Inlägg märkta ‘samtal’

Samtal

Publicerat: juli 1, 2016 i samtal
Etiketter:, , , ,

Jag får ett samtal som innehåller en del smärta, smärta över en annan människas dumhet och idioti. Jag är glad att du ringer och berättar, glad att du reflekterar och känner efter. Vi pratar ganska länge. Hoppas det hjälpte dig.

Några timmar senare ringer det igen. En glad röst som undrar om den stör. Vi pratar en stund om ditten och datten, livets oväsentligheter. Men det känns gott och jag blir glad.

Älskade ungar. Det känns lite märkligt att mina små gullepluttar plötsligt blivit vuxna eller iallafall nästan. Samtidigt som jag är glad är det en viss vemodskänsla och jag känner mig nästan lite gammal. Jag tror jag börjar förstå hur mina föräldrar känner det, när jag ringer och pratar.

Annonser

Jag hade besök häromkvällen, av min älskade tonåring. Det är alltid mysigt när tonåringen kommer. Hen slår sig ner i min soffa, slänger sina kläder på golvet och busar med minstingen. Ofta har vi trevliga samtal och tonåringen berättar för mig om sitt liv, sina tankar och vad som är viktigt just nu.

Den här gången lämnade dock tonåringens besök en fadd eftersmak. Det har varit så några gånger nu.

Jag fick telefon av min bäste vän och vi pratar än stund. Tonåringen är svartsjuk och trycker på min telefon för att se vem jag pratar med. Efter samtalet har tonåringen en svartsjuk och sur attityd. Hen anklagar mig för att vara respektlös för att jag pratar i telefon när hen är där.

Andra gånger har det hänt att hen varit högljudd och störande utan att veta vem jag pratar med.

Jag ser inte tonåringen som en gäst utan som mitt barn och då ska inte hen hindra mig att prata i telefon om inte tonåringen och jag gör något särskilt.

Hens attityd kan verka barnslig och omogen, men jag får en klump i magen.
Jag associerar till hens pappa och hans kontrollbehov.
Det hände många gånger när jag levde med X och fick telefon, att jag blev störd och avbruten av X. Jag skulle inte prata i telefon för det fanns viktigare saker att göra enligt X. Däremot avbröt jag aldrig X trots att han ibland hade väldigt långa samtal.

Tonåringen kommer hit och sover över i helgen. Jag tror det är dags för ett snack igen om attityder och om vad jag vill ha i mitt liv och om vad jag inte vill ha.

Jag glömmer aldrig den röda glänsande cykeln jag fick av min farfar när jag var i fyra-femårs åldern. Jag hade stödhjul på den och cyklade runt, runt på parkeringen utanför vårt hus. Det fanns inget som gick upp emot att cykla.

En dag skulle vi åka på semester. Medan mina föräldrar packade in det sista i husvagnen fick jag och min syster leka. Jag hade blivit tillsagd att vi fick leka men inte cykla.

Naturligtvis kunde jag inte låta bli min glänsande röda cykel. Den drog mig som en magnet till sig. Jag cyklade runt, runt på parkeringen tills olyckan var framme. Jag körde omkull och slog upp ett stort sår på knät. Skrikandes och gråtandes sprang jag in till mamma som försökte att lugna sin hulkande dotter, samtidigt som hon rengjorde mitt knä.

Det fanns inga plåster som var stora nog för det såret. Istället fick hon tejpa på en fyrkantig vit gasbinda.

Den sommaren var olidligt varm och såret ville inte läka. Såret varade. Det fanns bakterier i det som inte ville släppa sitt grepp. Det fanns bara en sak att göra, att ta bort gasbindan, peta bort den hinna som bildats över såret och tvätta bort varet.
Igen och igen, tills alla bakterier var borta och såret kunde läka.

Ibland drabbas vi av själsliga sår. Andra människor har medvetet eller omedvetet skadat vårt väsen. Människor som skulle älskat, förintade. Människor som fått vår kärlek, trampade på den och drog den i smutsen. Människor som skulle varit vårt stöd, svek.
Ensam kvar står en bruten människa, med sår som är djupare än vad någon nånsin kunna ana. Finns det plåster för själens sår?

Om vi hela tiden försöker dölja våra inre sår blir de tillslut till varfyllda bölder i vårt inre. En sårad självkänsla som kanske ger sig uttryck i osund misstänksamhet mot andra människor, eller en människa som inte respekterar sig själv.
Tiden läker inga sår.

Jag tror att alla kan drabbas av det, sår som inte vill läka. Själsliga sår. Sår som inte vill läka för att smärtan är så enorm att att vi gömmer såret under ett plåster och låtsas att allt är okej. Men ett gömt sår är ändå ett sår och det läker inte som det ska. Kanske blir det en tunn hinna av skinn över, men under växer en varböld. Såret kan inte läka innan bölden är borta. Plåstret och den tunna hinnan av skinn måste bort. Allt var måste bort, bakterierna måste bort och sen kan såret läka.

Själens sår kan läka, men först måste det som orsakat såret bort. Att samtala och ärligt öppna sitt hjärta för någon man har förtroende för är som rening för själens sår. Läkeprocessen kan börja. Visst gör det ont, men det är början på något nytt.

