Inlägg märkta ‘barn’

Igår levde hon. Hon drömde om en bättre framtid och kämpade för att allt skulle bli bra. Idag lever hon inte mer. Hon föll ihop mitt i kampen.

Hennes kropp orkade inte bära den smärta som åt upp henne inifrån och ut. En smärta orsakad av en familj som svikit henne och barn som behandlat henne som en påse skit. Barnen hade övertagit sin fars beteende mot henne. De mästrade henne. De kallade henne skymford och fick henne ändå att göra precis som de ville, genom hota, skuldbelägga och däremellan göra diverse anmälningar på henne till sociala myndigheter. Allt lades ner för det fanns inget att ta på.

För ett halvår sen, började slutet på det helvete hon levde i. Hon hade bestämt sig för att börja sätta gränser, både för sin egen skull och för sonen som bodde med henne. En enkel konflikt som handlade om läxläsning och frånvaro från skolan slutade med att grabben inte kunde behärska sin ilska. Han försökte med våld knuffa sin mamma ner för en trappa. För att inte falla baklänges örfilade hon honom. Han anmälde henne för misshandel. Hon älskade honom så högt att hon vägrade gå till doktorn och dokumentera sina egna skador och blåmärken. Hon gjorde heller ingen motanmälan. Sonen blev tagen från henne och flyttades till pappan, hennes fd man.

Den mannen flydde hon ifrån redan 2010. En man, som hon gjort allt för. Han stod och vrålade över henne, medan barnen såg på när hon packade ihop en liten väska med kläder. Skräcken lyste ur dotterns och yngste sonens ögon. Hon ringde en väninna och bad henne komma fort och hämta henne, samtidigt som hon försökte lugna barnen och säga att allt skull bli bra. Sen rusade hon ut och gömde sig bakom husvagnen. Hon hörde hur mannen vrålade bakom henne: ”Jag ska krossa dig, din jävla slyna.”

Redan tre år tidigare hade mannen i raseriutbrott rivit hela övervåningen, kastat runt bord och andra saker efter henne och barnen. Han slet loss ett klaffbord från väggen och slängde efter dem. Han försökte döda dem.

Då hade någon ringt polisen och fyra poliser kom. Den gången var hon så rädd att hon tog honom i försvar. Hon försökte stoppa poliserna när de ville ta med sig mannen. Hon var totalt nedbryten psykiskt av honom. Hon var kuvad, rädd och misshandlad, men hon vågade inte lämna.

Under de tre år som sen fortgick tills hon lämnade honom, förstörde han systematiskt saker som betydde något för henne, som tavlor och prydnadssaker. När hon blev slagen eller fick något slängt på sig hette det att hon bara kommit i vägen. Det fanns alltid en ursäkt och mannen gjorde inga fel.

Hon var kvinnan som försökte ställa allt till rätta. Hon försökte skapa ordning i det kaos som han skapade. Hon anpassade sig till honom i all oändlighet tills inget mer fanns kvar av den ursprungliga glada och spontana kvinna hon egentligen var. Hon gjorde allt som stod i hennes makt för att hålla mannen lugn och samtidigt skydda sina barn.

När hon flydde 2010 började ett helvete hon aldrig trodde fanns. Det var många gånger som hon önskade att hon stannat kvar hos honom, då hade hon iallafall kunnat fortsätta träffa sina barn. Andra stunder tänkte hon så därför att hennes inre smärta var så stor att det varit bättre att fått döda henne, då skulle hon sluppit undan sitt helvete.

Det upprättades aldrig någon riktig bodelning vid skilsmässan. Hon fick ingen bodelningspeng trots att de var gifta och gemensamt ägde både fastighet, bilar och husvagn. Istället tvingade han henne på ett subtilt och hotfullt sätt att skriva över alla tillgångar på honom, men skulderna fick hon behålla. Hon var rädd och vågade inte göra motstånd.

Hon levde som ensamstående mamma, på sin lilla sjukpeng och det underhållsbidrag hon fick, så länge yngste sonen bodde hos henne. Men det var tufft och hon kämpade som ett djur för att få allt att gå runt. Kläder som hon köpte till sonen försvann ofta när han var på umgänge med sin pappa och hon som redan hade ont om allt, tvingades köpa nytt.

Sonen skulle vara på umgänge hos sin far varannan helg, men han ville inte åka dit. Hon fick många gånger tvinga honom. Detta dokumenterades i journalanteckningar hos socialkontorets familjeenhet dit hon gått för att få hjälp. Hon gick dit under två års tid. De sociala myndigheterna tom sa till sonen att han inte skulle behöva åka till pappa, men det föll på hennes lott att berätta det för sonens pappa, hennes förövare. Rädslan satte stopp och sonen fortsatte träffa fadern.

