Arkiv för kategori ‘When I´m back again’

Vi lär våra barn att ett nej är ett nej. Vi säger till våra tjejer att ingen har rätt att röra din kropp. Du bestämmer. Grabbarna får veta att säger tjejen nej, så är det ett nej.

Men…

ändå sker våldtäkter. Konstigt nog tolkas tjejens nej som ett ja av många.. Hur är det möjligt? Hur kan plötsligt ett nej vara ett ja?

Är det brist på respekt för kvinnor, för vad kvinnor vill?

Lär vi verkligen våra barn att ett nej är ett nej och inte ett nja eller kanske? Att det blir konsekvenser om jag överträder någon annans gränser?

Killarna förväntas ge raka svar. Det är manligt att vara bestämd. Det tyder på fasthet och trygghet. Man kan lita på honom. Han menar vad han säger. Och det blir som han säger. Säger han ja, blir det så och säger han nej, ja då är det ett nej, inget annat.

Men hur är det med tjejerna? Vi påstår oss ha ett jämlikt samhälle och att vi uppfostrar killar och tjejer lika. Stämmer det med verkligheten?

Finns det inte fortfarande något undermedvetet i vår fostran av våra tjejer, något som gör att tjejerna blir försiktigare, uttrycker sig lite mildare, lite vagare. Något undermedvetet  som gör att samtidigt som tjejen säger nej (nu snackar jag inte om sex, utan rent allmänt) så vill hon inte såra motparten och det nej hon säger blir vagt. Hon säger visserligen ett nej, men det är inlindat i ord. Den hon pratar med ställer en motfråga, som hon inte skulle behöva besvara. Men hon är artig, svarar, kanske för att motivera och plötsligt har hennes nej förvandlats till ett nja och sen kanske och tillslut säger hon ja fast hon inte vill.

Hennes gränser har blivit söndersmulade.

Varför gör vi så här mot våra tjejer? Är de inte lika mycket värda som grabbarna? (Jo, jag vet det har blivit bättre. Dagens tjejer har mer skinn på näsan och säger ifrån.)

I grund och botten handlar nog mycket om vilken syn vi kvinnor har på oss själva. Den syn vi har på oss själva förmedlar vi ofta undermedvetet till andra.

Ser vi oss som lika mycket värda som männen? Väger våra åsikter och känslor lika tungt?  Eller vår gränsdragning för vad vi vill och kan acceptera?

Ja, svarar hela samhället med en mun..

Men varför viker vi kvinnor hela tiden ner oss? Varför svarar vi på frågeställningar som vill ändra vårt ställningstagande, som förvandlar vårt nej till ett ja? Varför vågar vi inte alltid stå för det vi tycker? Varför fortsätter vi att förminska oss själva?

Tjejer, kvinnor det är dags att räta på sig. Låt oss stå upp för den vi är och för vad vi vill utan att skämmas eller att förminska oss själva. Det är dags att jobba på vår egen självbild, på vår egen gränsdragning och att det blir konsekvenser av att smula sönder våra gränser.

Stå upp för dig själv. Ett nej är ett nej och ska inte behöva motiveras eller pratas sönder till ett ja.

Tankar om detta, blogvänner?

Annonser

Jag rätar på ryggen, sträcker på mig.

Jag har haft och har fortfarande en tung tid. Jag har tvingats inse min egen sårbarhet och hur mina egna krafter runnit ut. Jag är trött och slutkörd och krafterna räcker till varannan dag ungefär. I det, är jag.

Igår kväll, sent, mötte jag en god vän som jag inte pratat med på ett år. Jag fick dela min historia med henne.

På nytt blev jag påmind om att jag är FRI. Det är underbart. Jag är ju fri. Jag är inte längre bunden. Alla band är brustna. De har inte någon egentlig makt över mig, även om skuggan av det gamla ibland faller tungt över mig.

Idag sträcker jag på mig. Jag rätar på ryggen. Jag är glad och stolt. Jag är fri. Livet är nytt.

Som om det inte räckte med att ha levt i ett destruktivt förhållande med alla dess bindningar åt olika håll och kanter och att ha samlat den sista kraften för att frigöra sig totalt, så har min kropp blivit beroende av adrenalin!

