Arkiv för kategori ‘when I’m back again’

Mitt i natten sitter jag och läser Astrid Lindgrens bok, Mio min Mio. Jag har den i läxa på den utbildning jag går. Den här boken är mer än en läxa. Den berör mitt innersta.

Olika tankar far genom mitt huvud. Astrid har beskrivit en del av min historia. Vad kan hon själv ha gått igenom för att skriva en barnbok om hur Mio måste möta det som skrämmer honom, det som sårar och riskerar att förinta honom. Hon beskriver mörkret, ensamheten och smärtan. Hon skriver om den djävulska ondskan som smider kedjor av hat som ingenting kan rå på, en ondska som är så kraftig att allt som kommer i den onda tankens väg förintas. Riddar Kato i sin svarta borg är ondskan själv. Så mörkt var aldrig ett mörker och så isande var aldrig någon köld, så ondskefull var aldrig någon tystnad, som i Riddar Katos borg.

Dit måste Mio komma, för att möta det som skrämde honom. Han var den ende som kunde besegra ondskan med ett svärd som brände som eld och som kunde skära genom sten. Det var något som var bestämt sedan tusen och tusen år. Trots alla svårigheter, trots att Mio och hans vän så många gånger var nära att gå under, trots tårar och skräck möter Mio ändå sitt öde.

Han höjer sitt flammande svärd, lyfter det högt och sänker det djupt in i Riddar Katos hjärta av sten. Då är Riddar Kato försvunnen och även alla hans svarta spejare. Den ondskefulla förtrollningen är bruten och livet börjar spira. Allt blir ljust. Det är morgon, en ny dag med nytt liv.

”Mio, min Mio” det var så han sa, Mios Fader Konungen i Landet i Fjärran. ”Mio, min Mio”, det var ord sagda i kärlek, ord som både läkte Mios trasiga inre och gav honom kraft att möta ondskan och besegra den.

Jag grät när jag läste Mio, min Mio. För mig var det inte svårt att dra paralleller till mitt eget liv. Ord sagda i kärlek och omsorg skakade om mig, fick mig att vakna och se mitt liv precis som det var. Det var dött. Mitt innersta var fjättrat av tunga kedjor från en annan människas hat och ondska. Jag var förlamad. Jag hade ingen egen kraft att resa mig och gå. Men orden och omsorgen som väckte mig, gav mig också mod att gå och lämna ondskan bakom mig. Jag fick kraft att läkas för att sedan möta skuggorna i mitt liv. När ljuset faller på mörkret försvinner det och jag fick mod att möta mörkret på nytt för att dess förbannelse över mitt liv skulle förintas.

Jag tror att varje människa har val att göra, val som påverkar ens liv. Jag känner en oerhörd sorg över att den man som jag faktiskt älskade lät sig intas av ondskan. Man kan inte säga att det han gjorde mot mig och våra barn var omedvetet. Han hade val, och han valde själv sin väg. Det är ingen annans fel. När han slog, valde han att slå där det inte blev blåmärken som syntes. Hans hot, ja alla kränkningar skedde bakom stängda dörrar där ingen annan hörde, mer än vi i familjen. Hur han behandlade sitt äldsta barn var det ingen annan som visste. Allt var medvetna val där han kontrollerade situationen.

Men jag fick kraft att gå och jag fick kraft att konfrontera ondskan. Idag är det en ny dag. Livet spirar. Rädslan har förlorat sin kraft. Ljuset och sanningen har segrat. Det känns som cirkeln är sluten och jag är tillbaka. Jag står på egna ben, kanske skör men ändå stark. Livet har återvänt.

I´m back on my feet again!

Tack ❤ till er som fanns och fortfarande finns för mig, till er som ger mig kärlek och hopp och som ständigt får mig att fortsätta framåt.

 

 

Jag står inför en utmaning när det gäller hur jag vill ta vara på min egentid.

Jag har de sista dagarna ställts inför ett dilemma där jag blir oerhört frustrerad.

X har minstingen på sommarumgänge nästan två veckor. Han vet att jag är hemma i början av den tiden, men att jag sen är upptagen. Men precis den dag som jag är upptagen då har jag två missade samtal från X och sen ett från 16-åringen. Sen kommer två sms från 16-åringen som säger att jag borde verkligen hämta minstingen. Hen är rastlös och vill till mamma. 16-åringen är säkert beordrad av X att kontakta mig, för det är X ord.

Här måste jag tyvärr förändra mitt beteende och bli väldigt rak, vilket jag egentligen inte vill. Min egentid blir inte respekterad som den borde och jag måste på något sätt förklara för 16-åringen att jag behöver min tid för att bygga mig stark igen. Det betyder att hen inte kan gå pappas ärenden och kontakta mig annat än om det är akut.

Jag älskar min 16-åring och har alltid funnits där för hen och därför känns detta så onödigt hårt, men antagligen helt nödvändigt om inte hen ska bli fortsatt utnyttjad som budbärare av sin far. Samtidigt måste jag för mitt eget mående få både 16-åringen och X att respektera mina gränser.

Detta gör riktigt ont i mig.

En annan sak att fundera över är om X verkligen vill ha umgänge med minstingen. Eftersom han tydligen inte orkar ta hand om henne och för att han klagar hos mina vänner över hur jobbigt det är. Samtidigt är han totalt omöjlig när det gäller att bestämma tider för hämtning och lämning.

