Arkiv för kategori ‘återhämtning’

Mitt i natten sitter jag och läser Astrid Lindgrens bok, Mio min Mio. Jag har den i läxa på den utbildning jag går. Den här boken är mer än en läxa. Den berör mitt innersta.

Olika tankar far genom mitt huvud. Astrid har beskrivit en del av min historia. Vad kan hon själv ha gått igenom för att skriva en barnbok om hur Mio måste möta det som skrämmer honom, det som sårar och riskerar att förinta honom. Hon beskriver mörkret, ensamheten och smärtan. Hon skriver om den djävulska ondskan som smider kedjor av hat som ingenting kan rå på, en ondska som är så kraftig att allt som kommer i den onda tankens väg förintas. Riddar Kato i sin svarta borg är ondskan själv. Så mörkt var aldrig ett mörker och så isande var aldrig någon köld, så ondskefull var aldrig någon tystnad, som i Riddar Katos borg.

Dit måste Mio komma, för att möta det som skrämde honom. Han var den ende som kunde besegra ondskan med ett svärd som brände som eld och som kunde skära genom sten. Det var något som var bestämt sedan tusen och tusen år. Trots alla svårigheter, trots att Mio och hans vän så många gånger var nära att gå under, trots tårar och skräck möter Mio ändå sitt öde.

Han höjer sitt flammande svärd, lyfter det högt och sänker det djupt in i Riddar Katos hjärta av sten. Då är Riddar Kato försvunnen och även alla hans svarta spejare. Den ondskefulla förtrollningen är bruten och livet börjar spira. Allt blir ljust. Det är morgon, en ny dag med nytt liv.

”Mio, min Mio” det var så han sa, Mios Fader Konungen i Landet i Fjärran. ”Mio, min Mio”, det var ord sagda i kärlek, ord som både läkte Mios trasiga inre och gav honom kraft att möta ondskan och besegra den.

Jag grät när jag läste Mio, min Mio. För mig var det inte svårt att dra paralleller till mitt eget liv. Ord sagda i kärlek och omsorg skakade om mig, fick mig att vakna och se mitt liv precis som det var. Det var dött. Mitt innersta var fjättrat av tunga kedjor från en annan människas hat och ondska. Jag var förlamad. Jag hade ingen egen kraft att resa mig och gå. Men orden och omsorgen som väckte mig, gav mig också mod att gå och lämna ondskan bakom mig. Jag fick kraft att läkas för att sedan möta skuggorna i mitt liv. När ljuset faller på mörkret försvinner det och jag fick mod att möta mörkret på nytt för att dess förbannelse över mitt liv skulle förintas.

Jag tror att varje människa har val att göra, val som påverkar ens liv. Jag känner en oerhörd sorg över att den man som jag faktiskt älskade lät sig intas av ondskan. Man kan inte säga att det han gjorde mot mig och våra barn var omedvetet. Han hade val, och han valde själv sin väg. Det är ingen annans fel. När han slog, valde han att slå där det inte blev blåmärken som syntes. Hans hot, ja alla kränkningar skedde bakom stängda dörrar där ingen annan hörde, mer än vi i familjen. Hur han behandlade sitt äldsta barn var det ingen annan som visste. Allt var medvetna val där han kontrollerade situationen.

Men jag fick kraft att gå och jag fick kraft att konfrontera ondskan. Idag är det en ny dag. Livet spirar. Rädslan har förlorat sin kraft. Ljuset och sanningen har segrat. Det känns som cirkeln är sluten och jag är tillbaka. Jag står på egna ben, kanske skör men ändå stark. Livet har återvänt.

I´m back on my feet again!

Tack ❤ till er som fanns och fortfarande finns för mig, till er som ger mig kärlek och hopp och som ständigt får mig att fortsätta framåt.