När man utsätts för fara producerar kroppen adrenalin och gör sig redo för försvar eller flykt. När man lever i ett destruktivt förhållande är stressnivån ständigt hög. Adrenalin pumpar genom kroppen och får den att funka. Man gör mängder av saker för att minska effekten av den destruktivt partnern. Adrenalinet är enda sättet att få kroppen att gå, och däremellan kan man även anfallas av en stor trötthet, handlingsförlamning. Men när det gäller, då pumpar adrenalinet genom kroppen och man kan få väldigt mycket gjort på kort tid.

Hur många gånger har jag inte suttit hemma helt förlamad av trötthet och haft massa saker att göra. En timme innan X kommit hem har kroppens adrenalin-produktion kommit igång och jag har farit runt som en virvelvind för att plocka och fixa för att det ska se okej ut tills X kommer hem. Allt för att om möjligt slippa ilska, svordomar och fula kommentarer. Rädslan och hotet styr.

Nu när allt är över fortsätter adrenalinet att pumpa i min kropp, fast det inte finns nån fara längre. Vad händer då?

Hjärnan och hjärtat påverkas men även andra kroppsfunktioner kan ta stryk. Kroppen har dränerats eftersom den under så lång tid utsatts för stress. Det kan också hända att man blivit så beroende av adrenalin att man skapar drama eller konflikter bara för att nåt ska hända.. Det är ju då man fungerar.

Jag har tex fått jättesvårt att koncentrera mig, att bevara fokus. Blir jag avbruten tar det alldeles för lång tid att hitta tillbaka till det jag höll på med från början. Jag kan planera men har svårt att genomföra, min tidsuppfattning har blivit helt ur led. I en pressad situation, eller tid stressnivån får jag blackout. Jag kan inte tänka och får svårt att kommunicera. Det enda som funkar är väl inövade vanor som går på rutin.

Nu behöver jag få ner adrenalin-produktionen. Bli fri från mitt beroende. Avgiftas.

Hur jag gör? Ja det vet jag inte riktigt än… eller just nu försöker jag bara gå ner i varv. Sover middag, minskar mitt kaffedrickande, gör nåt som faller mig in eller bara tänker på något eller någon som får mig att bli glad och må bra.

Jag ger mig själv tid helt enkelt.

Källa:https://graceformyheart.wordpress.com/2015/05/22/adrenaline-addiction/

Vart ska jag gå med en trasig själ?

Vart ska jag gå när hjärtat blöder,

när kraften rinner ur min kropp och jag inte orkar?

Vem kan ge mig kraften åter?

Vem kan läka mitt hjärtas sår?

Vem kan se min brustenhet,

utan att såra mig mer,

utan att dömma?

Vem orkar vandra brevid när livet tynger,

Vem orkar se och bara finnas,

finnas för mig..?

Mina bördor måste jag själv bära,

minnena kan jag inte kasta av mig,

smärtan tär mig,

Livet gör ont

Finns det någon som kan lindra?

Någon som är trygg och stark,

Någon att luta sig mot när livet smärtar?

Vem?

Varning för känsliga.. (mycket personligt)

Idag – precis idag, är det 22 år sen vi gifte oss, X och jag. Det var en varm och lycklig dag.

Dom första åren var rätt okej, vi var ju förälskade… kära och gjorde saker tillsammans, umgicks med folk, hade gemensamma projekt som sig bör, åkte på semester tillsammans och hade periodvis det ganska trevligt. Det fanns en gnista mellan oss. Det var liv.

Det var ju vi mot världen. Han hade tidigt sagt att vi aldrig skulle konsultera andra om vi fick problem. Vi skulle lösa saker själva. Och så blev det.

Det fanns det varningstecken. Subtilt. Sånt som jag inte riktigt begrep hur allvarligt det kunde bli. Sånt som inte togs tag i. Saker som vi aldrig pratade med någon om. Vi kunde prata själva om våra problem, men det blev aldrig nån lösning, bara en ständig kretsgång.

Ett av de första varningstecknen var bla den tjuriga tystnad som han utsatte mig för, när han tyckte att jag gjort eller sagt något fel. Det kunde gå en hel vecka i kompakt tystnad. Jag var van hemifrån att be om förlåt när något blev fel, om jag sårat någon. Jag bönade och bad på mina bara knän om förlåt, jag grät litervis med tårar framför honom, bara för att få honom att förlåta mig och bryta tystnaden. Det var hemskt.

Vissa gånger var han hotfull. Jag blev rädd. Det var obehagligt. Men han gjorde aldrig något som han hotade med.

Han kunde be mig sluta ha kontakt med vissa av mina vänner, för att de inte passade honom, kanske hade de inte hälsat ordentligt eller så fanns det något annat skäl.

