Arkiv för kategori ‘överleva’

Jag hittar en artikel som jag läser, medan jag väntar på min tid på mammografi-mottagningen. Tårarna strömmar, men jag bryr mig inte om att det finns folk runtomkring. Det Nioosha Shams skriver är så sant. 

Upplevelserna av en misshandelsrelation går inte ur kroppen eller själen, hur mycket jag än vill. Fast lång tid har gått, fast jag fått samtal i det oändliga så finns det kvar. Jag vill inte bära detta med mig, men jag måste.

Här kommer länken och hela texten: http://www.politism.se/story/en-barndom-praglad-av-morker-gar-inte-att-skaka-av-sig/#post-49086

”Kvinnojouren Ellinor la nyligen upp ett klipp på Facebook, där en skådespelare beskriver hur det är att leva med en våldsam man. Läser man undertexten utan att sätta på ljudet ser man ett till synes lyckligt par, där kvinnan beskriver deras perfekta förhållande. Men ljudet matchar inte texten, utan det hon berättar om är ett långt, manipulativt och skadligt äktenskap. Kommentarsfältet i videon fylls av kvinnor som känner igen sig.

För mig träffade den så hårt för det hade lika gärna kunnat vara min mamma.

Min mamma log nämligen inte särskilt ofta när jag var liten. Kanske var det för att hon aldrig fick sjunga. Så fort hon öppnade munnen bad pappa henne sluta, och jag lärde mig av honom. Jag tog över plikten när han inte var hemma, jag blev pappas lilla soldat och så fort hon öppnade munnen bad jag henne sluta. Det måste göra ont för en mamma att se sin förtryckare i sitt barn på det där sättet.

Soldatplikten sa jag upp när jag var tio år. Jag satt i soffan med telefonen i ena handen och ett krampaktigt tag kring mitt gosedjur med andra. Det var mammas röst i andra änden, det var pappa som drog ur sladden och det var jag som kastade telefonen i golvet så den gick i tusen bitar. Rädslan hade förvandlats till ursinne, och det var till min absoluta fördel.

”De är djur, de där två”, sa min pappa en dag, och menade min bror och min mamma. Mitt svar ekade i hela trapphuset när jag skrek att i så fall är jag också det. Det var sista gången jag satte en fot i hans hem hem, elva år knappt fyllda och jag hade redan hela universum i mig. Känslan av odödlighet fyllde mig när jag tog trappan ner två steg i taget för sista gången. Startskottet för mitt nya liv hade ljudit. Jag röt som ett lejon.

Jag hade så gärna velat skriva att det tog slut där. Att vi aldrig mer behövde se honom och att vi har levt lyckliga sen den dagen. Men med ett nio år långt äktenskap med en våldsam man följer mycket som man inte blir av med på en dag. En barndom präglad av mörker går inte att skaka av sig i det första taget. En familj som blivit trasig måste långsamt lagas.

Det krävs att man pratar om det, om allt som har hänt. Inte en gång, inte två, utan tjugo. Minst. Vare sig om det är med en psykolog, en bästis, eller en dagbok. Det krävs att man vaknar kallsvettig och kippar efter luft natt efter natt, tills man börjar bäva inför läggdags. Det krävs att man får panikattacker när man råkar stöta på honom på stan, som resulterar i veckor av mardrömmar. Det krävs att man skämtar om det så ofta och mycket och olämpligt att man får ont i magen av skratt. Det krävs att man sätter sig ner, andas djupt, och kommer till insikten att det inte går att komma vidare utan att långsamt nästla upp allt trassel som man helst bara skulle vilja tränga bort.

Och efter att man har gjort allt det så krävs det nog tio år till av repetition. Kanske mer. Det viktigaste är att hitta sitt startskott, och efter det finns det så mycket hjälp att få om man söker den. Oavsett om tanken är tröstande eller inte, så är den sann: vi är så många som vet exakt hur det känns.”

Här kan du hitta en lista på alla kvinnojourer i Sverige.

Ett urval av artikelns kommentarer. För att se alla kommentarer, .

  • Denna artikel saknar kommentarer

När du kommenterar på Politism.se är du själv juridiskt ansvarig för dina inlägg och har vid registrering förbundit dig att följa användarvillkoren. Politism ansvarar inte för innehållet i kommentarerna.

Innehållet i kommentarsfältet förhandsgranskas inte, men övervakas kontinuerligt av Politism. Politism förbehåller sig rätten att avlägsna inlägg och att stänga av användare som inte följer använda

Jag såg en svensk kriminalfilm med Annika Bengtzon och började diskutera minnen och dagboksanteckningar med en kompis.

Plötsligt mindes jag saker som jag inte tänkt på på väldigt länge.
I ett stängt skåp låg två gamla slitna ”nallar”. Den ena var min gamla mobil. Sliten till max. Tillsammans med den låg min gamla nalle som var min stora trygghet när jag var liten.

Båda representerar en svunnen tid. En tid med mycket minnen.

