Arkiv för kategori ‘relation’

På nytt?

Publicerat: oktober 18, 2017 i kärlek, relation
Etiketter:, , , , , ,

Vi sitter mitt emot varandra och pratar. Pratet vill liksom inte ta slut. Vi delar nuet med varandra och delar med oss av det förflutna och det brustna. Jag ser hur det smärtar dig när du delar din historia och när du berättar om dina brustna drömmar. När jag delar min historia möter jag ömhet.

Det finns ett djup i att tillsammans mötas i det brustna, i den brutala och nakna sanningen.

Orden, tonfallet, blickarna, beröringen…

Men räcker det hela vägen? Kan känslan vi har få växa och bära oss framåt, kanske för resten av våra liv? Vågar vi se varandra som vi är, utan drömmarnas förskönande filter? Eller kommer vi också såra varandra illa och hårt?

Hur kan man få tillit att växa när man upplevt svek och fallit ner i en avgrund av hopplöshet och slagit sig så hårt?

Hoppet måste ändå vara större än de bottenlösa djup vi vandrat genom, annars skulle vi aldrig mötts.

Annonser

En grind, men till vilken nytta när inget mer finns?

Vem använder den nu? En lämning, ett minne av något som varit, men som inte mer är.

Ett ett förintat jag, ett utraderat liv och så grinden förstås, det var allt som fanns kvar när jag slutligen reste mig upp och gick. Då såg jag det inte själv, men när jag ser tillbaka kan jag se.

Martin Buber: ”Jag är jag för att jag är jag, och du är du för att du är du. Men om du är du för att jag är jag, så är inte längre du du.” 

Det är inte helt enkelt för en ung människa att känna sitt eget jag, veta hur hen ska dra sina gränser i förhållande till andra. Det är en mödosam väg att lära sig hur man ska stå upp för sig själv, vad man ska acceptera och vad man ska säga nej till.

Jag promenerade med Lilla härom morgonen i solen, på väg till skolan. Plötsligt börjar hon berätta om en händelse i skolan, när hon var lekledare. Hon hade bestämt vem som skulle vara kullare. En annan kompis kommer och vill vara den som kullar. Min Lilla är alldeles för mycket diplomat och svarar snällt, att kompisen ska fråga den som först hade blivit lovad. Hon ville inte göra någon ledsen. Resultatet blev inget vidare. Hon fick två ledsna kamrater och den ena av dem fick alla emot sig. Min lilla försökte gå in och lösa på sitt sätt men det gick inte så bra. Lilla kände sig också jätteledsen över att hennes bästa kompis blivit sårad och fått alla mot sig. Det var ju inte så här det skulle bli.

Jag är glad att hon berättade för mig. Vi samtalade om situationen och jag försökte få henne att fundera över om det skulle kunna gått att göra på något annat sätt. Hon fastnade i att hur hon än skulle sagt och gjort skulle ändå någon bli besviken. Det är inte lätt vare sig för barn eller vuxna att stå upp alltid för det man tänker och tycker. Vi kommer alltid att möta människor som inte gillar det vi gör, men det är något som man får träna sig på. En del har lättare för det, andra svårare.

Den som lever i en destruktiv relation, kommer att märka att självbilden och ens personliga gränser sakta men säkert rivs ner, tills ingenting till slut återstår. Ofta märker man inte själv hur det händer. Mycket är så subtilt. Det kan handla om syrliga kommentarer om hur man klär sig, vad man säger eller om vilka man umgås med. Det kan handla om plötsliga raseriutbrott utan orsak från partnern, eller om ett kontrollerande beteende och ibland kan även fysikt våld vara inblandat.

Skulle allt negativt komma på en gång, skulle aldrig en kvinna stanna kvar hos en misshandlande man. Men första slaget är sällan första slaget. Ofta har fysisk misshandel föregåtts av en rad kränkningar på olika vis. Kvinnan tappar steg för steg tilltron till sig själ och sin egen förmåga att tänka och agera. Sakta men säkert förintas både hennes självkänsla och hennes forna gränser. Vi brukar kalla det normalisering. Det är bl a därför som det är så svårt att lämna ett destruktivt förhållande.

Det finns hopp. Det går att ta sig ur, även om man får kämpa med näbbar och klor för sin egen räkning. Det finns hopp. Det går att bygga upp sin självkänsla på nytt och att sätta sina gränser för vad som är acceptabelt och inte. Det går att hitta tillbaka till sitt eget Jag och att bli en starkare person.

