Inlägg märkta ‘familj’

Igår levde hon. Hon drömde om en bättre framtid och kämpade för att allt skulle bli bra. Idag lever hon inte mer. Hon föll ihop mitt i kampen.

Hennes kropp orkade inte bära den smärta som åt upp henne inifrån och ut. En smärta orsakad av en familj som svikit henne och barn som behandlat henne som en påse skit. Barnen hade övertagit sin fars beteende mot henne. De mästrade henne. De kallade henne skymford och fick henne ändå att göra precis som de ville, genom hota, skuldbelägga och däremellan göra diverse anmälningar på henne till sociala myndigheter. Allt lades ner för det fanns inget att ta på.

För ett halvår sen, började slutet på det helvete hon levde i. Hon hade bestämt sig för att börja sätta gränser, både för sin egen skull och för sonen som bodde med henne. En enkel konflikt som handlade om läxläsning och frånvaro från skolan slutade med att grabben inte kunde behärska sin ilska. Han försökte med våld knuffa sin mamma ner för en trappa. För att inte falla baklänges örfilade hon honom. Han anmälde henne för misshandel. Hon älskade honom så högt att hon vägrade gå till doktorn och dokumentera sina egna skador och blåmärken. Hon gjorde heller ingen motanmälan. Sonen blev tagen från henne och flyttades till pappan, hennes fd man.

Den mannen flydde hon ifrån redan 2010. En man, som hon gjort allt för. Han stod och vrålade över henne, medan barnen såg på när hon packade ihop en liten väska med kläder. Skräcken lyste ur dotterns och yngste sonens ögon. Hon ringde en väninna och bad henne komma fort och hämta henne, samtidigt som hon försökte lugna barnen och säga att allt skull bli bra. Sen rusade hon ut och gömde sig bakom husvagnen. Hon hörde hur mannen vrålade bakom henne: ”Jag ska krossa dig, din jävla slyna.”

Redan tre år tidigare hade mannen i raseriutbrott rivit hela övervåningen, kastat runt bord och andra saker efter henne och barnen. Han slet loss ett klaffbord från väggen och slängde efter dem. Han försökte döda dem.

Då hade någon ringt polisen och fyra poliser kom. Den gången var hon så rädd att hon tog honom i försvar. Hon försökte stoppa poliserna när de ville ta med sig mannen. Hon var totalt nedbryten psykiskt av honom. Hon var kuvad, rädd och misshandlad, men hon vågade inte lämna.

Under de tre år som sen fortgick tills hon lämnade honom, förstörde han systematiskt saker som betydde något för henne, som tavlor och prydnadssaker. När hon blev slagen eller fick något slängt på sig hette det att hon bara kommit i vägen. Det fanns alltid en ursäkt och mannen gjorde inga fel.

Hon var kvinnan som försökte ställa allt till rätta. Hon försökte skapa ordning i det kaos som han skapade. Hon anpassade sig till honom i all oändlighet tills inget mer fanns kvar av den ursprungliga glada och spontana kvinna hon egentligen var. Hon gjorde allt som stod i hennes makt för att hålla mannen lugn och samtidigt skydda sina barn.

När hon flydde 2010 började ett helvete hon aldrig trodde fanns. Det var många gånger som hon önskade att hon stannat kvar hos honom, då hade hon iallafall kunnat fortsätta träffa sina barn. Andra stunder tänkte hon så därför att hennes inre smärta var så stor att det varit bättre att fått döda henne, då skulle hon sluppit undan sitt helvete.

Det upprättades aldrig någon riktig bodelning vid skilsmässan. Hon fick ingen bodelningspeng trots att de var gifta och gemensamt ägde både fastighet, bilar och husvagn. Istället tvingade han henne på ett subtilt och hotfullt sätt att skriva över alla tillgångar på honom, men skulderna fick hon behålla. Hon var rädd och vågade inte göra motstånd.

Hon levde som ensamstående mamma, på sin lilla sjukpeng och det underhållsbidrag hon fick, så länge yngste sonen bodde hos henne. Men det var tufft och hon kämpade som ett djur för att få allt att gå runt. Kläder som hon köpte till sonen försvann ofta när han var på umgänge med sin pappa och hon som redan hade ont om allt, tvingades köpa nytt.

