Idag har jag fem saker att vara glad över.
1. Jag har bokat husvagn midsommar-veckan på en stor konferens/familjeläger. Jag och de två yngsta åker. Och jag fick ett bra pris.
2. Jag har fått fina gardiner till vardagsrum och kök
3. Jag har haft goda vänner på besök i kväll.
4. Min goa bror ringde och uppmuntrade mig
Så ikväll väljer jag glädje.
❤
Det känns lite märkligt att inte vara unik, att mönstren stämmer, att andra människor gått igenom samma saker.
En tung känsla infinner sig i kroppen när jag tänker tillbaka.
Samtidigt är det bra att jag inte är ensam, jag kan utbyta erfarenhet med andra kvinnor som varit med om detsamma. Lära mig av deras erfarenheter. Men det känns lite märkligt när jag nätverkar med andra kvinnor som varit med om misshandel/psykisk misshandel. Dels för att de berättar min historia, helt eller delvis, men också för att det för in min tanke på offer.., och starka överlevare. Jag tycker inte om att se mig själv som ett offer. Obehagligt. Men ibland måste man nog ser verkligheten för vad den är. Visst är jag offer för ett destruktivt liv oavsett hur mycket positiv jag försöker vara. Jag ska inte ljuga för mig själv. Jag är offer men också överlevare.
Lustigt att man kan hitta manualer för allt. Här kommer länk till en överlevnadsmanual. Men det här är konkreta fakta som visat sig hålla att arbeta efter för väldigt många. Psykologi. Min terapeut har gått igenom detta med mig flera gånger, långt innan jag fann länken. Jag har gjort det mesta rätt men faller fortfarande på en del. Tex som att när vi ska samtala och jag fortfarande hamnar i onödiga diskussioner med honom – diskussioner där saker vänds mot mig, saker som inte är mitt fel. Jag har svårt att sätt PUNKT. På riktigt.
http://vuxnabarn.nu/terapi-och-sjalvhjalp/overlevnadsmanual/
Jag tackar Gud att jag överlevt – för mig handlar det om psykiskt och andligt. Jag tackar Gud att jag börjat leva – på riktigt. Jag är tacksam för varje steg jag kan ta i rätt riktning, att jag trots att det är jobbigt får bearbeta mina känslor och upplevelser, tacksam över att få tid att läkas. Oändligt tacksam till vänner och familj som orkat följa och stötta. Det är oerhört viktigt men känns inte som självklart, därför att det jag går igenom är så stort och tungt. Därför blir tacksamheten större.
Nu är de två största och grundläggande bitarna kvar att lösa. De måste lösas för de är grundläggande för att kunna gå vidare, för att inte bara överleva utan också leva. Det handlar om ekonomi/bodelning och att hitta fungerande struktur och kommunikation gällande X umgänge med barnet. Detta ska göras NU, frågan är bara vilken metod… Bästa är om det kan bli win-win med minimal diskussion och inblandning av andra. Men jag vet inte om det är realistiskt alls..
Jag är lite rädd för de konsekvenser som kan bli om vi måste blanda in myndigheter. Då tänker jag främst på X relation med barnet men också att jag inte vet hur hans nästa drag blir gentemot mig. Fortfarande styrs jag av rädsla när det gäller dessa frågor.
Kanske onödig oro?
whenimbackagain 