Inlägg märkta ‘umgänge’

Jag hittar en artikel som jag läser, medan jag väntar på min tid på mammografi-mottagningen. Tårarna strömmar, men jag bryr mig inte om att det finns folk runtomkring. Det Nioosha Shams skriver är så sant. 

Upplevelserna av en misshandelsrelation går inte ur kroppen eller själen, hur mycket jag än vill. Fast lång tid har gått, fast jag fått samtal i det oändliga så finns det kvar. Jag vill inte bära detta med mig, men jag måste.

Här kommer länken och hela texten: http://www.politism.se/story/en-barndom-praglad-av-morker-gar-inte-att-skaka-av-sig/#post-49086

”Kvinnojouren Ellinor la nyligen upp ett klipp på Facebook, där en skådespelare beskriver hur det är att leva med en våldsam man. Läser man undertexten utan att sätta på ljudet ser man ett till synes lyckligt par, där kvinnan beskriver deras perfekta förhållande. Men ljudet matchar inte texten, utan det hon berättar om är ett långt, manipulativt och skadligt äktenskap. Kommentarsfältet i videon fylls av kvinnor som känner igen sig.

För mig träffade den så hårt för det hade lika gärna kunnat vara min mamma.

Min mamma log nämligen inte särskilt ofta när jag var liten. Kanske var det för att hon aldrig fick sjunga. Så fort hon öppnade munnen bad pappa henne sluta, och jag lärde mig av honom. Jag tog över plikten när han inte var hemma, jag blev pappas lilla soldat och så fort hon öppnade munnen bad jag henne sluta. Det måste göra ont för en mamma att se sin förtryckare i sitt barn på det där sättet.

Soldatplikten sa jag upp när jag var tio år. Jag satt i soffan med telefonen i ena handen och ett krampaktigt tag kring mitt gosedjur med andra. Det var mammas röst i andra änden, det var pappa som drog ur sladden och det var jag som kastade telefonen i golvet så den gick i tusen bitar. Rädslan hade förvandlats till ursinne, och det var till min absoluta fördel.

”De är djur, de där två”, sa min pappa en dag, och menade min bror och min mamma. Mitt svar ekade i hela trapphuset när jag skrek att i så fall är jag också det. Det var sista gången jag satte en fot i hans hem hem, elva år knappt fyllda och jag hade redan hela universum i mig. Känslan av odödlighet fyllde mig när jag tog trappan ner två steg i taget för sista gången. Startskottet för mitt nya liv hade ljudit. Jag röt som ett lejon.

Jag hade så gärna velat skriva att det tog slut där. Att vi aldrig mer behövde se honom och att vi har levt lyckliga sen den dagen. Men med ett nio år långt äktenskap med en våldsam man följer mycket som man inte blir av med på en dag. En barndom präglad av mörker går inte att skaka av sig i det första taget. En familj som blivit trasig måste långsamt lagas.

Det krävs att man pratar om det, om allt som har hänt. Inte en gång, inte två, utan tjugo. Minst. Vare sig om det är med en psykolog, en bästis, eller en dagbok. Det krävs att man vaknar kallsvettig och kippar efter luft natt efter natt, tills man börjar bäva inför läggdags. Det krävs att man får panikattacker när man råkar stöta på honom på stan, som resulterar i veckor av mardrömmar. Det krävs att man skämtar om det så ofta och mycket och olämpligt att man får ont i magen av skratt. Det krävs att man sätter sig ner, andas djupt, och kommer till insikten att det inte går att komma vidare utan att långsamt nästla upp allt trassel som man helst bara skulle vilja tränga bort.

Och efter att man har gjort allt det så krävs det nog tio år till av repetition. Kanske mer. Det viktigaste är att hitta sitt startskott, och efter det finns det så mycket hjälp att få om man söker den. Oavsett om tanken är tröstande eller inte, så är den sann: vi är så många som vet exakt hur det känns.”

Här kan du hitta en lista på alla kvinnojourer i Sverige.

Ett urval av artikelns kommentarer. För att se alla kommentarer, .

  • Denna artikel saknar kommentarer

När du kommenterar på Politism.se är du själv juridiskt ansvarig för dina inlägg och har vid registrering förbundit dig att följa användarvillkoren. Politism ansvarar inte för innehållet i kommentarerna.

Innehållet i kommentarsfältet förhandsgranskas inte, men övervakas kontinuerligt av Politism. Politism förbehåller sig rätten att avlägsna inlägg och att stänga av användare som inte följer använda

Bästa chefen!

Publicerat: februari 12, 2017 i kärlek, lycka
Etiketter:, , , , , ,

Ibland är livet enbart gott och njutbart. Särskilt när man umgås med kärleksfulla människor. Jag blir lycklig när jag möter människor som ser andras behov, människor som lyckas tyda något av vad den andres själ behöver och som möter upp och gör det där lilla extra som betyder så oändligt mycket. Ibland behövs det inte så mycket för att göra skillnad. Ett ord, ett leende eller en enkel handling kan räcka för att skapa något gott som varar länge.

