Arkiv för kategori ‘utbränd’

Har haft bra flyt sista tiden både med lägenhetskontrakt och att jag kommit in på den utbildning jag vill gå på. Det har gett en massa glädje-energi, men nu är jag trött. Jag orkar inte göra något. Flyttkartongerna står staplade.. tomma.
Det är stökigt hemma. Jag orkar inte plocka. Tvätten är tvättad, men ligger som ett ovikt berg på badrumsbänken. Jag tom somnade under melodifestivalen igår och det brukar inte hända. Jag orkar inte ens slå in paketet till kalaset som minsting ska på i eftermiddag. Jag skulle behöva egentid, men det existerar inte. Minsting är absolut inte jobbig på något sätt, men jag är trött.

Det var så här det kändes i morse när jag satt i soffan och vi skulle göra oss iordning för att ge oss iväg. Vi kom iväg till slut även om det tog emot. Naturligtvis lättade tröttheten bara vi kom iväg.

Nu är minsting på kalas. Jag smet iväg från alla glada och supertrevliga föräldrar för att få lite egentid. Nu sitter jag på ett matställe och skriver.

Den trötthet och utmattning som drabbar en efter att man under lång tid med stor press kan ibland kännas helt förlamande. Man har all tid i världen, men ingen ork.
Någonstans måste man acceptera att livet inte är som förut.
Jag vet ju att jag alltid brukar orka en massa saker, men så fungerar det inte längre och då kan en konsekvens bli att jag skjuter på saker jag borde göra. Ibland kan det vara rätt. Många gånger blir det bara en lättnad för stunden och man har ändå det som tröttar en framför sig som ett orosmoment.

Jag brukar försöka micropausa, att åtminstone i huvudet ta ett steg tillbaka och andas lite för att sen fokusera om på vad som är viktigt här och nu. Förhoppningsvis hinner jag hämta tillräckligt med energi för att orka en bit till.

Nu är snart min egentid slut och det är dags att gå tillbaka till kalaset och hämta minsting. Det är skönt att sitta ensam eller ”självsam” och ge sig själv lite paus, lite tid. Det är jag värd.

Annonser

Upp och ner och upp igen. Fram och tillbaka och så fram igen…

Jag hade tänkt att skriva ett väldigt argt inlägg om hur svårt det är att få vård för en trasig själ.. Jag blev sjukskriven i slutet av maj för utmattning. Jag slutade att fungera, kunde inte längre utföra mitt jobb. Jag fick en remiss till en känd stressmotagning i stan. När jag ringde dit för två veckor sen lovade de att jag skulle få tid för bedömningssamtal innan semestrarna börjar, när jag ringde och kollade igår var det plötsligt augusti som gällde. Det här kändes jättetungt och ökade på stressnivån i min kropp. Jag kände mig så hjälplös och rastlös. När livet går sönder finns ingen hjälp att få. Man ska bara vänta. Men det är nu jag behöver hjälp, inte om två månader.

Idag ringde jag en alternativ psykoterapi-mottagning och berättade om min situation, frågade om de hade några tider. Återigen kände jag stresshormonerna rusa genom kroppen. När jag tittade mig i spegeln efteråt hade mitt eksem flammat upp rejält igen. I ansiktet och på halsen.  Jag hade begynnande huvudvärk och kramp i käkarna.

Som om inte detta räcker så blir jag dessutom påmind om allt djävulskt jag varit med om genom ett samtal med en väninna. Vi pratade om de hyresgäster som bor hemma hos X nu. Hur han varit hotfull mot kvinnan i den familjen. Hur hon är livrädd för honom och inte vågar säga något till X när inte hennes make är hemma, och att X slänger ut dom utan orsak innan deras kontrakt gått ut.

Jag vet precis hur han beter sig, hur hans blick ser ut.. hur svart det blir i ögonen, hans muttrande, hans hotfulla kroppshållning. Min själ fryser till is när jag tänker på det. Det är så ångestladdat.

