Arkiv för kategori ‘gränsdragning’

En grind, men till vilken nytta när inget mer finns?

Vem använder den nu? En lämning, ett minne av något som varit, men som inte mer är.

Ett ett förintat jag, ett utraderat liv och så grinden förstås, det var allt som fanns kvar när jag slutligen reste mig upp och gick. Då såg jag det inte själv, men när jag ser tillbaka kan jag se.

Martin Buber: ”Jag är jag för att jag är jag, och du är du för att du är du. Men om du är du för att jag är jag, så är inte längre du du.” 

Det är inte helt enkelt för en ung människa att känna sitt eget jag, veta hur hen ska dra sina gränser i förhållande till andra. Det är en mödosam väg att lära sig hur man ska stå upp för sig själv, vad man ska acceptera och vad man ska säga nej till.

Jag promenerade med Lilla härom morgonen i solen, på väg till skolan. Plötsligt börjar hon berätta om en händelse i skolan, när hon var lekledare. Hon hade bestämt vem som skulle vara kullare. En annan kompis kommer och vill vara den som kullar. Min Lilla är alldeles för mycket diplomat och svarar snällt, att kompisen ska fråga den som först hade blivit lovad. Hon ville inte göra någon ledsen. Resultatet blev inget vidare. Hon fick två ledsna kamrater och den ena av dem fick alla emot sig. Min lilla försökte gå in och lösa på sitt sätt men det gick inte så bra. Lilla kände sig också jätteledsen över att hennes bästa kompis blivit sårad och fått alla mot sig. Det var ju inte så här det skulle bli.

Jag är glad att hon berättade för mig. Vi samtalade om situationen och jag försökte få henne att fundera över om det skulle kunna gått att göra på något annat sätt. Hon fastnade i att hur hon än skulle sagt och gjort skulle ändå någon bli besviken. Det är inte lätt vare sig för barn eller vuxna att stå upp alltid för det man tänker och tycker. Vi kommer alltid att möta människor som inte gillar det vi gör, men det är något som man får träna sig på. En del har lättare för det, andra svårare.

Den som lever i en destruktiv relation, kommer att märka att självbilden och ens personliga gränser sakta men säkert rivs ner, tills ingenting till slut återstår. Ofta märker man inte själv hur det händer. Mycket är så subtilt. Det kan handla om syrliga kommentarer om hur man klär sig, vad man säger eller om vilka man umgås med. Det kan handla om plötsliga raseriutbrott utan orsak från partnern, eller om ett kontrollerande beteende och ibland kan även fysikt våld vara inblandat.

Skulle allt negativt komma på en gång, skulle aldrig en kvinna stanna kvar hos en misshandlande man. Men första slaget är sällan första slaget. Ofta har fysisk misshandel föregåtts av en rad kränkningar på olika vis. Kvinnan tappar steg för steg tilltron till sig själ och sin egen förmåga att tänka och agera. Sakta men säkert förintas både hennes självkänsla och hennes forna gränser. Vi brukar kalla det normalisering. Det är bl a därför som det är så svårt att lämna ett destruktivt förhållande.

Det finns hopp. Det går att ta sig ur, även om man får kämpa med näbbar och klor för sin egen räkning. Det finns hopp. Det går att bygga upp sin självkänsla på nytt och att sätta sina gränser för vad som är acceptabelt och inte. Det går att hitta tillbaka till sitt eget Jag och att bli en starkare person.

Ett rivet staket kan byggas upp igen. Utraderade gränser kan bli tydliga på nytt.

Det handlar om återuppbygga sitt liv, att sätta gränser vad man släpper in i sitt liv, bygga upp staketet och öppna grinden för att släppa ut ont och släppa in gott.

Ge aldrig upp.

Annonser

Det var 20 minuter kvar till bussen skulle gå. Lilla och jag beslutade oss för att promenera dit vi skulle. Vi promenerade i rask takt i kylan, medan vi småpratade om livets oviktigheter.

Plötsligt säger hon: ”Om någon  slår dig på högra kinden, så vänd den andra till.” Sen förklarar hon för mig att Jesus sagt så i Jesus-filmen som hon sett hemma hos pappa.

Det knyter sig i magen på mig och plötsligt förflyttas jag till framtiden. Jag ser henne som en ung kvinna som låter sig hunsas av någon dominant. En kvinna som blir slagen fysiskt eller psykiskt och inte sätter gräns, därför att hon lärt sig att vända andra kinden till och inte ”slå” tillbaka. Jag mår illa.

Jag frågade henne om hon förstod vad orden betydde. Det gjorde hon inte.

Vi fick ett fint samtal om vad man får göra mot andra människor och vad man inte får. Vi pratade om att sätta gränser och hur man kan säga nej på flera olika sätt utan att använda våld. Hon är klok min Lilla. Hon kunde ge flera exempel från sin egen värld, där hon själv eller kompisar sagt nej. Vi pratade om vad som hände efter att nej sagts och hur viktigt det är att lyssna och respektera.