Var inte rädd.

Efter allt som varit.. jag vill inte gå tillbaka. Aldrig. Jag har ett liv som väntar. Ett riktigt liv. Ett fullvärdigt liv. Det kommer bli en kamp att kämpa, men jag vill leva. Leva på riktigt

Prövotiden har inte gått ut än, men jag har egen lägenhet där min yngsta och äldsta bor med mig. Det är lugnt där. Inte mycket tjafsande.. mer än när tonåringen och jag inte kommer överens..

Mitt X pratar om att alla kan göra fel och jag är välkommen tillbaka. Han ska inte ta upp gammalt. Jag borde komma tillbaka för familjens skull. För att vara där för barnen. Laga mat. Läsa läxor. Tvätta. Ekonomin. Det praktiska. Jag respekterar dig, säger han. Jag kommer inte röra dig om du inte vill. Jag kan bo i källaren säger han. Och alla är vi välkomna tillbaka. Till och med den äldste som han alltid haft konflikt med. Jag är ju i alla fall pappa och gör allt för familjen, säger han.

När jag säger att han inte alls respekterar mig, genom att jag försöker förklara hans beteende mot mig, säger han att det gör han visst för han har ju inte skaffat nån ny kvinna, fast jag inte längre bor i huset. Sen hotar han med att det kommer gå dåligt för mig och att jag förstör mitt liv om jag inte kommer tillbaka.

Han är fullständigt övertygad om att alla vill att jag ska komma tillbaka till honom och att folk skulle bli glada. Hela samhället vill det, påstår han. Han undrar vad min familj säger. Han har ju gråtit inför dom och bett om förlåt för hur han betett sig, precis som han gjort med mig. Jag vill inte berätta vad de tycker och han tror att dom är mot mig.

Han säger att han vet när jag förändrades för det här är inte jag. Jag är snäll och varm och följsam och undviker konflikter. Förändringen skedde när jag började umgås med folk som inte har med vårt liv att göra. Och det är sant. Det var dessa underbara människor som visade mig en annan väg och gav mig styrka att börja tro på mig själv, styrkan att börja ifrågasätta, styrkan börja gå. När jag har vacklat har de funnits där, hållit mig under armarna, burit mig genom sin närvaro, gett mig kärlek, uppskattning och tron tillbaka. Och jag har tagit ett steg till, och ett till och ytterligare ett.

Men när han säger att det är som om jag låtit ta djävulen över mitt liv och att jag borde stoppa det i tid, innan det är försent, blir jag upprörd och säger till honom att sluta. Jag vill inte lyssna mer, inte prata mer och sen säger jag till honom att hur kan du snacka om att djävulen har tagit över mitt liv? De sista fem åren har jag bott i helvetet med dig…

Tystnad!

På alla brustna hjärtans dag

Gabriellas sång:

Jag minns smärtan och ensamheten i somras när X klart och tydligt deklarerade att han inte ville spendera någon som helst tid med mig eller sina barn. Så var det bara. Och det fanns inget diskutera. Men jag försökte ändå. För kanske. Men nej.

Det blev droppen som fick bägaren att rinna över, trots att den borde runnit över för länge sen. Men det destruktiva var en normalitet i vårt förhållande. Ett ständigt förintande och förnekande.

Mitt i detta hyr jag en husvagn, bokar in mig på ett familjeläger, tjatar mig till att få låna vår egen bil eller rättare sagt hotar att åka nattbuss med fyraåringen och kommer iväg.

Blandade känslor.

Där, på det lägret möter jag en gammal bekant, en medmänniska som ser mig, som lyssnar även på orden som inte blir sagda och som förstår.
Detta blir upptakten till en lång sommar fylld av samtal i tid och otid, samtal som väcker mig och skakar om, samtal som berör mitt innersta som ingen annan lyckats med förut, eller ens försökt. Det är samtal som får mig att känna, att drömma och att börja leva, samtal som är så jobbiga att själen värker och tårarna rinner, men de leder nånstans.
Min självkänsla blir boostad och plötsligt har jag mod att fatta beslut. Beslut som tidigare bara funnits i min tanke. Jag har mod att ta steg som inte var tänkbara i min värld tidigare.

Mitt i sommaren fattar jag mitt beslut om att nu är det nog.
Jag ska inte längre vara någons dörrmatta. Jag ska inte längre acceptera att bli kränkt, att bli nervärderad eller styrd av någon som inte kan älska. Han som bara fokuserar på sitt eget ego och sin makt ska inte längre få kuva mig eller skrämma mig till passivitet. Det destruktiva som förintar mitt inre, mitt jag ska inte längre ha nån makt över mig.
Rädslorna han har planterat i mig måste förlora sitt inflytande över mig.

Jag ska gå. Lämna honom. Skilja mig. Bli fri. Bygga mitt eget Liv.

Jag har fattat mitt beslut. Fortfarande är det lång väg att gå. Men för första gången på väldigt länge känner jag mig fri och alldeles lugn. Trots att beslutet än så länge enbart finns i mitt eget huvud.