Det kanske är bättre att jag försöker få enskild vårdnad och han träffar minstingen ibland? Också i denna fråga måste jag vara oerhört rak och tydlig när jag konfronterar honom och ställer krav.

Att vara rak på detta sätt och inte falla undan för andras önskningar är nog min svåraste läxa hittills.

Precis som min amerikanska bloggvän Judy skriver måste jag sluta styras och begränsas av andras kontroll- och maktbehov. X gränser är inte mina. Denna gången måste jag välja mig själv. På ett helt nytt sätt.

https://theprojectbyjudy.wordpress.com

En av alla de frågor jag fick idag hos psykologen på stressmottagningen  var vad som kunde få mig att känna lycka

Jag blir lycklig av:

♡ min bästa vän, som stöttat mig under hela processen med skilsmässan, som fortfarande finns kvar trots alla jobbiga samtal

♡ min 16-åring som får mig att skratta

♡ min goa syster som jag alltid kan lätta mitt hjärta hos

♡ att jag får fatta egna beslut, leva mitt eget liv och forma min egen framtd

♡ mina föräldrar som har ställt upp för mig, som hjälpt mig när det krisat

♡ mina övriga syskon och vänner som är helt underbara

Det finns nog ett och annat ytterligare att tillägga, men tacksamhet gör mig lycklig. Och jag är tacksam.

Jag är så tacksam över att få återupptäcka livet och att över att få drömma på nytt, drömma mina drömmar om min framtid. Det jag har idag, ska jag ta vara på och göra något bra av. Jag har mina tunga stunder när orken sviktar och glädjen försvinner, när det blir mörkt i  känslolivet. Men jag kommer igen. Jag vet jag gör rätt mot mig själv. Jag har nog aldrig varit så målmedveten med mig själv som jag är nu. Meningen, målen, drömmarna  var utraderat förut. Nu börjar Livet återuppväckas

Upp och ner och upp igen. Fram och tillbaka och så fram igen…

Jag hade tänkt att skriva ett väldigt argt inlägg om hur svårt det är att få vård för en trasig själ.. Jag blev sjukskriven i slutet av maj för utmattning. Jag slutade att fungera, kunde inte längre utföra mitt jobb. Jag fick en remiss till en känd stressmotagning i stan. När jag ringde dit för två veckor sen lovade de att jag skulle få tid för bedömningssamtal innan semestrarna börjar, när jag ringde och kollade igår var det plötsligt augusti som gällde. Det här kändes jättetungt och ökade på stressnivån i min kropp. Jag kände mig så hjälplös och rastlös. När livet går sönder finns ingen hjälp att få. Man ska bara vänta. Men det är nu jag behöver hjälp, inte om två månader.

Idag ringde jag en alternativ psykoterapi-mottagning och berättade om min situation, frågade om de hade några tider. Återigen kände jag stresshormonerna rusa genom kroppen. När jag tittade mig i spegeln efteråt hade mitt eksem flammat upp rejält igen. I ansiktet och på halsen.  Jag hade begynnande huvudvärk och kramp i käkarna.

Som om inte detta räcker så blir jag dessutom påmind om allt djävulskt jag varit med om genom ett samtal med en väninna. Vi pratade om de hyresgäster som bor hemma hos X nu. Hur han varit hotfull mot kvinnan i den familjen. Hur hon är livrädd för honom och inte vågar säga något till X när inte hennes make är hemma, och att X slänger ut dom utan orsak innan deras kontrakt gått ut.

Jag vet precis hur han beter sig, hur hans blick ser ut.. hur svart det blir i ögonen, hans muttrande, hans hotfulla kroppshållning. Min själ fryser till is när jag tänker på det. Det är så ångestladdat.

Plötsligt ringer min telefon. Det är från stressmottagningen. De har fått ett återbud och frågar om jag vill komma, i morgon. I går bad jag till Gud, sa att jag inte orkar mer och nu idag har jag plötsligt tre tider inbokade. Det känns som om Någon har omsorg om mig. Någon såg att nu var måttet rågat. Jag känner mig så tacksam.

Det är en märklig känsla att kliva in i bräcklighetens rum.

När jag tvingades öppna den dörren fylldes jag med bävan, en slags skräck över min egen sårbarhet. Jag är inte längre stor och kaxig eller osårbar. Jag står barfota på ett kyligt golv. Allt är avklätt, alla vackra fasader är spruckna och färgen flagnar. Maskerna jag burit i livets teater ligger smutsiga och söndertrasade på marken. I detta rum behövs de inte mer. Här är allt avskalat och naket. Här bor smärtan. Här blöder det brustna hjärtat. Det är här jag gråter de tårar ingen ser. Rampljuset har för längesen slocknat och applåderna är blott minnen av något som inte är. En illusion. I livets bakgård.

När jag varit här inne en stund och vant mig vid skuggorna börjar jag se. När jag mött min egen sårbarhet, min egen smärta är jag inte längre rädd.

Kvar finns en känsla av ett djup som jag inte kan definiera. Men det är inte skrämmande. Det finns ett lugn i det, något fridfullt. Jag vill inte längre fly. Jag vill finna läkedom. Vila. Jag är här och nu. Närvarande i själens smärta, min egen orkeslöshet och min längtan.