Inlägg märkta ‘bygga upp’

Så har det varit årsdag i dag igen.

Men igår var en glädjens dag. Igår var det årsdag för min frihet, årsdagen då jag enligt lagen blev fri från min förövare.

Fri blir man inte över en dag. Det har tagit mig ett och ett halvt år, tom lite mer att bli riktigt fri. Varenda dag har jag fått arbeta med mig själv och mina rädslor. Skuggorna från förr har ibland velat ta över min dag och gjort mig lamslagen, då har jag fått backa, ta nya tag och tänt mitt ljus på nytt.
Gång på gång har jag fått ifrågasätta mig själv och hittat nya sätt att hantera vardagen.
Det är en stor nåd att fått en ny chans att börja om, att få omforma sitt liv på detta sätt.

Idag står jag stadigt även om det blåser och är tungt emellanåt. För tungt blir det. Jag måste hålla minimal kontakt med min förövare på grund av gemensam vårdnad. Ibland händer saker som får mig att komms ur balans. Det kan vara kommentarer eller att han fortfarande har en attityd av att vilja äga mig och härska över mig. Men jag vet vem jag är idag och vet mitt värde.

Jag är lycklig, lycklig över livet. Även när saker runt mig är ovissa finns lyckan kvar. Den är inbyggd tillsammans med kärlek och tacksamhet i den grund som jag börjat bygga mitt nya liv på.

Igår firade jag livet. Jag firade genom att gå på konsert med en av de sångare som kom att betyda mycket för mig under den första tiden när jag bestämt att lämna min destruktiva relation.

Igår firade jag livet. Idag firar jag livet. Alla dagar är mina, även de som inte är solbelysta.
Idag tar jag tillbaka allt jag saknat. Livet är mitt.

Med tacksamhet, kärlek och ödmjukhet

 

Annonser

Igår tog jag ledigt från jobbet, reste iväg över dagen och gjorde något bara för min egen skull. Något som kan förändra inriktningen på mitt liv.

Jag fick anledning att tänka tillbaka och berätta kort om mitt liv. När jag berättar om mitt liv blir tårögd, men inte för att det jag varit med om är så hemskt eller för att jag tycker synd om mig själv utan för att jag märker att folk blir så oerhört berörda. Faktiskt mer än vad jag trodde.

Jag är glad över de aktiva val jag gjorde för att ta mig ur min destruktiva relation. Jag valde att gå en annan väg än många andra i liknande situationer. Jag anmälde aldrig honom. Jag skötte allt det juridiska själv. Jag rekommenderar inte alla att göra så, men för mig var det rätt och det bästa. Jag insåg att i en rättegång skulle min bevisning för vad som ägt rum sannolikt inte räcka till. Jag skulle bara få en seg och långdragen konflikt om exakt allt.

Mitt val krävde oerhört mycket av mig själv. Jag har lärt mig massor, och jag fått jobba stenhårt med mitt ”bokslut”. Jag har fått lära mig att sätta gränser för att kunna gå vidare. Och jag har klarat det. Jag lever själv och har bara minimal kontakt med mitt X. Den kontakten handlar i princip enbart om våra barn.

Det som jag mest av allt blir förundrad över, är hur det plötsligt fanns någon som såg mig när jag verkligen behövde det. Redan innan jag beslutat att gå. Han såg mig, precis där jag var, utan att jag berättade min situation läste han mig och ställde de frågor som krävdes för att få mig att berätta och reflektera över det osunda liv jag levde. Sen fanns han där för att motivera mig, stötta och framförallt för att stärka mig och få mig att tro på mig själv under hela min resa.
Sann vänskap. Sann kärlek. En gudagåva.

Jag aldrig någonsin mött en sån människa som aldrig ger upp, som ständigt fanns för mig. Under ett och ett halvt år tid fick jag terapeutiska samtal nästan dagligen via telefon. Han hjälpte mig att bygga mig en fast och stadig grund så att jag kan gå vidare med mitt liv.
Om jag bara kunde göra en bråkdel av vad han har gjort för mig, så skulle det vara storverk.

Min tacksamhet till honom är enorm.

”Det du säger dig göra för barnens skull. Hålla ihop familjen, men där hjärtat är någon annanstans. Kalla det inte för kärlek. Nej, det är en konstruktion som du försvarar. Kärleken tvingar inte dig upp på martyrskapets bål.

Personen mitt emot dig som klandrar, förringar, är ironisk och kör ett batteri av härskartekniker på dig… Det är inte kärlek, utan ditt medberoende som sargat självförtroendet.

Ni har enastående sex, men den djupa kontakten saknas. Du misshandlas verbalt och psykiskt mellan orgasmerna. Du förminskar dig för att passa in. Du förhandlar bort dig själv för husfridens skull. Kalla det inte för kärlek!