Han kunde säga till mig ibland att om någon berättade något negativt om honom för mig så skulle jag aldrig tro på det direkt utan att fråga honom. Nu, så här lång tid efteråt slår det mig att det det var ju ett märkligt sätt.. vad hade han för sig egentligen?

Åren gick. Det fanns ständigt återkommande gräl, inställda som en klocka.. Var tredje vecka runt den 20-22 började hans dåliga humör. Det handlade alltid om räkningar. Allt var så dyrt. Allt som var nödvändigt var onödigt. Det blev oerhört jobbigt för mig och det slutade med att jag nästan betalade alla räkningar och inte hade något över för vardagslivet som mat och kläder, bara för att jag inte orkade med hans gräl. Det var inte hållbart alls, så tillslut gjorde vi en viss uppdelning och han fick vara så snäll och ta vissa räkningar som ständigt återkom. Egentligen skulle vi haft det ganska bra ekonomiskt.. om han bara hade varit mer behjälplig.

Jag kan inte minnas att han någonsin kom hem med blommor till mig. Varför skulle han göra det? Det var bortkastade pengar, för blommor vissnade ju. Jo, han kanske kom med blommor en gång, men då hade han fått dom på jobbet!! Haha!

Födelsedagspresenter var sällsynta från honom och samma sak med julklappar. När jag och barnen köpte julklappar till honom blev han sur och arg, sen slutade jag köpa till honom.

Och bröllopsdagen var inte heller värd att firas. Jag försökte några gånger i början, genom att bjuda på något gott när han kom hem, men efterhand ebbade mina försök ut. Jag fick ju inget gensvar. I hans huvud var bröllopsdagen ”Yom el-assuad”, en svart dag och jag var hans katastrof.

Han säger att han gjort allt för mig. Och visst kom han hem med mat, köpte kläder till barnen och en och annan jacka och skor till mig, och visst köpte vi en villa tillsammans, men han fanns inte där för vardagssnack, eller för mina känslor. Han hävdade alltid att han var generös, och det var han, mot andra. Folk kunde ringa honom och be om skjuts till Arlanda, till sjukhus och till andra ställen. Han ställde alltid upp, men om jag behövde skjuts hem, bli hämtad nån stans så hade han ingen lust. Jag kunde ju åka kommunalt. Behövde jag pengar för att mina var slut efter alla räkningar så fick jag inget, eller på sin höjd max hälften av vad jag behövde. Dessutom var han var ytterst frånvarande under de stora barnens skolgång och uppfostran.

Till honom lämnade jag mitt hjärta, min tillit. Jag visade min sårbarhet, mina svagheter. Jag förväntade mig ett normalt liv i kärlek och omtanke. Ett liv efter normala spelregler. Han fick mig att tro på honom och på oss, men han använde min tillit till att subtilt bryta ner mig. Han satte reglerna. Hans ord var lag. Och mina svagheter, vände han mot mig. Jag blev den som var skyldig, alltid, -till allt. Det jag upplevde och kände förminskades. Han skapade rädsla, rädsla för hans humör, rädsla för att göra fel. Han skapade kaos och jag var den som skulle fixa till det.

Tyvärr finns inget unikt i vår relation. Alldeles för många använder sig av samma strategier för att få sitt ego tillfredställt. Mycket förenklat handlar det om kärleksbombning, succesivt förminskande av motparten och till slut utslagning. Allt detta blandat i en enda röra, gör att den som utsätts för det inte alltid märker hur subtilt och djävulskt man förminskas och bryts ner. Det är som att drabbas av en parasit som lever på och genom andra för att få sin egen energi, och han är mästare på att vinna för han sätter reglerna och ändrar dem efter eget behov.

”Yom el-assuad” Den svarta dagen.

Är det för magstarkt att få bodelningen påskriven idag? Det är det enda som är kvar. Det borde vara en bra dag för avslut.

Det är iallafall dags att stänga dörren bakåt, att skapa nya minnen, goda minnen. Det är dags att låta nästa tid -framtiden, bli en tid som är bättre, mer positiv, gladare och kärleksfullare.

Jag vill låta min framtid bli en tid som bygger upp och stärker mig och mina barn

22 år in memoriam. Tack för allt.

Glad

Publicerat: april 18, 2015 i bodelning, When I´m back again
Etiketter:,

Lördag. En lugn dag. En riktig vilodag. Alla mina barn har varit hemma hos mig. Fint.