 

 

Annonser

Hjältar

Publicerat: maj 6, 2016 i återhämtning, lycka
Etiketter:, , , ,

Ett leende och du räddar min dag.
En vänskaplig klapp på axeln som uppmuntrar
Ett enda litet ord som sägs av omtanke Eller ett samtal och friden är återställd

Vissa människor är som om de vore skapta för att förmedla frid, ett inre lugn. Och de gör det. Det är en lycka att möta dessa människor. De är vardagshjältar utan att de ens reflekterar över det.

image

Årsdag
Och jag trodde i min enfald att det skulle gå obemärkt förbi, men det påverkar mig mer än jag trodde.
Ändå saknar jag inte X, jag har så lite kontakt som möjligt, men tankarna på honom ger plötsligt en obehaglig klump i magen. Jag känner en sån avsky för det han gjorde med mig, för hur han förstörde mitt och barnens liv.

Jag har bestämt mig för att inte hamna i bitterhet och jag har klarat mig hittills utan att bli bitter, men ibland måste jag påminna mig om mina egna val. Jag valde att gå, valde att avsluta utan att blanda in myndigheter. Jag ”slogs” själv för min rätt och jag fick den.
Jag tackar Gud för all hjälp jag fått och för alla människor som fanns för mig i rätt tid.

Men den här dagen påverkar mig. Jag fäller en tår. Det känns konstigt och jag orkar inte riktigt tänka tillbaka på att det var denna dag vi började väva ihop våra liv. Det är tungt.
Kanske påverkar det mig mer nu, eftersom det finns så många lösa trådar i mitt liv just nu, frågor om framtiden, bostad, jobb och annat.

I bland finns ingen känsla kvar för åt vilket håll jag ska styra mitt liv, men jag fortsätter i den riktning som kändes rätt när jag omvärderade livet. Det enda jag med säkerhet vet, är att jag kommer aldrig återvända.
Jag går framåt, om än lite tveksamt. Men när jag går minns jag orden: ”..där du går, ska din väg öppnas för dig, steg för steg”.
Så jag fortsätter framåt, och jag hoppas.

Härom morgonen vaknade jag med en tung känsla, som om jag vore förlamad. Ja handlingsförlamad alltså.

Just nu är det alldeles för många måsten i mitt liv.
Jag har precis börjat jobba heltid efter nio månaders sjukskrivning. Tiden på jobbet har jag trappat upp under fyra månaders tid och nu är det full tid som gäller. Även om min chef inte har ökat kraven på vad jag presterar så har jag undermedvetet gjort det själv. Jag blir frustrerad när jag inte hinner eller orkar det jag tänkt.

Privat är det också mycket att tänka på. Om två och en halv månad måste jag vara ute ur lägenheten och jag vet inte vart jag ska ta vägen. Efter påsk ska lägenheten fotograferas och läggas ut till försäljning och jag borde städa och röja bland mina saker. Men jag är trött och orkar inte.

Utmattningssyndromet gör sig påmint.
Plötsligt blir mina måsten något tungt som jag helst vill komma undan. Det gamla invanda flyktbeteende dyker upp.

I min rehabilitering har jag arbetat med att inte ge efter för känslan. Känslan säger att det här är svårt och tungt, att det här vill jag inte göra. Vad händer om jag ger efter för känslan? Det kanske blir en tillfällig lättnad, men problemet finns kvar och triggar igång igen om ett litet tag. Obehaget ökar på sikt.

Ibland ska man förstås tillåta sig att vara trött och inte orka, men ibland måste man bemöta känslan genom att göra tvärs emot vad man känner. En känsla är inte farlig, men den ska inte styra mitt handlande. Mina medvetna beslut ska avgöra vad jag gör eller inte. Så det handlar om att agera, att välja sitt beteende och när man ska handla.

Nu vet jag att jag har ganska många viktiga saker som måste ordnas på kort tid. Det gör mig trött och matt. Jag väljer att gå emot den känslan. Jag utmanar mig själv och tar tag i en sak i taget.