Ett rivet staket kan byggas upp igen. Utraderade gränser kan bli tydliga på nytt.

Det handlar om återuppbygga sitt liv, att sätta gränser vad man släpper in i sitt liv, bygga upp staketet och öppna grinden för att släppa ut ont och släppa in gott.

Ge aldrig upp.

Kan man välja när hjärtat ska slå?
Kan man välja vart blickarna ska gå?
När jag ser att du hör
Och din varsamhet berör?
När känslorna rusar och mötet är Du?
När längtan växer och allt jag vill är Nu?
När drömmen är att vila i Din famn,
och att se dina läppar viska mitt namn
Egentligen är det bara en sak jag begär
Det är att få vara där Du är

Kan man välja, att inte låta hjärtat slå?
Kan man verkligen välja att låta kärleken gå?

Hmm, svårt det där.
Tiden, tiden, om tiden får gå, så jobbar den för dig. Hjärtat kanske slår lite som det vill och det är lätt att uppslukas av känslor, drömmar och önskan. Men om tiden får arbeta för dig kan känslan grundas och bli till äkta kärlek, eller så dör den ut för att det var något flyktigt.

Någonstans finns det alltid ett val, även om det inte alltid är ett lätt val, men det är ett viktigt val eftersom det ger konsekvenser för resten av livet.

Det finns frågor som är viktiga att ställa sig, innan man fattar sitt beslut. Frågor som man kanske inte vill ta tag i, men som kan vara livsavgörande. Nu citerar jag nedanstående blogg:

http://separation.se/fragor-att-stalla-innan-du-gar-in-i-relationen/

”Det inre samtalet (det vi säger till oss själva i tankarna och bilderna vi ser) bär på enorm kraft. Rätt ställda frågor kan vara helt avgörande, så låt mig ge dig några. Självklart är det inte meningen att de skall besvaras likt en checklista. Smaka på en i taget och kom ihåg att det inte är bråttom.

Vad önskar du innerst inne av en relation?
Vad är du ovillig att acceptera?
Om du tidigare levt i ett destruktivt förhållande – hur har det påverkat och vad har du lärt dig? Om dig själv som person?
Hur hanterar du motgångar? Och partnern?
Två destruktiva sidor i din person? (uttala dem för dig själv)
Vad behöver du göra åt ovanstående? Nu, idag!
Hur ger du trygghet och tillit till en partner?
Vem är du utan någon din sida?
Hur använder du tiden?
Vad är det värsta som hänt i ditt liv?
Vad är det bästa du hittills upplevt?
Vad kan göra dig svartsjuk? Hur hanterar du den?
Hur handskas du med frustration och ilska?
Vilka tre kvalitéer tycker du är de mest centrala i ett parförhållande?
Hur ser den bästa versionen av DU ut?”

Jag ser ditt ansikte, dina ögon. Själens smärta lyser igenom, sorgen över att inget är som förr. Det gör ont i mig, för jag vill inte se dig ledsen. Men jag kan inte göra något åt det. Du måste få sörja. Jag får vara vid din sida, men jag kan inte ta bort din smärta.

Vi pratar om julen och hur vi ska fira. Jag har bett din pappa göra nåt tillsammans med er. Han gav ett halvt löfte, jag berättar det för dig. Din kommentar är genast: ”Men pappa är aldrig med på julen.” Jag såg en gnutta hopp i dina ögon, för en kort sekund.

Sen är sorgen där igen. Du vill att jag ska vara med. Din pappa har visserligen bjudit med mig, men jag vet inte om jag vill. Du säger att jag kan vara med så länge jag orkar och blir det för jobbigt kan jag gå hem. Du tror att pappa håller sig lugn och att han ändrat sig.

Älskade 16-åring…

Som om det inte räckte med att ha levt i ett destruktivt förhållande med alla dess bindningar åt olika håll och kanter och att ha samlat den sista kraften för att frigöra sig totalt, så har min kropp blivit beroende av adrenalin!