Nallen ger mig varma mjuka minnen från en tid som var trygg och bekymmerslös. Mobilen ger också minnen. Minnen från en helvetestid, kantad av skräck.

På mobilen skrev jag minnesanteckningar för min egen säkerhets skull. Jag skrev för att ha allt dokumenterat ifall jag skulle behöva. Det är minnen som jag inte orkar återvända till just nu.

Så jag lämnar tillbaka mina minnen i mitt stängda skåp.

image

Jag glömmer aldrig den röda glänsande cykeln jag fick av min farfar när jag var i fyra-femårs åldern. Jag hade stödhjul på den och cyklade runt, runt på parkeringen utanför vårt hus. Det fanns inget som gick upp emot att cykla.

En dag skulle vi åka på semester. Medan mina föräldrar packade in det sista i husvagnen fick jag och min syster leka. Jag hade blivit tillsagd att vi fick leka men inte cykla.

Naturligtvis kunde jag inte låta bli min glänsande röda cykel. Den drog mig som en magnet till sig. Jag cyklade runt, runt på parkeringen tills olyckan var framme. Jag körde omkull och slog upp ett stort sår på knät. Skrikandes och gråtandes sprang jag in till mamma som försökte att lugna sin hulkande dotter, samtidigt som hon rengjorde mitt knä.

Det fanns inga plåster som var stora nog för det såret. Istället fick hon tejpa på en fyrkantig vit gasbinda.

Den sommaren var olidligt varm och såret ville inte läka. Såret varade. Det fanns bakterier i det som inte ville släppa sitt grepp. Det fanns bara en sak att göra, att ta bort gasbindan, peta bort den hinna som bildats över såret och tvätta bort varet.
Igen och igen, tills alla bakterier var borta och såret kunde läka.

Ibland drabbas vi av själsliga sår. Andra människor har medvetet eller omedvetet skadat vårt väsen. Människor som skulle älskat, förintade. Människor som fått vår kärlek, trampade på den och drog den i smutsen. Människor som skulle varit vårt stöd, svek.
Ensam kvar står en bruten människa, med sår som är djupare än vad någon nånsin kunna ana. Finns det plåster för själens sår?

Om vi hela tiden försöker dölja våra inre sår blir de tillslut till varfyllda bölder i vårt inre. En sårad självkänsla som kanske ger sig uttryck i osund misstänksamhet mot andra människor, eller en människa som inte respekterar sig själv.
Tiden läker inga sår.

Jag tror att alla kan drabbas av det, sår som inte vill läka. Själsliga sår. Sår som inte vill läka för att smärtan är så enorm att att vi gömmer såret under ett plåster och låtsas att allt är okej. Men ett gömt sår är ändå ett sår och det läker inte som det ska. Kanske blir det en tunn hinna av skinn över, men under växer en varböld. Såret kan inte läka innan bölden är borta. Plåstret och den tunna hinnan av skinn måste bort. Allt var måste bort, bakterierna måste bort och sen kan såret läka.

Själens sår kan läka, men först måste det som orsakat såret bort. Att samtala och ärligt öppna sitt hjärta för någon man har förtroende för är som rening för själens sår. Läkeprocessen kan börja. Visst gör det ont, men det är början på något nytt.

Var inte rädd.

Ambivalens

Publicerat: december 2, 2015 i Återhämtning, överleva
Etiketter:, , ,

Många tycker att jag är stark som inte gått tillbala till X en enda gång efter att jag lämnade honom för snart ett år sedan. Jag tror inte att jag är starkare än någon annan, men jag har haft goda vänner som jag kunnat prata med och få stöd av, vänner som hållt mig på banan. Trots det har även jag drabbats av samma tankar som de flesta gör, speciellt eftersom jag är tvungen att ha kontakt pga barnen. Det är tankar om att kanske han ändrats, kanske allt är annorlunda nu…

För någon månad sedan hade jag ett samtal med X om något praktiskt rörande barnen.
Samtalet slutade med att han säger sig vilja ha mig tillbaka, att jag kan bo med minstingen i huset. Han behöver inte ha tillbaka bodelningspengen, han behöver inte ha sex med mig. Han vill egentligen inte ha nåt av mig. Han vill att jag ska bo där. Och han vill att jag ska lyda honom och komma hem. Han säger det med en sån betoning som gör att man vet att det finns inga alternativ.

Jag är bara tyst medan han håller på, sen säger jag att jag behöver inte kommentera det för jag har redan förklarat för länge sen.

Han blir sur och säger att han begriper inte vem som fått mig att göra så här. Han ber mig att komma ihåg vad han erbjudit mig, att han minsann försökt allt, att han varit snäll och generös. Han har köpt allt för sin familj, allt säger han. Hus, bil, allt.
Jag kontrar med att det gjorde du säkert. Du köpte bilen för familjen men vi fick inte använda den…

Samtalet är klart. Min ståndpunkt är klar. Inget finns att tillägga.

