Arkiv för kategori ‘skilsmässa’

Jag ser ditt ansikte, dina ögon. Själens smärta lyser igenom, sorgen över att inget är som förr. Det gör ont i mig, för jag vill inte se dig ledsen. Men jag kan inte göra något åt det. Du måste få sörja. Jag får vara vid din sida, men jag kan inte ta bort din smärta.

Vi pratar om julen och hur vi ska fira. Jag har bett din pappa göra nåt tillsammans med er. Han gav ett halvt löfte, jag berättar det för dig. Din kommentar är genast: ”Men pappa är aldrig med på julen.” Jag såg en gnutta hopp i dina ögon, för en kort sekund.

Sen är sorgen där igen. Du vill att jag ska vara med. Din pappa har visserligen bjudit med mig, men jag vet inte om jag vill. Du säger att jag kan vara med så länge jag orkar och blir det för jobbigt kan jag gå hem. Du tror att pappa håller sig lugn och att han ändrat sig.

Älskade 16-åring…

Annonser

I går kväll somnade jag i soffan, framför tvn. Jag tvärsomnade som en klubbad säl. Det var en ansträngande dag i går.
Men i morse kände jag mig lättad. Så otroligt lättad.

Igår träffade jag X på stan. Vi gick tillsammans till banken och gjorde klart de sista handlingarna efter skilsmässan. Han tog över min del av banklånen på huset. Om ett par dagar syns det hos alla myndigheter.

Det känns väldigt skönt att vara fri från allt. Han har förhalat det här. Detta borde varit klart för några månader sedan, men så blev det inte. Vet inte om han har förhalat det medvetet för att tjäna på det själv eller för att försvåra för mig, eller kanske han inte mäktat med att fixa det?
Det var först nu när jag blev arg och kände mig tvingad att ta tag i det som han började åtgärda.

Hursomhelst nu är den biten över. Nu har jag bara mig själv och mina barn.

Som om det inte räckte med att ha levt i ett destruktivt förhållande med alla dess bindningar åt olika håll och kanter och att ha samlat den sista kraften för att frigöra sig totalt, så har min kropp blivit beroende av adrenalin!

När man utsätts för fara producerar kroppen adrenalin och gör sig redo för försvar eller flykt. När man lever i ett destruktivt förhållande är stressnivån ständigt hög. Adrenalin pumpar genom kroppen och får den att funka. Man gör mängder av saker för att minska effekten av den destruktivt partnern. Adrenalinet är enda sättet att få kroppen att gå, och däremellan kan man även anfallas av en stor trötthet, handlingsförlamning. Men när det gäller, då pumpar adrenalinet genom kroppen och man kan få väldigt mycket gjort på kort tid.

Hur många gånger har jag inte suttit hemma helt förlamad av trötthet och haft massa saker att göra. En timme innan X kommit hem har kroppens adrenalin-produktion kommit igång och jag har farit runt som en virvelvind för att plocka och fixa för att det ska se okej ut tills X kommer hem. Allt för att om möjligt slippa ilska, svordomar och fula kommentarer. Rädslan och hotet styr.

Nu när allt är över fortsätter adrenalinet att pumpa i min kropp, fast det inte finns nån fara längre. Vad händer då?

Hjärnan och hjärtat påverkas men även andra kroppsfunktioner kan ta stryk. Kroppen har dränerats eftersom den under så lång tid utsatts för stress. Det kan också hända att man blivit så beroende av adrenalin att man skapar drama eller konflikter bara för att nåt ska hända.. Det är ju då man fungerar.

Jag har tex fått jättesvårt att koncentrera mig, att bevara fokus. Blir jag avbruten tar det alldeles för lång tid att hitta tillbaka till det jag höll på med från början. Jag kan planera men har svårt att genomföra, min tidsuppfattning har blivit helt ur led. I en pressad situation, eller tid stressnivån får jag blackout. Jag kan inte tänka och får svårt att kommunicera. Det enda som funkar är väl inövade vanor som går på rutin.

Nu behöver jag få ner adrenalin-produktionen. Bli fri från mitt beroende. Avgiftas.

Hur jag gör? Ja det vet jag inte riktigt än… eller just nu försöker jag bara gå ner i varv. Sover middag, minskar mitt kaffedrickande, gör nåt som faller mig in eller bara tänker på något eller någon som får mig att bli glad och må bra.

Jag ger mig själv tid helt enkelt.

Källa:https://graceformyheart.wordpress.com/2015/05/22/adrenaline-addiction/

Vart ska jag gå med en trasig själ?

Vart ska jag gå när hjärtat blöder,

när kraften rinner ur min kropp och jag inte orkar?

Vem kan ge mig kraften åter?

Vem kan läka mitt hjärtas sår?

Vem kan se min brustenhet,

utan att såra mig mer,

utan att dömma?

Vem orkar vandra brevid när livet tynger,

Vem orkar se och bara finnas,

finnas för mig..?

Mina bördor måste jag själv bära,

minnena kan jag inte kasta av mig,

smärtan tär mig,

Livet gör ont

Finns det någon som kan lindra?

Någon som är trygg och stark,

Någon att luta sig mot när livet smärtar?

Vem?

Varning för känsliga.. (mycket personligt)

Idag – precis idag, är det 22 år sen vi gifte oss, X och jag. Det var en varm och lycklig dag.

Dom första åren var rätt okej, vi var ju förälskade… kära och gjorde saker tillsammans, umgicks med folk, hade gemensamma projekt som sig bör, åkte på semester tillsammans och hade periodvis det ganska trevligt. Det fanns en gnista mellan oss. Det var liv.

