Inlägg märkta ‘ont i själen’

Jag ser dig. 

Jag ser din smärta, men jag kan inte bära den åt dig. Jag kan bara gå brevid dig.

 Jag hör orden, de du inte orkar säga. De som skymtat fram bakom dina meningar. Jag lyssnar och vill få dig att uttrycka vad du känner och vad du upplever.

Jag kan inte fatta några beslut åt dig. Det måste du göra själv. Jag vill få dig att vakna. Jag vill att du öppnar dina ögon och ser. Det liv du har är värdefullt. Du har bara ett, men ändå saknas livet hos dig. Du har blivit bestulen på livet av den som står dig närmast. Du blir trampad på och nertryckt i skit. Du vet att det är fel, men du ser det som i dimma. Du är så van.

Snälla, vakna nu! Låt dig inte behandlas på det sättet mer. Sätt ner foten. Res dig upp och gå! Du kan! Du kommer klara det!

Ingen människa är värd att ha det så här, allra minst du.

Annonser

Saknad

Publicerat: juli 3, 2016 i känslor, saknad
Etiketter:, , , , , ,

Ibland saknar jag dig så mycket att det gör ont.

Du fick mig att leva efter att jag lämnat min destruktiva relation. Du gav mig hopp och mod. Du gav mig kärlek och jag var utsvulten. Jag sög åt mig allt du sa och gjorde, som en uttorkad jord. Du fick mig att blomstra och växa.

Med dig kände jag mig trygg, en enorm tillit. Vi kunde prata om allt. Din mjuka röst smekte min själ. Jag var lycklig, för första gången på många år. Med dig i mina tankar kunde jag somna leende och vakna med samma leende. Jag har aldrig känt så mycket för någon som jag gjorde då.

För mig är du väldigt speciell. Du kommer alltid att vara det. Det finns en given plats för dig i mitt hjärta. Jag har aldrig någonsin mött någon som du. Fortfarande finns du i mina tankar. Mitt medvetande kan inte släppa dig och jag drömmer om känslan av att få möta dig igen, att få se dig och röra vid dig. Jag hoppas du inte var en utopi, ett luftslott.

Fortfarande bär jag hoppet inom mej, men för varje dag som går och inget händer så dör en liten bit av mig…

Vissa dagar flyter livet på ganska bra, men andra dagar saknar jag dej så det gör ont.

💔

image

Årsdag
Och jag trodde i min enfald att det skulle gå obemärkt förbi, men det påverkar mig mer än jag trodde.
Ändå saknar jag inte X, jag har så lite kontakt som möjligt, men tankarna på honom ger plötsligt en obehaglig klump i magen. Jag känner en sån avsky för det han gjorde med mig, för hur han förstörde mitt och barnens liv.

Jag har bestämt mig för att inte hamna i bitterhet och jag har klarat mig hittills utan att bli bitter, men ibland måste jag påminna mig om mina egna val. Jag valde att gå, valde att avsluta utan att blanda in myndigheter. Jag ”slogs” själv för min rätt och jag fick den.
Jag tackar Gud för all hjälp jag fått och för alla människor som fanns för mig i rätt tid.

Men den här dagen påverkar mig. Jag fäller en tår. Det känns konstigt och jag orkar inte riktigt tänka tillbaka på att det var denna dag vi började väva ihop våra liv. Det är tungt.
Kanske påverkar det mig mer nu, eftersom det finns så många lösa trådar i mitt liv just nu, frågor om framtiden, bostad, jobb och annat.

I bland finns ingen känsla kvar för åt vilket håll jag ska styra mitt liv, men jag fortsätter i den riktning som kändes rätt när jag omvärderade livet. Det enda jag med säkerhet vet, är att jag kommer aldrig återvända.
Jag går framåt, om än lite tveksamt. Men när jag går minns jag orden: ”..där du går, ska din väg öppnas för dig, steg för steg”.
Så jag fortsätter framåt, och jag hoppas.

Gott Nytt År

Publicerat: december 30, 2015 i Ensam
Etiketter:, , , , ,

Jul- och nyårshelger är känsliga tider för så många, så mycket ensamhet och brustenhet, så mycket smärta och tårar.

Om familjen är borta eller om de tar avstånd, vad gör man då? När vännerna inte finns kvar på nyårsafton och man sitter ensam framför tvn och tror att alla har så mycket trevligare än en själv, vad gör man då?

Det är inte alla förunnat att ha nära vänner alltid till hands eller en förstående familj. Men en liten till synes betydelselös gest från en medmänniska kan rädda en hel helg för den som är ensam, ledsen eller på något vis utsatt.

Kram till er alla ❤
Önskar att jag på något sätt kan sprida en liten fläkt av glädje och kärlek. Du är trots allt inte ensam.

Gott Nytt År

Jag glömmer aldrig den röda glänsande cykeln jag fick av min farfar när jag var i fyra-femårs åldern. Jag hade stödhjul på den och cyklade runt, runt på parkeringen utanför vårt hus. Det fanns inget som gick upp emot att cykla.

En dag skulle vi åka på semester. Medan mina föräldrar packade in det sista i husvagnen fick jag och min syster leka. Jag hade blivit tillsagd att vi fick leka men inte cykla.