Detta är viktigt för mig. Jag vill aldrig att hon ska behöva hamna i det helvete jag varit i. Vi kommer att prata mycket om detta vet jag. Jag vill ge henne den kunskap hon behöver så att ingen kan trycka ner henne, varken med ord, religion eller våld.

Jag hade besök häromkvällen, av min älskade tonåring. Det är alltid mysigt när tonåringen kommer. Hen slår sig ner i min soffa, slänger sina kläder på golvet och busar med minstingen. Ofta har vi trevliga samtal och tonåringen berättar för mig om sitt liv, sina tankar och vad som är viktigt just nu.

Den här gången lämnade dock tonåringens besök en fadd eftersmak. Det har varit så några gånger nu.

Jag fick telefon av min bäste vän och vi pratar än stund. Tonåringen är svartsjuk och trycker på min telefon för att se vem jag pratar med. Efter samtalet har tonåringen en svartsjuk och sur attityd. Hen anklagar mig för att vara respektlös för att jag pratar i telefon när hen är där.

Andra gånger har det hänt att hen varit högljudd och störande utan att veta vem jag pratar med.

Jag ser inte tonåringen som en gäst utan som mitt barn och då ska inte hen hindra mig att prata i telefon om inte tonåringen och jag gör något särskilt.

Hens attityd kan verka barnslig och omogen, men jag får en klump i magen.
Jag associerar till hens pappa och hans kontrollbehov.
Det hände många gånger när jag levde med X och fick telefon, att jag blev störd och avbruten av X. Jag skulle inte prata i telefon för det fanns viktigare saker att göra enligt X. Däremot avbröt jag aldrig X trots att han ibland hade väldigt långa samtal.

Tonåringen kommer hit och sover över i helgen. Jag tror det är dags för ett snack igen om attityder och om vad jag vill ha i mitt liv och om vad jag inte vill ha.

Älskade 16-åring,

Du har fortfarande en ganska ren och oskuldsfull själ. Det är underbart att samtala med dig. När jag hör dina reflektioner blir jag glad. Du är klok och sund.

Men det gör ont i mig när jag ser vilka konsekvenser dina val har fått och kommer att få.

Du valde med hjärtat när du valde stanna hos din pappa. Det var ett val av kärlek och medkänsla. Jag tror du tyckte synd om honom när du märkte att alla lämnade honom. Barn ska älska sina föräldrar och föräldrar ska älska sina barn. Jag vet att du alltid haft  och fortfarande har en speciell plats i din pappas hjärta.

Nu bor du ensam med honom. Förut när vi andra bodde där behövde du aldrig hamna i diskussion med honom. Det fanns hela tiden någon annan som tog de värsta stötarna och du kunde fortsätta att vara ett barn och barnsligt älska din far.

Nu måste du ensam möta honom och tvingas att se vem han egentligen är. Det gör ont i mig att se på när du tvingas att vakna upp och ta ställning på detta sätt. Jag önskar jag hade kunnat skydda dig så att du fått fortsätta ha din barnsligt kärleksfulla bild av pappa kvar, men det går inte. Du börjar bli vuxen och det gör ont. Jag sörjer över att du börjar misstro din far, att du märker att allt han säger inte är sant. Jag sörjer över att se att han utnyttjar din godhet, precis som han gjorde med mig en gång.

Det känns inte bra när jag ser att du gör val som är baserade på vad din far tycker, istället för att följa ditt eget hjärta. Jag blir ledsen när jag märker att du går in i det utan att tro på dig själv och utan att tro att du kan lyckas.

Älskade 16-åring, jag önskar att du hittar din egen väg och att du växer dig stark och klarar att sätta de gränser som är bra för dig. Jag vill se dig växa och göra val utifrån ditt hjärta. Det är först då som man finner sig själv och får större chans att lyckas, därför att man tror på sig själv och det man gör.

Jag önskar och hoppas att du får kraft att stå upp för dig själv och dina drömmar. Jag vet att du har några svåra val framför dig men låt ingen kuva dig.

Jag finns här för dig när du behöver stöd.

Med kärlek

Mamma

Sommar, sol och havsbrus. En vecka i husvagn med mina barn.

(mer…)

Jag står inför en utmaning när det gäller hur jag vill ta vara på min egentid.

Jag har de sista dagarna ställts inför ett dilemma där jag blir oerhört frustrerad.

X har minstingen på sommarumgänge nästan två veckor. Han vet att jag är hemma i början av den tiden, men att jag sen är upptagen. Men precis den dag som jag är upptagen då har jag två missade samtal från X och sen ett från 16-åringen. Sen kommer två sms från 16-åringen som säger att jag borde verkligen hämta minstingen. Hen är rastlös och vill till mamma. 16-åringen är säkert beordrad av X att kontakta mig, för det är X ord.