Det var ju vi mot världen. Han hade tidigt sagt att vi aldrig skulle konsultera andra om vi fick problem. Vi skulle lösa saker själva. Och så blev det.

Det fanns det varningstecken. Subtilt. Sånt som jag inte riktigt begrep hur allvarligt det kunde bli. Sånt som inte togs tag i. Saker som vi aldrig pratade med någon om. Vi kunde prata själva om våra problem, men det blev aldrig nån lösning, bara en ständig kretsgång.

Ett av de första varningstecknen var bla den tjuriga tystnad som han utsatte mig för, när han tyckte att jag gjort eller sagt något fel. Det kunde gå en hel vecka i kompakt tystnad. Jag var van hemifrån att be om förlåt när något blev fel, om jag sårat någon. Jag bönade och bad på mina bara knän om förlåt, jag grät litervis med tårar framför honom, bara för att få honom att förlåta mig och bryta tystnaden. Det var hemskt.

Vissa gånger var han hotfull. Jag blev rädd. Det var obehagligt. Men han gjorde aldrig något som han hotade med.

Han kunde be mig sluta ha kontakt med vissa av mina vänner, för att de inte passade honom, kanske hade de inte hälsat ordentligt eller så fanns det något annat skäl.

Han kunde säga till mig ibland att om någon berättade något negativt om honom för mig så skulle jag aldrig tro på det direkt utan att fråga honom. Nu, så här lång tid efteråt slår det mig att det det var ju ett märkligt sätt.. vad hade han för sig egentligen?

Åren gick. Det fanns ständigt återkommande gräl, inställda som en klocka.. Var tredje vecka runt den 20-22 började hans dåliga humör. Det handlade alltid om räkningar. Allt var så dyrt. Allt som var nödvändigt var onödigt. Det blev oerhört jobbigt för mig och det slutade med att jag nästan betalade alla räkningar och inte hade något över för vardagslivet som mat och kläder, bara för att jag inte orkade med hans gräl. Det var inte hållbart alls, så tillslut gjorde vi en viss uppdelning och han fick vara så snäll och ta vissa räkningar som ständigt återkom. Egentligen skulle vi haft det ganska bra ekonomiskt.. om han bara hade varit mer behjälplig.

Jag kan inte minnas att han någonsin kom hem med blommor till mig. Varför skulle han göra det? Det var bortkastade pengar, för blommor vissnade ju. Jo, han kanske kom med blommor en gång, men då hade han fått dom på jobbet!! Haha!

Födelsedagspresenter var sällsynta från honom och samma sak med julklappar. När jag och barnen köpte julklappar till honom blev han sur och arg, sen slutade jag köpa till honom.

Och bröllopsdagen var inte heller värd att firas. Jag försökte några gånger i början, genom att bjuda på något gott när han kom hem, men efterhand ebbade mina försök ut. Jag fick ju inget gensvar. I hans huvud var bröllopsdagen ”Yom el-assuad”, en svart dag och jag var hans katastrof.

Han säger att han gjort allt för mig. Och visst kom han hem med mat, köpte kläder till barnen och en och annan jacka och skor till mig, och visst köpte vi en villa tillsammans, men han fanns inte där för vardagssnack, eller för mina känslor. Han hävdade alltid att han var generös, och det var han, mot andra. Folk kunde ringa honom och be om skjuts till Arlanda, till sjukhus och till andra ställen. Han ställde alltid upp, men om jag behövde skjuts hem, bli hämtad nån stans så hade han ingen lust. Jag kunde ju åka kommunalt. Behövde jag pengar för att mina var slut efter alla räkningar så fick jag inget, eller på sin höjd max hälften av vad jag behövde. Dessutom var han var ytterst frånvarande under de stora barnens skolgång och uppfostran.

Till honom lämnade jag mitt hjärta, min tillit. Jag visade min sårbarhet, mina svagheter. Jag förväntade mig ett normalt liv i kärlek och omtanke. Ett liv efter normala spelregler. Han fick mig att tro på honom och på oss, men han använde min tillit till att subtilt bryta ner mig. Han satte reglerna. Hans ord var lag. Och mina svagheter, vände han mot mig. Jag blev den som var skyldig, alltid, -till allt. Det jag upplevde och kände förminskades. Han skapade rädsla, rädsla för hans humör, rädsla för att göra fel. Han skapade kaos och jag var den som skulle fixa till det.

Tyvärr finns inget unikt i vår relation. Alldeles för många använder sig av samma strategier för att få sitt ego tillfredställt. Mycket förenklat handlar det om kärleksbombning, succesivt förminskande av motparten och till slut utslagning. Allt detta blandat i en enda röra, gör att den som utsätts för det inte alltid märker hur subtilt och djävulskt man förminskas och bryts ner. Det är som att drabbas av en parasit som lever på och genom andra för att få sin egen energi, och han är mästare på att vinna för han sätter reglerna och ändrar dem efter eget behov.

”Yom el-assuad” Den svarta dagen.

Är det för magstarkt att få bodelningen påskriven idag? Det är det enda som är kvar. Det borde vara en bra dag för avslut.

Det är iallafall dags att stänga dörren bakåt, att skapa nya minnen, goda minnen. Det är dags att låta nästa tid -framtiden, bli en tid som är bättre, mer positiv, gladare och kärleksfullare.

Jag vill låta min framtid bli en tid som bygger upp och stärker mig och mina barn

22 år in memoriam. Tack för allt.