Inför rättegången, där sonen åtalade sin mamma och krävde skadestånd av henne, hade hon vid flera tillfällen varit i kontakt med socialtjänsten för att få ut de journalanteckningar som fanns om besöken som hon och sonen gjort på familjeenheten. Hon och fadern hade gemensam vårdnad om sonen som var minderårig. Dokumentationen var viktig för att kunna visa att hon tidigt sökt hjälp för sonen och hans problematik. Tyvärr gjorde socialkontoret sig oanträffbara och hon fick aldrig ut sina papper, inte ens när hon gjorde fysiska besök på socialkontoret.

Idag har barnen ingen mamma mer. Det psykiska efteråldet som ingen ser eller vill ta på allvar tog långsamt och plågsamt hennes liv. Helvetet tog inte slut när hon lämnade sin förövare, istället tog ondskan sig nyare och subtilare uttryck. Den grävde sönder hennes inre, tills kroppen inte orkade mer. Hon föll ihop under rättegången och avled några timmar senare på sjukhuset.

Hennes hjärta slutade aldrig att älska. Hennes enda dröm var att få tillbaka sina barn, trots att de vänt henne ryggen. Hon hade alltid utrymme för att hjälpa en medmänniska i nöd. Hennes hjärta var stort. Hon var en älskande männsika.

Vila i frid, Lilia ❤
(historien är sann, men med hänsyn till hennes barn är namnet fingrerat)
Annonser

Min Lilla börjar bli stor. Det känns både roligt och märkligt. Ena stunden ser jag hennes smala sju-årsben springa omkring och skutta i en fantasilek, där hon rider på en låtsas-häst och i nästa stund har vi djupa samtal som både är vuxna och barnsliga på samma gång.

För en tid sen sa hon till mig, mitt i sin lek: ”Mamma, ska du gifta dig igen?” Jag svarade henne att om jag hittar någon som kan älska både mig och henne och hennes syskon så kanske jag gör det. Då säger hon att hon tycker att jag ska göra det för det blir så ensamt annars! I det fortsatta samtalet låter hon mig förstå att hon tror att hon ska slippa åka till pappa om jag skaffar en extra-pappa till henne. Jag blir tvungen att förklara att hennes pappa alltid kommer att vara pappa i allafall och att hon nog måste åka till honom ändå ibland.

Igår åkte vi tåget tillsammans, för att jag skulle lämna henne för övernattning hos pappa. Då sade hon igen, att hon vill att jag skaffar en exta-pappa till henne. Hon pratade om att hon vill att jag ska gifta mig igen. Det känns så märkligt att denna lilla unge pratar så vuxet med mig. Jag frågar henne om hon tror att pappa kommer bli avundsjuk om jag skulle gifta mig med någon annan. Först säger hon nej, men sen tänker hon efter och säger att hon tror det. Då frågar jag om hon tror att jag skulle bli avundsjuk om pappa skulle gifta sig med någon annan, men det tror hon inte.

Jag begriper inte hur hon kan uppfatta så mycket av hur jag tänker och känner och hurdan hennes far är.

Lilla söta förklarar också för mig varför det skulle vara så bra med en extra-pappa. Han skulle nämligen kunna köpa biljetter till Gröna Lund och gå med henne dit, så de så! Ikväll fanns denna ännu icke-existerande-extra-pappa med i hennes aftonbön.

Det känns som om hon just nu har ett stort behov av en faders-figur som ser henne och bekräftar henne.

Lilla du

Publicerat: december 31, 2016 i saknad, Umgänge
Etiketter:, , ,

En tår på din kind, min lilla vackra

Något tungt och smärtsamt i ditt sinne

Kärlek som gör så vansinnigt ont

Du är inte så gammal 

Och redan sviken

En far som inte ser dig

En far som skjuter bort dig

En far som prioriterar sina pengar före dig

Sviken

Mitt lilla hjärta

Min kloka lilla unge

Jag gråter för att du drabbas

Du har ingen skuld i det här

Mitt lilla barn

Vi har haft en skön eftermiddag på stan efter skolan.

Jag hämtade minsting tidigare från fritids idag. Vi gjorde saker tillsammans, saker som minsting blir glad av. Vi har använt tiden till att bara vara tillsammans.

Vi pratade om helgen och att Minsting ska till pappa och sova där till söndag. Plötsligt utbrister Minsting: ”Mamma, jag känner inte pappa så bra.” Vi samtalar lite om det och Minsting uttrycker att hen är ledsen för det och undrar om jag känner pappa bra.

För några veckor sedan pratade jag och tonåringen om hur mycket deras pappa jobbar. Pappan hade blivit irriterad över att han var tvungen att avboka ett extra jobb som han lagt in på tid som han skulle ha för att umgås med Minsting. Minstings kommentar var: ”Vill pappa inte ha mig?”

Pappan har haft semester denna vecka. Han har bara varit hemma, men inte en enda dag har han haft tid att hämta Minsting från skolan. Han har så mycket att göra säger han. Allt han pysslar med är viktigare än att umgås med sitt eget barn.

I somras vägrade han att ta semester när Minsting var ledig. Minsting kunde bara vara hos honom de vanliga helgerna, de helgerna som är normal umgängestid.