Och så ett ovanligt gott samtal med X. Jag måste nypa mig själv i armen. Är detta verkligen sant?

Plötsligt har vi lugnt och sansat och väldigt praktiskt pratat igenom bodelningen och hur vi ska lösa ekonomin, var vilka barn ska vara skrivna och att vårdnaden ska vara fortsatt gemensam. Och vi är överens!

Jag fattar inte att det är sant.

Nu återstår en del praktiskt arbete och lite pappersexercis.

Hoppas verkligen att jag slipper bli besviken. Funkar det så här så är det som i en dröm.. ett bönesvar

Jag har under ganska lång tid utsatt mig själv och mina barn för att leva med någon annans negativa förväntningar på mitt liv.

Jag har alltid trott mig själv vara stark, att jag klarar av att fortsätta tro på mig själv oavsett andras attityder. Jag tänkte att eftersom jag vet vem jag är så påverkas jag inte eller i alla fall inte mer än att jag ändå ska lyckas hålla hyfsad balans. Jag trodde jag kunde skilja på vad som är sant och falskt om mig själv och att jag hade förmågan att låta allt negativt rinna av, som vatten rinner av en gås.

Vilken utopi. Vilken förljugen självbild. Jag hade ingen insikt om hur stor påverkan detta skulle ha på mitt liv, att det trots min positiva inställning skulle påverka både mitt umgänge med andra människor, mitt yrkesliv och naturligtvis även mina barn. Hur förblindad kan man bli?

Dessa negativa förväntningar som jag mötte blev ett rejält energidränage. Att dagligen få höra så mycket negativt blev verkligen självuppfyllande. Klart jag började göra fel som jag inte normalt borde. Jag började känna mig misslyckad. Jag hade inget flyt  längre. Jag orkade inte längre ta tag i saker. Allt blev jobbigt.

I morse läste jag en artikel om hur andras förväntningar omedvetet kan påverka ens val i livet och hur man lyckas med det man ska göra.  Förväntningarnas makt | Motivation.se. Det här är lite läskigt, för vi tror så lätt att det vi säger och gör inte har så stor påverkan på andra människor.

För mig blev det både en aha-upplevelse och en tankeväckare.

Om jag dagligen genom ord och handling överför negativa tankar om min medmänniska, hur påverkar det då den människan?  Till slut nöter jag ut hennes självkänsla och hennes egna förväntningar på sitt liv om vad hon klarar av. Hon slutar att tro på sig själv och på sin egen förmåga, att hon kan, att hon klarar av och att hon har något att tillföra..

Om negativa förväntningar har så stor förmåga att påverka, hur stor påverkan har då inte positiva förväntningar, tron på att ens medmänniska har potential, klarar av saker och kan utvecklas och blomma ut?

Om någon brutits ner själsligt av andras människors negativa attityder, hur lång tid tar det innan man byggt upp sig själv?

”Förväntningar tenderar att bli självuppfyllande profetior, vare sig de är höga eller låga. Till och med råttor behöver någon som tror på dem för att kunna prestera. Vad tror du då människor behöver?” (Citat från länken till motivation.se som jag tycker du ska läsa om du inte redan gjort det.)

Här kommer ett annat citat från facebooksidan Bortvald: ”Allt som känns inom dig handlar om dig Du äger dina känslor och även om du har varit med om hemskheter, tillbaka i tiden, så kan du bestämma hur mycket det gamla ska få påverka dig just nu. Du behöver inte gå in i samma spår som du är så van vid att gå. För i varje situation som du väljer att begränsa dig, genom att du associerar det som har varit, in i det som sker i nuet, så kommer du upprepa det gamla, för det kommer uppstå samma känslor i dig som du är så van vid att känna. Så välj att inte begränsa dig, välj att tänka att det gamla är förbi, inget av det som har varit, ska få påverka mig längre. Nu är nu och jag ska leva mitt liv i frihet. ♡ Helen” citat: https://www.facebook.com/pages/Bortvald/229071693862918?fref=ts

Idag har jag ett val. Även om det är tungt att arbeta med sig själv och nya beteendemönster så väljer jag att lämna det gamla. Jag vill inte längre att dessa destruktiva tankar ska påverka mitt liv och mitt handlande. Jag vill inte att de negativa förväntningar som jag mött och levt med så länge ska fortsätta ha inflytande över mitt liv. Jag vill hitta nya vägar att vandra. Vägar som leder till styrka och uppbyggnad, till något positivt.