Känslan efteråt blir lättnad över att än en gång klarat av det som var jobbigt och ångestbetingat. Varje svårighet jag tar tag i på ett målmedvetet och konstruktivt sätt gör mig starkare och jag stärker också mina nya beteendemönster. Ett steg mot läkning.

Jag älskar mitt nya jag.

..att få styra sitt eget liv

..att på ett sunt sätt stå upp för sig själv

..att få följa sitt hjärta

Tjuvstart

Publicerat: november 22, 2015 i återhämtning, glad, känslor, lycka
Etiketter:, ,

I år tjuvstartar jag julen. Bara för att jag kan och vill!

Flera julklappar är redan inhandlade. Dock inte inslagna. Pepparkaksbaket är inplanerat. Lite julpyssel är inhandlat.

Adventsljus tände jag igår. Alla fyra för säkerhetsskull.

20151121_191116

Och idag inhandlade jag en julstjärna. En gigantisk.

20151122_184246

Let’s enjoy!

 

 

Jag drömde om ett betongrum, ett källarrum, liknande ett skyddsrum. Rummet var helt vitmålat och hade en skyddsdörr i plåt som också var vit. Konstigt nog hade dörren ett väldigt enkelt nyckelhål, men det fanns ingen nyckel.

I rummet befann sig en ensam kvinna. Plötsligt, utan att leta hade hon nyckeln i sin hand. En blank nyckel, liknande sån som man kan hitta i gammeldags garderober. Men denna nyckel var ny, helt oanvänd och hon hade den i sin hand. Hon kramade nyckeln hårt med handen och gick mot dörren. Hon satte den i låset. Nyckeln passade. Dörren gled upp. Hon kunde gå.

Ibland barrikaderar vi oss. Vi tar skydd. Verkligheten tränger sig på och kanske till och med skadar oss. Det kan vara sunt att fly. Flykten kan vara ett villkor för att överleva. Vi har inte alltid redskapen att hantera det som händer runt oss,  eller verktygen som kan stoppa det som attackerar och sårar. Då finns inget annat alternativ än att fly och ta skydd.

Så var det för mig också. Livet i min destruktiva relation bestod av att fly, fast jag inte kunde ta mig ur rent fysiskt. Flykten ser ut på olika sätt i olika situationer. Där och då, bestod min flykt av att göra allt som stod i min makt, för att undvika hans raseriattacker och hans kränkningar. Jag utplånade mig själv, mina egna gränser, ja nästan allt som hade med min egen vilja att göra. Jag läste hans kroppsspråk, jag gjorde avvägningar om vad jag kunde säga eller inte. Varje kväll följde jag en viss procedur där jag gick igenom hela huset, plockade, ställde till rätta för att slippa raseriutbrott när han kom hem. Ändå var det aldrig tillräckligt. Det fanns ingenting som var tillräckligt för honom. Men det var min överlevnadsstrategi, tills den dagen kom, då jag lämnade och gick.

Jag gick. Jag började att bygga mitt nya liv helt från grunden. Jag började bygga mig själv. Men jag var ändå inte helt fri. Mitt nya liv, som jag höll på att bygga styrdes fortfarande av hans tankar och nycker. Men så en dag hittade jag den glänsande nyckeln i min hand. Jag hade arbetat så länge med mig själv och nu hade jag plötsligt redskapen och en förunderlig tillförsikt om att det här kommer jag att klara.

För mig heter nyckeln sund självhävdelse eller gränsdragning. När jag kom till den punkten, att jag vågade stå upp för mig själv och mina värderingar, ansikte mot ansikte med min förövare, då löstes många knutar upp i mitt liv. Då förlorade rädslan sin makt. Det onda trollet kom ut i ljuset och sprack.

När tiden var mogen fanns nyckeln i min hand. Jag tog den, satte den I låset och vred om. Dörren öppnades. Jag var fri. Jag kunde gå.