Arkiv för kategori ‘recovery’

Jag hade ett samtal med en kurator, en själavårdare. Vårt samtal berörde något av det som är det allra svårast efter att ha lämnat en destruktiv relation.

Måste jag förlåta? Kan jag någonsin förlåta?

Att komma fri från en narcissistisk relation kan i värsta fall jämföras med att ha överlevt en förintelse. Helt klart finns det offer och förövare.

Som offer måste man fortsätta att leva med sina minnen, sitt trauma resten av livet. Det går inte över. På något sätt behöver man trots det få till ett riktigt bokslut, stänga böckerna och avsluta det som varit, för att kunna läkas och gå vidare.

Det han utsatt mig för, kommer aldrig vara eller bli okej. Minnena kommer jag alltid att bära med mig. De kommer för alltid finnas kvar som ärr i min själ.

Jag lämnade för att aldrig gå tillbaka. I det beslutet låg mycket sorg och smärta. 

Jag sörjde allt som inte blev, mina krossade drömmar. Drömmar om ett lyckligt äktenskap och gemenskap. Jag sörjde saker som jag förlorat eller som jag skulle förlora när jag lämnade. Jag började sörja innan jag gick. 

När jag väl lämnat bestämde jag tidigt att jag inte skulle hamna i bitterhet. Jag skulle inte se tillbaka med saknad över det jag förlorat. Jag skulle inte hamna i självömkan.

Han bad om förlåt innan jag lämnade. Konstigt nog, var det lätt att säga: Ja, jag förlåter dig. Jag svarade verkligen så, men det fanns ingen känsla i mitt svar, bara en mekanisk likgiltighet.

Förlåt, är ett begrepp  som jag inte riktigt kunna ta in efter allt som hänt. Att förlåta är så lätt, så länge man inte drabbats själv av den kompakta ondskan – det djävulska.

Samtalet med kuratorn var befriande. Jag fick förklarat för mig att förlåtelse inte är en känsla. Att förlåta är mer ett förhållningssätt eller en attityd, då man fattat ett beslut om att lämna det som hänt bakom sig. Det kan handla om att lämna tanken på hämnd och att inte låta sig själv bli uppfylld av hat. Hatet förgör och skadar bara mig själv. Detta är inget som går att tvinga fram. Det är en process som måste få ta sin tid.

När vi satt och samtalade insåg jag att det är ungefär detta som jag redan gjort.

Jag har stängt dörren bakom mig och låter inte längre det negativa, det djävulska styra min framtid. Det är över. Att förlåta är befriande för min själ.

Men förlåtelse betyder inte att jag blir tyst, accepterande och går tillbaka till mitt gamla liv. Tvärtom. 

Rösterna mot ondskan får aldrig tystna. Våldet får aldrig bli accepterat.

Annonser

I bland är det märkligt vad lätt det är att överväldigas av känslor, även fast det gått en bra tid sen händelser utspelade sig.

Jag känner mig ganska stark. Det jag gått igenom ligger bakom mig. Det är ett avslutat kapitel och jag känner mig helt fri från det som varit. Jag lever ett annat liv idag än vad jag gjorde med min förövare. Jag har återtagit rätten att leva. Jag har byggt på min självkänsla och tycker mig stå stadigt.

Så sitter jag i ett klassrum, med helt nya människor som jag ska lära känna, och de mej. Jag kommer under två års tid möta dessa människor i en diakonutbilning. I lite olika gruppkonstellationer ska vi berätta om oss själva, vilka vi är, vad som präglat oss och fått oss till den plats i livet vi är på idag. Självklart kan man välja vad man vill berätta om sig själv. Men vem bryr sig om vad jag utbildade mig till för 20 år sen, när det finns senare händelser som präglat mig mer och gjort mig till den jag är idag? Jag väljer att berätta något om min befrielse, min väg till helande. Mina upplevelser ligger trots allt inte så långt tillbaka i tiden, men jag har inga problem att prata om dem. När jag berättar kan oftast hålla viss distans till det jag varit med om.

Den här gången går det inte. Berättandet ihop med psykologilektioner som till stor del är repetition av min rehabilitering sätter sig tungt i kroppen. Jag rörs av min egen berättelse och kan inte hålla tårarna borta. Ensam på rummet vill jag gråta – mycket.

Jag är glad att denna utbildning varar i två år. Jag inser att jag behöver läkas mer och att jag nog har flera processer att ta mig igenom. Men tiden arbetar för mig. Det kommer bli väldigt bra det här.

