Inlägg märkta ‘överleva’

Det var aldrig tänkt att livet skulle bli det helvete det blev för Lilia, älskade syster. Livet skulle inte sluta så abrupt.

Det var ett kaos både emotionellt och ekonomiskt, men trots att hon emellanåt brottades med hopplösheten så fanns hela tiden drömmarna kvar, drömmarna om det liv hon ville leva. Det som hon kämpade för att uppnå.

Hon drömde om att få tillbaka sina barn, men inte på det sätt de betett sig mot henne, utan på ett sunt sätt. Hon älskade dem som bara en mor kan älska sina barn. Hon drömde om en man att älska, en man som hon skulle kunna luta sig mot när hon inte var stark. Hon drömde om ett jämlikt förhållande präglat av kärlek. I hennes drömmar fanns också det som nog var hennes starkaste kännetecken – en önskan om att hjälpa de som hade det svårt. Ända in i det sista såg hon människor som behövde stöd och hon gjorde det hon kunde för att stötta.

Innan rättegången som jag skrev om i mitt förra inlägg ”Vila i frid” http://wp.me/p5JCls-B0 fick hon mig att lova göra något om utfallet inte skulle bli som hon och vi vänner önskade. Hon var rädd att bli dömd och förlora ännu mer än vad hon redan gjort. Hon kände sig dömd i förtid.

Jag skriver därför att jag gav henne ett löfte om göra något, men jag skriver även för att bearbeta den sorg och frustration jag känner över att hennes liv så abrupt klipptes av.

Man kan tycka att henes berättelse är osannolik, men efter att jag återberättade en del av hennes historia har flera kvinnor hört av sig och sagt att de lever, eller har levt på samma eller liknande sätt.

Detta är Sverige 2017! Det handlar om kvinnor som uppmuntras av myndigheter till att lämna sina misshandlande män. De har lämnat efter noga övervägande och känt trygghet i det stöd de blivit lovade. Men när de väl lämnat sin destruktiva partner, är kampen för att leva värdigt enbart deras. Den eventuella hjälp de får är helt beroende av vilken kontaktman de får hos socialtjänsten. Hjälpen är godtycklig, ja rent av lotteribetingad. Samhällets svek är stort.

Vi har tagit avsked nu. Vi, hennes vänner gav henne en värdig minnesgudstjänst fylld av värme och kärlek. Jag är mitt i sorgen tacksam över att jag fick vandra brevid ett litet tag.

Lilias kamp är över. Hennes kropp gav upp av den enorma press hon levde under.

Vår kamp fortsätter för de kvinnor som utsatts för våld i nära relation och som idag kämpar för ett människovärdigt liv. Så länge vi berättar om det vi varit med om, så länge vi återberättar Lilias berättelse och andras, så länge är vi en väckarklocka i samhället om det våld som inte syns.

Mitt i all hopplöshet får vi inte släcka hoppets låga. Även om lågan flämtar får den inte släckas. Det finns hopp om ett bättre liv.

Vila i frid Lilia, min älskade syster ❤

(Det jag skriver är sant, men Lilia heter i verkligheten något annat.)

Annonser

Att fatta beslutet att bryta upp från en destruktiv relation, en misshandelsrelation är kanske ett av livets största och tyngsta beslut.

Man behöver komma till den punkt där du inser att det blir inte bättre än så här, snarare sämre. Den punkt där du ser att i den här relationen är du ett offer. Någonting måste hända för att du ska få upp ögonen och se verkligheten i vitögat.

Jag blundade så länge för det som hände i min relation. Jag visste att det var så vansinnigt fel. Ingen annan kallade mig sådana fula saker som han gjorde. Ingen annan lät mig förstå att allt som hände var mitt fel. I mitt inre tänkte jag att det inte stämde det han sa, jag försökte hålla fast den tanken och låta hans ord rinna av mig. Men det hade gått för långt och jag var så nedbruten att jag inte mäktade med att ta mig ur, förrän en vän sade sanningens ord till mig och stöttade mig i att gå.