Här måste jag tyvärr förändra mitt beteende och bli väldigt rak, vilket jag egentligen inte vill. Min egentid blir inte respekterad som den borde och jag måste på något sätt förklara för 16-åringen att jag behöver min tid för att bygga mig stark igen. Det betyder att hen inte kan gå pappas ärenden och kontakta mig annat än om det är akut.

Jag älskar min 16-åring och har alltid funnits där för hen och därför känns detta så onödigt hårt, men antagligen helt nödvändigt om inte hen ska bli fortsatt utnyttjad som budbärare av sin far. Samtidigt måste jag för mitt eget mående få både 16-åringen och X att respektera mina gränser.

Detta gör riktigt ont i mig.

En annan sak att fundera över är om X verkligen vill ha umgänge med minstingen. Eftersom han tydligen inte orkar ta hand om henne och för att han klagar hos mina vänner över hur jobbigt det är. Samtidigt är han totalt omöjlig när det gäller att bestämma tider för hämtning och lämning.

Det kanske är bättre att jag försöker få enskild vårdnad och han träffar minstingen ibland? Också i denna fråga måste jag vara oerhört rak och tydlig när jag konfronterar honom och ställer krav.

Att vara rak på detta sätt och inte falla undan för andras önskningar är nog min svåraste läxa hittills.

Precis som min amerikanska bloggvän Judy skriver måste jag sluta styras och begränsas av andras kontroll- och maktbehov. X gränser är inte mina. Denna gången måste jag välja mig själv. På ett helt nytt sätt.

https://theprojectbyjudy.wordpress.com

Vi lär våra barn att ett nej är ett nej. Vi säger till våra tjejer att ingen har rätt att röra din kropp. Du bestämmer. Grabbarna får veta att säger tjejen nej, så är det ett nej.

Men…

ändå sker våldtäkter. Konstigt nog tolkas tjejens nej som ett ja av många.. Hur är det möjligt? Hur kan plötsligt ett nej vara ett ja?

Är det brist på respekt för kvinnor, för vad kvinnor vill?

Lär vi verkligen våra barn att ett nej är ett nej och inte ett nja eller kanske? Att det blir konsekvenser om jag överträder någon annans gränser?

Killarna förväntas ge raka svar. Det är manligt att vara bestämd. Det tyder på fasthet och trygghet. Man kan lita på honom. Han menar vad han säger. Och det blir som han säger. Säger han ja, blir det så och säger han nej, ja då är det ett nej, inget annat.

Men hur är det med tjejerna? Vi påstår oss ha ett jämlikt samhälle och att vi uppfostrar killar och tjejer lika. Stämmer det med verkligheten?

Finns det inte fortfarande något undermedvetet i vår fostran av våra tjejer, något som gör att tjejerna blir försiktigare, uttrycker sig lite mildare, lite vagare. Något undermedvetet  som gör att samtidigt som tjejen säger nej (nu snackar jag inte om sex, utan rent allmänt) så vill hon inte såra motparten och det nej hon säger blir vagt. Hon säger visserligen ett nej, men det är inlindat i ord. Den hon pratar med ställer en motfråga, som hon inte skulle behöva besvara. Men hon är artig, svarar, kanske för att motivera och plötsligt har hennes nej förvandlats till ett nja och sen kanske och tillslut säger hon ja fast hon inte vill.

Hennes gränser har blivit söndersmulade.

Varför gör vi så här mot våra tjejer? Är de inte lika mycket värda som grabbarna? (Jo, jag vet det har blivit bättre. Dagens tjejer har mer skinn på näsan och säger ifrån.)

I grund och botten handlar nog mycket om vilken syn vi kvinnor har på oss själva. Den syn vi har på oss själva förmedlar vi ofta undermedvetet till andra.

Ser vi oss som lika mycket värda som männen? Väger våra åsikter och känslor lika tungt?  Eller vår gränsdragning för vad vi vill och kan acceptera?

Ja, svarar hela samhället med en mun..

Men varför viker vi kvinnor hela tiden ner oss? Varför svarar vi på frågeställningar som vill ändra vårt ställningstagande, som förvandlar vårt nej till ett ja? Varför vågar vi inte alltid stå för det vi tycker? Varför fortsätter vi att förminska oss själva?

Tjejer, kvinnor det är dags att räta på sig. Låt oss stå upp för den vi är och för vad vi vill utan att skämmas eller att förminska oss själva. Det är dags att jobba på vår egen självbild, på vår egen gränsdragning och att det blir konsekvenser av att smula sönder våra gränser.

Stå upp för dig själv. Ett nej är ett nej och ska inte behöva motiveras eller pratas sönder till ett ja.

Tankar om detta, blogvänner?