Arkiv för kategori ‘When Im back again’

Vad händer om jag släpper taget lite? Om jag låter bli att känna ilskan över det som hänt? Om jag  inte låter mina sårade känslor få så stort utrymme? Vad händer då?

Jag kanske blir ledsen, gråter en stund men efter ett tag slutar ilskan och mina sårade känslor att gräva i djupa sår i min själ. Kan det vara så att släppa taget är ett sätt att läkas, att gå vidare. Är det rädsla som styr när jag inte släpper taget, eller inbillar jag mig att jag kan påverka det som varit? Vill jag fortsätta att vara ett offer för det förflutna?

Nej, jag reser mig igen. Jag står på mina egna ben och jag släpper taget, släpper taget om det som var. Att släppa taget är en del i min läkeprocess och jag låter inte längre det som var styra mitt nu.

Det gamla är förbi och något nytt har kommit.

I morgon lämnar jag min lilla till sin far för nästan fjorton dagars sommarumgänge och det känns inte bra.

Hon brukar vara där varannan helg och det känns helt okej, men inte nu. Detta känns nästan svårare än skilsmässan. Jag älskar henne så högt. Min lilla kloka unge.

Det skulle känts bra om mitt X bara hade kunnat uppträda som en normal pappa. Istället vägrar han svara på sms om vilken tid hon ska hämtas/lämnas där. När jag sen ringer vill han inte svara på min fråga utan jag får tvinga fram ett svar. Dessutom säger han att han ska be 16-åringen hämta.

X beteende ger mig dåliga vibbar. Han får mig att känna mig otrygg. Han utnyttjar min goa 16-åring som mellanhand, men jag tror att 16-åringen börjar säga ifrån.

Jag funderar på vart X vill komma med sitt beteende. Jag tror han vill skapa osäkerhet hos mig. Han vill känna att han fortfarande har makt över mig. Kanske vill han att jag ska bli så osäker på honom att jag säger att han slipper tiden med minstingen? Eller är det något annat lurt? Jag vet inte. Jag kan bara lämna hela situationen till Gud och det känns väldigt viktigt just nu.

De sista dagarna har jag fått flera påminnelser. Påminnelser om mitt förflutna. Om det som jag lämnat.

P g a skolavslutningar och annan planering kring barnen har X och jag haft en hel del kontakt sista tiden. Ganska sakligt för det mesta. Men när allt är lugnt är det så lätt att förminska det som varit. Det är så lätt att tänka att han är som vem som helst, trots att jag bott med honom så länge och borde veta hur han funkar. Jag släpper lite på gränserna som jag satt upp. Gränserna för hur mycket jag ska säga, hur mycket tid jag ska lägga på kontakt  och vad jag ska vara behjälplig med. Allt är ju lugnt. X blir en kamrat. En som alla andra.

Men lugnet är förrädiskt. Han är inte som alla andra. Han kommer aldrig bli det.

I det tillfälliga lugnet återuppstår hans gamla beteendemönster och kanske mina också, eftersom det handlar om ett rollspel. Och plötsligt, helt oväntat återkommer urladdningen. Först något litet och sen den stora urladdningen.

Allt är så bekant. Exakt samma visa som förut. Först handlar det om ”silent treatment”, att han svarar med tystnad och visar med sitt kroppsspråk att han inte vill lyssna på mig när jag pratar om något positivt som ett av våra barn åstadkommit. Han vill helt enkelt inte höra. Han vill inte veta. Han vill inte att det ska vara en del av hans liv. Jag borde backat där, stannat till och satt stopp. Jag gjorde det inte.