Naturligtvis kunde jag inte låta bli min glänsande röda cykel. Den drog mig som en magnet till sig. Jag cyklade runt, runt på parkeringen tills olyckan var framme. Jag körde omkull och slog upp ett stort sår på knät. Skrikandes och gråtandes sprang jag in till mamma som försökte att lugna sin hulkande dotter, samtidigt som hon rengjorde mitt knä.

Det fanns inga plåster som var stora nog för det såret. Istället fick hon tejpa på en fyrkantig vit gasbinda.

Den sommaren var olidligt varm och såret ville inte läka. Såret varade. Det fanns bakterier i det som inte ville släppa sitt grepp. Det fanns bara en sak att göra, att ta bort gasbindan, peta bort den hinna som bildats över såret och tvätta bort varet.
Igen och igen, tills alla bakterier var borta och såret kunde läka.

Ibland drabbas vi av själsliga sår. Andra människor har medvetet eller omedvetet skadat vårt väsen. Människor som skulle älskat, förintade. Människor som fått vår kärlek, trampade på den och drog den i smutsen. Människor som skulle varit vårt stöd, svek.
Ensam kvar står en bruten människa, med sår som är djupare än vad någon nånsin kunna ana. Finns det plåster för själens sår?

Om vi hela tiden försöker dölja våra inre sår blir de tillslut till varfyllda bölder i vårt inre. En sårad självkänsla som kanske ger sig uttryck i osund misstänksamhet mot andra människor, eller en människa som inte respekterar sig själv.
Tiden läker inga sår.

Jag tror att alla kan drabbas av det, sår som inte vill läka. Själsliga sår. Sår som inte vill läka för att smärtan är så enorm att att vi gömmer såret under ett plåster och låtsas att allt är okej. Men ett gömt sår är ändå ett sår och det läker inte som det ska. Kanske blir det en tunn hinna av skinn över, men under växer en varböld. Såret kan inte läka innan bölden är borta. Plåstret och den tunna hinnan av skinn måste bort. Allt var måste bort, bakterierna måste bort och sen kan såret läka.

Själens sår kan läka, men först måste det som orsakat såret bort. Att samtala och ärligt öppna sitt hjärta för någon man har förtroende för är som rening för själens sår. Läkeprocessen kan börja. Visst gör det ont, men det är början på något nytt.

Var inte rädd.

Jag ser ditt ansikte, dina ögon. Själens smärta lyser igenom, sorgen över att inget är som förr. Det gör ont i mig, för jag vill inte se dig ledsen. Men jag kan inte göra något åt det. Du måste få sörja. Jag får vara vid din sida, men jag kan inte ta bort din smärta.

Vi pratar om julen och hur vi ska fira. Jag har bett din pappa göra nåt tillsammans med er. Han gav ett halvt löfte, jag berättar det för dig. Din kommentar är genast: ”Men pappa är aldrig med på julen.” Jag såg en gnutta hopp i dina ögon, för en kort sekund.

Sen är sorgen där igen. Du vill att jag ska vara med. Din pappa har visserligen bjudit med mig, men jag vet inte om jag vill. Du säger att jag kan vara med så länge jag orkar och blir det för jobbigt kan jag gå hem. Du tror att pappa håller sig lugn och att han ändrat sig.

Älskade 16-åring…

Jag minns smärtan och ensamheten i somras när X klart och tydligt deklarerade att han inte ville spendera någon som helst tid med mig eller sina barn. Så var det bara. Och det fanns inget diskutera. Men jag försökte ändå. För kanske. Men nej.

Det blev droppen som fick bägaren att rinna över, trots att den borde runnit över för länge sen. Men det destruktiva var en normalitet i vårt förhållande. Ett ständigt förintande och förnekande.

Mitt i detta hyr jag en husvagn, bokar in mig på ett familjeläger, tjatar mig till att få låna vår egen bil eller rättare sagt hotar att åka nattbuss med fyraåringen och kommer iväg.

Blandade känslor.

Där, på det lägret möter jag en gammal bekant, en medmänniska som ser mig, som lyssnar även på orden som inte blir sagda och som förstår.
Detta blir upptakten till en lång sommar fylld av samtal i tid och otid, samtal som väcker mig och skakar om, samtal som berör mitt innersta som ingen annan lyckats med förut, eller ens försökt. Det är samtal som får mig att känna, att drömma och att börja leva, samtal som är så jobbiga att själen värker och tårarna rinner, men de leder nånstans.
Min självkänsla blir boostad och plötsligt har jag mod att fatta beslut. Beslut som tidigare bara funnits i min tanke. Jag har mod att ta steg som inte var tänkbara i min värld tidigare.

Mitt i sommaren fattar jag mitt beslut om att nu är det nog.
Jag ska inte längre vara någons dörrmatta. Jag ska inte längre acceptera att bli kränkt, att bli nervärderad eller styrd av någon som inte kan älska. Han som bara fokuserar på sitt eget ego och sin makt ska inte längre få kuva mig eller skrämma mig till passivitet. Det destruktiva som förintar mitt inre, mitt jag ska inte längre ha nån makt över mig.
Rädslorna han har planterat i mig måste förlora sitt inflytande över mig.

Jag ska gå. Lämna honom. Skilja mig. Bli fri. Bygga mitt eget Liv.

Jag har fattat mitt beslut. Fortfarande är det lång väg att gå. Men för första gången på väldigt länge känner jag mig fri och alldeles lugn. Trots att beslutet än så länge enbart finns i mitt eget huvud.