När man utsätts för fara producerar kroppen adrenalin och gör sig redo för försvar eller flykt. När man lever i ett destruktivt förhållande är stressnivån ständigt hög. Adrenalin pumpar genom kroppen och får den att funka. Man gör mängder av saker för att minska effekten av den destruktivt partnern. Adrenalinet är enda sättet att få kroppen att gå, och däremellan kan man även anfallas av en stor trötthet, handlingsförlamning. Men när det gäller, då pumpar adrenalinet genom kroppen och man kan få väldigt mycket gjort på kort tid.

Hur många gånger har jag inte suttit hemma helt förlamad av trötthet och haft massa saker att göra. En timme innan X kommit hem har kroppens adrenalin-produktion kommit igång och jag har farit runt som en virvelvind för att plocka och fixa för att det ska se okej ut tills X kommer hem. Allt för att om möjligt slippa ilska, svordomar och fula kommentarer. Rädslan och hotet styr.

Nu när allt är över fortsätter adrenalinet att pumpa i min kropp, fast det inte finns nån fara längre. Vad händer då?

Hjärnan och hjärtat påverkas men även andra kroppsfunktioner kan ta stryk. Kroppen har dränerats eftersom den under så lång tid utsatts för stress. Det kan också hända att man blivit så beroende av adrenalin att man skapar drama eller konflikter bara för att nåt ska hända.. Det är ju då man fungerar.

Jag har tex fått jättesvårt att koncentrera mig, att bevara fokus. Blir jag avbruten tar det alldeles för lång tid att hitta tillbaka till det jag höll på med från början. Jag kan planera men har svårt att genomföra, min tidsuppfattning har blivit helt ur led. I en pressad situation, eller tid stressnivån får jag blackout. Jag kan inte tänka och får svårt att kommunicera. Det enda som funkar är väl inövade vanor som går på rutin.

Nu behöver jag få ner adrenalin-produktionen. Bli fri från mitt beroende. Avgiftas.

Hur jag gör? Ja det vet jag inte riktigt än… eller just nu försöker jag bara gå ner i varv. Sover middag, minskar mitt kaffedrickande, gör nåt som faller mig in eller bara tänker på något eller någon som får mig att bli glad och må bra.

Jag ger mig själv tid helt enkelt.

Källa:https://graceformyheart.wordpress.com/2015/05/22/adrenaline-addiction/

Vart ska jag gå med en trasig själ?

Vart ska jag gå när hjärtat blöder,

när kraften rinner ur min kropp och jag inte orkar?

Vem kan ge mig kraften åter?

Vem kan läka mitt hjärtas sår?

Vem kan se min brustenhet,

utan att såra mig mer,

utan att dömma?

Vem orkar vandra brevid när livet tynger,

Vem orkar se och bara finnas,

finnas för mig..?

Mina bördor måste jag själv bära,

minnena kan jag inte kasta av mig,

smärtan tär mig,

Livet gör ont

Finns det någon som kan lindra?

Någon som är trygg och stark,

Någon att luta sig mot när livet smärtar?

Vem?

Varning för känsliga.. (mycket personligt)

Idag – precis idag, är det 22 år sen vi gifte oss, X och jag. Det var en varm och lycklig dag.

Dom första åren var rätt okej, vi var ju förälskade… kära och gjorde saker tillsammans, umgicks med folk, hade gemensamma projekt som sig bör, åkte på semester tillsammans och hade periodvis det ganska trevligt. Det fanns en gnista mellan oss. Det var liv.

Det var ju vi mot världen. Han hade tidigt sagt att vi aldrig skulle konsultera andra om vi fick problem. Vi skulle lösa saker själva. Och så blev det.

Det fanns det varningstecken. Subtilt. Sånt som jag inte riktigt begrep hur allvarligt det kunde bli. Sånt som inte togs tag i. Saker som vi aldrig pratade med någon om. Vi kunde prata själva om våra problem, men det blev aldrig nån lösning, bara en ständig kretsgång.

Ett av de första varningstecknen var bla den tjuriga tystnad som han utsatte mig för, när han tyckte att jag gjort eller sagt något fel. Det kunde gå en hel vecka i kompakt tystnad. Jag var van hemifrån att be om förlåt när något blev fel, om jag sårat någon. Jag bönade och bad på mina bara knän om förlåt, jag grät litervis med tårar framför honom, bara för att få honom att förlåta mig och bryta tystnaden. Det var hemskt.

Vissa gånger var han hotfull. Jag blev rädd. Det var obehagligt. Men han gjorde aldrig något som han hotade med.