Nästa urladdning är kraftig. Den är riktad mot mig. Återigen får jag höra hur värdelös jag är, att jag inte klarar någonting, jag kommer misslyckas med allt och att jag snart kommer få ett helvete. Jag kommer orsaka katastrof  både för mig själv och honom. Jag kan inte ta ansvar och han ska minsann se till att han får hela vårdnaden. Allt sker blixtsnabbt. Blicken är svart. Stämningen är hotfull men han rör mig inte. Han är misstänksam och svartsjuk. Svartsjuk på ingenting,  eller antagligen på att jag inte släpper in honom som förut. Jag har börjat göra saker utan hans insyn.

Jag backar. Drar mig undan.

Detta är en revirmarkering,  där han tydligt visar att jag fortfarande ingår i hans revir. I hans tankevärld tillhör jag honom. Jag ska lyssna och göra som han säger.

De här händelserna har gett mig huvudvärk. Det har varit smärtsamma påminnelser om hur jag tidigare levt.

Det är dags att skapa ett större avstånd. Jag måste fundera på hur mycket och hur ofta jag behöver lämna över info om våra barn, samt vilken typ av info. Det går tyvärr inte vara kompis.

Jag måste fortfarande hålla kontakt, men fortsättningsvis måste det bli på mer informell nivå. Jag måste sluta att öppna grindar för honom, grindar som leder till ingångar som skadar mig.

Lycka är…

Publicerat: maj 3, 2015 i lycka, When Im back again
Etiketter:, ,

…att komma hem till lägenheten,

…att hitta alla tre barnen där i ett sällsamt kaos av disk,leksaker och fotbollsskor,

…att en av dom står och steker äpple i socker och kanel…

Fullständig harmoni!

🙂

Oj. Det blev en lång kväll…

Först en diskussion på telefon med X om bodelning, ekonomi och bankkontakter.

Nu har jag suttit och skissat på siffrorna i bodelningen, samt formuleringar. I morgon ska jag rådfråga en jurist. På torsdag kommer en mäklare för att värdera huset.

Hoppas att den här pappersexcersisen inte tar för lång tid. Jag vill ha det avklarat så fort som möjligt.

Jag är fortfarande förundrad över att X plötsligt är så samarbetsvillig, det är inte riktigt likt honom.

Kan han ha en räv bakom örat? Finns det en baktanke tro? Eller har han bara gett upp? Nä, det är jag nog tveksam till. Hans familj kan ha påverkat honom, kanske.. för dom gillar mig. Eller så har han nån på gång? Eller vill lura mig och tjäna en slant? Jag vet inte..

Men en sak vet jag och det är att han luskar hos mina vänner för att få veta vem som påverkat mig, vem som fått mig att flytta och att fatta ett sånt här beslut.

Han säger att han vill ha mig tillbaka. Att han ångrar sig och att han lämnat mig med för mycket tungt ansvar. Att han förstår nu hur jag har slitit med allt.Och det är ju bra att han förstår det, men han begriper inte att alla hårda ord, alla kränkningar satt djupa spår i min själ.

Alla dessa år med nästan dagliga kränkningar blandat med fina stunder förstås då jag naturligtvis började inbilla mig att nu vänder det, nu förändras allt. Men jag blev alltid besviken. Och för varje gång bröts en bit av mig sönder, för varje gång mådde jag sämre och sämre. Allt blev ett enda pressande från många håll och jag förminskades ständigt. Jag var så snäll. Jag fann mig i allt, så förminskad och förintad att jag inte kunde sätta gränser ens för mitt eget välmående.

Det känns att tänka tillbaka på detta.. Det är tragiskt och tungt, men jag tror jag behöver återvända till minnenas arkiv ibland för att inte förblindas på nytt.

Jag är så oändlig tacksam att det fanns någon som genomskådade mig i somras. Någon som såg och läste av det jag inte sa, någon som ifrågasatte och ställde de rätta frågorna. Någon som visste och kunde hjälpa.

Jag har ingenting att återvända till. Allt materiellt är ingenting värt om man inte mår bra i sin relation. Efter bodelningen har jag ingenting gemensamt mer med X, mer än barnen.

Bed en bön att detta går bra.

Nu är jag trött och hungrig..