Arkiv för kategori ‘föräldraskap’

Lilla älskar sin pappa, precis som alla barn ska. Jag har alltid månat om att hon ska ha en bra relation med sin pappa, så långt det beror på mig, trots att han orsakat mig smärta.

Strax före jul var vi ute och julhandlade, Lilla och jag. Hon hittade en fin present som hon köpte för sin veckopeng. Det var ett porslinshjärta med en text som talade om hur mycket hon älskar sin pappa. Presenten slog hon in själv under stor omsorg och hade med sig när hon var där på umgänge, helgen före jul. Han fick sin julgåva.

Senare fick jag höra berättas att någon timme innan Lilla skulle åka tillbaka hem hade pappan ett allvarligt samtal med sin dotter.

Lilla har sen en längre tid haft svårt att sova hos pappa när hon har varit där på umgängeshelg. Det har varit många tårar i telefonen och samtal mitt i natten när hon tagit storebrors telefon för att ringa till mig. Jag vet inte orsaken, det kan vara så simpelt som att hon helt enkelt är bekvämare med att sova hemma. Hursomhelst har detta resulterat många samtal mellan mig och Lilla och hon fick mig att lova att jag skulle prata med pappa om att hon bara ville träffa honom dagtid utan att sova över. Sagt och gjort. Jag hade ett samtal med pappa och vi bestämde så som hon önskade.

Nu när pappa hade ett allvarligt samtal med henne, talade han om för henne hur jobbigt det är för henne att åka fram och tillbaka för att träffa honom. Hon har själv aldrig klagat på att det är jobbigt trots att enkel resa tar lite mer än en timme. Han talar om för henne att hon får inte komma om hon inte sover över och de kommer överens om det.

Det var mycket känslor i henne efter detta och hon ville först inte prata om det. Hon var ledsen. För henne är inte själva resan fram och tillbaka jobbigt utan enbart övernattningen.

Dagen efter hade hennes pappa ångrat sig och ringer och ber storebror säga att hon visst är välkommen. Hennes spontana kommentar blev: ”Men herre gud, nu får han väl bestämma sig. Det är sista gången han ändrar sig så här.”

När det blev dags för nästa umgängeshelg, ville hon inte åka dit. Hon sa nej, klart och tydligt, men hon ville träffa sin bror. Brodern försökte övertala henne att komma hem till pappas hus, men Lilla fortsätter envist med sitt nej.

Storebror kommer och träffar henne där Lilla och jag befinner oss och efter en stund dyker även pappa upp. Han berättar för henne att han vill att hon ska följa med hem, men än en gång säger hon nej.

När hennes bröder var små, uppfostrades de i fruktan. Allt i det dagliga livet gick ut på att hålla pappa på gott humör. Det var ett evigt tassande kring pappan för att han skulle vara nöjd. Vi levde dubbelliv och hjälptes åt att bevaka så att pappa inte skulle upptäcka att vi gjorde det han inte ville. Det kunde handla om simpla saker som att pojkarna ville vara ute lite senare på kvällen när de var i tonåren, att få ha ett fritidsintresse, umgås med vänner eller skjuts till en träning eller match. Lilla var 4 år, nästan 5 när jag lämnade, men jag tror inte hon minns så mycket av våldet i vårt hem. Hennes bröder månade om henne, så att hon inte skulle se eller höra.

Lilla är inte uppvuxen i fruktan. Jag har försökt att visa henne att hon aldrig ska låta någon trampa på henne, att man får säga nej och att man ska respektera andra. Det betyder också att jag som förälder måste respektera hennes åsikter och tankar och sen som förebild försöka guida henne på ett sunt sätt.

Jag är ledsen för att hon för uppleva detta med pappa, men jag är oerhört stolt över hennes inre styrka att inte acceptera pappas nycker hur som helst. Ett nej är ett nej!

Det hon går igenom nu, tror jag har stor betydelse för framtiden och formar hennes självbild och känsla för att vara snäll mot sig själv oavsett vad andra tycker. Hennes liv är viktigt och bara hennes.

Min älskade, modiga lilla dotter.

Annonser

Min Lilla börjar bli stor. Det känns både roligt och märkligt. Ena stunden ser jag hennes smala sju-årsben springa omkring och skutta i en fantasilek, där hon rider på en låtsas-häst och i nästa stund har vi djupa samtal som både är vuxna och barnsliga på samma gång.

För en tid sen sa hon till mig, mitt i sin lek: ”Mamma, ska du gifta dig igen?” Jag svarade henne att om jag hittar någon som kan älska både mig och henne och hennes syskon så kanske jag gör det. Då säger hon att hon tycker att jag ska göra det för det blir så ensamt annars! I det fortsatta samtalet låter hon mig förstå att hon tror att hon ska slippa åka till pappa om jag skaffar en extra-pappa till henne. Jag blir tvungen att förklara att hennes pappa alltid kommer att vara pappa i allafall och att hon nog måste åka till honom ändå ibland.

Igår åkte vi tåget tillsammans, för att jag skulle lämna henne för övernattning hos pappa. Då sade hon igen, att hon vill att jag skaffar en exta-pappa till henne. Hon pratade om att hon vill att jag ska gifta mig igen. Det känns så märkligt att denna lilla unge pratar så vuxet med mig. Jag frågar henne om hon tror att pappa kommer bli avundsjuk om jag skulle gifta mig med någon annan. Först säger hon nej, men sen tänker hon efter och säger att hon tror det. Då frågar jag om hon tror att jag skulle bli avundsjuk om pappa skulle gifta sig med någon annan, men det tror hon inte.

Jag begriper inte hur hon kan uppfatta så mycket av hur jag tänker och känner och hurdan hennes far är.

Lilla söta förklarar också för mig varför det skulle vara så bra med en extra-pappa. Han skulle nämligen kunna köpa biljetter till Gröna Lund och gå med henne dit, så de så! Ikväll fanns denna ännu icke-existerande-extra-pappa med i hennes aftonbön.

Det känns som om hon just nu har ett stort behov av en faders-figur som ser henne och bekräftar henne.

Jag hade besök häromkvällen, av min älskade tonåring. Det är alltid mysigt när tonåringen kommer. Hen slår sig ner i min soffa, slänger sina kläder på golvet och busar med minstingen. Ofta har vi trevliga samtal och tonåringen berättar för mig om sitt liv, sina tankar och vad som är viktigt just nu.

Den här gången lämnade dock tonåringens besök en fadd eftersmak. Det har varit så några gånger nu.

Jag fick telefon av min bäste vän och vi pratar än stund. Tonåringen är svartsjuk och trycker på min telefon för att se vem jag pratar med. Efter samtalet har tonåringen en svartsjuk och sur attityd. Hen anklagar mig för att vara respektlös för att jag pratar i telefon när hen är där.

Andra gånger har det hänt att hen varit högljudd och störande utan att veta vem jag pratar med.

Jag ser inte tonåringen som en gäst utan som mitt barn och då ska inte hen hindra mig att prata i telefon om inte tonåringen och jag gör något särskilt.

Hens attityd kan verka barnslig och omogen, men jag får en klump i magen.
Jag associerar till hens pappa och hans kontrollbehov.
Det hände många gånger när jag levde med X och fick telefon, att jag blev störd och avbruten av X. Jag skulle inte prata i telefon för det fanns viktigare saker att göra enligt X. Däremot avbröt jag aldrig X trots att han ibland hade väldigt långa samtal.

Tonåringen kommer hit och sover över i helgen. Jag tror det är dags för ett snack igen om attityder och om vad jag vill ha i mitt liv och om vad jag inte vill ha.