När Lilla fyllde sju år fick hon en present av min chef, ett litet kort nerstoppat i ett litet kuvert. På kortet fanns ett val. Lilla fick tre alternativ att välja och hon valde ett. Hon valde att gå på bio med honom. Hon fick ta med sig en kompis om hon ville, men hon valde att gå ensam. Lilla känner sig trygg med honom, för han har alltid sett henne och gett henne plats när hon kommit till jobbet och hälsat på.

Denna lilla enkla gåva innehöll så mycket mer än bara ett biobesök. Den innehöll kärlek. Lilla kände det och hennes kommentar när hon fick presenten var: ”Mamma, han är ju nästan som en extra-pappa”. Gåvan innehöll också mycket glad förväntan. Hon pratade om biosöket flera dagar innan och berättade för sina kompisar. Kvällen innan bad hon hon att biobesöket verkligen skulle bli av och att han inte skulle bli sjuk. Lilla blev inte besviken. Det var en glad Lilla som jag mötte utanför biografen. Hon var lycklig. Den kvällen satt hon och sjöng när hon gjorde sin läxa.

Jag känner mig lyckligt lottad över att få vara omgiven av så goda människor.

 

Lilla du

Publicerat: december 31, 2016 i saknad, Umgänge
Etiketter:, , ,

En tår på din kind, min lilla vackra

Något tungt och smärtsamt i ditt sinne

Kärlek som gör så vansinnigt ont

Du är inte så gammal 

Och redan sviken

En far som inte ser dig

En far som skjuter bort dig

En far som prioriterar sina pengar före dig

Sviken

Mitt lilla hjärta

Min kloka lilla unge

Jag gråter för att du drabbas

Du har ingen skuld i det här

Mitt lilla barn

Vi har haft en skön eftermiddag på stan efter skolan.

Jag hämtade minsting tidigare från fritids idag. Vi gjorde saker tillsammans, saker som minsting blir glad av. Vi har använt tiden till att bara vara tillsammans.

Vi pratade om helgen och att Minsting ska till pappa och sova där till söndag. Plötsligt utbrister Minsting: ”Mamma, jag känner inte pappa så bra.” Vi samtalar lite om det och Minsting uttrycker att hen är ledsen för det och undrar om jag känner pappa bra.

För några veckor sedan pratade jag och tonåringen om hur mycket deras pappa jobbar. Pappan hade blivit irriterad över att han var tvungen att avboka ett extra jobb som han lagt in på tid som han skulle ha för att umgås med Minsting. Minstings kommentar var: ”Vill pappa inte ha mig?”

Pappan har haft semester denna vecka. Han har bara varit hemma, men inte en enda dag har han haft tid att hämta Minsting från skolan. Han har så mycket att göra säger han. Allt han pysslar med är viktigare än att umgås med sitt eget barn.

I somras vägrade han att ta semester när Minsting var ledig. Minsting kunde bara vara hos honom de vanliga helgerna, de helgerna som är normal umgängestid.

Denna pappan säger att han älskar Minsting över allt annat, att Minsting tagit hans hjärta, men han kan inte visa sin kärlek genom att ge av sin tid. Han ger pengar och saker, men inte det som Minsting behöver.

Pappa – främlingen.

Jag borde kanske försökt att få enskild vårdnad, men orkade inte tänka tanken att ha flera års infekterad vårdnadstvist, och ändå i slutändan bli dömd att ha gemensam vårdnad. Trots det han gjort mot mig medan jag var gift med honom, trots det, har jag slagit knut på mig själv och verkligen försökt se till att det finns chans för honom att ha en bra relation med Minsting. Han sviker och prioriterar annat framför sitt barn.

Pappa – främlingen

😦

Ingen sommar utan åska

Publicerat: juli 29, 2016 i Umgänge
Etiketter:, , ,

Så är det ju, även den finaste sommar måste ha sina åsknedslag och urladdningar. Denna sommar har varit så otroligt fin. Nästan för bra för att vara sann. Jag pratade med en kompis häromdagen och sa att det är nästan så att jag väntar på bakslag, för att det är så ovanligt bra. Lugnt och skönt.

Men det är inte konstigt alls att det är lugnt och skönt. Jag har ju i princip ingen kontakt med X och då kan det ju inte vara annat än bra!

Nu var jag dock tvungen att ta kontakt för Minsting som bara varit hos sin pappa ett par helger på hela sommaren, ska dit på långhelg. Det betyder fredag till söndag. Den lilla förväntansfulla hade packat sin väska redan tidigt igår.

Nu var friden slut och ett åskmoln blåste in. När jag skulle meddela vilken tid jag kommer att lämna henne, börjar han berätta att han kanske måste jobba, för att jobba in en ledig dag han bytt till sig tidigare i sommar.

Jag blev så arg att jag kokade. Där har han gått i flera veckor och vetat om detta och inte haft mage att meddela. Men det var mitt fel, för jag satte honom i klistret för att jag tvingade honom att säga nej till jobb och hålla vad han lovat angående Minstings umgänge i helgen. Han fick höra ett och annat i telefonen.

Tyvärr spillde min ilska och irritation över på nästa telefonsamtal också, så att min bästa vän också fick en massa irritation över sig. Det blev så galet fel. Jag fick förklara mig lite senare och be om ursäkt.

Idag har jag lämnat en glad liten Minsting till en pappa som blev glad att se henne, men vägrade lyssna på det jag informerade om hennes packning. Han vände demonstrativt ryggen mot mig! Det känns sorgligt att behöva lämna henne på det viset.

X måste lära sig att kommunicera för hennes bästa och att det blir konsekvenser när man inte meddelar sig. Han kan inte räkna med att jag är snäll och ställer upp bara för att jag alltid gjort det förut. Jag får inget tillbaka av honom och jag har inte lust att bli utnyttjad. Dessutom har han vägrat att plocka sommarsemester för att umgås med sina barn. Här handlar det om ett barns rätt till sin pappa, en pappa som säger att barnet betyder allt, men som inte vill ägna tid åt barnet. Jag har gjort allt jag kan för att Minsting ska få umgås med sin pappa. Skulle inte jag initierat skulle han inte ha något umgänge alls med henne.

Vad kan jag göra mer?

I morgon lämnar jag min lilla till sin far för nästan fjorton dagars sommarumgänge och det känns inte bra.

Hon brukar vara där varannan helg och det känns helt okej, men inte nu. Detta känns nästan svårare än skilsmässan. Jag älskar henne så högt. Min lilla kloka unge.

Det skulle känts bra om mitt X bara hade kunnat uppträda som en normal pappa. Istället vägrar han svara på sms om vilken tid hon ska hämtas/lämnas där. När jag sen ringer vill han inte svara på min fråga utan jag får tvinga fram ett svar. Dessutom säger han att han ska be 16-åringen hämta.

X beteende ger mig dåliga vibbar. Han får mig att känna mig otrygg. Han utnyttjar min goa 16-åring som mellanhand, men jag tror att 16-åringen börjar säga ifrån.

Jag funderar på vart X vill komma med sitt beteende. Jag tror han vill skapa osäkerhet hos mig. Han vill känna att han fortfarande har makt över mig. Kanske vill han att jag ska bli så osäker på honom att jag säger att han slipper tiden med minstingen? Eller är det något annat lurt? Jag vet inte. Jag kan bara lämna hela situationen till Gud och det känns väldigt viktigt just nu.

X hade minstingen från fredag till söndag. Helt enligt plan, men ändå inte.

I torsdags när jag talade om vilken tid dagis stänger  (nya tider från denna vecka) så säger han plötsligt att han inte kan hämta för han ska jobba extra,  men det var bara fyra timmar, men han ville inte säga när han skulle va hemma. Han blev sur över frågan. Eftersom jag också skulle jobba fick en av familjens tonåringar hämta.  Så långt fortfarande okej lösning. Men sen visar det sig att han inte slutar förrän 22. Resultatet blir en ilsken tonåring som anklagar mamma för att förstöra och göra det jobbigt för hen.

Lördagen gick utan större problem till kvällen kom. Då blev minstingen trött och ledsen och längtade efter mamma. Tonåringen ringer upp och jag pratar med minstingen och lugnar ner hen.

Sen är plötsligt X i luren och kräver att få veta var jag är så att han skulle kunna komma och hämta mig så jag skulle kunna ta hand om minstingen. Jag skulle bara lyssna och acceptera. Jag bad honom lugna ner sig och sa Hejdå och la på. Jag svarade inte mer trots att han ringde flera gånger. Skickade bara ett sms om när jag skulle hämta idag. Naturligtvis fick jag ingen bekräftelse om det var ok eller inte.

Idag visar det sig att han lämnat minstingen med tonåringen igen. Jag hämtade tidigare än vad jag sagt.

Senare på telefon anklagar han mig och vänder på situationen. Allt är mitt fel och det är jag som inte kan samarbeta. Jag är kall och hård och vill bara vara fri och roa mig.Han ska minsann se till att få ensam vårdnad eftersom jag enligt honom tycker att det är problem att ta hand om minstingen.

Nästa stund säger han att han gör allt för mig och att han vill ha tillbaka mig åtminstone för barnens trygghet.

Jag svarar att jag inga problem att samarbeta men att det kräver att han svarar på mina frågor när vi ska planera för minstingen tider, och förklarar igen att det är bättre för alla att vi bor på varsitt håll och samarbetar.

Känns olustigt och hopplöst.

Hur går jag vidare ur detta så att inte saker upprepas? Min terapeut säger att jag öppnar dörrar för X och tonåringen genom att svara när de ringer. Jag borde låta bli eftersom X är som han är, och att de utnyttjar mina svaga punkter. Minstingen och att jag är snäll och alltid ställer upp. Jag borde sätta ner foten ordentligt och blanda in myndigheterna, säger han vidare.

Hjälper det? Kan man nånsin få en sån som X att samarbeta? Vad ska jag göra?