Sonen skulle vara på umgänge hos sin far varannan helg, men han ville inte åka dit. Hon fick många gånger tvinga honom. Detta dokumenterades i journalanteckningar hos socialkontorets familjeenhet dit hon gått för att få hjälp. Hon gick dit under två års tid. De sociala myndigheterna tom sa till sonen att han inte skulle behöva åka till pappa, men det föll på hennes lott att berätta det för sonens pappa, hennes förövare. Rädslan satte stopp och sonen fortsatte träffa fadern.

Inför rättegången, där sonen åtalade sin mamma och krävde skadestånd av henne, hade hon vid flera tillfällen varit i kontakt med socialtjänsten för att få ut de journalanteckningar som fanns om besöken som hon och sonen gjort på familjeenheten. Hon och fadern hade gemensam vårdnad om sonen som var minderårig. Dokumentationen var viktig för att kunna visa att hon tidigt sökt hjälp för sonen och hans problematik. Tyvärr gjorde socialkontoret sig oanträffbara och hon fick aldrig ut sina papper, inte ens när hon gjorde fysiska besök på socialkontoret.

Idag har barnen ingen mamma mer. Det psykiska efteråldet som ingen ser eller vill ta på allvar tog långsamt och plågsamt hennes liv. Helvetet tog inte slut när hon lämnade sin förövare, istället tog ondskan sig nyare och subtilare uttryck. Den grävde sönder hennes inre, tills kroppen inte orkade mer. Hon föll ihop under rättegången och avled några timmar senare på sjukhuset.

Hennes hjärta slutade aldrig att älska. Hennes enda dröm var att få tillbaka sina barn, trots att de vänt henne ryggen. Hon hade alltid utrymme för att hjälpa en medmänniska i nöd. Hennes hjärta var stort. Hon var en älskande männsika.

Vila i frid, Lilia ❤
(historien är sann, men med hänsyn till hennes barn är namnet fingrerat)
Annonser

Bästa chefen!

Publicerat: februari 12, 2017 i kärlek, lycka
Etiketter:, , , , , ,

Ibland är livet enbart gott och njutbart. Särskilt när man umgås med kärleksfulla människor. Jag blir lycklig när jag möter människor som ser andras behov, människor som lyckas tyda något av vad den andres själ behöver och som möter upp och gör det där lilla extra som betyder så oändligt mycket. Ibland behövs det inte så mycket för att göra skillnad. Ett ord, ett leende eller en enkel handling kan räcka för att skapa något gott som varar länge.

När Lilla fyllde sju år fick hon en present av min chef, ett litet kort nerstoppat i ett litet kuvert. På kortet fanns ett val. Lilla fick tre alternativ att välja och hon valde ett. Hon valde att gå på bio med honom. Hon fick ta med sig en kompis om hon ville, men hon valde att gå ensam. Lilla känner sig trygg med honom, för han har alltid sett henne och gett henne plats när hon kommit till jobbet och hälsat på.

Denna lilla enkla gåva innehöll så mycket mer än bara ett biobesök. Den innehöll kärlek. Lilla kände det och hennes kommentar när hon fick presenten var: ”Mamma, han är ju nästan som en extra-pappa”. Gåvan innehöll också mycket glad förväntan. Hon pratade om biosöket flera dagar innan och berättade för sina kompisar. Kvällen innan bad hon hon att biobesöket verkligen skulle bli av och att han inte skulle bli sjuk. Lilla blev inte besviken. Det var en glad Lilla som jag mötte utanför biografen. Hon var lycklig. Den kvällen satt hon och sjöng när hon gjorde sin läxa.

Jag känner mig lyckligt lottad över att få vara omgiven av så goda människor.

 

Under veckan som gick mötte jag några vänner från förr. Det var människor som stod mig och mitt X nära innan livet vände åt fel håll.

Det kändes viktigt att få till detta möte, men av någon konstig orsak har jag känt rädsla och nervositet inför detta möte. Kanske berodde det på att de representerade den första tiden med X. Det var en tid som i mitt minne var ganska lycklig. Visst fanns det problem, men de hade inte vuxit sig så stora. Jag kanske var rädd att bli dömd. De var ju trots allt hans vänner, långt innan X introducerade dem för mig. Nu fick jag ge dem brottstycken av min berättelse.