Nu är jag galet trött efter en heldag med bara mig själv! Det har varit en annorlunda dag. Jag inte haft någon att prata med, förutom ett par telefonsamtal. Jag har inte tänkt särskilt mycket, det är faktiskt bara ett fåtal tankar som farit genom huvudet. Men kroppen har fått jobba och själen har njutit av Fårös vackra natur.

Jag tog nattbåten till Visby och sov några timmar för lite. Vi lade till tidigt i morse och frukost åt jag sittandes på ringmuren. Sen ägnade jag en liten del av dagen till att strosa runt på stan innan jag tog bussen till Fårö.

I Fårösund hyrde jag cykel och tänkte mig till Sudersand för att njuta av stranden.

Jag kom nästan ända fram, sen kom regn och blåst. Sjöblöt hamnade jag på bistron vid Kuten.

Så när vädret lugnat ner sig och jag fått mat i magen, återvände jag till Fårösund. Det blev iallafall ca 30 km cykling.

Efter en lång dag i rörelse så var det skönt att avsluta dagen med solnedgång i Visby. Känslan efter en dag i tystnad var andäktigt. Det är underbart att kunna följa sitt infall på detta sätt och bara göra något för mig själv.

Jag glömmer aldrig den röda glänsande cykeln jag fick av min farfar när jag var i fyra-femårs åldern. Jag hade stödhjul på den och cyklade runt, runt på parkeringen utanför vårt hus. Det fanns inget som gick upp emot att cykla.

En dag skulle vi åka på semester. Medan mina föräldrar packade in det sista i husvagnen fick jag och min syster leka. Jag hade blivit tillsagd att vi fick leka men inte cykla.

Naturligtvis kunde jag inte låta bli min glänsande röda cykel. Den drog mig som en magnet till sig. Jag cyklade runt, runt på parkeringen tills olyckan var framme. Jag körde omkull och slog upp ett stort sår på knät. Skrikandes och gråtandes sprang jag in till mamma som försökte att lugna sin hulkande dotter, samtidigt som hon rengjorde mitt knä.

Det fanns inga plåster som var stora nog för det såret. Istället fick hon tejpa på en fyrkantig vit gasbinda.

Den sommaren var olidligt varm och såret ville inte läka. Såret varade. Det fanns bakterier i det som inte ville släppa sitt grepp. Det fanns bara en sak att göra, att ta bort gasbindan, peta bort den hinna som bildats över såret och tvätta bort varet.
Igen och igen, tills alla bakterier var borta och såret kunde läka.

Ibland drabbas vi av själsliga sår. Andra människor har medvetet eller omedvetet skadat vårt väsen. Människor som skulle älskat, förintade. Människor som fått vår kärlek, trampade på den och drog den i smutsen. Människor som skulle varit vårt stöd, svek.
Ensam kvar står en bruten människa, med sår som är djupare än vad någon nånsin kunna ana. Finns det plåster för själens sår?

Om vi hela tiden försöker dölja våra inre sår blir de tillslut till varfyllda bölder i vårt inre. En sårad självkänsla som kanske ger sig uttryck i osund misstänksamhet mot andra människor, eller en människa som inte respekterar sig själv.
Tiden läker inga sår.

Jag tror att alla kan drabbas av det, sår som inte vill läka. Själsliga sår. Sår som inte vill läka för att smärtan är så enorm att att vi gömmer såret under ett plåster och låtsas att allt är okej. Men ett gömt sår är ändå ett sår och det läker inte som det ska. Kanske blir det en tunn hinna av skinn över, men under växer en varböld. Såret kan inte läka innan bölden är borta. Plåstret och den tunna hinnan av skinn måste bort. Allt var måste bort, bakterierna måste bort och sen kan såret läka.

Själens sår kan läka, men först måste det som orsakat såret bort. Att samtala och ärligt öppna sitt hjärta för någon man har förtroende för är som rening för själens sår. Läkeprocessen kan börja. Visst gör det ont, men det är början på något nytt.

Var inte rädd.

Jag sitter i solen och låter tiden passera och tankarna flyga fritt.

De flyger verkligen fritt och blir till drömmar. Lite galna drömmar, drömmar som är befriade från det liv jag förut levt.

Drömmar som är som lösryckta blad från något som jag inte kan skönja helheten av än. De är fragment av något som kanske kommer, något som fortfarande har suddiga konturer. Men det är något som rymmer glädje och frihet. Det kanske är början på ett nytt liv, ett annorlunda liv. Något som bejakar mig.