Inlägg märkta ‘personliga gränser’

En grind, men till vilken nytta när inget mer finns?

Vem använder den nu? En lämning, ett minne av något som varit, men som inte mer är.

Ett ett förintat jag, ett utraderat liv och så grinden förstås, det var allt som fanns kvar när jag slutligen reste mig upp och gick. Då såg jag det inte själv, men när jag ser tillbaka kan jag se.

Martin Buber: ”Jag är jag för att jag är jag, och du är du för att du är du. Men om du är du för att jag är jag, så är inte längre du du.” 

Det är inte helt enkelt för en ung människa att känna sitt eget jag, veta hur hen ska dra sina gränser i förhållande till andra. Det är en mödosam väg att lära sig hur man ska stå upp för sig själv, vad man ska acceptera och vad man ska säga nej till.

Jag promenerade med Lilla härom morgonen i solen, på väg till skolan. Plötsligt börjar hon berätta om en händelse i skolan, när hon var lekledare. Hon hade bestämt vem som skulle vara kullare. En annan kompis kommer och vill vara den som kullar. Min Lilla är alldeles för mycket diplomat och svarar snällt, att kompisen ska fråga den som först hade blivit lovad. Hon ville inte göra någon ledsen. Resultatet blev inget vidare. Hon fick två ledsna kamrater och den ena av dem fick alla emot sig. Min lilla försökte gå in och lösa på sitt sätt men det gick inte så bra. Lilla kände sig också jätteledsen över att hennes bästa kompis blivit sårad och fått alla mot sig. Det var ju inte så här det skulle bli.

Jag är glad att hon berättade för mig. Vi samtalade om situationen och jag försökte få henne att fundera över om det skulle kunna gått att göra på något annat sätt. Hon fastnade i att hur hon än skulle sagt och gjort skulle ändå någon bli besviken. Det är inte lätt vare sig för barn eller vuxna att stå upp alltid för det man tänker och tycker. Vi kommer alltid att möta människor som inte gillar det vi gör, men det är något som man får träna sig på. En del har lättare för det, andra svårare.

Den som lever i en destruktiv relation, kommer att märka att självbilden och ens personliga gränser sakta men säkert rivs ner, tills ingenting till slut återstår. Ofta märker man inte själv hur det händer. Mycket är så subtilt. Det kan handla om syrliga kommentarer om hur man klär sig, vad man säger eller om vilka man umgås med. Det kan handla om plötsliga raseriutbrott utan orsak från partnern, eller om ett kontrollerande beteende och ibland kan även fysikt våld vara inblandat.

Skulle allt negativt komma på en gång, skulle aldrig en kvinna stanna kvar hos en misshandlande man. Men första slaget är sällan första slaget. Ofta har fysisk misshandel föregåtts av en rad kränkningar på olika vis. Kvinnan tappar steg för steg tilltron till sig själ och sin egen förmåga att tänka och agera. Sakta men säkert förintas både hennes självkänsla och hennes forna gränser. Vi brukar kalla det normalisering. Det är bl a därför som det är så svårt att lämna ett destruktivt förhållande.

Det finns hopp. Det går att ta sig ur, även om man får kämpa med näbbar och klor för sin egen räkning. Det finns hopp. Det går att bygga upp sin självkänsla på nytt och att sätta sina gränser för vad som är acceptabelt och inte. Det går att hitta tillbaka till sitt eget Jag och att bli en starkare person.

Ett rivet staket kan byggas upp igen. Utraderade gränser kan bli tydliga på nytt.

Det handlar om återuppbygga sitt liv, att sätta gränser vad man släpper in i sitt liv, bygga upp staketet och öppna grinden för att släppa ut ont och släppa in gott.

Ge aldrig upp.

Det var 20 minuter kvar till bussen skulle gå. Lilla och jag beslutade oss för att promenera dit vi skulle. Vi promenerade i rask takt i kylan, medan vi småpratade om livets oviktigheter.

Plötsligt säger hon: ”Om någon  slår dig på högra kinden, så vänd den andra till.” Sen förklarar hon för mig att Jesus sagt så i Jesus-filmen som hon sett hemma hos pappa.

Det knyter sig i magen på mig och plötsligt förflyttas jag till framtiden. Jag ser henne som en ung kvinna som låter sig hunsas av någon dominant. En kvinna som blir slagen fysiskt eller psykiskt och inte sätter gräns, därför att hon lärt sig att vända andra kinden till och inte ”slå” tillbaka. Jag mår illa.

Jag frågade henne om hon förstod vad orden betydde. Det gjorde hon inte.

Vi fick ett fint samtal om vad man får göra mot andra människor och vad man inte får. Vi pratade om att sätta gränser och hur man kan säga nej på flera olika sätt utan att använda våld. Hon är klok min Lilla. Hon kunde ge flera exempel från sin egen värld, där hon själv eller kompisar sagt nej. Vi pratade om vad som hände efter att nej sagts och hur viktigt det är att lyssna och respektera.