  1. Bestäm dig för att inte vara ett offer mer
  2. Ta första steget – du behöver inte veta alla steg direkt, även om det är obekvämt
  3. Lita på din egen upplevelse, din känsla. Den är sann.
  4. För dagbok, dokumentera allt som händer
  5. Om du har möjlighet, gör en plan. Ta reda på fakta om skilsmässa, bodelning, gemensam vårdnad, umgänge. Ta kontakt med socialamyndigheter, kvinnojour och polis
  6. Är det FARA för ditt eller någon annans liv, då måste du fly. Lämna ALLT. Inget är värt mer än ditt eget liv
  7. Fundera över vilka materiella värden som är värda att strida för. Ta ingen strid för saker som går att ersätta
  8. Försök att begränsa vilka diskussioner du tar med din förövare. De diskussioner som bryter ner ska du försöka avbryta
  9. Packa en ”nödväska” och förvara den på en säker plats, ifall du måste fly
  10. Försök att ordna en bostad, även om den bara är tillfällig
  11. Du kommer behöva samtalsstöd, påbörja gärna det innan du flyttar. Det kan vara vänner, familj, diakon, terapuet eller annan form av samtalsstöd.

Det finns mycket mer att säga om detta, men dessa punkter är nog de viktigaste.

Jag ser dig. 

Jag ser din smärta, men jag kan inte bära den åt dig. Jag kan bara gå brevid dig.

 Jag hör orden, de du inte orkar säga. De som skymtat fram bakom dina meningar. Jag lyssnar och vill få dig att uttrycka vad du känner och vad du upplever.

Jag kan inte fatta några beslut åt dig. Det måste du göra själv. Jag vill få dig att vakna. Jag vill att du öppnar dina ögon och ser. Det liv du har är värdefullt. Du har bara ett, men ändå saknas livet hos dig. Du har blivit bestulen på livet av den som står dig närmast. Du blir trampad på och nertryckt i skit. Du vet att det är fel, men du ser det som i dimma. Du är så van.

Snälla, vakna nu! Låt dig inte behandlas på det sättet mer. Sätt ner foten. Res dig upp och gå! Du kan! Du kommer klara det!

Ingen människa är värd att ha det så här, allra minst du.

Jag drömde

Publicerat: augusti 13, 2016 i Beslut, dröm
Etiketter:, , , , , ,

Jag drömde jag var i havet. 

Plötsligt kom det stora vågor. Dom var verkligen stora och de kom från ingenstans. Vågorna var 1, 5 – 2 m höga. Det var aldrig någon risk att jag skulle drunkna och jag blev inte rädd, men jag hade något som skulle räddas undan vattenmassorna. Jag minns inte vad det var som skulle räddas och kanske är det inte heller viktigt att veta just nu.

Tack vare vågornas storlek lyckades jag ta tag i en mycket hög betongbrygga. Hängande i en hand tar jag tag i det som ska räddas och lyfter upp det på bryggan med min andra hand. Sen håller jag mig hängande i bryggan medan vågorna kommer och går. Vågtopparna når pecis upp till bryggkanten och när det är en vågdal hänger jag fritt i luften.

När stormen minskar bär jag det som jag räddat högt över vattenytan, genom vattenmassorna in mot land. 

Jag förundras över min egen styrka.

”A man gotta do what a man gotta do.”

Jag kommer göra vad som krävs..

En kvinna ytterligare är mördad, misshandlad till döds av den hon ville lämna.
Samhället uppmanar oss att lämna våra misshandlande män, men finns samhället där och tar emot när vi lämnar?
En del får den hjälp och skydd de behöver men många får det inte. Många drabbas av att i åratal ligga i vårdnadstvist med sina förövare och samhället kräver samarbete med förövaren kring barnen.

Min förövare går fri. När jag var i relationen vågade jag aldrig anmäla. Jag borde gjort det åtminstone för mitt äldsta barn skull. Rädslan var så stor. Jag var rädd för att allt skulle bli värre, rädd för vad han skulle hitta på. Hoten fanns där hela tiden, helt öppet eller förtäckt. Ondskan bodde i vårt hus och jag var rädd.

All min kraft gick åt till att tassa runt den som styrde mitt liv. Min enda uppgift var att försöka vara honom till lags, samtidigt som jag månade om barnen. Jag försökte täcka upp för alla brister i vår familj och ändå se till att barnen fick en hyfsad uppväxt.