Varje gång jag ger min berättelse, händer det något inom mig, trots att två år har passerat sedan jag lämnade X. Det helvete jag levde i blev så tydligt för mig på nytt, när jag berättade för dessa vänner. När jag berättade om olika händelser som jag upplevt tillsammans med X, återupplevde jag den kompakta ondskan. Det fördömande av mig, eller det försvar av honom som jag väntat få höra kom aldrig. I stället möttes jag av total förståelse och medlidande. Jag fick förklaring på händelser som hänt för länge sen, sådant som jag aldrig förstått, därför att X gett mig en historia som inte varit helt sann. Jag fick en bild av X attityd mot andra som faktiskt överensstämmer med den uppfattning jag har om honom idag.

Detta var ett befriande möte. Jag fick konfrontera min dåtid och gå emot min oro och rädsla. Varje gång jag går emot min rädsla sticker jag hål i de illusioner som X byggt upp och som han fick mig att tro på en gång i tiden. Jag har lösgjort mig från ännu en sak som hållit mig bunden kvar i det förflutna. Nu kan jag gå vidare, framåt.

Jag har sagt det förut, och jag säger det igen: Trollen försvinner i ljuset.

Fallskärm

Publicerat: januari 20, 2016 i psykisk misshandel
Etiketter:, , ,

Jag har sett det förut, och nu ser jag att det håller på att hända igen.

Då levde jag med mitt X, men förmådde mig inte att gå. Jag hade inte den kraften. Men jag bråkade med honom, diskuterade och argumenterade tills jag vann, därför att han agerade helt förkastligt.

Nu när det håller på att hända igen är jag är inte där och behöver inte ta hand om skiten. Istället är jag den fallskärm som behövs för att landa mjukt och förhoppningsvis minska skadan av fallet.

Första gången det hände fanns ingen fallskärm som dämpade fallet. Den gången försköt han sitt äldsta barn. Det var augusti och skolstart.
Barnet hade gått ett år på gymnasiet, men valt att gå om första året eftersom studierna inte gått så bra. Det räckte för hans raseri. Plötsligt var hela hans liv förstört. Han var kränkt. Hans barn lyssnade inte på honom och inte hans fru heller. Frun valde att stötta barnet. Därför var inte barnet välkommet hem mer. Inte under några omständigheter.
Hans fru var rädd. Mannen var hotfull. Men när mannen inte var hemma om kvällarna släppte hon in barnet, som fick äta och duscha. Någon natt sov barnet där utan att fadern märkte det.
Under den vecka som barnet irrade ute om nätterna, bland pundare och tjuvar, bearbetade frun fadern varje dag, tills barnet slutligen efter en veckas tid fick komma hem igen.

Nu händer samma sak med 16-åringen. På självaste 17-årsdagen får fadern ett utbrott. Han grälar på den nyblivna 17-åringen för att barnet kommer alldeles för bra överens med sin mor och vill helt enkelt bli av med barnet. Fadern betalar hellre pengar till 17-åringen än att barnet ska bo kvar hemma hos fadern.

Den sårade blicken i 17-åringens ögon gör ont. Den sorgen skär genom märg och ben.

Men nu finns jag här som en fallskärm. Jag är beredd att ta emot om det behövs. Jag är beredd att lindra fallet.

Älskade barn…

Gott Nytt År

Publicerat: december 30, 2015 i Ensam
Etiketter:, , , , ,

Jul- och nyårshelger är känsliga tider för så många, så mycket ensamhet och brustenhet, så mycket smärta och tårar.

Om familjen är borta eller om de tar avstånd, vad gör man då? När vännerna inte finns kvar på nyårsafton och man sitter ensam framför tvn och tror att alla har så mycket trevligare än en själv, vad gör man då?

Det är inte alla förunnat att ha nära vänner alltid till hands eller en förstående familj. Men en liten till synes betydelselös gest från en medmänniska kan rädda en hel helg för den som är ensam, ledsen eller på något vis utsatt.

Kram till er alla ❤
Önskar att jag på något sätt kan sprida en liten fläkt av glädje och kärlek. Du är trots allt inte ensam.

Gott Nytt År