Plötsligt ringer min telefon. Det är från stressmottagningen. De har fått ett återbud och frågar om jag vill komma, i morgon. I går bad jag till Gud, sa att jag inte orkar mer och nu idag har jag plötsligt tre tider inbokade. Det känns som om Någon har omsorg om mig. Någon såg att nu var måttet rågat. Jag känner mig så tacksam.

Som om det inte räckte med att ha levt i ett destruktivt förhållande med alla dess bindningar åt olika håll och kanter och att ha samlat den sista kraften för att frigöra sig totalt, så har min kropp blivit beroende av adrenalin!

När man utsätts för fara producerar kroppen adrenalin och gör sig redo för försvar eller flykt. När man lever i ett destruktivt förhållande är stressnivån ständigt hög. Adrenalin pumpar genom kroppen och får den att funka. Man gör mängder av saker för att minska effekten av den destruktivt partnern. Adrenalinet är enda sättet att få kroppen att gå, och däremellan kan man även anfallas av en stor trötthet, handlingsförlamning. Men när det gäller, då pumpar adrenalinet genom kroppen och man kan få väldigt mycket gjort på kort tid.

Hur många gånger har jag inte suttit hemma helt förlamad av trötthet och haft massa saker att göra. En timme innan X kommit hem har kroppens adrenalin-produktion kommit igång och jag har farit runt som en virvelvind för att plocka och fixa för att det ska se okej ut tills X kommer hem. Allt för att om möjligt slippa ilska, svordomar och fula kommentarer. Rädslan och hotet styr.

Nu när allt är över fortsätter adrenalinet att pumpa i min kropp, fast det inte finns nån fara längre. Vad händer då?

Hjärnan och hjärtat påverkas men även andra kroppsfunktioner kan ta stryk. Kroppen har dränerats eftersom den under så lång tid utsatts för stress. Det kan också hända att man blivit så beroende av adrenalin att man skapar drama eller konflikter bara för att nåt ska hända.. Det är ju då man fungerar.

Jag har tex fått jättesvårt att koncentrera mig, att bevara fokus. Blir jag avbruten tar det alldeles för lång tid att hitta tillbaka till det jag höll på med från början. Jag kan planera men har svårt att genomföra, min tidsuppfattning har blivit helt ur led. I en pressad situation, eller tid stressnivån får jag blackout. Jag kan inte tänka och får svårt att kommunicera. Det enda som funkar är väl inövade vanor som går på rutin.

Nu behöver jag få ner adrenalin-produktionen. Bli fri från mitt beroende. Avgiftas.

Hur jag gör? Ja det vet jag inte riktigt än… eller just nu försöker jag bara gå ner i varv. Sover middag, minskar mitt kaffedrickande, gör nåt som faller mig in eller bara tänker på något eller någon som får mig att bli glad och må bra.

Jag ger mig själv tid helt enkelt.

Källa:https://graceformyheart.wordpress.com/2015/05/22/adrenaline-addiction/

Jag måste erkänna att jag har svårt att förstå hur kraften bara försvinner, att det tar tvärstopp, som det gjorde.

Jag har alltid haft energi, lyckats klara av det jag ska även om det varit si och så med resultatet ibland när jag haft mina energidippar. För visst har de funnits tidigare också, men jag har lyckats återhämta mig..

Nu tog det tvärstopp på jobbet, kunde planera men inte genomföra, behövde alldeles för lång startsträcka, fick blackout, kunde inte tänka eller utföra mina uppgifter och tappade fokus för lätt. Jag är sjukskriven i fyra veckor. Känns konstigt.

Jag är ordinerad vila. Tur att jag trivs i mitt eget hem.. hade det varit förut… vågar inte tänka tanken…

Jag har varit nära sjukskrivning förut med, men bitit ihop. Då bodde jag med X, men kände att jag aldrig skulle orka vara hemma sjukskriven pga honom. Då var jobbet och mina dagliga rutiner min livlina. Nu brister allt. Jag faller…

Otäckt