt att jag inte skulle hamna i bitterhet. Jag skulle inte se tillbaka med saknad över det jag förlorat. Jag skulle inte hamna i självömkan.

Han bad om förlåt innan jag lämnade. Konstigt nog, var det lätt att säga: Ja, jag förlåter dig. Jag svarade verkligen så, men det fanns ingen känsla i mitt svar, bara en mekanisk likgiltighet.

Förlåt, är ett begrepp  som jag inte riktigt kunna ta in efter allt som hänt. Att förlåta är så lätt, så länge man inte drabbats själv av den kompakta ondskan – det djävulska.

Samtalet med kuratorn var befriande. Jag fick förklarat för mig att förlåtelse inte är en känsla. Att förlåta är mer ett förhållningssätt eller en attityd, då man fattat ett beslut om att lämna det som hänt bakom sig. Det kan handla om att lämna tanken på hämnd och att inte låta sig själv bli uppfylld av hat. Hatet förgör och skadar bara mig själv. Detta är inget som går att tvinga fram. Det är en process som måste få ta sin tid.

När vi satt och samtalade insåg jag att det är ungefär detta som jag redan gjort.

Jag har stängt dörren bakom mig och låter inte längre det negativa, det djävulska styra min framtid. Det är över. Att förlåta är befriande för min själ.

Men förlåtelse betyder inte att jag blir tyst, accepterande och går tillbaka till mitt gamla liv. Tvärtom. 

Rösterna mot ondskan får aldrig tystna. Våldet får aldrig bli accepterat.

Att bli utsatt för narcissistisk misshandel är en allvarlig traumatisk livserfarenhet.

När förövaren är en person som du älskar, beundrar, eller t o m ser upp till som en förebild, eller om det är din fru, make, förälder, förmyndare, vän, släkting etc så tar det tid förstå verkligheten och allvaret i situationen. Det handlar om en person som du älskar och litar på, en person som du ställt upp för och gått den där extra milen för när det krävts. Du har investerat så mycket av din tid och kraft och kärlek i den här relationen. Det gör ont att inse att den person man skattat så högt inte är den hen utgör sig för att vara.

Om man i yrkeslivet blivit drabbad av en narcissistisk chef eller medarbetare står man också inför en extremt utmanande situation. Det handlar plötsligt om ens levebröd och den plats du tillbringar stor del av dygnets vakna timmar.

I de flesta situationer där en narcissist har anknytning till ditt liv är det svårt att avlsuta, bara vända och gå och börja om igen eftersom det ofta finns så många band att bryta innan man ta sig fri.

Det finns ingenting som är normalt i en relation med en narcisisst. Tillslut blir allt kaos. När det är en person som står en nära försöker man ofta täcka upp för personens brister. Hen skapar kaos och du – den empatiska städar upp. När du är i en relation med en narcissistisk person kommer du alltid att bli tystad, straffad, förmanad och tom kasserad. Ingenting av allt som du gör av kärlek eller omtanke räcker till. Du kommer alltid att bli hens syndabock och i slutändan kommer du att upptäcka att du spelar ett spel utan normala regler. De regler som finns är de som för tillfället dyker upp i narcissistens huvud. Det är som att dansa med djävulen och inbilla sig att det är du som för. Ingen kan leda en djävul utan att själv hamna i ett helvete.

Det smärtar att inse att det finns människor med dessa personlighetsstörningar. Det gör ont när verkligheten slår en i ansiktet och det bara finns en väg för att överleva. GÅ och BRYT KONTAKTEN eller MINIMERA KONTAKTEN om du har sådana relationsband att det inte går att bryta helt.

Det går inte att bota den som misshandlar dig psykiskt genom att vara snäll tillbaka, vara till lags eller genom att ge extra kärlek. En människa som inte har förmågan att inse att hens beteende orsakar andra så mycket skada, kan man aldrig förändra.

Du kan bara förändra dig själv, bygga dig själv och dina egna gränser, börja att älska dig själv. Först när du gör det kan du på ett verkligt sätt hjälpa både dig själv och andra.

Läs gärna den här texten som jag länkar till. Den har mycket att säga om hur det är att ha en relation med en narcisist. Det är också från denna länk som jag hämtat inledningen till denna post.

When you have a relationship with a Narcissist you will ALWAYS be admonished, silenced, punished, BL… – http://wp.me/p2wrAq-TY

Jag ser dig. 

Jag ser din smärta, men jag kan inte bära den åt dig. Jag kan bara gå brevid dig.

 Jag hör orden, de du inte orkar säga. De som skymtat fram bakom dina meningar. Jag lyssnar och vill få dig att uttrycka vad du känner och vad du upplever.

Jag kan inte fatta några beslut åt dig. Det måste du göra själv. Jag vill få dig att vakna. Jag vill att du öppnar dina ögon och ser. Det liv du har är värdefullt. Du har bara ett, men ändå saknas livet hos dig. Du har blivit bestulen på livet av den som står dig närmast. Du blir trampad på och nertryckt i skit. Du vet att det är fel, men du ser det som i dimma. Du är så van.

Snälla, vakna nu! Låt dig inte behandlas på det sättet mer. Sätt ner foten. Res dig upp och gå! Du kan! Du kommer klara det!

Ingen människa är värd att ha det så här, allra minst du.

Jag drömde

Publicerat: augusti 13, 2016 i Beslut, dröm
Etiketter:, , , , , ,

Jag drömde jag var i havet. 