Detta är viktigt för mig. Jag vill aldrig att hon ska behöva hamna i det helvete jag varit i. Vi kommer att prata mycket om detta vet jag. Jag vill ge henne den kunskap hon behöver så att ingen kan trycka ner henne, varken med ord, religion eller våld.

Jag ser dig. 

Jag ser din smärta, men jag kan inte bära den åt dig. Jag kan bara gå brevid dig.

 Jag hör orden, de du inte orkar säga. De som skymtat fram bakom dina meningar. Jag lyssnar och vill få dig att uttrycka vad du känner och vad du upplever.

Jag kan inte fatta några beslut åt dig. Det måste du göra själv. Jag vill få dig att vakna. Jag vill att du öppnar dina ögon och ser. Det liv du har är värdefullt. Du har bara ett, men ändå saknas livet hos dig. Du har blivit bestulen på livet av den som står dig närmast. Du blir trampad på och nertryckt i skit. Du vet att det är fel, men du ser det som i dimma. Du är så van.

Snälla, vakna nu! Låt dig inte behandlas på det sättet mer. Sätt ner foten. Res dig upp och gå! Du kan! Du kommer klara det!

Ingen människa är värd att ha det så här, allra minst du.

Jag hade besök häromkvällen, av min älskade tonåring. Det är alltid mysigt när tonåringen kommer. Hen slår sig ner i min soffa, slänger sina kläder på golvet och busar med minstingen. Ofta har vi trevliga samtal och tonåringen berättar för mig om sitt liv, sina tankar och vad som är viktigt just nu.

Den här gången lämnade dock tonåringens besök en fadd eftersmak. Det har varit så några gånger nu.

Jag fick telefon av min bäste vän och vi pratar än stund. Tonåringen är svartsjuk och trycker på min telefon för att se vem jag pratar med. Efter samtalet har tonåringen en svartsjuk och sur attityd. Hen anklagar mig för att vara respektlös för att jag pratar i telefon när hen är där.

Andra gånger har det hänt att hen varit högljudd och störande utan att veta vem jag pratar med.

Jag ser inte tonåringen som en gäst utan som mitt barn och då ska inte hen hindra mig att prata i telefon om inte tonåringen och jag gör något särskilt.

Hens attityd kan verka barnslig och omogen, men jag får en klump i magen.
Jag associerar till hens pappa och hans kontrollbehov.
Det hände många gånger när jag levde med X och fick telefon, att jag blev störd och avbruten av X. Jag skulle inte prata i telefon för det fanns viktigare saker att göra enligt X. Däremot avbröt jag aldrig X trots att han ibland hade väldigt långa samtal.

Tonåringen kommer hit och sover över i helgen. Jag tror det är dags för ett snack igen om attityder och om vad jag vill ha i mitt liv och om vad jag inte vill ha.

Älska din nästa som dig själv! Eller älska dig själv, som du älskar din nästa?

Att älska sin nästa som sig själv, är ett känt Jesus-ord och det används ofta som en måttstock på hur man ska bete sig mot sina medmänniskor. Man ska tänka på andra, vara snäll, hjälpa till och helst säga ja hela tiden, när folk ber en om hjälp.

Men är det sann kärlek mot sig själv när man alltid låter sig själv komma i sista hand. Älskar man sig själv när man säger: ”Ja, jag ställer upp”, fast hela ens inre skriker nej. Utgivande kärlek? Nej, knappast. Hur kan man ge kärlek om man inte värderar sig själv bättre och inte lyssnar till sitt inre?

Tidigare var jag en Ja-sägare. Jag fick dåligt samvete om jag sa nej. Jag fick dåligt samvete för att jag tyckte att jag svek andra när jag sa nej. Men konstigt nog fick jag aldrig dåligt samvete när jag svek mig själv. Alla andra var så otroligt mycket viktigare än mig.

Efter 48 långa år, har jag äntligen börjat lära mig att värdera mig själv på ett annat sätt. Äntligen kan jag börja klara av att säga nej utan att få dåligt samvete för alla andra. Jag vet att jag är viktig och att om jag mår bra och prioriterar mig själv på ett sunt sätt, kan jag hjälpa andra på ett bättre. Sund självhävdelse kallas det. Jag älskar mig själv så som jag förut älskade min nästa. Jag försöker vara rädd om mig och prioritera. Jag har inte någon anledning att vara för snäll.

 

 

Idag citerar jag en text av Michael Larsen som är relationscoach. Det är en text jag verkligen kan stämma in i.

http://separation.se/relationen-till-dig-sjalv/

Relationen du har till dig själv kommer att färga och påverka alla andra relationer. Genvägarna finns helt enkelt inte! Det låter kanske självklart, men hur ofta glömmer vi inte det? Allt vi tänker, känner, uttalar, skapar, älskar…kommer från självbilden. Den går bara inte att komma undan!

