Inlägg märkta ‘aldrig mer’

image

Årsdag
Och jag trodde i min enfald att det skulle gå obemärkt förbi, men det påverkar mig mer än jag trodde.
Ändå saknar jag inte X, jag har så lite kontakt som möjligt, men tankarna på honom ger plötsligt en obehaglig klump i magen. Jag känner en sån avsky för det han gjorde med mig, för hur han förstörde mitt och barnens liv.

Jag har bestämt mig för att inte hamna i bitterhet och jag har klarat mig hittills utan att bli bitter, men ibland måste jag påminna mig om mina egna val. Jag valde att gå, valde att avsluta utan att blanda in myndigheter. Jag ”slogs” själv för min rätt och jag fick den.
Jag tackar Gud för all hjälp jag fått och för alla människor som fanns för mig i rätt tid.

Men den här dagen påverkar mig. Jag fäller en tår. Det känns konstigt och jag orkar inte riktigt tänka tillbaka på att det var denna dag vi började väva ihop våra liv. Det är tungt.
Kanske påverkar det mig mer nu, eftersom det finns så många lösa trådar i mitt liv just nu, frågor om framtiden, bostad, jobb och annat.

I bland finns ingen känsla kvar för åt vilket håll jag ska styra mitt liv, men jag fortsätter i den riktning som kändes rätt när jag omvärderade livet. Det enda jag med säkerhet vet, är att jag kommer aldrig återvända.
Jag går framåt, om än lite tveksamt. Men när jag går minns jag orden: ”..där du går, ska din väg öppnas för dig, steg för steg”.
Så jag fortsätter framåt, och jag hoppas.

Annonser

”Skapa inte dagen med de trasiga bitarna från gårdagen”  är kloka ord som någon sagt.

Men hur i all sin dar får man det att funka?

Det är lättare sagt än gjort. Det är så lätt att få med sig exempelvis känslan av misslyckande in i den nya dagen och låta det påverka den dagen, som borde vara full av tillförsikt och nya möjligheter. Då tappar man tron och självkänslan.

Det är en konst att kunna släppa det gamla och börja på nytt varje dag. När jag lämnar gårdagens trasiga bitar kvar i gårdagen ger jag mig själv chansen att möta den nya dagen och skapa något nytt. Jag vill inte låta någon som helst bitterhet slå rot i min själ, så jag släpper det som gått fel och går vidare.

Men även om det smärtar så försöker jag ta vara på erfarenheten av de trasiga bitarna. De kan ha nåt att lära mig även om det smärtar. Förhoppningsvis kan jag genom att se det trasiga också lära mig att hantera livet på ett nytt sätt. Nästa tillfälle när vanan vill föra mig in i kaos, kanske jag kan sätta stopp vid de gränser som jag satt upp.

Ny dag, ny nåd.. så jag hoppas på i morgon :), tills dess lever jag här och nu.

Varje ny dag är en möjlighet till att fatta nya beslut. Beslut som påverkar mitt liv och mitt mående. Jag är glad för det.

Nu  när jag har eget boende och på nytt bygger mitt eget liv från grunden möter jag gång på gång skuggor från mitt förflutna, skuggor från mitt liv med X. Det kan vara händelser eller samtal som utlöser vissa känslor och beteendemönster hos mig.

Jag måste möta varje skugga med ärlighetens ljus,  se den för vad den är och inte låta obehaget skrämma mig, inte fortsätta fly. När jag blir överrumplad och faller så reser jag mig igen, vårdar mina sår, tänker efter för att förstå vad som gick fel. När jag hämtat min kraft, kan jag gå tillbaka till skuggan och tända mitt ljus och känna att X inte längre har nån makt över mitt liv och mitt mående.

Det känns bra att tänka så här och jag känner mig beslutsam inför det möte jag har med X I helgen.

Jag sätter gränserna. Jag behöver inte längre låta honom styra. Hans reaktion är inte längre viktig. Jag är herre över mitt eget liv.

(Amen! Höll jag nästan på att tillägga.)

Efter allt som varit.. jag vill inte gå tillbaka. Aldrig. Jag har ett liv som väntar. Ett riktigt liv. Ett fullvärdigt liv. Det kommer bli en kamp att kämpa, men jag vill leva. Leva på riktigt

Prövotiden har inte gått ut än, men jag har egen lägenhet där min yngsta och äldsta bor med mig. Det är lugnt där. Inte mycket tjafsande.. mer än när tonåringen och jag inte kommer överens..

Mitt X pratar om att alla kan göra fel och jag är välkommen tillbaka. Han ska inte ta upp gammalt. Jag borde komma tillbaka för familjens skull. För att vara där för barnen. Laga mat. Läsa läxor. Tvätta. Ekonomin. Det praktiska. Jag respekterar dig, säger han. Jag kommer inte röra dig om du inte vill. Jag kan bo i källaren säger han. Och alla är vi välkomna tillbaka. Till och med den äldste som han alltid haft konflikt med. Jag är ju i alla fall pappa och gör allt för familjen, säger han.

När jag säger att han inte alls respekterar mig, genom att jag försöker förklara hans beteende mot mig, säger han att det gör han visst för han har ju inte skaffat nån ny kvinna, fast jag inte längre bor i huset. Sen hotar han med att det kommer gå dåligt för mig och att jag förstör mitt liv om jag inte kommer tillbaka.

Han är fullständigt övertygad om att alla vill att jag ska komma tillbaka till honom och att folk skulle bli glada. Hela samhället vill det, påstår han. Han undrar vad min familj säger. Han har ju gråtit inför dom och bett om förlåt för hur han betett sig, precis som han gjort med mig. Jag vill inte berätta vad de tycker och han tror att dom är mot mig.

Han säger att han vet när jag förändrades för det här är inte jag. Jag är snäll och varm och följsam och undviker konflikter. Förändringen skedde när jag började umgås med folk som inte har med vårt liv att göra. Och det är sant. Det var dessa underbara människor som visade mig en annan väg och gav mig styrka att börja tro på mig själv, styrkan att börja ifrågasätta, styrkan börja gå. När jag har vacklat har de funnits där, hållit mig under armarna, burit mig genom sin närvaro, gett mig kärlek, uppskattning och tron tillbaka. Och jag har tagit ett steg till, och ett till och ytterligare ett.

Men när han säger att det är som om jag låtit ta djävulen över mitt liv och att jag borde stoppa det i tid, innan det är försent, blir jag upprörd och säger till honom att sluta. Jag vill inte lyssna mer, inte prata mer och sen säger jag till honom att hur kan du snacka om att djävulen har tagit över mitt liv? De sista fem åren har jag bott i helvetet med dig…

Tystnad!

På alla brustna hjärtans dag

Gabriellas sång: