Arkiv för kategori ‘separation’

Jag ser ditt ansikte, dina ögon. Själens smärta lyser igenom, sorgen över att inget är som förr. Det gör ont i mig, för jag vill inte se dig ledsen. Men jag kan inte göra något åt det. Du måste få sörja. Jag får vara vid din sida, men jag kan inte ta bort din smärta.

Vi pratar om julen och hur vi ska fira. Jag har bett din pappa göra nåt tillsammans med er. Han gav ett halvt löfte, jag berättar det för dig. Din kommentar är genast: ”Men pappa är aldrig med på julen.” Jag såg en gnutta hopp i dina ögon, för en kort sekund.

Sen är sorgen där igen. Du vill att jag ska vara med. Din pappa har visserligen bjudit med mig, men jag vet inte om jag vill. Du säger att jag kan vara med så länge jag orkar och blir det för jobbigt kan jag gå hem. Du tror att pappa håller sig lugn och att han ändrat sig.

Älskade 16-åring…

Annonser

Som om det inte räckte med att ha levt i ett destruktivt förhållande med alla dess bindningar åt olika håll och kanter och att ha samlat den sista kraften för att frigöra sig totalt, så har min kropp blivit beroende av adrenalin!

När man utsätts för fara producerar kroppen adrenalin och gör sig redo för försvar eller flykt. När man lever i ett destruktivt förhållande är stressnivån ständigt hög. Adrenalin pumpar genom kroppen och får den att funka. Man gör mängder av saker för att minska effekten av den destruktivt partnern. Adrenalinet är enda sättet att få kroppen att gå, och däremellan kan man även anfallas av en stor trötthet, handlingsförlamning. Men när det gäller, då pumpar adrenalinet genom kroppen och man kan få väldigt mycket gjort på kort tid.

Hur många gånger har jag inte suttit hemma helt förlamad av trötthet och haft massa saker att göra. En timme innan X kommit hem har kroppens adrenalin-produktion kommit igång och jag har farit runt som en virvelvind för att plocka och fixa för att det ska se okej ut tills X kommer hem. Allt för att om möjligt slippa ilska, svordomar och fula kommentarer. Rädslan och hotet styr.

Nu när allt är över fortsätter adrenalinet att pumpa i min kropp, fast det inte finns nån fara längre. Vad händer då?

Hjärnan och hjärtat påverkas men även andra kroppsfunktioner kan ta stryk. Kroppen har dränerats eftersom den under så lång tid utsatts för stress. Det kan också hända att man blivit så beroende av adrenalin att man skapar drama eller konflikter bara för att nåt ska hända.. Det är ju då man fungerar.

Jag har tex fått jättesvårt att koncentrera mig, att bevara fokus. Blir jag avbruten tar det alldeles för lång tid att hitta tillbaka till det jag höll på med från början. Jag kan planera men har svårt att genomföra, min tidsuppfattning har blivit helt ur led. I en pressad situation, eller tid stressnivån får jag blackout. Jag kan inte tänka och får svårt att kommunicera. Det enda som funkar är väl inövade vanor som går på rutin.

Nu behöver jag få ner adrenalin-produktionen. Bli fri från mitt beroende. Avgiftas.

Hur jag gör? Ja det vet jag inte riktigt än… eller just nu försöker jag bara gå ner i varv. Sover middag, minskar mitt kaffedrickande, gör nåt som faller mig in eller bara tänker på något eller någon som får mig att bli glad och må bra.

Jag ger mig själv tid helt enkelt.

Källa:https://graceformyheart.wordpress.com/2015/05/22/adrenaline-addiction/

Vart ska jag gå med en trasig själ?

Vart ska jag gå när hjärtat blöder,

när kraften rinner ur min kropp och jag inte orkar?

Vem kan ge mig kraften åter?

Vem kan läka mitt hjärtas sår?

Vem kan se min brustenhet,

utan att såra mig mer,

utan att dömma?

Vem orkar vandra brevid när livet tynger,

Vem orkar se och bara finnas,

finnas för mig..?

Mina bördor måste jag själv bära,

minnena kan jag inte kasta av mig,

smärtan tär mig,

Livet gör ont

Finns det någon som kan lindra?

Någon som är trygg och stark,

Någon att luta sig mot när livet smärtar?

Vem?

Varning för känsliga.. (mycket personligt)

Idag – precis idag, är det 22 år sen vi gifte oss, X och jag. Det var en varm och lycklig dag.

Dom första åren var rätt okej, vi var ju förälskade… kära och gjorde saker tillsammans, umgicks med folk, hade gemensamma projekt som sig bör, åkte på semester tillsammans och hade periodvis det ganska trevligt. Det fanns en gnista mellan oss. Det var liv.

Det var ju vi mot världen. Han hade tidigt sagt att vi aldrig skulle konsultera andra om vi fick problem. Vi skulle lösa saker själva. Och så blev det.

Det fanns det varningstecken. Subtilt. Sånt som jag inte riktigt begrep hur allvarligt det kunde bli. Sånt som inte togs tag i. Saker som vi aldrig pratade med någon om. Vi kunde prata själva om våra problem, men det blev aldrig nån lösning, bara en ständig kretsgång.

Ett av de första varningstecknen var bla den tjuriga tystnad som han utsatte mig för, när han tyckte att jag gjort eller sagt något fel. Det kunde gå en hel vecka i kompakt tystnad. Jag var van hemifrån att be om förlåt när något blev fel, om jag sårat någon. Jag bönade och bad på mina bara knän om förlåt, jag grät litervis med tårar framför honom, bara för att få honom att förlåta mig och bryta tystnaden. Det var hemskt.

Vissa gånger var han hotfull. Jag blev rädd. Det var obehagligt. Men han gjorde aldrig något som han hotade med.

Han kunde be mig sluta ha kontakt med vissa av mina vänner, för att de inte passade honom, kanske hade de inte hälsat ordentligt eller så fanns det något annat skäl.

Han kunde säga till mig ibland att om någon berättade något negativt om honom för mig så skulle jag aldrig tro på det direkt utan att fråga honom. Nu, så här lång tid efteråt slår det mig att det det var ju ett märkligt sätt.. vad hade han för sig egentligen?

Åren gick. Det fanns ständigt återkommande gräl, inställda som en klocka.. Var tredje vecka runt den 20-22 började hans dåliga humör. Det handlade alltid om räkningar. Allt var så dyrt. Allt som var nödvändigt var onödigt. Det blev oerhört jobbigt för mig och det slutade med att jag nästan betalade alla räkningar och inte hade något över för vardagslivet som mat och kläder, bara för att jag inte orkade med hans gräl. Det var inte hållbart alls, så tillslut gjorde vi en viss uppdelning och han fick vara så snäll och ta vissa räkningar som ständigt återkom. Egentligen skulle vi haft det ganska bra ekonomiskt.. om han bara hade varit mer behjälplig.

Jag kan inte minnas att han någonsin kom hem med blommor till mig. Varför skulle han göra det? Det var bortkastade pengar, för blommor vissnade ju. Jo, han kanske kom med blommor en gång, men då hade han fått dom på jobbet!! Haha!

Födelsedagspresenter var sällsynta från honom och samma sak med julklappar. När jag och barnen köpte julklappar till honom blev han sur och arg, sen slutade jag köpa till honom.

Och bröllopsdagen var inte heller värd att firas. Jag försökte några gånger i början, genom att bjuda på något gott när han kom hem, men efterhand ebbade mina försök ut. Jag fick ju inget gensvar. I hans huvud var bröllopsdagen ”Yom el-assuad”, en svart dag och jag var hans katastrof.

Han säger att han gjort allt för mig. Och visst kom han hem med mat, köpte kläder till barnen och en och annan jacka och skor till mig, och visst köpte vi en villa tillsammans, men han fanns inte där för vardagssnack, eller för mina känslor. Han hävdade alltid att han var generös, och det var han, mot andra. Folk kunde ringa honom och be om skjuts till Arlanda, till sjukhus och till andra ställen. Han ställde alltid upp, men om jag behövde skjuts hem, bli hämtad nån stans så hade han ingen lust. Jag kunde ju åka kommunalt. Behövde jag pengar för att mina var slut efter alla räkningar så fick jag inget, eller på sin höjd max hälften av vad jag behövde. Dessutom var han var ytterst frånvarande under de stora barnens skolgång och uppfostran.

Till honom lämnade jag mitt hjärta, min tillit. Jag visade min sårbarhet, mina svagheter. Jag förväntade mig ett normalt liv i kärlek och omtanke. Ett liv efter normala spelregler. Han fick mig att tro på honom och på oss, men han använde min tillit till att subtilt bryta ner mig. Han satte reglerna. Hans ord var lag. Och mina svagheter, vände han mot mig. Jag blev den som var skyldig, alltid, -till allt. Det jag upplevde och kände förminskades. Han skapade rädsla, rädsla för hans humör, rädsla för att göra fel. Han skapade kaos och jag var den som skulle fixa till det.

Tyvärr finns inget unikt i vår relation. Alldeles för många använder sig av samma strategier för att få sitt ego tillfredställt. Mycket förenklat handlar det om kärleksbombning, succesivt förminskande av motparten och till slut utslagning. Allt detta blandat i en enda röra, gör att den som utsätts för det inte alltid märker hur subtilt och djävulskt man förminskas och bryts ner. Det är som att drabbas av en parasit som lever på och genom andra för att få sin egen energi, och han är mästare på att vinna för han sätter reglerna och ändrar dem efter eget behov.

”Yom el-assuad” Den svarta dagen.

Är det för magstarkt att få bodelningen påskriven idag? Det är det enda som är kvar. Det borde vara en bra dag för avslut.

Det är iallafall dags att stänga dörren bakåt, att skapa nya minnen, goda minnen. Det är dags att låta nästa tid -framtiden, bli en tid som är bättre, mer positiv, gladare och kärleksfullare.

Jag vill låta min framtid bli en tid som bygger upp och stärker mig och mina barn

22 år in memoriam. Tack för allt.

Beslutsamhet

Publicerat: mars 23, 2015 i Beslut, separation, When I´m back again
Etiketter:, ,

Det är midnatt igen… det blir det alldeles för snabbt, men sena kvällar är bra för att vara lite eftertänksam och för att fatta nya beslut, eller för att ta tag i gamla beslut.

Jag har gjort en lista på fem saker som jag tänker att jag måste fixa för att komma vidare, och jag är fast besluten om att detta ska jag klara. Det handlar både om saker på det lite mer personliga planet och självklara saker som ekonomi, bodelning och umgänge.

Jag hörde några kloka tankar idag om hur man ska hjälpa personer som det är struligheter runt: ”Det är inte alltid som det fungerar att bemöta problemen med logik, försök istället att tänka som personen du försöker hjälpa och möt hen på det plan som hen är.”

Detta handlade egentligen om helt annan problematik, men jag applicerade förstås genast dessa tankar på relationsproblem och hur man ska lösa dom. Det är inte alltid som logiken biter, det finns mycket annat som spelar in också som ex känslor och kontrollbehov. Förstår jag den jag samtalar med och kan fokusera, och förstå hans tankegångar har jag lättare att lyckas.

Kanske.

Jo jag ska lyckas

I natt rann tårarna.

Det var två händelser som störde mig så mycket att det tog tid att sortera mina tankar och att formulera och sätta ord på det jag kände. Jobbigt, men nödvändigt.

Det ena var känslan av att ha blivit lurad, vara naiv. Jag kände mig så besviken på mig själv för att jag fortfarande går på X bullshit-snack, att jag låter hans önskningar styra mig trots att jag trodde mig ha bestämt var mina gränser går.

Antagligen har jag inte bestämt mina gränser tillräckligt…

Hur kan jag tro att vi ska kunna samarbeta som normala människor efter alla år av skit och destruktiva mönster? När ska jag vakna?

Allt började med att han önskade träffa barnet trots att det inte är hans helg. Han ville vi skulle komma över till frukost innan han gick till jobbet. Jag sa nej. Jag hörde att han blev ledsen och känner att jag måste förklara mig.,Vilket jag ju egentligen inte behöver. Tillslut har jag gått med på att komma med barnet och fått löfte om att låna vår bil för att fixa lite ärenden. Ett misstag som resulterar i en diskussion jag kunnat vara utan. En diskussion med bitter eftersmak, obehagskänsla i kroppen. Jag känner mig billig som fortfarande går på sånt, att jag är så lättköpt och går med på saker som inte gagnar mig på lång sikt. Jag borde ju veta. Och jag har blivit varnad, men ändå tror jag att jag är starkare än vad jag är..

Det andra som faktiskt känns ännu värre är att jag p g a det här inte orkade vara ärlig i ett samtal med en vän. På en rak fråga svara jag att jag inte pratat med X på några dagar, bara för att jag inte ville erkänna att X än en gång fått påverka mitt handlande och mående.

Det har varit så mycket lögner i min och X relation. Lögner för att slippa konflikter, för att få en liten chans att leva som jag vill. Det har handlat om överlevnad. Och det är längesen jag hade dåligt samvete för det.. Men nu fick jag dåligt samvete för min oärlighet. Riktigt dåligt samvete. Tankarna började brottas. Det var: ”Berätta i morgon. Be om förlåt och förklara” mot ”Det är inte så farligt. Din vän behöver ju inte få veta och du behöver ju inte göra om det.”

Nu när jag startar om mitt liv, kan jag inte fortsätta leva på lögner när det blir jobbigt. Jag måste vara ärlig mot mig själv och mina nära, annars kan jag inte komma vidare. Jag måste lära mig att bryta de dåliga beteendemönster som blivit en del av min överlevnadsstrategi. Jag behöver återupptäcka sunda strategier för att hantera olika situationer i livet. Jag kommer kanske bli mer sårbar, men jag kommer också lära mig att säga ifrån, att sätta punkt och bevara min själ.

Det är tur att jag har mina vänner som jag kan bolla mina tankar med.

Ensam är inte stark.

Stämningsansökan

Publicerat: februari 17, 2015 i relation, separation

Efter en viss kamp med mig själv, fruktlösa diskussioner i all oändlighet med X och pepping av mina goda vänner gör jag äntligen slag i saken. En vacker dag i mitten av september, läggs stämningsansökan på brevlådan för att skickas till tingsrätten. Det kändes lite konstigt att gå till brevlådan med det brevet, men jag gick och jag postade det.

Lättnad. Ett steg på väg.

Så här efteråt förstår jag nästan inte varför jag tvekade så länge, eller varför jag tillät mig så många fruktlösa diskussioner där jag ändå inte fick göra min röst hörd.

Fast en orsak till min väntan var att jag var rädd och tyckte det var så oerhört jobbigt att vara rak och säga att jag verkligen vill skiljas, att jag inte vill leva mer under ditt tak. Jag var rädd för att det värsta skulle hända och letade efter bostad. Kände att jag ville ha det klart, innan skilsmässoansökan gick iväg. Nu blev det inte så. Det var inte lätt att hitta bostad och jag var fortfarande kvar i huset när jag skickade in ansökan.

Jag bestämde att jag inte skulle berätta för honom att jag gjort en stämningsansökan utan det skulle komma som ett brev på posten. Jag skulle inte längre ta fruktlösa diskussioner.

Sen hände nåt, klart det blev nån diskussion i alla fall och då sa jag det ändå, men jag tror inte han trodde på mig förrän han fick brevet från tingsrätten.

Brevet gömde han i en låst låda, och när jag frågade efter det så hade det inte kommit. Det tog nog en vecka innan jag insåg att det faktiskt hade kommit och lyckades leta reda på det i hans gömmor. Jag låtsades inte om att jag hittat det men jag förklarade för honom hur viktigt det var att han skickade in svarsbrevet genast när det kommit, för annars skulle tingsrätten skicka ut en snubbe och överlämnad det. Då blev det fart på honom och brevet blev i väg skickat.

Det har varit så mycket tassande runt den här mannen, så mycket anpassning och undvikande av konflikt.. ständigt försöka läsa av vad som var lämpligt att säga eller göra och ändå aldrig räcka till. Rädsla. Utplåning av mig själv. Ständigt försöka vara honom till lags, hela tiden ställa upp och sätta sig själv åt sidan. Mina intressen och min vilja var inte intressant.

Enligt honom fanns det ingen tid för sånt,inte för att besöka mina vänner, ta hem folk osv. Det resulterade istället i att jag levde ett parallellt liv, där jag försökte fortsätta göra mina grejer i den mån det funkade. Han jobbade ju kväll så han behövde aldrig veta allt.

Jag visste att om jag nämnde innan att jag skulle åka hit eller dit, eller göra något speciellt skulle han aldrig tillåta det. Det skulle bli diskussion och gräl för enligt honom var det onödigt. Kanske skulle jag strunta i vad han sa och gör det ändå, och då skulle jag ändå ha jobbiga diskussioner efteråt, där han anklagade mig för att vara respektlös och otacksam. ”Vi har ju bestämt” sa han ofta när jag gjorde nåt som han inte godkänt. Men vi hade aldrig bestämt. Det var han som bestämde. Inte jag.

Många gånger gjorde jag saker på egen hand utan att nämna och tog diskussionen efteråt, för jag orkade inte behöva bråka om allt. Allt detta sög min energi totalt.