Arkiv för kategori ‘minnen’

image

Årsdag
Och jag trodde i min enfald att det skulle gå obemärkt förbi, men det påverkar mig mer än jag trodde.
Ändå saknar jag inte X, jag har så lite kontakt som möjligt, men tankarna på honom ger plötsligt en obehaglig klump i magen. Jag känner en sån avsky för det han gjorde med mig, för hur han förstörde mitt och barnens liv.

Jag har bestämt mig för att inte hamna i bitterhet och jag har klarat mig hittills utan att bli bitter, men ibland måste jag påminna mig om mina egna val. Jag valde att gå, valde att avsluta utan att blanda in myndigheter. Jag ”slogs” själv för min rätt och jag fick den.
Jag tackar Gud för all hjälp jag fått och för alla människor som fanns för mig i rätt tid.

Men den här dagen påverkar mig. Jag fäller en tår. Det känns konstigt och jag orkar inte riktigt tänka tillbaka på att det var denna dag vi började väva ihop våra liv. Det är tungt.
Kanske påverkar det mig mer nu, eftersom det finns så många lösa trådar i mitt liv just nu, frågor om framtiden, bostad, jobb och annat.

I bland finns ingen känsla kvar för åt vilket håll jag ska styra mitt liv, men jag fortsätter i den riktning som kändes rätt när jag omvärderade livet. Det enda jag med säkerhet vet, är att jag kommer aldrig återvända.
Jag går framåt, om än lite tveksamt. Men när jag går minns jag orden: ”..där du går, ska din väg öppnas för dig, steg för steg”.
Så jag fortsätter framåt, och jag hoppas.

Annonser

Blandade känslor

Publicerat: april 3, 2015 i minnen, When I´m back again
Etiketter:,

Det har gått ett halvår sen jag begärde skilsmässa och jag har inte ångrat en dag sen jag flyttade. Ändå har de sista dagarna varit fulla av vemod, tunga tankar och trots att jag vet att jag gör rätt, funderar jag.

Nej, jag saknar inte honom egentligen, saknar inte livet jag levde. Det var inget liv. Det var ett fängelse. Där fanns inget utrymme för mig, för mitt jag.

Ändå så har jag känt ett stort vemod, en slags sorg. Häromkvällen när jag gick upp till huset för att hämta minstingen, hörde jag fåglarna drilla högt upp i träden. Så vackert, som i en katedral. Jag älskade verkligen den här tiden på året när jag bodde i huset. Men när jag gick där kände jag sorg. Jag ville gråta. En känsla av att detta är inte mitt mer. Aldrig mer.

Samtidigt gnagde en olustkänsla i kroppen. Jag visste inte om han var hemma eller inte och vilket humör han skulle vara på. Tidigare i veckan hade vi pratat bodelning och jag hade förklarat för honom vad som gällde. Samtalet var inte trevligt, inga vackra saker som han sa precis. Han gick i taket, förstås, men jag kände ändå att jag hade övertaget. Det var jag som styrde samtalet och han fick aldrig chans att vända saker mot mig som han alltid gör. Ändå gnagde en oroskänsla i mig, det där att aldrig veta vad jag möter. Han var inte hemma.

Jag mötte honom igår. Lite ytterligare samtal, och i en helt ok ton. Inga fula ord eller misstänkliggörande. Plötsligt var han mjuk, tillmötesgående, sa att han ville att jag skulle ha det bra även efter skilsmässan. Jag är ju mor till hans barn och vi har delat 22 år tillsammans. Han var gråtmild. Han ville att vi skulle fortsätta som vänner, även om jag valde att inte fortsätta leva med honom. Att det var jag som valde.

Jobbigt.

Klart att känslorna far fram och tillbaka och trots att jag har ett annat liv nu, börjar jag fundera om det trots allt hade funnits en chans i för oss ändå. Men det är bara tankar som far. Jag vet att det finns inget liv att hämta där. Ingen glädje, ingen kärlek, inget som kan bygga upp mig och mina barn. Jag skulle aldrig få den respekt och kärlek jag förtjänar

Jag tror att allt detta bara är ett spel, ett sätt att få mig ur balans, ett sätt att få mig att inte ta det jag har rätt till ekonomiskt, ett sätt för att han känner att han tappar kontrollen. Han följer ju samma mönster som alla maktmän har, de som ser kvinnan som en ägodel som bara är till för att tillfredsställa hans behov.

När dessa känslor far genom kroppen, är det bra att läsa igen vad som jag varit med om, eller läsa andras upplevelser. Minnas.

När vågorna slagit mot stranden, ebbar de ut och det blir lugnt på nytt. Då kommer glädjen och tacksamheten åter. Kraften att fortsätta kämpa.

Minnen

Publicerat: mars 17, 2015 i minnen, When I´m back again
Etiketter:, ,

Klockan är snart midnatt och jag sitter och väntar på pendeln, är på väg hem från ett jobbevenemang. Vi har sådana med jämna mellanrum.

Plötsligt så börjar jag minnas hur det var förr när jag bodde med X. För det första skyndade jag mig alltid hem, gick nästan innan det var slut och absolut senast vid 22. Mellanbarnet som tvingades passa minstingen för att pappan tyckte det var för jobbigt, hade ringt ett antal gånger. Och när jag kom hem smög jag in i huset. Ibland satt X i soffan och väntade på mig och var arg. Arg för att jag inte varit hemma, arg för att han fått ta hand om allt, trots att han egentligen vetat länge att det var min jobbkväll. Ibland hade han lagt sig och jag smög för att inte väcka honom.

Minnena ger mig en olustig känsla.

Ikväll har äldsta sonen varit barnvakt tillsammans med sin tjej. Vilken skillnad. Allt är lugnt och inte ett telefonsamtal. Skönt.

Det känns sjukt att jag levt på det sättet, att jag på nåt sätt funnit mig i det. Och under så lång tid.. Men ingen visste. Jag berättade aldrig. Jag trixade och trasslade för att få livet att gå ihop, för att ingen skulle märka och för att få små stunder av normalitet. Alltså begrep jag att det var fel men orkade inte ta mig ur. Förträngde. Ingen frågade…

Var var alla? Varför begrep ingen? Eller begrep dom men gjorde inget? Det gör lite ont att tänka på det, men antagligen visste dom inte vad de skulle göra. Tänk att det skulle krävas en helt utomstående för att jag skulle bli fri. Nån som såg och fattade och vågade fråga. Nån som orkade finnas kvar hela resan. Jag är honom evigt tacksam