Denna pappan säger att han älskar Minsting över allt annat, att Minsting tagit hans hjärta, men han kan inte visa sin kärlek genom att ge av sin tid. Han ger pengar och saker, men inte det som Minsting behöver.

Pappa – främlingen.

Jag borde kanske försökt att få enskild vårdnad, men orkade inte tänka tanken att ha flera års infekterad vårdnadstvist, och ändå i slutändan bli dömd att ha gemensam vårdnad. Trots det han gjort mot mig medan jag var gift med honom, trots det, har jag slagit knut på mig själv och verkligen försökt se till att det finns chans för honom att ha en bra relation med Minsting. Han sviker och prioriterar annat framför sitt barn.

Pappa – främlingen

😦

Ingen sommar utan åska

Publicerat: juli 29, 2016 i Umgänge
Etiketter:, , ,

Så är det ju, även den finaste sommar måste ha sina åsknedslag och urladdningar. Denna sommar har varit så otroligt fin. Nästan för bra för att vara sann. Jag pratade med en kompis häromdagen och sa att det är nästan så att jag väntar på bakslag, för att det är så ovanligt bra. Lugnt och skönt.

Men det är inte konstigt alls att det är lugnt och skönt. Jag har ju i princip ingen kontakt med X och då kan det ju inte vara annat än bra!

Nu var jag dock tvungen att ta kontakt för Minsting som bara varit hos sin pappa ett par helger på hela sommaren, ska dit på långhelg. Det betyder fredag till söndag. Den lilla förväntansfulla hade packat sin väska redan tidigt igår.

Nu var friden slut och ett åskmoln blåste in. När jag skulle meddela vilken tid jag kommer att lämna henne, börjar han berätta att han kanske måste jobba, för att jobba in en ledig dag han bytt till sig tidigare i sommar.

Jag blev så arg att jag kokade. Där har han gått i flera veckor och vetat om detta och inte haft mage att meddela. Men det var mitt fel, för jag satte honom i klistret för att jag tvingade honom att säga nej till jobb och hålla vad han lovat angående Minstings umgänge i helgen. Han fick höra ett och annat i telefonen.

Tyvärr spillde min ilska och irritation över på nästa telefonsamtal också, så att min bästa vän också fick en massa irritation över sig. Det blev så galet fel. Jag fick förklara mig lite senare och be om ursäkt.

Idag har jag lämnat en glad liten Minsting till en pappa som blev glad att se henne, men vägrade lyssna på det jag informerade om hennes packning. Han vände demonstrativt ryggen mot mig! Det känns sorgligt att behöva lämna henne på det viset.

X måste lära sig att kommunicera för hennes bästa och att det blir konsekvenser när man inte meddelar sig. Han kan inte räkna med att jag är snäll och ställer upp bara för att jag alltid gjort det förut. Jag får inget tillbaka av honom och jag har inte lust att bli utnyttjad. Dessutom har han vägrat att plocka sommarsemester för att umgås med sina barn. Här handlar det om ett barns rätt till sin pappa, en pappa som säger att barnet betyder allt, men som inte vill ägna tid åt barnet. Jag har gjort allt jag kan för att Minsting ska få umgås med sin pappa. Skulle inte jag initierat skulle han inte ha något umgänge alls med henne.

Vad kan jag göra mer?

Samtal

Publicerat: juli 1, 2016 i samtal
Etiketter:, , , ,

Jag får ett samtal som innehåller en del smärta, smärta över en annan människas dumhet och idioti. Jag är glad att du ringer och berättar, glad att du reflekterar och känner efter. Vi pratar ganska länge. Hoppas det hjälpte dig.

Några timmar senare ringer det igen. En glad röst som undrar om den stör. Vi pratar en stund om ditten och datten, livets oväsentligheter. Men det känns gott och jag blir glad.

Älskade ungar. Det känns lite märkligt att mina små gullepluttar plötsligt blivit vuxna eller iallafall nästan. Samtidigt som jag är glad är det en viss vemodskänsla och jag känner mig nästan lite gammal. Jag tror jag börjar förstå hur mina föräldrar känner det, när jag ringer och pratar.

Jag ser ditt ansikte, dina ögon. Själens smärta lyser igenom, sorgen över att inget är som förr. Det gör ont i mig, för jag vill inte se dig ledsen. Men jag kan inte göra något åt det. Du måste få sörja. Jag får vara vid din sida, men jag kan inte ta bort din smärta.

Vi pratar om julen och hur vi ska fira. Jag har bett din pappa göra nåt tillsammans med er. Han gav ett halvt löfte, jag berättar det för dig. Din kommentar är genast: ”Men pappa är aldrig med på julen.” Jag såg en gnutta hopp i dina ögon, för en kort sekund.

Sen är sorgen där igen. Du vill att jag ska vara med. Din pappa har visserligen bjudit med mig, men jag vet inte om jag vill. Du säger att jag kan vara med så länge jag orkar och blir det för jobbigt kan jag gå hem. Du tror att pappa håller sig lugn och att han ändrat sig.

Älskade 16-åring…