Kärleken är inte en känsla som du har för en man eller kvinna som inte svarar på dina meddelanden och/eller inte ser dig i ögonen då ni pratar med varandra. Det är passionens inbillning.

Äkta kärlek kan emellanåt vara svår och ibland röra om starka tvivel inom oss, men den hittar alltid tillbaka till källan. Den finns där alltid likt solen. Även en molnig dag. Den känner sitt eget otvivelaktiga värde.

Den sanna kärleken är inkännande och förstående inför en partners stukningar. Den ler rofyllt i sitt eget varande. Den skyndar inte, därför att den vet var den är och vart den är på väg.

Den sanna kärleken rusar inte iväg till nya subjekt, dejtingappar, kickar, bekräftelser, därför att den är hundraprocentigt säker i bekräftelsen av sig själv. Den behöver inte kasta sig in i någonting ”nytt och fräscht” därför att den är tryggt grundad i sitt eget varande.

Den sanna kärleken strålar av skönhet, den fyller oss med allt det vi verkligen behöver och andas liv i varenda cell i våra kroppar. Den äkta kärleken vet vår innersta längtan. Den smeker våra kinder med en blick som säger allt det vi behöver höra. Den väcker vår styrka och rätar ut vår ryggrad.

Den sanna kärleken river sönder slöjorna framför våra ögon. Slöjorna som begränsar p.g.a. vår historia. Berättelserna i våra huvuden som skrivit ned agendor. Kärleken tänjer ut, vrider om och kramar ur. Den tvingar oss att offra de inövade, ärvda och allt det som omvärlden intalat oss. Kärlekens altare bränner sönder våra förnufts väl förseglade sanningar. Den stjäl koden och öppnar kassaskåpet där vi gömt våra sårbara hjärtan.

Skyll inte på kärleken då allting rasar samman. Det är inte kärlekens fel, utan våra personliga begränsningar. Tillkortakommanden och rädslorna som jagat ifatt oss och drar på baksidan av våra kläder.

Kärleken är det enda som vill oss väl. Som lyfter fram det bästa inom oss. Som skänker fullständig trygghet åt kvinnan/mannen i våra armar. Som inte behöver dölja någonting – inte någonting för att duga och räcka till. Kärleken är så fullständig i sig själv att den slår sönder allt det vi trodde var sanning. Den gör att vi lugnt kan vila under omtankens täcke när havet utanför dånar högt.

Kärleken tar fram det absolut bästa inom oss. Allt annat är dåliga imitationer! Den hittar alltid tillbaka då vi tagit omvägar och gått vilse.

Michael Larsen – relationscoach och mental tränare”
http://separation.se/det-som-verkligen-ar-karlek/#comment-21539

Jag tyckte ovanstående artikel var så bra. Kärlek är både okomplicerad och komplicerad. Ofta gör vi nog våra relationer mer komplicerade än vi behöver p g a erfarenheter vi bär med oss. Grundförutsättningen måste vara att vi vill varandra väl. Det är kärlekens innersta väsen.
Tack Michael Larsen för att du skriver så tänkvärt.

Min lilla hittade grå hårstrån i mitt hår i morse. De har varit där en tid nu, jag har sett dom förr. Hennes kommentar var: ”Mamma, du har gråa hårstrån, ska du dö nu?”
Sen följer ett litet samtal om döden och hon berättar övertygat för mig att N.N sagt på dagis att hennes mamma kommer dö snart, men man ska inte prata om det, för då blir det värre. Man blir så ledsen och det blir värre om man pratar om det. Hon upprepar det flera gånger.

Det är hårt att höra sånt från en liten med stora tankar. Vem lär mitt barn att tystnaden är bäst? Att ”trollen” växer när vi pratar om dem?
Blir det verkligen värre om vi pratar om det som är svårt i livet, om det som smärtar och gör ont?

Jag har gått den vägen. Jag trodde verkligen att vissa saker ska man inte dra upp i ljuset, i alla fall inte utanför familjens krets. Men det var en dyrköpt läxa.

Saker som smärtar, sånt som är fel, det man inte klarar av, det ska man prata om. Det blir inte värre för att man pratar, utan tvärt om. Smärtan som delas minskar i styrka för att tillslut förlora sin kraft. ”Trollen” som kommer ut i ljuset spricker.

Där och då, poängterade jag för min lilla hur viktigt det är att man berättar. Det blir inte värre, saker kan göra ont men det blir bättre när man delar. Det är bättre att vara ledsen en stund tillsammans, än att gråta i sin ensamhet och kanske få svårläkta sår i själen.

”Skapa inte dagen med de trasiga bitarna från gårdagen”  är kloka ord som någon sagt.

Men hur i all sin dar får man det att funka?

Det är lättare sagt än gjort. Det är så lätt att få med sig exempelvis känslan av misslyckande in i den nya dagen och låta det påverka den dagen, som borde vara full av tillförsikt och nya möjligheter. Då tappar man tron och självkänslan.