Han kunde be mig sluta ha kontakt med vissa av mina vänner, för att de inte passade honom, kanske hade de inte hälsat ordentligt eller så fanns det något annat skäl.

Han kunde säga till mig ibland att om någon berättade något negativt om honom för mig så skulle jag aldrig tro på det direkt utan att fråga honom. Nu, så här lång tid efteråt slår det mig att det det var ju ett märkligt sätt.. vad hade han för sig egentligen?

Åren gick. Det fanns ständigt återkommande gräl, inställda som en klocka.. Var tredje vecka runt den 20-22 började hans dåliga humör. Det handlade alltid om räkningar. Allt var så dyrt. Allt som var nödvändigt var onödigt. Det blev oerhört jobbigt för mig och det slutade med att jag nästan betalade alla räkningar och inte hade något över för vardagslivet som mat och kläder, bara för att jag inte orkade med hans gräl. Det var inte hållbart alls, så tillslut gjorde vi en viss uppdelning och han fick vara så snäll och ta vissa räkningar som ständigt återkom. Egentligen skulle vi haft det ganska bra ekonomiskt.. om han bara hade varit mer behjälplig.

Jag kan inte minnas att han någonsin kom hem med blommor till mig. Varför skulle han göra det? Det var bortkastade pengar, för blommor vissnade ju. Jo, han kanske kom med blommor en gång, men då hade han fått dom på jobbet!! Haha!

Födelsedagspresenter var sällsynta från honom och samma sak med julklappar. När jag och barnen köpte julklappar till honom blev han sur och arg, sen slutade jag köpa till honom.

Och bröllopsdagen var inte heller värd att firas. Jag försökte några gånger i början, genom att bjuda på något gott när han kom hem, men efterhand ebbade mina försök ut. Jag fick ju inget gensvar. I hans huvud var bröllopsdagen ”Yom el-assuad”, en svart dag och jag var hans katastrof.

Han säger att han gjort allt för mig. Och visst kom han hem med mat, köpte kläder till barnen och en och annan jacka och skor till mig, och visst köpte vi en villa tillsammans, men han fanns inte där för vardagssnack, eller för mina känslor. Han hävdade alltid att han var generös, och det var han, mot andra. Folk kunde ringa honom och be om skjuts till Arlanda, till sjukhus och till andra ställen. Han ställde alltid upp, men om jag behövde skjuts hem, bli hämtad nån stans så hade han ingen lust. Jag kunde ju åka kommunalt. Behövde jag pengar för att mina var slut efter alla räkningar så fick jag inget, eller på sin höjd max hälften av vad jag behövde. Dessutom var han var ytterst frånvarande under de stora barnens skolgång och uppfostran.

Till honom lämnade jag mitt hjärta, min tillit. Jag visade min sårbarhet, mina svagheter. Jag förväntade mig ett normalt liv i kärlek och omtanke. Ett liv efter normala spelregler. Han fick mig att tro på honom och på oss, men han använde min tillit till att subtilt bryta ner mig. Han satte reglerna. Hans ord var lag. Och mina svagheter, vände han mot mig. Jag blev den som var skyldig, alltid, -till allt. Det jag upplevde och kände förminskades. Han skapade rädsla, rädsla för hans humör, rädsla för att göra fel. Han skapade kaos och jag var den som skulle fixa till det.

Tyvärr finns inget unikt i vår relation. Alldeles för många använder sig av samma strategier för att få sitt ego tillfredställt. Mycket förenklat handlar det om kärleksbombning, succesivt förminskande av motparten och till slut utslagning. Allt detta blandat i en enda röra, gör att den som utsätts för det inte alltid märker hur subtilt och djävulskt man förminskas och bryts ner. Det är som att drabbas av en parasit som lever på och genom andra för att få sin egen energi, och han är mästare på att vinna för han sätter reglerna och ändrar dem efter eget behov.

”Yom el-assuad” Den svarta dagen.

Är det för magstarkt att få bodelningen påskriven idag? Det är det enda som är kvar. Det borde vara en bra dag för avslut.

Det är iallafall dags att stänga dörren bakåt, att skapa nya minnen, goda minnen. Det är dags att låta nästa tid -framtiden, bli en tid som är bättre, mer positiv, gladare och kärleksfullare.

Jag vill låta min framtid bli en tid som bygger upp och stärker mig och mina barn

22 år in memoriam. Tack för allt.