Plötsligt kom det stora vågor. Dom var verkligen stora och de kom från ingenstans. Vågorna var 1, 5 – 2 m höga. Det var aldrig någon risk att jag skulle drunkna och jag blev inte rädd, men jag hade något som skulle räddas undan vattenmassorna. Jag minns inte vad det var som skulle räddas och kanske är det inte heller viktigt att veta just nu.

Tack vare vågornas storlek lyckades jag ta tag i en mycket hög betongbrygga. Hängande i en hand tar jag tag i det som ska räddas och lyfter upp det på bryggan med min andra hand. Sen håller jag mig hängande i bryggan medan vågorna kommer och går. Vågtopparna når pecis upp till bryggkanten och när det är en vågdal hänger jag fritt i luften.

När stormen minskar bär jag det som jag räddat högt över vattenytan, genom vattenmassorna in mot land. 

Jag förundras över min egen styrka.

”A man gotta do what a man gotta do.”

Jag kommer göra vad som krävs..

Härom morgonen vaknade jag med en tung känsla, som om jag vore förlamad. Ja handlingsförlamad alltså.

Just nu är det alldeles för många måsten i mitt liv.
Jag har precis börjat jobba heltid efter nio månaders sjukskrivning. Tiden på jobbet har jag trappat upp under fyra månaders tid och nu är det full tid som gäller. Även om min chef inte har ökat kraven på vad jag presterar så har jag undermedvetet gjort det själv. Jag blir frustrerad när jag inte hinner eller orkar det jag tänkt.

Privat är det också mycket att tänka på. Om två och en halv månad måste jag vara ute ur lägenheten och jag vet inte vart jag ska ta vägen. Efter påsk ska lägenheten fotograferas och läggas ut till försäljning och jag borde städa och röja bland mina saker. Men jag är trött och orkar inte.

Utmattningssyndromet gör sig påmint.
Plötsligt blir mina måsten något tungt som jag helst vill komma undan. Det gamla invanda flyktbeteende dyker upp.

I min rehabilitering har jag arbetat med att inte ge efter för känslan. Känslan säger att det här är svårt och tungt, att det här vill jag inte göra. Vad händer om jag ger efter för känslan? Det kanske blir en tillfällig lättnad, men problemet finns kvar och triggar igång igen om ett litet tag. Obehaget ökar på sikt.

Ibland ska man förstås tillåta sig att vara trött och inte orka, men ibland måste man bemöta känslan genom att göra tvärs emot vad man känner. En känsla är inte farlig, men den ska inte styra mitt handlande. Mina medvetna beslut ska avgöra vad jag gör eller inte. Så det handlar om att agera, att välja sitt beteende och när man ska handla.

Nu vet jag att jag har ganska många viktiga saker som måste ordnas på kort tid. Det gör mig trött och matt. Jag väljer att gå emot den känslan. Jag utmanar mig själv och tar tag i en sak i taget.

Känslan efteråt blir lättnad över att än en gång klarat av det som var jobbigt och ångestbetingat. Varje svårighet jag tar tag i på ett målmedvetet och konstruktivt sätt gör mig starkare och jag stärker också mina nya beteendemönster. Ett steg mot läkning.

Jag älskar mitt nya jag.

Kan man välja när hjärtat ska slå?
Kan man välja vart blickarna ska gå?
När jag ser att du hör
Och din varsamhet berör?
När känslorna rusar och mötet är Du?
När längtan växer och allt jag vill är Nu?
När drömmen är att vila i Din famn,
och att se dina läppar viska mitt namn
Egentligen är det bara en sak jag begär
Det är att få vara där Du är

Kan man välja, att inte låta hjärtat slå?
Kan man verkligen välja att låta kärleken gå?

Hmm, svårt det där.
Tiden, tiden, om tiden får gå, så jobbar den för dig. Hjärtat kanske slår lite som det vill och det är lätt att uppslukas av känslor, drömmar och önskan. Men om tiden får arbeta för dig kan känslan grundas och bli till äkta kärlek, eller så dör den ut för att det var något flyktigt.

Någonstans finns det alltid ett val, även om det inte alltid är ett lätt val, men det är ett viktigt val eftersom det ger konsekvenser för resten av livet.

Det finns frågor som är viktiga att ställa sig, innan man fattar sitt beslut. Frågor som man kanske inte vill ta tag i, men som kan vara livsavgörande. Nu citerar jag nedanstående blogg:

http://separation.se/fragor-att-stalla-innan-du-gar-in-i-relationen/

”Det inre samtalet (det vi säger till oss själva i tankarna och bilderna vi ser) bär på enorm kraft. Rätt ställda frågor kan vara helt avgörande, så låt mig ge dig några. Självklart är det inte meningen att de skall besvaras likt en checklista. Smaka på en i taget och kom ihåg att det inte är bråttom.

Vad önskar du innerst inne av en relation?
Vad är du ovillig att acceptera?
Om du tidigare levt i ett destruktivt förhållande – hur har det påverkat och vad har du lärt dig? Om dig själv som person?
Hur hanterar du motgångar? Och partnern?
Två destruktiva sidor i din person? (uttala dem för dig själv)
Vad behöver du göra åt ovanstående? Nu, idag!
Hur ger du trygghet och tillit till en partner?
Vem är du utan någon din sida?
Hur använder du tiden?
Vad är det värsta som hänt i ditt liv?
Vad är det bästa du hittills upplevt?
Vad kan göra dig svartsjuk? Hur hanterar du den?
Hur handskas du med frustration och ilska?
Vilka tre kvalitéer tycker du är de mest centrala i ett parförhållande?
Hur ser den bästa versionen av DU ut?”