Det är en konst att kunna släppa det gamla och börja på nytt varje dag. När jag lämnar gårdagens trasiga bitar kvar i gårdagen ger jag mig själv chansen att möta den nya dagen och skapa något nytt. Jag vill inte låta någon som helst bitterhet slå rot i min själ, så jag släpper det som gått fel och går vidare.

Men även om det smärtar så försöker jag ta vara på erfarenheten av de trasiga bitarna. De kan ha nåt att lära mig även om det smärtar. Förhoppningsvis kan jag genom att se det trasiga också lära mig att hantera livet på ett nytt sätt. Nästa tillfälle när vanan vill föra mig in i kaos, kanske jag kan sätta stopp vid de gränser som jag satt upp.

Ny dag, ny nåd.. så jag hoppas på i morgon :), tills dess lever jag här och nu.

Varje ny dag är en möjlighet till att fatta nya beslut. Beslut som påverkar mitt liv och mitt mående. Jag är glad för det.

Nu  när jag har eget boende och på nytt bygger mitt eget liv från grunden möter jag gång på gång skuggor från mitt förflutna, skuggor från mitt liv med X. Det kan vara händelser eller samtal som utlöser vissa känslor och beteendemönster hos mig.

Jag måste möta varje skugga med ärlighetens ljus,  se den för vad den är och inte låta obehaget skrämma mig, inte fortsätta fly. När jag blir överrumplad och faller så reser jag mig igen, vårdar mina sår, tänker efter för att förstå vad som gick fel. När jag hämtat min kraft, kan jag gå tillbaka till skuggan och tända mitt ljus och känna att X inte längre har nån makt över mitt liv och mitt mående.

Det känns bra att tänka så här och jag känner mig beslutsam inför det möte jag har med X I helgen.

Jag sätter gränserna. Jag behöver inte längre låta honom styra. Hans reaktion är inte längre viktig. Jag är herre över mitt eget liv.

(Amen! Höll jag nästan på att tillägga.)

I natt rann tårarna.

Det var två händelser som störde mig så mycket att det tog tid att sortera mina tankar och att formulera och sätta ord på det jag kände. Jobbigt, men nödvändigt.

Det ena var känslan av att ha blivit lurad, vara naiv. Jag kände mig så besviken på mig själv för att jag fortfarande går på X bullshit-snack, att jag låter hans önskningar styra mig trots att jag trodde mig ha bestämt var mina gränser går.

Antagligen har jag inte bestämt mina gränser tillräckligt…

Hur kan jag tro att vi ska kunna samarbeta som normala människor efter alla år av skit och destruktiva mönster? När ska jag vakna?

Allt började med att han önskade träffa barnet trots att det inte är hans helg. Han ville vi skulle komma över till frukost innan han gick till jobbet. Jag sa nej. Jag hörde att han blev ledsen och känner att jag måste förklara mig.,Vilket jag ju egentligen inte behöver. Tillslut har jag gått med på att komma med barnet och fått löfte om att låna vår bil för att fixa lite ärenden. Ett misstag som resulterar i en diskussion jag kunnat vara utan. En diskussion med bitter eftersmak, obehagskänsla i kroppen. Jag känner mig billig som fortfarande går på sånt, att jag är så lättköpt och går med på saker som inte gagnar mig på lång sikt. Jag borde ju veta. Och jag har blivit varnad, men ändå tror jag att jag är starkare än vad jag är..

Det andra som faktiskt känns ännu värre är att jag p g a det här inte orkade vara ärlig i ett samtal med en vän. På en rak fråga svara jag att jag inte pratat med X på några dagar, bara för att jag inte ville erkänna att X än en gång fått påverka mitt handlande och mående.

Det har varit så mycket lögner i min och X relation. Lögner för att slippa konflikter, för att få en liten chans att leva som jag vill. Det har handlat om överlevnad. Och det är längesen jag hade dåligt samvete för det.. Men nu fick jag dåligt samvete för min oärlighet. Riktigt dåligt samvete. Tankarna började brottas. Det var: ”Berätta i morgon. Be om förlåt och förklara” mot ”Det är inte så farligt. Din vän behöver ju inte få veta och du behöver ju inte göra om det.”

Nu när jag startar om mitt liv, kan jag inte fortsätta leva på lögner när det blir jobbigt. Jag måste vara ärlig mot mig själv och mina nära, annars kan jag inte komma vidare. Jag måste lära mig att bryta de dåliga beteendemönster som blivit en del av min överlevnadsstrategi. Jag behöver återupptäcka sunda strategier för att hantera olika situationer i livet. Jag kommer kanske bli mer sårbar, men jag kommer också lära mig att säga ifrån, att sätta punkt och bevara min själ.

Det är tur att jag har mina vänner som jag kan bolla mina tankar med.

Ensam är inte stark.