Men efteråt kommer tankarna. Tankar om att vi var ju gifta så länge… skulle det inte gå att börja om? Tänk vad bra det skulle vara…

Nej säger förnuftet. Minns du inte hur han hatar er äldste son? Att han kränker och nervärderar honom, att han slängde ut honom. Kan du leva med en sån man?

Nej det kan jag inte. En man som förskjuter sin egen son på det sättet, utan orsak är inte värd min uppmärksamhet.

Så kommer tankarna igen.. se på dina vänner, alla middagar och trevliga tillställningar de är på,  semestrar de gör tillsammans,  tänk det skulle du också kunna få…

Förnuftet svarar: Du saknar gemenskapen, men du fick den aldrig med honom. Han har inga vänner. Han ville inte bjuda hem folk. Han ville inte ha med dig på deras fester. Han vill inte att hans vänner ska se. Han vill inte du ska se och förstå.

Förnuftet segrar. Jag minns. Jag saknar inte honom utan livet jag aldrig fick. Det är ett liv jag aldrig skulle få om jag gick tillbaka heller. Vill jag ha det, får jag skapa det själv.

Nu kramar jag om mig själv.

Som om det inte räckte med att ha levt i ett destruktivt förhållande med alla dess bindningar åt olika håll och kanter och att ha samlat den sista kraften för att frigöra sig totalt, så har min kropp blivit beroende av adrenalin!

När man utsätts för fara producerar kroppen adrenalin och gör sig redo för försvar eller flykt. När man lever i ett destruktivt förhållande är stressnivån ständigt hög. Adrenalin pumpar genom kroppen och får den att funka. Man gör mängder av saker för att minska effekten av den destruktivt partnern. Adrenalinet är enda sättet att få kroppen att gå, och däremellan kan man även anfallas av en stor trötthet, handlingsförlamning. Men när det gäller, då pumpar adrenalinet genom kroppen och man kan få väldigt mycket gjort på kort tid.

Hur många gånger har jag inte suttit hemma helt förlamad av trötthet och haft massa saker att göra. En timme innan X kommit hem har kroppens adrenalin-produktion kommit igång och jag har farit runt som en virvelvind för att plocka och fixa för att det ska se okej ut tills X kommer hem. Allt för att om möjligt slippa ilska, svordomar och fula kommentarer. Rädslan och hotet styr.

Nu när allt är över fortsätter adrenalinet att pumpa i min kropp, fast det inte finns nån fara längre. Vad händer då?

Hjärnan och hjärtat påverkas men även andra kroppsfunktioner kan ta stryk. Kroppen har dränerats eftersom den under så lång tid utsatts för stress. Det kan också hända att man blivit så beroende av adrenalin att man skapar drama eller konflikter bara för att nåt ska hända.. Det är ju då man fungerar.

Jag har tex fått jättesvårt att koncentrera mig, att bevara fokus. Blir jag avbruten tar det alldeles för lång tid att hitta tillbaka till det jag höll på med från början. Jag kan planera men har svårt att genomföra, min tidsuppfattning har blivit helt ur led. I en pressad situation, eller tid stressnivån får jag blackout. Jag kan inte tänka och får svårt att kommunicera. Det enda som funkar är väl inövade vanor som går på rutin.

Nu behöver jag få ner adrenalin-produktionen. Bli fri från mitt beroende. Avgiftas.

Hur jag gör? Ja det vet jag inte riktigt än… eller just nu försöker jag bara gå ner i varv. Sover middag, minskar mitt kaffedrickande, gör nåt som faller mig in eller bara tänker på något eller någon som får mig att bli glad och må bra.

Jag ger mig själv tid helt enkelt.

Källa:https://graceformyheart.wordpress.com/2015/05/22/adrenaline-addiction/

Nu har jag bara mig. Och jag ska älska mig själv lika mycket som jag förut brytt mig om alla andra.

Mina krafter är slut.  Allt är över. Skilsmässan är avklarad. Umgänget mellan X och minstingen är okej eller nästan. Bodelningen är klar, men hans låneavtal med banken är inte helt klar än så fortfarande är jag delägare i huset och hälften av lånen står fortfarande på mig. Så saker kan ju fortfarande gå fel om det vill sig ila.

Allt detta har tagit på krafterna. Det är ju inte bara processen med skilsmässan utan framför allt det helvetiska liv jag levt innan. Det är ett under att jag hållt ihop.. hjälpligt i alla fall. Mycket är tack vare goda människor runt omkring mig, rutiner och förböner.

Tack alla fina. Jag uppskattar er så mycket.

Nu måste jag hitta kraft för mig själv. Jag har inte jobbat helt denna vecka. I morgon går jag till doktorn och sjukskriver mig. Sen ska jag se till att jag hamnar på stans bästa stressmotagning. Så jag ska fortsättningsvis älska mig själv och ta hand om mig själv som om jag är min allra allra bästa vän. Och det är jag ju.

Kram till mig själv och alla andra

<3.