Jag pratade aldrig utåt om vad som hände hemma. Ändå är jag övertygad om att det fanns folk som insåg att allt inte stod rätt till, men de vågade aldrig fråga. Jag är glad att jag tillslut mötte någon som hade tillräckligt mod att fråga. Någon som också vågade och klarade av att stå kvar och finnas för mig när jag behövde stöd.

Jag gjorde ett nogrannt planerat avslut. Tur nog behövde jag inte fly hals över huvud utan kunde förbereda mig i hemlighet och flytta när allt var klart med bostad. Min förövare är ingen mördare även om det funnits många inslag av hot. Han dödade aldrig min kropp, men han berövade mig all livfullhet. Jag blev en levande död.

Jag fick uppbringa all min kraft för att kunna få till ett avslut med bodelning, umgänge och vårdnad. Många gånger har det varit som att dansa på en knivsegg, men jag lever och jag är fri.

Den bästa gåvan jag återfått är mitt Liv.

http://www.aftonbladet.se/nyheter/kolumnister/kerstinweigl/article22983508.ab

Att överleva

Publicerat: mars 20, 2015 i When I´m back again
Etiketter:, , ,

Det känns lite märkligt att inte vara unik, att mönstren stämmer, att andra människor gått igenom samma saker.

En tung känsla infinner sig i kroppen när jag tänker tillbaka.

Samtidigt är det bra att jag inte är ensam, jag kan utbyta erfarenhet med andra kvinnor som varit med om detsamma. Lära mig av deras erfarenheter. Men det känns lite märkligt när jag nätverkar med andra kvinnor som varit med om misshandel/psykisk misshandel. Dels för att de berättar min historia, helt eller delvis, men också för att det för in min tanke på offer.., och starka överlevare. Jag tycker inte om att se mig själv som ett offer. Obehagligt. Men ibland måste man nog ser verkligheten för vad den är. Visst är jag offer för ett destruktivt liv oavsett hur mycket positiv jag försöker vara. Jag ska inte ljuga för mig själv. Jag är offer men också överlevare.

Lustigt att man kan hitta manualer för allt. Här kommer länk till en överlevnadsmanual. Men det här är konkreta fakta som visat sig hålla att arbeta efter för väldigt många. Psykologi. Min terapeut har gått igenom detta med mig flera gånger, långt innan jag fann länken. Jag har gjort det mesta rätt men faller fortfarande på en del. Tex som att när vi ska samtala och jag fortfarande hamnar i onödiga diskussioner med honom – diskussioner där saker vänds mot mig, saker som inte är mitt fel. Jag har svårt att sätt PUNKT. På riktigt.

http://vuxnabarn.nu/terapi-och-sjalvhjalp/overlevnadsmanual/

Jag tackar Gud att jag överlevt – för mig handlar det om psykiskt och andligt. Jag tackar Gud att jag börjat leva – på riktigt. Jag är tacksam för varje steg jag kan ta i rätt riktning, att jag trots att det är jobbigt får bearbeta mina känslor och upplevelser, tacksam över att få tid att läkas. Oändligt tacksam till vänner och familj som orkat följa och stötta. Det är oerhört viktigt men känns inte som självklart, därför att det jag går igenom är så stort och tungt. Därför blir tacksamheten större.

Nu är de två största  och grundläggande bitarna kvar att lösa. De måste lösas för de är grundläggande för att kunna gå vidare, för att inte bara överleva utan också leva. Det handlar om ekonomi/bodelning och att hitta fungerande struktur och kommunikation gällande X umgänge med barnet. Detta ska göras NU, frågan är bara vilken metod… Bästa är om det kan bli win-win med minimal diskussion och inblandning av andra. Men jag vet inte om det är realistiskt alls..

Jag är lite rädd för de konsekvenser som kan bli om vi måste blanda in myndigheter. Då tänker jag främst på X relation med barnet men också att jag inte vet hur hans nästa drag blir gentemot mig. Fortfarande styrs jag av rädsla när det gäller dessa frågor.

Kanske onödig oro?