En härskarpersonlighet t.ex. har ingen ingen relation till sig själv. I alla fall inte en hälsosam sådan. De ser människor som verktyg, något man använder för att driva igenom den egna viljan. När dessa personer möter motstånd genom gränsdragningar från en annan människa, slår hoten och desperationen igång. Genom dessa beteenden blottar de sig själva och hur de ser på jaget och omvärlden. Ju mer gapande, desto mindre människa där inne!

Om du ständigt känner dig överkörd och förminskad av andra, börja titta på hur du relaterar till dig själv: ger du jaget omtanke? Värderar du den du är? Står du upp för dig själv eller anpassar du sönder dig:

”Jag gör vad som helst (nästan i alla fall) för att få känna mig älskad?”

Detta handlar inte ett dugg om kärlek, utan om behov som syftar till att lappa igen tomrum. Vi tror eller har övertygat oss själva om att kärlek utifrån kommer att göra allting fantastiskt. Det är så lätt att lura och förleda sig själv. En massa förklaringar som blir till Sanning.

När du börjar jobba med dig själv, så kommer självkänslan och självförtroendet att växa. Människor som inte skall finnas där, kommer att falla ifrån och nya ta plats. Du kommer att börja städa upp bland dina sociala kontakter på nätet, så att ny och sund energi kan ges luft under vingarna.

Alla har sitt bagage från uppväxten och att gå in i kroniskt mentala analyser kommer inte att förändra någonting. I alla fall inte i praktiken. Terapi fungerar enbart om vi börjar agera utifrån magtrakten. Intellektuellt filosoferande kan vara givande som trevliga samtalsämne, men det förändrar inte din syn på dig själv. Handling gör! Det skapar nya tankar och känslor, som gör att du expanderar ditt livsutrymme. Se över dina vanor – små som stora.

Det går att börja leva i mental och emotionell rikedom genom sina vanor. Det kommer att ”smitta” andra områden som gör att sköna saker börjar hända. Det du säger till spegelbilden har en enorm inverkan på hur du lever ditt liv. Hjärnforskningen är fortfarande i sin linda gällande den massiva inverkan vanor, tankar, känslor och beteenden har på oss. Så var extremt selektiv gällande vilka människor du har nära inpå och vad du övertygar dig själv om i tankarna. Utmana den nedlåtande och/eller begränsande rösten där inne.

Vad behöver du börja ifrågasätta gällande vem du tror att du är?

Michael Larsen – relationscoach och mental tränare

Igår tog jag ledigt från jobbet, reste iväg över dagen och gjorde något bara för min egen skull. Något som kan förändra inriktningen på mitt liv.

Jag fick anledning att tänka tillbaka och berätta kort om mitt liv. När jag berättar om mitt liv blir tårögd, men inte för att det jag varit med om är så hemskt eller för att jag tycker synd om mig själv utan för att jag märker att folk blir så oerhört berörda. Faktiskt mer än vad jag trodde.

Jag är glad över de aktiva val jag gjorde för att ta mig ur min destruktiva relation. Jag valde att gå en annan väg än många andra i liknande situationer. Jag anmälde aldrig honom. Jag skötte allt det juridiska själv. Jag rekommenderar inte alla att göra så, men för mig var det rätt och det bästa. Jag insåg att i en rättegång skulle min bevisning för vad som ägt rum sannolikt inte räcka till. Jag skulle bara få en seg och långdragen konflikt om exakt allt.

Mitt val krävde oerhört mycket av mig själv. Jag har lärt mig massor, och jag fått jobba stenhårt med mitt ”bokslut”. Jag har fått lära mig att sätta gränser för att kunna gå vidare. Och jag har klarat det. Jag lever själv och har bara minimal kontakt med mitt X. Den kontakten handlar i princip enbart om våra barn.

Det som jag mest av allt blir förundrad över, är hur det plötsligt fanns någon som såg mig när jag verkligen behövde det. Redan innan jag beslutat att gå. Han såg mig, precis där jag var, utan att jag berättade min situation läste han mig och ställde de frågor som krävdes för att få mig att berätta och reflektera över det osunda liv jag levde. Sen fanns han där för att motivera mig, stötta och framförallt för att stärka mig och få mig att tro på mig själv under hela min resa.
Sann vänskap. Sann kärlek. En gudagåva.

Jag aldrig någonsin mött en sån människa som aldrig ger upp, som ständigt fanns för mig. Under ett och ett halvt år tid fick jag terapeutiska samtal nästan dagligen via telefon. Han hjälpte mig att bygga mig en fast och stadig grund så att jag kan gå vidare med mitt liv.
Om jag bara kunde göra en bråkdel av vad han har gjort för mig, så skulle det vara storverk.

Min tacksamhet till honom är enorm.